Stefan Sigfried: “Assange vågade ta kampen”

På sin första dag i Vita huset lovade Barack Obama en ny era av öppenhet från regeringen. Vad blev det av det löftet? Obama lät under 1917 års Espionage Act åtala mer än dubbelt så många som alla tidigare presidenter gjort tillsammans och förde ett veritabelt krig mot visselblåsare och läckor. Men inte ens Obama ville sätta åt Julian Assange, för han förstod vad det skulle innebära för pressfriheten.

Man satte åt andra, som John Kiriakou, men undvek att sätta åt journalister. Kiriakou är den enda CIA-agenten som fått fängelse för USA:s tortyrprogram. Han torterade aldrig någon, men bekräftade i en intervju att tortyr som skendränkning var officiell amerikansk politik som godkänts på högsta nivån inom regeringen. Med Assange ämnar makteliten gå ett steg till genom att kriminalisera vad journalister inte bara är tillåtna att göra, utan vad som etiskt krävs för att hålla källor anonyma. Det som nu händer med Assange är därför en farlig attack på alla journalister. Obama förstod detta, men inte dagens journalister och politiker. Kan det bli mer absurt?

När Karin Olsson, kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Expressen, skriver om Assange under rubriken ”Låt oss aldrig beskriva honom som en riddare”, tar hon del i ett smutsigt spel som går ut på att ändra hur vi tänker genom att förvanska, välja ut oväsentligheter, att lura oss att inte se det viktiga. Hon hjälper till att ”programmera” oss att tänka på ett visst sätt genom en ny referensram: Assange var ingen riddare. En skev bild skapas för att vår bild av Assange ska ändras. Hon nämner inte att anklagelserna om våldtäkt lades ner för där fanns inget. Hon glömmer att Julian Assange tog sin tillflykt till ambassaden för att han förstod att han skulle komma att utlämnas till USA om han kom till Sverige. Då bortförklarades detta som nonsens. Idag är det uppenbart att han bedömt läget korrekt. Hon tar inte upp att Julian Assange nyligen fick ett journalistiskt EU-pris som ges till personer som “avslöjar sanningen och för ut det till allmänheten” och för att hedra “individer eller grupper som har blivit hotade och/eller förföljda” för sådana handlingar. Hon ändrar vår referensram genom att inte betona allt det som avslöjats genom Wikileaks och dess betydelse för att demokratin ska kunna fungera. Hon trollar bort att de som kan föra ut statsmakternas brott behöver visselblåsare. Hamnar de som för ut informationen i fängelse så kommer ingen att våga föra ut information om de brott som begås. Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle där mörkandet av maktmissbruk blir den nya regeln?

Julian Assange vågade ta kampen och han har betalat ett högt pris för detta. Därför är han en riddare i kampen för det öppna samhället – det demokratiska samhället som vi vill tro att vi lever i. Mot honom står närmast oändliga resurser hos dem som nu fått så mycket makt att de verkar kunna göra som de vill.

Många känner till hur Dwight D. Eisenhower varnade för hur det militärindustriella komplexet kunde komma att hota våra friheter och vår demokrati. En del känner nog också till hur John F Kennedy varnade för hur hemliga föreningar konspirerade emot demokratin. Men hur många känner till att liknande varningar gjorts av presidenter som Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt och ända tillbaka till Thomas Jefferson? Hotet mot demokratin sträcker sig långt tillbaka, men aldrig tidigare har olika regeringar arbetat medvetet och brett för att censurera media och att till varje pris stoppa visselblåsare. För att det ska bli fritt fram för korrupta politiker och globala företag att göra som de vill, måste sådana som Julian Assange utrotas, för människor av hans kaliber låter oss få reda på hur det faktiskt är. Han är därför lika mycket en politisk fånge som Nelson Mandela var i Sydafrika. Mandela sattes i fängelse för att stoppa den politiska rörelse han stod bakom; maktmissbruket återvänder alltid till samma maktspråk.

Det som nu sker är lika historiskt som den franska revolutionen, och det är minst lika avgörande för vår framtid. Det är en kamp som sker med å ena sidan politiker och globala företag som vill ta makten över oss, och å den andra sidan med sådana som de gula västarna i Frankrike, Nigel Farage för Brexit i Storbritannien och Italiens Mateo Salvinis arbete för att förena nationella krafter i Europa. Julian Assange är symbolen för stoppbocken på vägen mot ett totalt övervakat samhälle. Om han faller, blir det ett stort steg på vägen mot en global stat där den nya eliten bestämmer helt över oss. Där vi blir som nötkreatur, inte mycket mer än slavar som måste lyda herrarna. Assange med sitt sanningssägande är som de vita blodkropparna i blodet. Det tar bort sjukdomar så vi kan förstå att rösta bort korrupta politiker och se till att demokratin förblir frisk. Värdet av det han gjort kan därför inte överskattas. Utan sådana personer kommer demokratin fortsätta insjukna tills den helt vittrat bort och demokratin blir en illusion likt ”demokratin” i de gamla öststaterna.

Makteliten har blivit så stark, så självsäker, att de idag agerar öppet. Man bryr sig inte längre om att dölja när man bryter mot internationella lagar och i största allmänhet beter sig som maffiabossar. Tidigare försökte USA hemlighålla när man gjorde interventioner för regimskiften runt om i världen. Nu försöker man inte ens dölja det i Venezuela.

Mest infernaliskt är hur makten aktivt arbetar på att ändra våra referensramar. Den demokratiskt valde Maduro i Venezuela sägs inte vara legitim längre, och vi luras in i tankar om regimskifte. Den tidigare presidenten Jimmy Carter som numera leder The Carter Center har sagt att “I själva verket, av de 92 val som vi har övervakat, skulle jag säga att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen.” Hör vi sådant börjar vi tänka i andra banor. Man jobbar på att ta kontrollen över media och därifrån ändra ords betydelse och se till att bara ”rätt” saker sägs. Det är visserligen inget nytt. Ett exempel från 2003 är hur tv-värden Phil Donahue fick sparken från sin mycket populära talkshow på MSNBC som gick på bästa sändningstid. Problemet var inte Donahues publiksiffror, utan att han sa ”fel” saker om det krig USA ville starta i Irak.

Idag är censuren mer utbredd och sker även här och nu i Sverige. Den flerfaldigt prisbelönte journalisten Johannes Wahlström berättar i en intervju för RT hur han blev tillfrågad av flera redaktörer om han ville delta i intervjuer och diskussioner om Julian Assanges arrestering och det ville han göra. Sedan blev han uppringd en efter en av redaktörer som blivit tillsagda av personer högre upp i hierarkin att de blivit förbjudna att skriva om detta. Ytterligare ett exempel från samtid är hur Facebook och andra sociala media bedriver ett krig mot oliktänkande genom att ta bort dem från plattformar.

I romanen 1984 ändras våra referensramar genom att historien skrivs om och genom att ordens betydelse förskjuts så folket ska tänka ”rätt.” I vår tid introduceras nya ord som “hen”. I det ögonblick vi accepterar ordet ”hen” så tänker vi inte längre i man och kvinna utan i något diffust både ock. Andra grundläggande ords betydelse ändras gradvis: Yttrandefrihet blir inte längre yttrandefrihet i min ungdoms inspirerande bemärkelse att “Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det“. Nej, gillar någon inte en vedertagen sanning så kallas det för hets mot folkgrupp. Vår mun täpps till och vi manipuleras att tänka som makteliten vill att vi ska tänka genom att vi påtvingas nya referensramar. Även i den bemärkelsen lever vi redan i ett Orwellskt samhälle, där romanen 1984 slutat vara en roman och istället blivit en manual för hur överheten kan manipulera oss.

Makteliten förstår att sanningssägandet hindrar dem från att få total kontroll, och det är därför de nu gör allt för att spärra in Julian Assange. Därför måste vi alla prata om det som händer, för desto mindre som det pratas om det som sker, desto mindre får vi veta – och desto enklare kan makteliten ta över.

Stefan Sigfried