Det sovjetiska östblockets politiska styren benämns i historieböckerna som avskräckande exempel på totalitära regimer. Under flera generationer har livet bakom den gamla järnridån i det allmänna medvetandet varit något av en absurd feberdröm i Väst inklusive Norden. För de flesta har det verkat som en avlägsen dystopi att leva i ett kontrollsamhälle med en likriktad medieapparat som systematiskt förvrider och undanhåller avgörande information för medborgarna. Lika främmande har det varit med en Storebrorsmaskin som åsidosätter den personliga integriteten för att bokföra medborgares privata korrespondens och betraktar det som en politisk angelägenhet vem som träffar vem, var, när och varför.
Varje nyktert tänkande människa kan idag samtidigt konstatera att inget av detta längre är så avlägset eller särskilt drömskt. Coronakrisen har markerat ett omvälvande skifte där otaliga politiska styren, inklusive det svenska, på ett helt nytt och godtyckligt sätt förhåller sig till vad som tidigare betraktats som absolut okränkbara medborgerliga fri- och rättigheter. Trots otaliga larm och visselblåsningar om falsk smittostatistik och vilseledande pandemiöverdrifter tycks det mediala och politiska maskineriet inte betrakta några åtgärder som för extrema under förevändningen att stoppa smittspridning av ett ständigt muterande virus.
Uppskjuten vård, psykisk ohälsa på grund av isolering och social distansering, hela branscher som går i konkurs med växande arbetslöshet som följd – inget tycks vara ett pris för dyrt att betala – inte ens att åsidosätta den grundlag som utgör själva fundamentet för demokratin. Frågan är – för vad?
Det ska i nuläget till en stor naivitet för att hålla fast vid bilden att den rådande makten sätter folkhälsan och medborgarnas intressen främst – med andra ord vad som utmärker en regering från en regim.
Nuvarande facit på hand efter snart två år av coronapolitik visar att man snarare utnyttjat den smittoskräck och det grupptryck som ingjutits i befolkningen för att försöka frånta dem deras grundlagsskyddade fri- och rättigheter och ersätta den traditionella demokratin med en ny teknokratisk samhällsmodell.
I främsta rummet för coronapolitiken ligger World Economic Forums förgrundsgestalt Klaus Schwab och hans vision om ”den stora omstarten” – The Great Reset. Den ökände ultraglobalisten har under coronakrisen närmast kommit att förkroppsliga den moderna motsvarigheten av en pamp i politbyråns nomenklatura i det allt mer pseudodemokratiska systemet i Västerlandet. Under årets Davos Agenda var The Great Reset huvudtema, med en deltagarlista bestående av bland annat FN:s generalsekreterare Gutérres, Världshälsoorganisationens direktör Adhanom, Internationella valutafondens direktör Georgieva, den amerikanska smittskyddsmyndighetshetschefen Fauci, den europeiska centralbankens ordförande Lagarde och EU-kommissionens ordförande von der Leyen.
Bland mycket annat omfattar ”den stora omstarten” att det nuvarande kapitalistiska och demokratiska systemet ska omformas till ett mer globaliserat och teknokratiskt styre, med långtgående digitalisering och robotisering inte bara av samhället i stort – utan även av människorna själva. Kombinerat med inriktningen på ekonomisk centralisering för hans vision sammantaget närmast tankarna till Lenins ”Nya Ekonomiska Politik”.
Den som främst konkurrerat med Schwab som mest profilerad ultraglobalist under coronakrisen är multimiljardären och vaccinlobbyisten Bill Gates. Det är i sammanhanget ej ägnat att förvåna att Bill & Melinda Gates Foundation och World Economic Forum var huvudarrangörer för den simulerade coronapandemiövningen Event 201 – som hölls flera månader före de första rapporterna om smittspridning i Wuhan i Kina. Gates stiftelse har likt Schwab också genom en uppsjö av olika initiativ sedan flera år tillbaka varit pådrivande inom det tekno-totalitära forskningsfältet.
Hur kommer det sig att dessa två mäktiga aktörer så tidigt och precist kunde förutspå vad som komma skulle? Det enda rimliga svaret är den gemensamma ambition som alltid drivit politiska psykopater: makt och pengar.
Den inställsamma följsamhet som västerländska politiker visar inför gråa eminenser som Schwab och Gates är ovärdig politiska styren som gör anspråk på att stå i tjänst till sina respektive folk – snarare än som tjänstemän för den ekonomiska maktens globala institutioner som World Economic Forum. I Sverige är ett tydligt och besläktat exempel Stefan Löfvens besök på Bilderbergmötet 2014 på inbjudan av Jacob Wallenberg – något som till och med Schibsted-tidningen SvD överraskande nog uppmärksammade vid tillfället.
Redan före coronans år 2020 var likriktningen hos mainstreammedier i Väst påtaglig, med ett finstämt samförstånd kring alla punkter av djupgående betydelse för samhällsutvecklingen. Dessa inkluderar till exempel klimatfrågan, politik relaterad till migration- och demografi, samt den monetära politiken – där storbankernas dominanta ställning aldrig granskas i sina grundvalar. Under coronakrisen har den propagandistiska tonen dock lyfts till helt nya nivåer, där alla som har mage att ifrågasätta coronapolitiken speglats som bokstavligen livshotande fiender till systemet.
Vad gäller yttrandefriheten erkänner politiker och nätjättar sedan flera år tillbaka öppet sitt samarbete för att upprätthålla en omfattande censur av moderna digitala torg – något man på orwellskt manér försvarar som nödvändig för att ”skydda demokratin”. Ett av många talande exempel för techjättarnas bidrag till coronarepressionens mörkläggning är hur behandlingsmetoder baserade på exempelvis ivermektin och hydroxiklorokin för covid-19 konsekvent tystats ner.
Hand i hand med detta går det digitala övervakningssamhälle som allt mer oblygt marscherar mot en samhällsskick som får den kinesiska modellen att verka allt mindre avlägsen. Redan tidigare har det i stort betraktats som oproblematiskt med en växande Storebrorsapparat för att hålla medborgarna ”säkra” från faror som terrorister, men den tendensen har nu eskalerat när den ska expanderas till att även omfatta virus och alla tänkbara mutationer av dessa.
Ett sjumilakliv i denna riktning är ambitionen att införa ett nytt apartheid-liknande system som ska dela upp samhället i vaccinerade och ovaccinerade, där de sistnämnda i praktiken fråntas sina grundläggande fri- och rättigheter.
Det borde vara en självklarhet att inte behöva visa upp en QR-kod baserad på ens privata medicinska status för att kunna utöva sin födslorätt som människa. Om vaccinen faktiskt är så effektiva som det tidigare påståtts kan man därtill fråga sig vad poängen är med vaccinpass. Om de inte är effektiva, eller rentav potentiellt skadliga, kan man fråga sig samma sak. Den typen av frågor finner endast sitt svar i att den politiska adeln agerar enligt sin egen logik – som lydhundar för den nya typ av teknokratiska samhälle som nu framträder i alltmer öppen dager.
Det socialdemokratiska styret i Sverige kan – trots sin djupa dominans i statens byråkratier och sina marxistiskt ideologiska rötter – samtidigt inte jämföras rakt av med det forna östblockets utpräglade kommunistdiktaturer. Likt många andra västerländska politiska styren tar detta snarare formen som en integrerad del av en hybridregim, där den yttersta makten är konsoliderad i och omkring den globala penningmakten. Det är med en träffande symbolik som Sveriges blivande socialdemokratiska statsminister Magdalena Andersson på G20-mötet i mars diskuterade vaccinfrågan i egenskap av ordförande för Internationella valutafondens högsta rådgivande organ IMFC.
Med det skuldbaserade penningsystemet som maktbas, där enskilda medborgare och hela stater är satta i beroendeställning till storfinansen, lägger den verkliga härskarklassen framförallt press på sina politiska vasaller med uppbackning av systemlojal mainstreammedia. Med nätjättarnas censurapparat som kompletterande understöd har det därtill blivit allt svårare för de breda folklagren att bilda opinion som går emot den stora omstartens utpekade riktlinjer.
Situationen håller på att bli mycket allvarlig. Få hade före coronapolitikens tidevarv kunnat föreställa sig hur snabbt och metodiskt våra mänskliga fri- och rättigheter skulle kunna avvecklas på global front. Inget tyder i nuläget heller på att dessa kommer att återges till folket utan strid.
Åtgärdsprogrammet för att vända denna djupt oroväckande utveckling är fortfarande uppe för diskussion, men en sak är i dagsläget klar och det är följande:
De politiska styren som bifaller denna politik förtjänar inte längre att benämnas som ”regeringar”. Det har blivit hög tid att kalla dem för vad de verkligen är: regimer.
Det finns en känd passage i Bibeln som handlar om att det finns en tid för allt. Tiden för tålamod börjar lida mot sitt slut.
Isac Boman
