När statistiken för 2017 nu redovisats fullt ut för Sveriges del kan vi konstatera att den socialdemokratiska regeringen inte hittills har ändrat något i grunden, när det gäller migration. Det är bara att kolla siffrorna för beviljade asylansökningar och uppehållstillstånd för asylsökande i Norden förra året i diagrammet ovan. (Kvotflyktingar specificeras inte på samma sätt i övriga nordiska länders redovisning, exempelvis säger Danmark helt nej till dessa).

Aldrig har skillnaden jämfört med våra grannländer varit så stor. Övriga Norden tar tillsammans bara emot en fjärdedel asylsökande jämfört med vad vi gör. Det är en siffra som förmodligen kommer att fördubblas med den påföljande anhöriginvandringen. 2017 beviljade Sverige totalt 135 459 uppehållstillstånd. Förutom asylsökande som har fått stanna inkluderar detta även anhöriga av alla kategorier, arbetskraft utanför EU/EES, och gäststudenter.

Volymerna har i båda fallen historiskt bara överträffats av 2016, i efterverkningarna av den stora invasionen hösten/vintern 2015. Då fick totalt över 150 000 personer, till absolut största delen av manligt kön, stanna. Av dessa var över 71.000 asylinvandrare. Migrationsverkets prognos från juli 2017, som senare justerats ned något, räknar med att över en halv miljon personer kommer att söka olika former av uppehållstillstånd åren 2017 – 2021; över 800 000 om man räknar förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd, vilket nu sker i nio av tio fall. Det är också rekordsiffror, sett över en jämförbar tidsperiod. Alla dessa fakta gör att vi snarare har en fortsatt invasion att vänta än en återgång till EU:s miniminivåer, vilket politikerna försöker få oss att tro på.

Det är bara att konstatera: vi har idag två politiska block som inte ser till landets och folkets bästa. Lögnerna frodas och vansinnesfärden mot välfärdsstatens upplösning fortsätter. Inga allianser där Sverigedemokraterna får inflytande är i sikte. Inte heller någon självkritik från det politiska och mediala etablissemanget. Det är ett stort bedrägeri mot väljarna, eftersom det inte finns folkligt stöd för den förda politiken.

Det svenska välfärdssamhället har tidigare kännetecknats av tillit. Tillit är en social kvalitet som växer i små grupper, där människor har möjlighet att lära känna varandra. Den som luras, inte håller sina löften eller på annat sätt missbrukar sina medmänniskors förtroende förlorar sin heder, vilket kan vara värre än att mista livhanken.

För främlingar hyser de flesta bland oss historiskt sett ingen tillit, varför skulle man göra det? De har ju ingen heder att förlora, därför att i den egna gruppen vet man inte vilka de är. Så har det fungerat under större delen av människans existens, men för ungefär tiotusen år sedan ändrades spelreglerna. Religionerna gjorde entré och människor som tillbad samma gudar kunde bygga tillit, trots att de personligen varken var släkt eller kände varandra. Religionerna medgav en ”fiktiv gemenskap” och därmed blev det möjligt att skapa nationer och gigantiska riken. Majoritetsmedlemmarna kände samhörighet med varandra, därför att de tillbad samma gudar. Minoriteter förtrycktes, förslavades eller utrotades.

Därmed har vi nämnt de tre kvaliteter som kan smida samman människor i helt andra tal än stamsamhället: etnicitet, religion och nationalism. Med industrisamhället och urbaniseringen tillkom ytterligare en kvalitet: klass.

Förflyttar vi oss till 1900-talets Sverige, närmare bestämt till början av trettiotalet, när socialdemokraterna kom till makten, fick landet full pott. Frånsett några obetydliga inhemska minoriteter, var Sverige nationellt enhetligt, monoetniskt och protestantiskt kristet, med arbetarklassen vid makten. Tuppkammen växte och vi blev så stolta över att vara svenskar, att det kändes förmätet att skryta. Det är inte lätt att vara ödmjuk, när man vet man är bäst, men svenskarna jobbade hårt på det. Vi odlade en underlig form av självkritisk nationalism, där vi gärna ville framstå som blygsamma, men under ytan näst intill sprack av självbelåtenhet. Svenska lösningar var bäst när det gällde barnuppfostran, diskbänkshöjder eller storleken på kontorskuvert – you name it! Vi byggde bilar, vi byggde fartyg och flygplan, för att inte tala om vilka fantastiska vapen vi tillverkade och sålde till resten av världen.

Den svenska framgångssagan vilade på en exceptionellt hög tillit, som också inneslöt makthavarna. De hade ju inte lett Sverige in i något krig sedan 1800-talets början. Sverige presenterades som ett folkhem, där politikerna utan större invändningar axlade rollen som nationens föräldrar. Inget grus i det kullagrade svenska välfärdsmaskineriet! Makthavare och opinionsbildare – det gällde generellt i folkhemmets Sverige – ljög inte för svenska folket. Föräldrar ljuger väl inte för sina barn – i varje fall inte så att det syns.

Emellertid, när förutsättningarna försvinner, framträder en annan sida av myntet. Tillit kan också beskrivas med mindre smickrande termer, som naivitet och godtrogenhet. Med den mångkulturella ideologins entré under 1960- och 70-talet började tilliten vittra sönder. I dag är tillitens grund svårt sargad, inte bara därför att tillit är svårt att odla över etniska gränser utan också därför att politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare satsar på det mångkulturella projekt, som de förstår att de har svårt att få medborgarna att acceptera. Lögnen i stort format gör entré, vilket får svenska politiker att riskera sin heder.

Det borde svenska politiker tänka på, men det verkar de inte förstå. Hur ska man annars förklara att de ljuger för medborgarna/väljarkåren/skattebetalarna i en så viktig fråga som hur många asylsökande som får stanna?

De flesta politiska misstag kan rättas till, alternativt så förnekas de och livet går vidare med en vettigare politik, men mängden människor som tillåts bosätta sig i landet, går inte att trixa sig förbi. De som utan att vara anställningsbara beviljats asyl, lever på bidrag. Hur ska politikerna komma tillrätta med det? Drar de in bidragen försörjer sig nykomlingarna på svartjobb och kriminalitet. Det gäller också för dem som nekats asyl och borde lämna landet, men inte gör det.

Genom att släppa in ett stort antal icke anställningsbara människor som måste försörja sig och ha någonstans att bo, har sjuklöverns politiker, säkrat Sveriges framtid som en fattig nation med mycket svartjobb och hög kriminalitet. Det blir ju inte bättre av att konflikterna mellan olika etniska och religiösa grupperingar kommer att eskalera i takt med att bidragen sinar. När krubban är tom bits hästarna, som bekant.

Därför är det en allvarlig lögn när regeringen påstår att det massiva inflödet, efter massinvandringen hösten 2015 stramats åt. Visserligen kan dagens nivåer av asylsökande inte jämföras med de exceptionella volymer som det handlade om 2015, men 2017 ligger vi på samma nivå som 2016, mellan 25 000-30 000 årliga asylsökande (handläggningen av besluten, särskilt om de överklagas, kommer ju tidsmässigt senare, varför det ett år kan vara mindre antal asylsökande än det antal som får stanna). Jämförelsevis hade i Norge 3 378 personer sökt asyl till och med november, i EU-länderna Danmark knappt 3 500 och Finland knappt 4 000. Den största gruppen, som de närmaste åren kommer till Sverige, beräknas till runt ett par hundra tusen anhöriga till dem som de senaste åren fått asyl, en uppgift som inte nämns av våra beslutsfattare och bara undantagsvis av media.

Politiker, journalister, akademiker och myndigheter fortsätter alltså sin mörkläggning av vad som sker. Tillsammans med Migrationsverkets framtidsprognoser ger alla fakta vid handen att ordet ”folkbyte” inte är ett begrepp som är taget ur konspirationstankar, vanföreställningar eller fria fantasier. När tilliten är bruten, så faller nationen samman. Klansamhället återuppstår.

Karl-Olov Arnstberg
Gunnar Sandelin

Texten har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning