Annons:

My Son Hunter – filmen Bidenfamiljen helst vill slippa

"My Son Hunter" är varken en renodlad dramatisering eller en strikt dokumentär om klanen Biden och dess förehavanden utan försöker vara lite av varje. Resultatet är emellanåt svajigt, men med ett överraskande plus för det trovärdiga och sympatiska porträttet av presidentsonen.

Uppdaterad oktober 20, 2024, Publicerad oktober 19, 2024
– av Jan Sundstedt
My Son Hunter
Hunter Biden med damsällskap i "My Son Hunter".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

171 300 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Att beskriva My Son Hunter på ett någorlunda objektivt och nyanserat sätt är en utmaning som recensent. Inte minst ur ett strikt filmiskt perspektiv, då filmen på långa vägar inte är en "vanlig" film utan snarare ett resultat av en lång räcka politiska händelser.


Artikeln publicerades ursprungligen den 23 september 2023.


Händelserna kulminerade med 2020 års dramatiska dokusåpa till amerikanskt presidentval, och har sedan dess har blivit en följetong utan slut. Inte minst med tanke på det amerikanska representanthusets färska beslut att inleda en riksrättsutredning om och kring president Joe Biden, mot bakgrund av klanen Bidens åtskilliga skumraskaffärer man under lång tid varit misstänkt för.

På förhand är det självklart att blåa laget Demokraterna och dess anhängare av ren reflex sågar My Son Hunter jämte fotknölarna - oavsett dess filmiska kvaliteter - precis som det överlag är givet att röda laget Republikanerna, och i synnerhet Trump-anhängare, tar filmen för absoluta fakta.

Annons:

Regissören Robert Davi har med My Son Hunter strävat efter att synliggöra familjen Bidens tvivelaktiga affärsverksamhet världen över, med speciellt fokus på Hunter Bidens roll och delaktighet i det hela. Givet ämnet har Joe Biden också en stor plats i handlingen.

En berättelse med välkända Biden-ingredienser såsom Burisma och president Porosjenko i Ukraina, Kina och Bohai Harvest, samt en och annan laptop, för att nämna några exempel. Ovanpå det kan vi även lägga till en ordentlig och skön palett av sex och droger.

My Son Hunter
Hunter Biden (Laurence Fox) får tröst av Pappa Joe (John James) i "My Son Hunter".

Party, droger och skumraskaffärer

Filmen inleds med orden "detta är inte baserat på en sann historia...förutom alla fakta", varpå vi som första scen hamnar mitt i Antifa- och BLM-upploppen cirka 2019, inklusive dramatiserade nyhetsinslag. Vi får sedan äran att följa med Hunter Biden (Laurence Fox) till en strippklubb av det flådigare slaget. Han beger sig där raskt till sin givna plats i VIP-rummet, tillsammans med den vanliga floran av mer eller mindre suspekta figurer.

Hela sällskapet hamnar snart i Hunters lyxsvit på berömda Los Angeles-hotellet Chateau Marmont. "John Belushi died here. He had a lot of demons", kommenterar Hunter Biden hotellets historia till filmens kvinnliga huvudkaraktär Grace Andersson (Emma Gojkovic), i ett utslag av självreflektion.

Grace, en dansare och eskort som vi först såg i filmens inledande kravallscener, fångar snabbt Hunters uppmärksamhet. Hon spelar i mångt och mycket publikens roll, när hon från Hunter får höra om alla de suspekta affärer han medverkat i. Lejonparten på uppdrag av pappa Joe (John James), med syfte att, bland annat, säkra avtal med kinesiska och ukrainska energibolag.

Duon inleder snart ett förhållande, en relation som guidar åskådaren genom en snårig mylla av korruption, girighet, förakt för den lilla människans utsatthet och globalistisk profithunger, allt med familjen Biden i centrum. Det hela blandas med tillbakablickar över Hunters liv, som ju längre filmen lider framstår som en tragisk Faustliknande figur i händerna på sin far Mephistopheles.

My Son Hunter
Pengaregn över Hunter och Joe Biden efter ännu en lyckad deal i "My Son Hunter".

Spretig ton

Att beskriva regin av mångfacetterade Robert Davi är inte det lättaste. Till stor del har det att göra med det något röriga manuset, som är en salig mix av fakta, spekulationer och teorier. Källmaterial råder det ingen brist på, då historien om Hunter Bidens laptop - inklusive den medföljande mörkläggningen av såväl medströmsmedier som plattformar som Facebook och X/Twitter - är numera välkända.

Den som förväntar sig en ny Alla Presidentens Män eller The Wolf of Wall Street lär emellertid bli besvikna. Robert Davi har många egenskaper jag respekterar men någon Scorsese är han inte. Överlag är dock regin tillräckligt kompetent och allt annat än ett hafsverk - oaktat den förhållandevis låga budgeten på cirka 30 miljoner kronor.

Problemet ligger snarare i filmens försök att vara både spelfilm och dokumentär. Spelfilmsdokumentär är måhända en form av försök till beskrivning av projektet. Värt att nämna är också att Robert Davi till och från avsiktligt bryter den så kallade "fjärde väggen". Något som bidrar till filmens emellanåt spretande stil.

Robert Davi Jan Sundstedt
Regissören Robert Davi tillsammans med Nya Dagbladets skribent och reporter.

Laurence Fox skiner

Fotot får klart godkänt, mycket tack vare det tacksamma och kloka valet av bildförhållande. Det bredsmala formatet 2.39:1 gör att filmen trots allt får en aura av filmisk äkthet istället för tv-filmskänsla. Någon biopremiär är emellertid bara att glömma. För detta avseende är filmen alldeles för kontroversiell och farlig för räddhågsna filmbolagsbossar.

Det som utöver bildformatet höjer filmen ytterligare ett snäpp över medel, är Laurence Fox i rollen som Hunter Biden. Det är ett personporträtt som väcker förvånansvärt mycket sympati för en man som träffande nog kallar sig själv för en "royal fuck up". I ett mer eller mindre konstant tillstånd av alkoholdimma och drogrus är Laurence Fox tolkning av Hunter Biden en öppen bok av ånger och egodrivet skryt. Ena sekunden sörjer han sin biologiska mors och lillebrors död, för att i nästa se sig som Grandmaster Flash inom affärsvärlden.

Även John James som Joe Biden gör det bra. Till skillnad från vad någon kanske skulle tro, gestaltas good ol' Joe inte som en förvirrad och senildement marionett. Snarare tvärtom som en vaken, medveten och listig politiker och affärsman. Förvisso med fingrarna i mången syltburk men någon imbecill är han här inte. I vissa scener framstår han även som en brydd far till trasige Hunter.

Övriga skådespelarinsatser är alltifrån njae till godkänt. Utöver nämnda Grace återfinns en Secret Service-agent vid namn Hound (Gina Carano), i myllan av karaktärer tillhörandes kategorin godkänt. Resterande gör vad som förväntas av manuset men inte så mycket mer.

Som stickspår kan nämnas att Carano nyligen fått sparken från Star Wars-spinoffen The Mandalorian. Detta då hon på sociala medier ventilerat politiskt inkorrekta åsikter. Ett tilltag som inte uppskattades av Disney-koncernen.

 

Tveksamt se-om-värde

Filmen är producerad av The Unreported Story Society och distribuerad av Breitbart TV - två bolag med uttalad support för Donald Trump. Detta bidrar naturligtvis starkt till att filmens kritiker reflexmässigt viftar bort filmen och stämplar My Son Hunter som "kass, usel och full av MAGA-lögner och konspirationsteorier".

My Son Hunter är emellertid vare sig kass eller usel utan tvärtom sevärd. I synnerhet för den som har minsta intresse för geopolitik och skandaler. Som jag nämnde inledningsvis är det samtidigt en film som definitivt är knepig att recensera. Det är absolut inget mästerverk, men som tidsdokument och provokativt projekt samtidigt högst intressant. Slutresultatet blir dock en film man nog inte ser om en gång per år, då underhållningsvärdet i detta avseende är något lågt.

Även om de händelser som skildras är dramatiserade, är den ständigt växande listan över lagbrott och skrupelfria aktiviteter kopplade till Hunter Biden, en påminnelse inte bara om hur en förstklassig dagdrivare utvecklades till en viktig kugge i en nutida politisk skandal, utan också hur ett korrupt medielandskap skyddade familjen Biden i samband med det amerikanska presidentvalet 2020.

Tills dess att filmen (föga troligt) plockas upp av en streamingtjänst finns My Son Hunter för den hugade och nyfikne att finna på filmens hemsida mysonhunter.com.

 

Jan Sundstedt

My Son Hunter
My Son Hunter - 2022 US poster.

Regi: Robert Davi
Manus/story: Brian Godawa och Phelim McAleer
Producent: Phelim McAleer
Längd: 95 minuter
Svensk premiär ?

I rollerna (urval).
Laurence Fox
John James
Gina Carano
Emma Gojkovic
Jay Lim

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Bara arbete och ingen lek gör Jack till en tråkig pojke…

Hyllad av publiken, ogillad av författaren och mottagen med blandade recensioner. När Stanley Kubricks "The Shining" hade premiär 1980 delade den åsikterna – och fortsätter att göra det 45 år senare. Men oavsett var man står i debatten är det svårt att förneka att filmen är ett av de förnämsta skräckdramer som skådats.

Publicerad oktober 18, 2025
– av Jan Sundstedt
The Shining
Jack Torrance (Jack Nicholson) tappar snabbt fotfästet i... "The Shining".

När Stanley Kubrick, en av tidernas mest hyllade regissörer med filmer som 2001: Ett rymdäventyr (1968) och A Clockwork Orange (1971), runt 1978 valde att filmatisera Stephen Kings bästsäljande roman The Shining (utgiven i januari 1977), gjorde han det efter att ha imponerats av berättelsens psykologiska djup och möjligheter till visuellt berättande.

Romanen skildrar familjen Torrances tragiska öde och i synnerhet pappan Jack - en kämpande författare och före detta lärare - som tar anställning som vintervaktmästare på det avlägsna Overlook Hotel. Där isolering och övernaturliga krafter driver honom till galenskap.

Kubrick var fascinerad av idén att skapa en film där den yttre miljön – hotellets labyrintiska korridorer, vidsträckta salar och kalla vinterlandskap – fungerade som en förlängning av karaktärernas psyke.

Som han själv uttryckte i en dåtida intervju: – Romanen skickades till mig … och det är det enda jag någonsin fått skickat till mig som jag tyckt varit bra … Jag tyckte att The Shining var mycket fängslande läsning … det verkade som om man kunde göra en fantastisk film av den.

Annons:

Skådespelarvalen kan på goda grunder sägas ha varit högst avgörande för filmens succé.

Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, och hans intensiva närvaro och förmåga att balansera charm och hotfullhet gjorde honom idealisk. Shelley Duvall valdes trots att hon var relativt oerfaren till att gestalta Wendy Torrance, då Kubrick sökte en genuin känsla av sårbarhet. Danny Lloyd, som spelade sonen Danny, valdes bland hundratals barn för sin naturliga förmåga att projicera både oskuld och mystik.

The Shining
Stanley Kubrick (t. h.) och Jack Nicholson under inspelningen av "The Shining". Foto: Imdb

Overlook Hotel

Jack Torrance (Nicholson), en före detta alkoholist och aspirerande författare, tar anställning som vintervaktmästare på det isolerade Overlook Hotel högt upp i Rocky Mountains i Colorado. Han ser jobbet som en chans att starta om, men hotellets ödsliga korridorer och övernaturliga fenomen börjar snabbt påverka hans sinne.

Hans hustru Wendy (Duvall) försöker så gott hon förmår att skydda sig själv och framför allt parets son Danny (Lloyd). Danny har en mystisk förmåga kallad "shining" - en extrasensorisk känsla som gör att han kan se in i framtiden samt uppleva scener från det förflutna.

Det dröjer inte länge innan Danny börjar uppfatta hotellets onda krafter. Familjen upplever gradvis skrämmande händelser och testas både fysiskt och psykiskt – samtidigt som Jack gradvis glider mot komplett galenskap.

Hotellets övernaturliga närvaro manifesterar sig i spöklika figurer, gåtfulla visioner och hotfulla hallucinationer, vilket sätter familjen under ett växande tryck. Den klaustrofobiska atmosfären, där varje korridor och tom sal speglar karaktärernas inre oro, blir snabbt skrämmande påtaglig...

The Shining
Mardrömshotellet The Overlook Hotel spelar en central roll i "The Shining". Foto: Imdb

Påfrestande inspelning

Kubrick är ökänd för sina rigorösa arbetsmetoder, och inspelningen av The Shining var inget undantag. Han var känd för att ofta kräva hundratals tagningar av samma scen för att uppnå perfektion.

Shelley Duvall upplevde inspelningen som extremt påfrestande. Hon höll på att bryta samman efter upprepade scener, inte minst i konfrontationerna med Jack.

Jack Nicholson beskrev senare arbetet som en psykologisk prövning, där Kubrick pressade skådespelarna till gränsen: – Stanley var obeveklig. Han ville att rädslan skulle kännas verklig, så han pressade oss oavbrutet.

Danny Lloyd behandlades med mer varsamhet, även om han emellanåt också utsattes för Kubricks metodik, om än i mycket mildare form än Duvall och Nicholson. Något som kan tyckas självklart då Lloyd var blott sex år gammal under inspelningen.

Kubrick förlitade sig på en noggrann planering av kameravinklar, ljussättning och symmetri för att förstärka filmens klaustrofobiska och surrealistiska känsla. Resultatet blev visuella sekvenser som länge har kommit att definiera modern skräckfilm.

Jack och Wendy Torrance kämpar mot onda krafter i... "The Shining". Foto: Imdb

Film kontra roman

Skillnaderna mellan Kings roman och Kubricks film har länge diskuterats. Stephen King var inte nöjd med Kubricks version och kommenterade kritiskt: – [Filmen] är som en stor, vacker Cadillac utan motor.

Kubrick valde att tona ned vissa psykologiska aspekter av Jack och Wendy, och han ändrade filmens ton till en mer kylig, mardrömslik struktur. Romanen lägger större vikt vid Jacks inre kamp och familjens relationer, medan filmen förstärker hotellmiljöns hotfulla aura och den visuella skräcken.

Kubrick använde också subtila symboler, labyrinter och speglar för att skapa en känsla av desorientering som är mindre tydlig i boken.

Vid premiären 1980 möttes filmen av blandade kritikerreaktioner. Vissa hyllade Kubricks visuella stil och Nicholson, medan andra ansåg att filmen var för kylig och distanserad jämfört med boken. Publiken däremot svarade positivt; The Shining har sedan dess blivit en kultklassiker.

Filmen hade en budget på cirka 19 miljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 65–70 miljoner dollar i dagens penningvärde. Den drog in cirka 48 miljoner dollar globalt – omkring 165–170 miljoner dollar justerat för inflation.

Den växte snabbt i status via hemvideo och internationell distribution, och anses idag vara ett av Kubricks mest inflytelserika verk.

The Shining
"The Shining"... Foto: Imdb

Eftermäle och kulturell påverkan

Fyrtio­fem år efter premiären fortsätter The Shining att fascinera och skrämma. Filmen har inspirerat otaliga regissörer, från David Lynch till Guillermo del Toro, och dess ikoniska scener – från Jack Nicholsons "Here’s Johnny!" till de tomma korridorerna och tvillingarna i hallen – har cementerat filmen i populärkulturen.

Kräsne och krävande Kubrick förblev nöjd med slutprodukten, trots Kings kritik. Han har i intervjuer framhållit att han prioriterade filmens konstnärliga uttryck och sin egen vision framför att följa författarens ursprungliga intentioner.

Filmens påverkan på skräckgenren kan inte överskattas; den kombinerar psykologisk terror, övertygande skådespeleri och visuella innovationer på ett sätt som få filmer lyckats med.

Dess teman om isolering, galenskap och familjedynamik är tidlösa, och Kubricks perfektionistiska hantverk gör att The Shining fortfarande känns lika skrämmande och relevant idag som 1980.

The Shining är mer än bara en skräckfilm. Det är en studie i mänsklig isolering, en meditation över galenskapens gränser, och ett visuellt mästerverk där varje korridor och varje spegel reflekterar djupare psykologiska sanningar.

Stanley Kubricks rigorösa metodik och Nicholsons, Duvalls och Lloyds prestationer förvandlar en roman till en filmupplevelse som fortfarande hemsöker och förtrollar publiken.

Den är en påminnelse om att skräck inte alltid handlar om vampyrer, varulvar, vålnader och allsköns monster, utan också om de osynliga krafter som kan bryta ner sinnet och själen.

För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ. Tips: Se gärna den längre versionen, som enligt undertecknad klart trumfar den nertrimmade europeiska tolkningen.

 

Jan Sundstedt

"The Shining" - 1980 US One Sheet.

Regi: Stanley Kubrick
Manus: Stanley Kubrick och Diane Johnson - efter en roman av Stephen King
Producenter: Stanley Kubrick och Jan Harlan, m. fl.
Musik: Wendy Carlos och Rachel Elkind
Längd: 144 minuter (USA) samt 119 minuter (övriga världen)
Svensk premiär 26 september 1980

I rollerna (urval).
Jack Nicholson
Shelley Duvall
Danny Lloyd
Scatman Crothers
Barry Nelson
Philip Stone
Joe Turkel

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ett gripande porträtt om öde och moral

Christopher Walken i sitt livs roll, en kärlekshistoria som både värmer och svider – och en politisk vision lika skrämmande nu som då. Med "The Dead Zone" (1983) gjorde David Cronenberg något som på ytan såg ut som ett avsteg från sin groteska kroppsskräck, men som i själva verket blev en av hans mest oroande och tidlösa filmer.

Uppdaterad oktober 6, 2025, Publicerad oktober 4, 2025
– av Jan Sundstedt
Johnny (Christopher Walken) tvingas fatta livsavgörande beslut i..."The Dead Zone".

När David Cronenberg i början av 1980-talet tog sig an Stephen Kings roman The Dead Zone var han redan känd som kroppsskräckens mästare.

Med filmer som Rabid (1977), Scanners (1981) och det hallucinatoriska Videodrome (1983) hade Cronenberg etablerat sig som en filmskapare som vågade tränga sig in under huden - bokstavligt talat.

Med The Dead Zone valde han emellertid en något annorlunda väg och ton. Här är det inte kroppen som slits i stycken eller förvrids i groteska former, utan människans psyke, samvete och känsla av öde som utsätts för den verkliga tortyren.

Filmen kan ses som en psykologisk mardröm där kärlek, öde och politik flätas samman. Christopher Walken levererar sitt livs roll, Martin Sheen brinner av karismatisk fanatism, och Michael Kamens musik fångar både nerv och värme.

Annons:
Chris Walken, David Cronenberg och Herbert Lom väntar på nästa tagning i "The Dead Zone". Foto: Imdb

Gåva eller förbannelse?

The Dead Zone kretsar kring den unge läraren Johnny Smith (Christopher Walken) som efter en allvarlig bilolycka hamnar i koma. När han fem år senare vaknar har allt runt omkring honom förändrats.

Hans ungdomskärlek Sarah (Brooke Adams) har gift sig och skaffat familj, och Johnny själv är märkt för livet – inte bara av den långa frånvaron, utan också av en ny, skrämmande förmåga. Vid beröring kan han se in i människors förflutna och framtid. En gåva, eller snarare en förbannelse, som snart gör honom både hjälte och utstött.

Johnny kämpar med att försöka förstå och acceptera sin förmåga. Han räddar ett barn från att brinna inne, bistår den lokala polisen i deras jakt på en seriemördare i grannorten och hjälper en introvert pojke att öppna upp sig för sin familj.

Dessa episoder fungerar nästan som små noveller i novellsamlingen som är Johnnys liv. De förankrar hans förmåga i vardagen, men visar också den tunga kostnaden – varje gång han använder sin gåva dräneras han, både fysiskt och själsligt.

Till sist leder berättelsen till sin verkliga kärna: vem är egentligen senatorkandidaten Greg Stillson (Martin Sheen)? Stillson är karismatisk, driven och på ytan en folkets man. Men när Johnny skakar hans hand ser han framtiden – Stillson som USA:s president, med fingret på kärnvapnen och världen på randen till undergång.

Här når handlingen sin yttersta spets: vad gör man om man ensam känner till en framtid som måste stoppas?

En seriemördare går lös (t. v.) och Greg Stillson (Martin Sheen) siktar på Vita Huset, i "The Dead Zone. Montage. Foto: Imdb

Filmkonst på hög nivå

Det som gör The Dead Zone så gripande är hur Cronenberg, för honom ovanligt återhållsamt, låter berättelsen andas. Där hans tidigare filmer ofta gick rakt på kroppens förvandlingar arbetar han här med kyliga miljöer, sparsmakade bilder och en känsla av tomhet som omger Johnny. Ljuset är kallt, färgerna dämpade, och kameran rör sig med nästan kirurgisk precision. Det är som om hela filmen redan befinner sig i ett slags limbo – en död zon mellan liv och död.

Christopher Walken levererar en av sina mest minnesvärda rolltolkningar. Han gestaltar Johnny som en man som är märkt för livet, med en kropp som känns förbrukad och en själ som tyngs av något större än honom själv. Walkens ögon, alltid lite för stora, bär på både skräck och sorg. Varje gång han rör vid någon och kastas in i deras öde ser man tyngden falla över honom. Johnny är inte en klassisk hjälte, utan snarare en motvillig profet som sakta bryts ned av sin egen roll.

Brooke Adams tillför berättelsen mänsklig värme – en påminnelse om vad Johnny kunde haft för liv om inte ödet bestämt annorlunda. Deras historia är varm, ömsint och samtidigt outhärdligt sorglig. De älskar varandra, men tiden har krossat deras chanser till ett gemensamt liv. Brooke Adams spelar med en stillsam intensitet som gör deras återföreningar hjärtskärande.

Martin Sheen å sin sida är elektrisk som Greg Stillson. Sheen spelar rollen med sådan glöd att man förstår varför människor skulle dras till honom – samtidigt som hans ögon brinner av fanatism. Det är en dubbelhet som gör karaktären obehagligt trovärdig.

Tom Skerritt är som den plågade polischefen på jakt efter en fasansfull seriemördare alltid magnifik att skåda. Precis som Herbert Lom och Anthony Zerbe i sina respektive roller. Hela rollistan andas för övrigt högsta klass.

Sarah (Brooke Adams) fyller Johnnys (Christopher Walken) liv med värme, i "The Dead Zone). Foto: Imdb

Öde och moral

Musiken, komponerad av Michael Kamen, är lika viktig som skådespeleriet. Den skapar nerv när synerna blir övermäktiga, men bjuder också på vackra, nästan stillsamma toner som förstärker kärlekshistoriens tragik. Den växlar mellan isande stråkar och mjuka melodier – precis som filmen själv pendlar mellan skräck och mänsklig värme.

Under ytan av thriller, kärlekshistoria och övernaturlig skräck finns en djupare frågeställning. Filmen ställer frågan: om du kunde se framtiden, hade du då modet att förändra den? Eller är framtiden redan huggen i sten?

Johnnys kamp blir också en moralisk spegel, då han tvingas avgöra när hans förmåga ska användas, och när den blir en för stor börda. Han är fast i ett tillstånd mellan förflutet och framtid – en död zon, inte bara i hjärnan efter olyckan, utan också i sitt själsliv.

Den politiska dimensionen är kanske filmens mest bestående. Greg Stillson är ett porträtt av en ledare vars visioner kan förgöra världen. I kalla krigets kontext var det lätt att se honom som en spegling av tidens rädslor, men sett i dagens ljus känns det nästan profetiskt.

Karismatiska populister, oförutsägbara politiker med stor makt och liten känsla för återhållsamhet – det är ett tema som aldrig förlorar sin aktualitet.

Mer angelägen än någonsin

The Dead Zone är en något ovanlig film i Cronenbergs katalog. Den saknar de groteska effekterna som annars definierade hans filmer, men den är samtidigt lika kroppslig på ett annat plan. Här är det inte den yttre kroppen som förvrids, utan den inre. Psyket, kärleken, själen – allt bryts ned av en kraft som är omöjlig att kontrollera.

Det gör filmen djupt oroande. Den är varken en renodlad skräckfilm eller en enkel thriller. Den är en berättelse om öde, moral och ensamhet, inramad i en kylig estetik som fortfarande får det att knottra sig längs huden. Den mänskliga värmen finns där – i musiken, i kärlekshistorien – men hela tiden med känslan av att den när som helst kan slockna.

I slutet, när Johnny gör sitt ödesdigra val, blir frågan lika mycket vår som hans: om du såg framtiden, skulle du våga agera? Eller skulle du vända bort blicken och hoppas att någon annan bar bördan? Det är den frågan som gör att filmen fortfarande känns lika angelägen, mer än fyrtio år senare.

För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ.

 

Jan Sundstedt

"The Dead Zone" - US Alternative Poster.

Regi: David Cronenberg
Manus: Jeffrey Boam, efter en roman av Stephen King
Producenter: Debra Hill och Jeffrey Chernov
Musik: Michael Kamen
Längd: 103 minuter
Svensk premiär 6 januari 1984

I rollerna (urval).
Christopher Walken
Brooke Adams
Martin Sheen
Tom Skerritt
Herbert Lom
Anthony Zerbe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – filmhistoriens bästa uppföljare fyller 45 år

Mot bakgrund av att "Rymdimperiet slår tillbaka" i år fyller 45, är det hög tid att hylla en av filmhistoriens främsta uppföljare. Föregångaren "Stjärnornas krig" är ett mästerverk, men del två – numera episod fem – är både skarpare och betydligt mörkare.

Publicerad september 13, 2025
– av Jan Sundstedt
Rymdimperiet Slår Tillbaka
Darth Vader, Sithlord supreme, tar kommandot i 1980 års tidlösa "Rymdimperiet Slår Tillbaka".

När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen.

Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt.

Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och "ogillade den skarpt" – ansåg den nya filmens stridsscener "...onödigt råa - som första världskriget". Kullman menade vidare att "...stympning på film är rått och onödigt". Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis...

Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit.

Annons:

Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet.

Och vilken film det var...

13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna "Rymdimperiet Slår Tillbaka" - trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion

En handling som vågar mörkna

Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.

Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.

Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.

Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Det går mer eller mindre åt pipsvängen för samtliga våra hjältar i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil

Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri

George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen.

Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk.

Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk.

Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro.

Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit.

Darth Vader stjäl var scen i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: Jan Sundstedt kollektion

Tekniskt fulländad

Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut.

Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat "The Imperial March", ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt "Yoda’s Theme", som ger en känsla av lugn och andlig styrka.

Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns.

Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Imperiet slår med råge tillbaka mot rebellarmén i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil/IMDB

Arvet som formade blockbustern

När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken.

Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak.

För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.

En tidlös klassiker

45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara.

Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980.

För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande.

Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den.

 

Jan Sundstedt

"Rymdimperiet Slår Tillbaka" - 1980 US One Sheet Style 'B'.

Regi: Irvin Kershner
Manus: Leigh Brackett och Lawrence Kasdan, efter ett synopsis av George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 15 augusti 1980

I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
David Prowse
Billy Dee Williams
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew
Alec Guiness

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

Publicerad augusti 15, 2025
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.


Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Annons:

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal - inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död - länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven - det hemliga valet av ny påve - dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i "Konklaven". Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord - där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes - en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan - och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus - men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.