WarGames speglar människans ständiga kamp mot teknologins krafter

Thrillern WarGames från 1983 framstår idag inte bara som ett viktigt tidsdokument utan även som en tidlös betraktelse av moraliska frågor kring teknologins krafter och människans relation till dem.

publicerad 11 maj 2024
- av Jan Sundstedt
WarGames
NORAD: Hjärtat i USA:s försvarslinje mot en eventuell sovjetisk kärnvapenattack.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


1760 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Året är 1983, en tid då den digitala eran fortfarande är i sin linda och hotet om kärnvapenkrig hänger tungt över världen. Givetvis ett utmärkt tillfälle att göra något annorlunda i thrillerväg – utan sex, våld eller blod. Välkomna härmed till den synnerligen tillfredsställande och spännande filmen WarGames.

Regisserad av thrillermaestron John Badham (Blue Thunder, 1983; Spanarna, 1987 och I Sista Sekunden, 1995), satte WarGames tonen för den första vågen av (vad som skulle komma att bli) cyberthrillers – på ett sätt som ingen annan film tidigare gjort (2001: Ett Rymdäventyr undantagen).

John Badham är en omvittnad sympatisk herre och inte känd för att synas på Hollywood-tabloidernas förstasidor. Något som jag menar starkt bidrog till filmens (givet det mörka ämnet) familjevänliga ton. Som en intressant fotnot kan nämnas att Badham även är mannen bakom 1977 års dans- och dramaklassiker Saturday Night Fever, med en viss John Travolta i huvudrollen.

Till det yttre är WarGames en spännande och tacksamt oblodig thriller om tekniskt intrång och speladrenalin, men det är under ytan som filmen verkligen skiner. Genom karaktärsdjup och subtila samhällskommentarer lyckas filmen på bra sätt fånga mycket av kärnan i den digitala tidsålderns födelse, inklusive människans ständiga kamp mot teknologins krafter.

WarGames
John Badham (mörkblå tröja/solglasögon) håller koll på en central scen i “WarGames”. Foto: Imdb/MGM/UA

“Greetings, professor!”

I samband med en överraskningsövning för en möjlig rysk kärnvapenattack, vägrar en icke obetydande andel missilansvariga på United States Air Force Strategic Missile Wing att vrida om nycklarna som krävs för att aktivera de amerikanska vedergällningskärnvapnen. Resultatet skakar om Pentagon, med konsekvensen att den högsta ledningen på North American Aerospace Defense Command (NORAD) lyckas övertyga Pentagon om att missilbunkrarna måste automatiseras, utan mänsklig intervention.

Kontrollen ges, utan större betänkligheter, till en superdator kallad War Operation Plan Response, eller WOPR (uttalas för övrigt likt en av mina favorithamburgare som “Whopper”). WOPR är programmerad att kontinuerligt köra krigssimuleringar och lära sig över tid. Med andra ord ett slags dåtidens AI-dator.

WarGames
WOPR under övervakning utav en av dess ansvariga i “WarGames”. Foto: Imdb/MGM/UA

David Lightman (Broderick), en begåvad men oengagerad gymnasieelev och hacker från Seattle, använder (när han inte spelar arkad- eller datorspel) sin vid tidpunkten hypermoderna IMSAI 8080-dator för att komma åt skolområdets datorsystem och ändra sina betyg (med andra ord en hjälte).

David har fått reda på att tv-spelsbolaget Protovison är i färd med att släppa sina senaste spel, och han beslutar sig för att hacka sig in i spelbolagets dator. I samband med detta kopplar Davids dator upp sig mot ett system som inte identifierar sig. Ett system som David fullt logiskt först tror är Protovison. Spelet han finner visar sig dock vara betydligt mer allvarligt än vad han först inser.

WarGames
David (Matthew Broderick) börjar ana att något är på tok i “WarGames”. Foto: faksimil

Spänning, värme och etiska dilemman

John Badham lyckas i och med WarGames på ett mästerligt sätt kombinera såväl spänning som djup. Detta genom att utforska inte bara de tekniska aspekterna av datorkrig och så kallad hacking utan också de moraliska och etiska dilemman som uppstår när mänsklig kontroll ersätts av maskiner. Det kanske inte är så genomtänkt alla gånger att ersätta människor med just maskiner?

Lawrence Laskers och Walter F. Parkes smarta manus, med fokus på medmänsklighet, värme och hopp – trots det milt sagt dystopiska ämnet – ger tillsammans med John Badhams skickliga regi filmen en ton som är nästintill smått unik. Ty filmen hade lätt kunnat bli en mörk och eländig historia i händerna på en annan regissör. Mörker och elände finns det gott om både i filmens värld samt i verkligheten, så tack och bock till samtliga inblandade.

Matthew Broderick och Ally Sheedy gör förnämliga prestationer som David respektive Jennifer. Skådespelarna ger trovärdigt liv åt sina karaktärer och parets känslomässiga resa genom en verklighet som snabbt spårar utom deras kontroll känns högst påtaglig. Deras vänskap och sedermera, ju längre filmen fortskrider, tonårsromans, ger en stark känslomässig kärna till filmen, och duons ögonblick av insikt och mod är gripande och minnesvärda. Det faktum att skådespelarna ser ut som någorlunda vanliga människor och inte broiler/bystdrottning, skänker dess relation än mer realism.

Övrig rollbesättning är även den av hög kvalitet. WarGames är inte en film vars bära eller brista vilar enbart på dess huvudkaraktärer, utan här är samtliga roller likaledes bärande och castingen gjord med sedvanlig 80-talsomsorg. John Wood briljerar som matematikgeniet och Joshuas skapare Stephen Falken (löst baserad på det brittiska fysikgeniet Stephen Hawking), och Dabney Coleman excellent som WOPR:s främste förespråkare McKittrick. Bäst i hela filmen är emellertid Barry Corbin som NORAD:s befälhavare General Beringer. En general som som från början är emot hela WOPR-projektet och som “sover gott om nätterna i vetskap om att mina pojkar är därnere (i missilsilorna)”.

En film för hela familjen

WarGames premiärvisades vid filmfestivalen i Cannes 1983 och hade amerikansk premiär ett par veckor senare. Den blev en omfattande kritisk och kommersiell framgång och spelade in 125 miljoner dollar världen över med en budget på 12 miljoner dollar. Vid den 56:e Oscarsgalan nominerades filmen till tre Oscars, bland annat för bästa originalmanus.

Filmen kvarstår som en tidlös 80-talsklassiker och inte minst ett viktigt tidsdokument över den digitala erans födelse och de moraliska frågor som den teknologiska utvecklingen väcker. Med en perfekt balans mellan spänning, drama och tankeväckande teman har WarGames inte bara överlevt tidens gång utan fortsätter att inspirera och underhålla nya generationer av tittare. Filmen är ett måste-se för både fans av spänning och den som söker efter djupare resonans.

Jag kan rekommendera denna hemsida för val av fysisk version och den som föredrar streaming kan leta vidare här. Filmen kan tacksamt nog och utan problem ses av hela familjen. Så, “Shall we play a game?” – en fråga som filmen ställer och lämnar åt oss att fundera över långt efter att sluttexterna rullat förbi.

 

Jan Sundstedt

WarGames
WarGames - 1983 US One Sheet.

Regi: John Badham
Manus: Lawrence Lasker, Walter F. Parkes och (okrediterad) Walon Green
Producenter: Harold Schneider, Leonard Goldberg och Richard Hashimoto
Musik: Arthur B. Rubinstein
Längd: 114 minuter
Svensk premiär 9 december 1983

I rollerna (urval).
Matthew Broderick
Dabney Coleman
John Wood
Ally Sheedy
Barry Corbin
Juanin Clay
Kent Williams

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!