“Folkviljan avgörande för landets försvar”

Ett angrepp handlar om att tvinga något på oss som vi inte vill ha. Vi, det är folket och det verkar glömmas bort i debatten om försvaret. Ska 99,5 procent av folket bara vara åskådare om vi blir angripna?? Jag är övertygad om att de flesta kommer att vilja göra något för att försvara och skydda sig om kriget kommer. Det skriver Svante Lejon, plutonchef i svenska hemvärnet.

”Hjälpen hinner inte fram” skrev DN:s huvudledare den 6 januari i år eftersom vi bara kan försvara oss i en vecka enligt ÖB. Och NATO säger att de inte kan hjälpa oss. Nä, vi är ju inte medlemmar så något annat svar hade de ju inte kunnat ge på en så dum fråga. Det märkliga med försvarsdebatten är att man utgår ifrån att försvar av ett land bara kan göras med stridskrafter av NATO-modell. Man diskuterar som om försvaret inte alls handlar om vad 99,5 procent av befolkningen kan eller vill göra vid ett eventuellt angrepp på Sverige. Det nuvarande svenska försvaret lär efter ett varierande antal veckor och månader kunna mobilisera ca 50 000 soldater d v s ungefär 0,5 procent av befolkningen.  Hemvärnet som utgör ungefär hälften av denna styrka och är stridsberett inom ett dygn behandlas snålt, mycket snålt. Insatsen i Afghanistan med ca 500 soldater kostar mycket mer än hela Hemvärnet.

Har inte de svenska försvarspolitikerna och försvarsledningen lärt sig något av motståndet i Afghanistan eller det som pågår i Syrien? Vid ett brutalt angrepp, som i och för sig verkar osannolikt idag, så kommer våra mer eller mindre NATO-certifierade styrkor att ganska snart vara utslagna. Det kommer förstås att kosta angriparen att krossa det här skalet och vi kan hoppas att det är ett för högt pris för en eventuell fiende. NATO-certifierade styrkor har viss definierad förmåga eller kraft så utifrån den kunskapen kan en fiende ganska väl kalkylera vad som krävs för att slå ut sådana stridskrafter. Detta är en nackdel med certifiering.

Hemvärnets förmåga är mer svårkalkylerad, bland annat för att våra styrkor är så utspridda. Vi saknar också kvalificerade mål att bekämpa och dessutom så vet en angripare inte riktigt vad den lokala folkliga förankringen betyder. Ett angrepp handlar om att tvinga något på oss som vi inte vill ha. Vi, det är folket och det verkar glömmas bort i debatten om försvaret. Ska 99,5 procent av folket bara vara åskådare om vi blir angripna?? Jag är övertygad om att de flesta kommer att vilja göra något för att försvara och skydda sig om kriget kommer. Försvarsdebatten måste mera handla om detta än om hur försvarsmaktens förmåga är att ta emot hjälp från utlandet eller om man ska satsa fler miljarder på avancerade vapensystem som dessutom liksom andra system blir sårbarare ju mer avancerade de blir.

Försvaret måste organiseras så att hjälp från det egna folket är något man räknar med och förbereder sig för. Det finns ingen försvarsindustri som driver tanken på ett folkligt förankrat försvar och det kan vi inte heller förvänta oss av dem för deras jobb är att tjäna pengar. Däremot bör vi kunna förvänta oss att våra politiker tänker på folket, men det vore bra om även du, som ju är en av folket, skulle engagera dig lite i den kanske inte så sexiga frågan om försvaret.

Svante Lejon
Plutonchef i Hemvärnet i Sundsvall