Functional food
På 1990-talet var jag ordförande för miljöorganisationen Det Naturliga Stegets miljöinstitut och arbetade i den rollen som konsult åt bl.a. livsmedelskoncernen ICA:s ledning. Under den perioden lanserade man något som kallades functional foods. Dessa produkter framställdes i marknadsföringen som något i Hippokrates anda att låta maten vara vår medicin. Eftersom skolmedicinen då hävdade att fett var det mest hälsovådliga i kosten, hade bl.a. Skånemejerier tagit fram en fantastisk produkt som ersatte feta syrade mjölkprodukter. Den hette Pro Viva – För Livet!
Det nyttiga i syrade mjölkprodukter som yoghurt och fil trodde man var bakteriekulturen, medan fettet ansågs farligt. Pro Viva hade därför blandat en bakteriekultur i en helt fettfri kolhydratmättad havrevälling som skulle ha alla de goda egenskaperna. Problemet var bara att den här vällingen både såg osmaklig ut och smakade illa, så man blandade ut den med pulver från olika frukter. Men det smakade fortfarande inte gott, så man tillsatte även socker – mycket socker (10%).
Vid den här tiden levde jag som alla andra i föreställningen att det som skolmedicinen sa var väl menat och började därför ersätta frukostyoghurten med Pro Viva och müsli. För att det skulle bli ännu nyttigare drack jag ett stort glas apelsinjuice till. Jättegott tyckte jag, men jag var bara mätt några timmar, redan vid 10-11-tiden klättrade jag på väggarna av hunger.
Efter att jag skaffat mig en stor motionskrävande vovve, började jag få ett för mig oförklarligt problem. Varje gång jag efter frukosten tog vovven på den vanliga morgonpromenaden, blev jag efter 20 minuter alldeles skakis och började kallsvettas. Jag blev jätteorolig och kände att jag måste ha blivit allvarligt sjuk. Efter konsultationer hittade jag förklaringen, det som gjorde mig skakis var ett allvarligt blodsockerfall.
Förklaringen var att min Pro Viva-müsli-juice-frukost var sprängfull med socker och andra lättförbrända kolhydrater, vilket fick mitt blodsocker att skena. När sedan min bukspottkörtel började pumpa ut insulin för att reglera ner den farliga blodsockertoppen, då gick jag en långpromenad med vovven. Den samlade effekten blev att blodsockret istället gick i botten och blev alldeles för lågt och jag blev skakis.
Den här typen av blodsockersvängningar som jag upplevde, är ett typiskt förstadium till sjukdomen diabetes-2. Jag kom alltså underfund om att jag var på god väg att bli diabetiker, trots att jag följt vad skolmedicinen lärt mig.
Sockersjuka
I min barndom kallades den sjukdom jag hade ett förstadium till för sockersjuka, nu kallas den diabetes-2. Sockersjuka var ett mer relevant namn, eftersom man då inte blandade samman sjukdomen med verklig diabetes som numer kallas diabetes-1.
Diabetes-1 är en obotlig sjukdom som beror på att bukspottkörtelns produktion av insulinhormonet avtar och till slut upphör. Resultatet blir att kroppen inte klarar av blodsockerregleringen och blodsockret blir ofta mycket för högt, vilket är ett mycket hälsovådligt tillstånd. Det blir nödvändigt för patienten att flera ggr per dag kontrollmäta sitt blodsocker och injicera insulin för att reglera ner det. Självklart bör patienten även undvika att äta sötsaker och andra kolhydrater som höjer blodsockret.
Sockersjuka eller diabetes-2 är på ett sätt motsatsen till diabetes-1. Här handlar det istället om för mycket insulin från bukspottkörteln p.g.a. långvarigt bruk av en olämplig kost som höjer blodsockret. Tillslut blir kroppen resistent mot insulin och klarar inte av att reglera ner blodsockret. Patienten får kroniskt högt blodsocker vilket leder till en rad ytterst skadliga effekter. Ett stort hälsoproblem för diabetiker är kraftigt ökad risk för bl.a. cancer, hjärtkärlsjukdom, demens och död.
Det går idag att se en epidemisk ökning av sockersjukan, efter att skolmedicinen i slutet av 1970-talet börjat demonisera fet kost med påståenden om samband med högt blodkolesterol. Att sedan skolmedicinen felaktigt trodde att det var höga kolesterolnivåer som låg bakom hjärt-kärlsjukligheten gjorde ju inte saken bättre. Man kan säga att diabetes-2 blev inkörsporten till den metabola pandemi som därefter drabbat världen. Idag lider hundratals miljoner människor i ökande takt av sjukdomen och alla följdsjukdomar som den bidrar till. Kostnaderna för behandlingen av alla diabetiker skenar och pengarna strömmar in i industrins resultaträkningar.
Livsmedelsindustrin svarade på de falska fettlarmen med att börja ta bort fett ur en rad livsmedel och ersatta det med främst billigt socker. Det senare blev något av en perfekt storm för Big Food som på detta sätt fick konsumenterna att gå över till deras processade industrimat, istället för att utgå från naturliga livsmedel som innehöll fett. Övergången till industriprocessad mat ledde till att maten började manipuleras med rader av kemiska tillsatser och billiga industrioljor utöver socker. Allt för att öka industrins marginaler. Många av dessa tillsatser och billiga råvaror har sedan förvärrat den metabola sjukligheten.
Kosten
Förr i världen behandlades diabetikerna med strikta kostregimer för att undvika höga blodsockernivåer. Idag har den av Big Pharma styrda skolmedicinen övergett den strategin. Nu ges inga strikta kostråd, utan diabetiker behandlas med dålig framgång med en lång rad kemiska preparat och med regelbundna insulininjektioner. Detta har blivit ytterligare en mångmiljardindustri för läkemedelsbranschen.
På samma sätt som det är självklart för en nötallergiker att undvika nötter i kosten, borde det vara lika självklart för en sockersjuk att undvika den kolhydratrika kost som är orsaken bakom sjukdomen. Men detta är inte självklart för dagens skolmedicin och dess nutritionister. Istället motarbetas snarast läkare som rekommenderar sina patienter en kolhydratsnål kost och ett ökat intag av naturligt fet kost (s.k. LCHF-kost). Skolmedicinen står här helt på Big Pharmas sida och menar att sjukdomen skall behandlas med deras dyra produkter.
Som vanligt inom dagens skolmedicin undviker man nästan systematiskt att adressera det som orsakar sjukdomen. Detta trots att man med kolhydratsnåla kostregimer ofta helt botar de sockersjuka.
Inom industrin lägger man ner stora resurser på att ständigt utveckla nya piller som skall få ner blodsockret på konstlad väg hos de sjuka. Jag läste nyligen hur man nu har fått fram ytterligare en ny sorts läkemedel i en lång rad som heter empagliflozin. Det tillhör en klass av mediciner som kallas SGLT2-hämmare och som sänker blodsockret genom att mer socker utsöndras i urinen. Den nya klassen läkemedel är givetvis dyrare än de äldre, vilket ökar industrins inkomster ytterligare. Den viktigaste biverkningen som man hittills identifierat är tätare urintömningar och svampinfektioner i underlivet som får näring från socker i urinen.
Skolmedicinens sätt att administrera sockersjuka är typiskt för dagens industristyrda vård. Ytterst kostsam behandling med dyra mediciner och syntetiskt insulin prioriteras och alternativet att undvika kolhydratrik kost som är sjukdomens orsak motarbetas. Det har i några fall t.o.m. gått så långt att läkare som behandlat sjukdomsorsaken hos patienter hotats med indragna läkarlicenser av skolmedicinens representanter, trots att de botat flertalet av sina patienter.
Skolmedicinens lobbyorganisation Vetenskap och Folkbildning delade t.ex. nyligen ut en utmärkelse som Årets förvillare till läkaren Annika Dahlqvist (på bilden ovan) som botat sig själv och flera patienter från sockersjuka med sin LCHF-diet.
Skolmedicinens strategi har varit att skrämma med att fettet i den kost som ordinerats som alternativ skulle öka risken för åderförfettning, hjärt-kärlsjuklighet och död. Den skrämselpropagandan från många av skolmedicinens företrädare saknar vetenskaplig evidens, vilket framgår av den omfattande PURE-studien som nyligen presenterades på en kardiologisk kongress i Barcelona. Studien landade i en rekommendation att helt ändra skolmedicinens nuvarande rekommendationer rörande intag av fet kost. Vi kan räkna med att det kommer att motarbetas frenetiskt av såväl Big Pharma som Big Food som tjänar hundratals miljarder på dagens vansinniga vård av de med sockersjuka.
Så här kan man verkligen fråga sig vems intressen som styr skolmedicinen?
Fortsättning följer
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
