Den moderna historieskrivning som präglat den bild som vi har av världen, har mer än någon annan skrivits av britterna och den angloamerikanska makteliten. Den historia jag fick mig till livs i skolan var ett typexempel på regeln; att det är segrarna som skriver historien, inte historikerna som vi blivit lurade att tro. Följaktligen fick vi aldrig läsa att det var Röda Armén som besegrade nazisterna och inte britter och amerikaner. Deras roll var underordnad. Allt om britternas och de övriga europeiska kolonialmakternas totalt hänsynslösa och upprepade folkmord i kolonierna, var likaså utelämnat i mina historieböcker. Detsamma gäller britters och amerikaners folkmord på tyska civila i slutet av kriget via sanslösa terrorbombningar, sedan nazisterna i praktiken var slagna.
Det är som om fattiga människor i väst och det som tidigare kallades tredje världen saknar betydelse och människovärde. De som Hillary Clinton rubricerade som deplorables i valrörelsen 2016 och den halva miljon barn som dog i Irak och som förra utrikesministern i USA Madeleine Albright tyckte var värt priset för störtandet av regimen där.
Dessvärre är nedvärderandet av icke västerlänningar en grundvärdering som fortfarande präglar den angloamerikanska propagandaapparat som kallas MSM (main stream media). Vår västliga värld som pratar en massa om bekämpandet av rasism, är kanske det mest rasistiska systemet under världshistorien. Vi hittar då och då uppräkningar i media av den moderna tidens folkmord där Stalin, Mao, Hitler, Pol Pot och Idi Amin brukar radas upp, men aldrig en stavelse om britternas folkmord i kolonierna och de 20 miljoner människor som fallit offer för USA:s alla krig mot i praktiken försvarslösa länder och människogrupper de senaste 70 åren.
Det imperium som en gång var Storbritannien har försvunnit och kvar är en beklagansvärd spillra som försöker leva på drömmar från fornstora dagar. Landet är nu inne i ett plågsamt sönderfall som bl.a. tagit sig uttryck i Brexit, ett Skottland som frigör sig och en ständig konflikt med Irland. Ett så fint imperium kan ju inte heller vara underordnat ett annat sönderfallande imperium som heter EU. Desperationen hos vissa kretsar inom den brittiska politiken över att försvinna ut i skuggan i dagens värld, har nu tagit sig ett uttryck som hotar hela världsfreden. Det verkar som om man tänker att, går Storbritannien under så skall hela världen följa med. En exit ur världshistorien med bomber och granater med andra ord.
Planen man av allt att döma hade, var att utnyttja en förgiftning av en avhoppad rysk agent genom att påstå att det var en nervgiftsattack iscensatt av den populäre president Putin och få honom framställd som en totalt hänsynslösa mördare. Självklart innan man kunde ha tillstymmelse till bevis, sådana behöver aldrig den angloamerikanska eliten, det är ju de själva som skriver historien. Hela upplägget saknar all trovärdighet. Varför skulle den annars ytterst kallt beräknande och rationelle Putin göra detta någon dag före sitt presidentval? Därefter planerade man åter att ordna en False Flag i Syrien där ryssarnas allierade, den hos sitt folk populäre president Assad skulle utmålas som en som bombade sitt eget folk med kemiska vapen. För vilken gång i ordningen kommer jag inte ihåg. På så sätt skulle man kunna mobilisera en ny militär attack på brittiskt initiativ mot ytterligare ett land befolkat av deplorables. Det sönderfallande Britannien skulle framstå som stort igen, genom att leda attacken hoppades regimen i London.
Nu gick det inte som de brittiska politikerna drömde om. Dels lyckades ryssarna i Syrien lägga beslag på en lastbil med kemiska vapen på väg till terroristerna från britterna och man kom den planerad Fals Flagen på spåret en månad i förväg. Den ryska militären gick ut och varnade för vad som var på gång. Tyvärr har britternas moral blivit så avtrubbad att man trots avslöjandet fortsatte sin plan. På något sätt har False Flag operationer blivit så vanliga inom västs utrikespolitik att man inte längre skäms för att iscensätta dem inför öppen ridå. Alla har vi de bevisat falska anklagelserna mot Irak inför anfallet 2003 i färskt minne.
Med sitt agerande pressade britterna USA:s president med sin vacklande ställning på hemmaplan till att stödja planerna på en straffexpedition i Syrien. Frankrike med sin nya president med Napoleonkomplex som i likhet med britterna ser Frankrikes roll i världen snabbt krympa ihop, hoppade givetvis på det vansinniga projektet. Tyskland vars roll i världen växer uttryckte pliktskyldigt ett muntligt stöd men vägrade att stödja aktionen militärt. Britterna hade även en biavsikt att tvinga Ryssland, världens största kärnvapenmakt, ut från sin permanenta plats i FN:s säkerhetsråd. Frågan man istället borde ställa sig är, vad har krympande gamla kolonialmakter som den brittiska och franska där att göra i dagens värld? Varför sitter t.ex. inte istället Indien med sin dryga miljard medborgare och växande ekonomi där? Och varför håller man betydligt inflytelserikare länder som Tyskland och Japan utanför?
Tanken hos britternas Theresa May var givetvis att bomba Damaskus sönder och samman, vilket garanterat hade utlöst direkta strider mellan ryska och amerikanska/brittiska förband. Hon kom även med ett löjeväckande hot om brittisk atombombning mot Ryssland. Amerikanska militärledningen som vet vilka vapensystem ryssarna förfogar över, varnade Trump för att ta en militär konfrontation med dem. Resultatet blev därför en begränsad straffexpedition som förhandlades fram med ryssarnas militär för att dessa skulle hålla sig på avstånd och inte ingripa.
Detta är bakgrunden till att britter, amerikaner och fransmän fredagen den 13 april inledde ett begränsat angrep mot 8 förvarnade och utrymda mål i Syrien med 103 kryssningsmissiler. Enligt rysk militär eliminerades två tredjedelar av missilerna av syriska luftförsvaret (och kanske rysk elektronisk störning) varför bara 3 av målen träffades. De tre allierade förklarade att inga missiler gått förlorade men att hela 70 st hade använts för att slå ut tre tomma byggnader i utkanten av Damaskus, vilket låter helt osannolikt. Britterna menade att man slagit ut produktionsanläggningar och lager av kemiska vapen, vilket är en uppenbar lögn eftersom inga kemiska gifter läckt ut och i stort sett inga liv gått tillspillo. Arrogansen hos västliga politiker har nått en sådan bottennivå att man inte längre bryr sig om att man kommer med för alla iakttagare uppenbara lögner. Detta underlättas av att som brukligt numer, är dessa politiker uppbackade av västvärldens MSM som okritiskt sprider deras Fake News propaganda på beställning.
Den här skändliga aktionen har fått stöd från lilla lydriket Sveriges regering och opposition. Däremot har den socialdemokratiska brittiska oppositionsledaren Jeremy Corbyn kraftfullt kritiserat och motsatt sig operationen.
Fiaskot för USA, Britannien och Frankrike är åter ett bevis för västs snabbt sönderfallande hegemoni. Jag fruktar för den dag när resten av världen gör upp räkningen med oss västerlänningar. Den dagen kommer snabbt närmare.
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
