Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
”Det värsta som hänt oss tjejer”. Det var ”feminismen” enligt min hårfrisörska. Hon hade tagit över den salong jag brukat gå till. Hon skötte den bra, kunnig, trevlig och omtänksam. Jag kan inte säga om hon var 28 år eller 38 år.
En morgon var hon tydligt på dåligt humör och förklarade att hon hade brått. När vi var klara, var det något som brast: ”Min kille har schappat!”
Hennes förtvivlan och ilska kokade över:
”Feminismen är det värsta som hänt oss tjejer! När sambeskattningen togs bort skulle vi bli fria. Men det har ju blivit tvärt om. Det är killarna som blivit fria. De kan knulla runt i åratal, eftersom tjejer är skapta för sex. Men så snart det kommer en antydan om barn eller bröllop schappar de. Och när de blir gamla är det våra barn som skall jobba ihop till deras pension.”
Långt tidigare hade jag hört en kvinna i bilradion, Jag uppfattade hennes förklaring så här: ”Riktig sinnesro kan vi bara få sedan vi funnit ’Meningen med Livet’. I det DNA vi kvinnor har finns inskrivet att det är ’hem, familj, barn och barnbarn’. De aktiva feministerna vill inte erkänna att det är så. De jagar efter männens pristroféer.”
Jag påminde mig ett radioreportage från fronten i Finland på 40-talet (Jovisst, jag är född 1932). Reportern befann sig i ett kompani med skyttegravar så nära de ryska soldaterna som 100 och 50 meter. Han konstaterade att han sett många kvinnor, lottor, i de bakre förbanden, men här vid fronten såg han inga. Kompaniets kalfaktor förklarade:
”Det är för att skydda kvinnorna vi krigar. Stupar en man, förlorar nationen EN man. Skulle en kvinna stupa, skulle nationen förlora henne, hennes tre barn och nio barnbarn. Det är kvinnorna som bär nationen vidare till de kommande generationerna.”
Det är alltså kvinnorna som är viktigast. Feministerna har fått fel för sig. De ser män som så viktiga att kvinnorna skall eftersträva deras livsvillkor. Vilket får till följd att det både bland kvinnor och män blir fler som känner sig olyckliga.
För att nationen skall bestå, behöver varje kvinna som föder barn, sätta tre barn till världen, eftersom några kvinnor inte kan få barn. I Sverige föds bara drygt hälften så många barn. De senaste decennierna har detta till en del kompenserats av att folk lever längre, vilket bara kan gälla en begränsad tid. Barnafödandet ligger alltså på en bekymmersamt låg nivå.
Det är alltså kvinnorna som är viktigast. Feministerna har fått fel för sig.
Feminismen har kämpat för att kvinnor skall ”komma in” i traditionellt manliga yrken och positioner. De skall bli brandmän, officerare, politiker och styrelseledamöter i börsbolag. Mitt intryck är att de sistnämnda grupperna mycket sällan har tre barn och ofta är barnlösa. Vägen till de höga posterna är kantad av stora beslut. Det innebär ständigt förhöjd stress. Jag tror att kvinnors fysik då skyddar dem från ytterligare höjning av stressen från en graviditet genom att fertiliteten minskar och de får färre barn.
Idrotten visar tydliga exempel. Kvinnor deltar inte bara för motion och sällskap utan har smittats av manlig tävlingsinstinkt med ”vinnarskalle”. De kan bli ”proffs”. De spelar fotboll och handboll samt deltar i många andra idrotter med ständiga tävlingar både hemma och runt om i världen, bland annat i OS. Både en och två och tre gånger. Jagandet efter mästerskap och medaljer lämnar knappast tid för graviditet förrän sent i livet. Då kan det vara för sent och mycket sällan tillräckligt för tre barn.
Det är en stor förlust för nationen att särskilt begåvade kvinnor inte ger sina talanger vidare till nästa generation.
På ålderns höst bleknar minnet av höga positioner, värdet av OS-medaljer och prispokaler medan barnbarnen känns allt viktigare. Det gäller nog för både män och kvinnor.
Feminismen har faktiskt utvecklats till sin motsats: Maskulinisering av kvinnors liv.
Sture Åström, Helsingborg
