MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 14 februari 2025

fredag 14 februari 2025

Insändarsidan

”Immunförsvarets psykologi”

Henrik Olsson noterar psykologen Norman Doidges betraktelser om hur våra hjärnor, liksom vårt immunförsvar, har anpassat sig efter epidemier och dödliga smittor som spridits genom historien. Doidge menar bland annat att vi har utvecklat ett andra system, ett beteende-immunförsvar, som ska fungera mer proaktivt för att försvara oss från att bli sjuka.

publicerad 16 juli 2020
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag har läst två längre artiklar om den rådande virussituationen av psykologen Norman Doidge. Han är annars mest känd för att ha skrivit böcker om hjärnans plasticitet och anpassningsförmåga.

Doidge beskriver hur våra hjärnor, liksom vårt immunförsvar, har anpassat sig efter epidemier och dödliga smittor som spridits genom historien. Han menar att detta är en, för det mesta inaktiv, undermedveten kunskap som nu vaknat till liv.

Kroppens vanliga immunförsvar reagerar först när den blivit invaderad av ett smittoämne. Vi har även ett andra system som kallas ”beteende-immunförsvar”. Detta fungerar mer proaktivt för att försvara oss från att bli sjuka.

Det har utvecklats för att överkomma några av våra mest grundläggande behov; att vidröra, omfamna och få fysisk närhet.

Hjärnans immunförsvar

Doidge liknar ett virus vid trojansk häst. Kroppens vanliga immunförsvar bekämpar soldaterna som strömmar ut från hästen när den kommit innanför grindarna.

Beteende-immunförsvaret i sin tur försöker se till att hästen inte kommer innanför murarna. Det säger: ”undvik greker och deras mat”. Undvik allt som kan föra med sig smitta.

Det jämförs med föräldrainstinkten som vaknar till liv när en person får barn. Den finns hos alla även om de inte har en aning om det. Målen i livet ändras automatiskt när en person blir förälder. Detta visar på hur våra instinkter kan rymma en slags djupare nedärvd kunskap.

Under de första tre månaderna av kvinnans graviditet försvagas immunförsvaret för att det inte skall angripa fostret. Detta kan liknas vid en främmande kropp då det till 50 procent kommer från fadern. Under den perioden är både kvinnan och fostret mer känsliga för infektioner.

Då immunförsvaret är tillfälligt försvagas kompenserar hennes hjärna för detta genom att göra henne mer benägen till att känna avsky och äckelkänslor. Detta är för att försvara henne mot potentiellt smittad mat.

Under den perioden visar även en Harvard studie att kvinnor blir mer attraherade av sin egen ”in-grupp”. De blir mer försiktiga och varsamma emot främlingar eller utlänningar.

Detta förklaras med att människor utanför kvinnans in-grupp kan bära på infektioner som de inte har utvecklat skydd emot. Under den andra tremånadersperioden, när fostret är mindre sårbart minskar de etnocentriska och främlingsfientliga attityderna.

Förebyggande omedvetet försvar

Allt detta sker omedvetet. Det bevisar att det finns en koppling i hjärnan som aktiveras i samband med att någon uppfattar att de är känsliga för infektion. Vad exemplet med gravida kvinnor visar på är att detta inte behöver vara en medveten process.

Studier visar även att ju mer känslig man känner sig för infektion desto mer troligt är det att man känner avsky eller olust emot och har stigmatiserande inställning till eventuellt smittade personer. Doidge skriver att beteende-immunförsvaret inte reagerar på specifika organismer som vårt vanliga immunförsvar, utan på smitt-tillståndet i största allmänhet.

Dessa kopplingar, när de aktiverats, är överkänsliga för den eventuella närvaron av sjukdomar. Ifall de hade varit ett medicinskt test skulle de visa på ett enormt falskt positivt resultat.

Eftersom det även fungerar omedvetet är det svårt att använda logik för att underminera det. Därför kan man tänka sig att det är extra svårt för människor att tänka rationellt just nu.

Människor och andra djur är annars ganska duktiga på att se om individer visar tecken på sjukdom och undviker dessa. Om de identifierar en sjuk individ brukar den i regel isoleras.

Vi kan inte se mikroorganismer, men vi kan se hudutslag, rinnande näsa och svettningar. Vi känner om en person luktar illa eller har dålig andedräkt.

Tecken på aktiv infektion eller fysisk sårbarhet kan vara medfödda defekter, vanställt ansikte, asymmetrier som avslöjar bristfällig utveckling, starka avvikelser från normen i rörelser, övervikt, ålderstecken. Allt detta kan aktivera beteende-immunförsvaret.

Ett vilande nätverk

Doidge menar att vårt psykologiska försvar för den så kallade Corona-pandemin har legat vilande. Han beskriver hur ett slags pandeminätverk aktiverats i våra hjärnor. För vår generation verkar detta vara det första tillfället som detta behövts. Jag tänker att information från media och hörsägen spelar en stor del i detta.

Om alla informationskanaler sprider information om en rådande pandemi reagerar vårt evolutionsbaserade beteende-immunsystem. Det gör att vi blir predisponerade för rädsla och avsmak för alla som kan tänkas sprida smitta.

Något som särskilt påverkar är ständiga uppdateringar om dödstal och nya smittade. Eftersom beteende-immunförsvaret har en stor felmarginal på den säkra sidan lär det vara extra aktivt bland befolkningen just nu.

Rädslans politik

När det här systemet startat är det inte så lätt att stänga av. Då det har aktiverats kan själva tanken att släppa på restriktioner i samhället skrämma vissa.

Doidge skriver att om vi till slut skulle få grönt ljus och kan återgå till livet som det var förut kommer vårt beteende-immunförsvar långsamt, gradvis att stänga av sig.

I slutändan behövs nog att folk får ett vetenskapligt klartecken om att läget är grönt. Problemet kan vara att något sådant aldrig helt går att bekräfta. Det kommer alltid cirkulera ett farligt virus, influensa eller bakterier. Det kommer aldrig vara helt säkert att gå ut, att andas eller leva.

 

Henrik Olsson

 


Källor och referenser:

  1. Tablet Magazine – Know Thy Immunity
  2. Tablet Magazine – The Herd Immunity Taboo

”Skippa djurbaserad middag på alla hjärtans dag”

Visa kärlek för både djur och miljö under Alla hjärtans dag genom att bjuda på en vegetarisk middag. Det skriver Johanna Månsson.

publicerad Idag 10:45
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

På fredag är det alla hjärtans dag. Då kommer många garanterat bjuda någon speciell på middag för att visa kärlek.

Exempelvis erbjuder ett gammalt ekologiskt lantbruk en exklusiv alla hjärtans dag-middag för 495 kronor per person. Tidigare höll gården kor för mjölkproduktion, men numera håller kor hagmarkerna öppna och ”ger” även lite kött. Måltiden inkluderar en trerättersmeny med förrätt bestående av chèvretoast, huvudrätt med val av ryggbiff/entrecôte eller hjälmargös, samt en ljuvlig chokladterrin som dessert. Annonsen lockar även med att det ingår ett glas bubbel för att höja stämningen för denna romantiska upplevelsen.

Det finns flera skäl till varför detta erbjudande kan ses som mindre kärleksfullt, särskilt på alla hjärtans dag. För det första kan valet av kött som huvudrätt andes vara oförenligt med att visa omtanke för icke-mänskliga djur, som fötts upp och dödats mot sin vilja. För det andra har köttproduktion (oberoende hur en djurgård drivs) en stor miljöpåverkan, med högre utsläpp av växthusgaser än växtbaserad produktion. En djurbaserad trerättersmeny kan alltså även göra en valentine-middag mindre attraktiv för dem som bryr sig om planetens överlevnad.

Man kan undra hur ens val att äta animaliskt under alla hjärtans dag egentligen påverkar vår syn på kärlek. Vad hade hänt ifall en växtbaserad kärleksmeny stått i centrum, hade vi blivit mer mottagliga då att utforska kärlek och medkänsla, som nått utanför egna artens sfär.

Jag hoppas och tror att genom uppmuntran till att utmana etablerade normer väckt nyfikenhet i er, som fortsatt läsa enda hit, att reflektera vidare över konsekvenserna av våra handlingar på andra levande varelser och om det att döda för mat verkligen kan betraktas som en handling av kärlek.

Låt det exklusiva med en alla hjärtans dag-middag vara att just lämna djuren från menyn.

 

Johanna Månsson

”Hög tid att förbjuda ’allmogejägarnas’ jakthundar”

Allmogejägarnas nonchalans att inte vilja lära sig hur hundträning går till och inte respektera mångfalden i naturen utgör inte bara en fara för deras egna hundar. Man orsakar också en stor del av den haltande mångfald vi ser i vår svenska natur. Det skriver hundpsykologen Charlotte Swanstein.

publicerad 11 februari 2025
Jakten och jakthundsägandet i detta vårt land är inte under någon som helst kontroll, menar hundpsykologen Charlotte Swanstein.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De beklagar sig så gärna med gräsliga bilder över hur de funnit sin jakthund – vilken kämpat för sitt liv mot urmodern vargen – och förlorat kampen.

Denna kamp har hänt på grund av hundägarens nonchalans att inte vilja lära sig förstå sin hund, hur hundträning går till och inte respektera mångfalden i naturen – där de så gärna släpper sin hund lös för att eventuellt finna dem villebråd, som de kan ta livet av.

Dessa jägare utgör inte bara en fara för sin egen hund utan är en stor del av den haltande mångfald vi ser i vår svenska natur. Skadeskjutna djur som inte hittats för avlivning från lidandet. I januari i år sköts det mot en varg enligt paragraf 28 – vilket innebär att man har rätt att freda sitt djur från pågående skada. Alltså är det relativt nära och helt synligt när man lägger skott mot vargen, ändå går denna varg med avskjuten käke en plågsam död till mötes.

Man utsätter alltså inte bara sin hund för risker och lidande utan även djur man skjuter mot. För mig känns detta som ett tivoli för mänskligt nöje i naturen. Siffran för skadeskjutna djur är helt omöjlig att beräkna, för där är inte jägarna så intresserade att bekänna färg.

Skadeskjutningar ger också många ungdjur som förlorat sin trygghet, möjlighet till föda då läromästaren avrättats, vilket är en annan del av denna nöjescirkus. Och med detta har de mage att tillstå att de vet och kan och har rätten att vara i naturen beväpnade. Trots att de inte lärt sig om naturen i sin jägarexamen, inte lärt sig hur man tränar hund och tydligen inte heller lärt sig när man sätter ett säkert skott, trots att just det tjatas det väldigt mycket om vid jaktutbildningen.

Sverige har ett alltför stort antal av flera olika sorters klövvilt som betar och bökar hårt på vissa oönskade områden. Klövvilt som utsätts för trafikolyckor, cirka sextiotusen per år enligt Viltolycksrådet. Alltså i snitt sju viltolyckor per timme, dygnet runt. Detta kostar individerna ett stort lidande och samhället ekonomiskt.

Med en större mängd rovvilt balanseras naturen på ett sätt som ingen jägare kan och därmed minskas viltolyckor och betesskador – det är vetenskapligt bevisat.

Jägare har börjat ta in hundraser i landet som är ämnade för skarpt vilt, som jagas på andra kontinenter, sedan politiken godkänt rovviltsjakt i parti och minut, i vårt land. De behandlar dessa hundar så att de i fritt tillstånd beter sig som gängkriminell gör i asfaltsdjungeln och inte som den svenska nationalsymbolen för jakt Jämthund och Hamiltonstövare – vilka har ett helt annat kynne och möjlighet att tränas.

Det finns ingen diskussion om att jakthundar generellt har total avsaknad av träning och kontrollen för hur dennes liv är, såväl i skogen som i dennes hem och de jaktfria dagarna. Dessutom följer man alltså inte Jaktförordningen (1987:905) 18 §: ”En hund som vid jakt eller jaktträning jagar på ett olämpligt sätt ska snarast kopplas. Jakt eller jaktträning med hund ska bedrivas på ett sådant sätt att viltet med hänsyn till hundens egenskaper eller snö-, is- och temperaturförhållandena inte utsätts för onödiga påfrestningar.

Jag vill gärna se den jakthund som de har inkallning på som §18 kräver. Dessutom är inte orden olämpligt sätt och onödig påfrestning/lidande som det brukar stå, på intet vis beskrivna utan enligt naturvårdsverket får man bedöma det efteråt? Jag förstår inte hur man ens kan skriva så och tillåta löshundsjakt – den paragrafen betyder ju ingenting.

På tal om att träna hund. Det behövs trygghet, kommunikation, samspel, lyhördhet mellan hund och förare. Man behöver känna sin egen förmåga, sin omgivning liksom hunden, det är nummer ett för en fullgod start av inlärning. Många är jägarna idag kallar träning av sin hund att släppa den lös i skogen från yngre år, när unghunden oftast känner behov av närhet till föraren för trygghet och håller sig därmed relativt nära vid sin nyfunna lycka av att få springa omkring lös i skogen. Det är inte inlärning av det slag som ordet inlärning menas med.

Inlärning som kan verifieras som vi människor kallar lydnad, är där ”varje länk i en kedja utgör helheten” denna kedja får inte brista då upphör samspelet och lomhörd och rädsla inträder hos en sådan individ. Våra vargar är experter på att hålla kedjan hel men för våra allmogejägare är det totalt frånvänd kunskap. En hund skall lyda sägs det, men hur man kommer dit är inte comme il faut att lära sig, utan vi gör som vi alltid gjort, och det är inte den vetenskaplig grundkunskap om hur hundar lär, man håller sig till.

Det finns många hemska berättelser om hur jakthundar har det och det är på inget vis ovanligt med bestraffning och hårda tag mot en hund man anser inte lyder. Det är sällsynt men förra året polisanmälde en jägare sin jaktkamrat för att ha sparkat på sin hund och då har det gått långt, och det var nog inte en liten puff med foten mot hunden.

Jakten och jakthundsägandet i detta vårt land är inte under någon som helst kontroll helt oavsett hur många paragrafer som skrivs in i jaktlagen/jaktförordningen. Här krävs mod att se att det behövs ett helt nytt omtag om jakt överhuvudtaget skall kunna accepteras av de 97 procent av befolkningen som inte ägnar sig åt nöjet att döda i vår natur.

Sverige skall vara ett land baserat på den vetenskapliga kunskap som finns om djurhänsyn och för djur av alla slag – det är inget orimligt krav 2025.

 

Charlotte Swanstein

Hundpsykolog och naturdebattör

”Vi kan hinna före Trump”

Kriget i Ukraina

Låt Sverige och Europa visa ledarskap och ta oss mot verklig fred, istället för att lägga det i Trumps händer. Det skriver Magnus Willner.

publicerad 13 januari 2025
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Eller ska Sverige/Europa låta honom ta äran för ett fredsavtal i Ukraina?

Men hur skulle vi kunna göra så att Putin inte anfaller vidare efter ett eventuellt fredsavtal? Förespråkare av den ”tuffa linjen” brukar hänvisa till att Hitler fick lite av Tjeckoslovakien och se hur det gick.

Fakta: I Münchenavtalet den 29 september 1938 fick Hitler igenom sitt krav på att annektera Sudetenland, den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien. Men avtalet saknade ”stopp-klausul”. Om Storbritannien, Frankrike, Italien hade förhandlat in en framtida icke-aggression klausul som hade varit mycket dyr för Tyskland att bryta mot, så hade kanske historien slutat annorlunda.

Grundläggande avtalspraxis är att när du skriver avtal vill du ha med en klausul som säger vad som händer om motparten bryter mot avtalet, det vill säga konsekvensen. Det saknades i Münchenavtalet. Låt oss få med det i ett avtal med Ryssland. Det skulle vara så mycket värt för oss, så motparten till och med skulle kunna erbjudas något att gå hem från förhandlingen med. Kanske Krim-halvön.

Vi kan hinna före Trump. Om Putin får en liten win, men i gengäld går med på icke-aggression-klausul. EU skulle till exempel kunna lägga en del av det man betalar för olja/gas till Ryssland under några år till historiens största Escrow fond.

En Escrow kan ses som en tredje part i en transaktion och det används för att skydda båda parter, ett spärrkonto. Summan överförs till kontot av ena parten och förvaras där tryggt tills båda parter uppfyller sina delar av avtalet. Det vill säga som kan användas av till exempel EU till fredsinsatser om Ryssland startar något mer krig mot Ukraina eller annan granne inom säg 30 år. De stora ryska tillgångarna som EU nu har fryst, men inte får ta enligt internationell rätt, utan bara kan ta räntan av, skulle också kunna avtalas in som del av Escrow-kontot.

Fredsavtalet skulle bli en liten vinst för Putin som möjliggör en ”värdig pension”, men som samtidigt minskar risken för vidare expansion ambitioner. Ett sådant fredsavtal skulle kunna spara massor av liv, risk för krig som pågår i många år, risk att det spårar ur med kärnvapen, särskilt med en åldrande Putin eller inblandning från Nordkorea. Men framförallt leda till en snabb och varaktig fred. Eller så fortsätter vi att stämma in i vapenlobbyns mantra. ”Strid till sista kvadratmetern, oavsett hur många i Ukraina som måste dö”. Vapenlobbyn i USA har vi länge klagat på för att den orsakar skolskjutningar. Men det här är ännu värre.

Putin bär skulden, men det finns andra sätt att agera kraftfullt mot honom än med bara vapen, och lagom mycket vapen för att bara hålla kriget rullande. Nej, fram med en Escrow konstruktion och låt Sverige och andra fredssträvare visa ledarskap och ta oss mot verklig fred. Det är onödigt att släppa det till Trump.

 

Magnus Willner
Civilingenjör Göteborg

”Feminismen har maskuliniserat kvinnors liv”

Den politiska feminismen har bidragit till en social dynamik som gör alla olyckliga, särskilt kvinnor. Det skriver Sture Åström.

publicerad 9 januari 2025
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

”Det värsta som hänt oss tjejer”. Det var ”feminismen” enligt min hårfrisörska. Hon hade tagit över den salong jag brukat gå till. Hon skötte den bra, kunnig, trevlig och omtänksam. Jag kan inte säga om hon var 28 år eller 38 år.

En morgon var hon tydligt på dåligt humör och förklarade att hon hade brått. När vi var klara, var det något som brast: ”Min kille har schappat!”

Hennes förtvivlan och ilska kokade över:

”Feminismen är det värsta som hänt oss tjejer! När sambeskattningen togs bort skulle vi bli fria. Men det har ju blivit tvärt om. Det är killarna som blivit fria. De kan knulla runt i åratal, eftersom tjejer är skapta för sex. Men så snart det kommer en antydan om barn eller bröllop schappar de. Och när de blir gamla är det våra barn som skall jobba ihop till deras pension.”

Långt tidigare hade jag hört en kvinna i bilradion, Jag uppfattade hennes förklaring så här: ”Riktig sinnesro kan vi bara få sedan vi funnit ’Meningen med Livet’. I det DNA vi kvinnor har finns inskrivet att det är ’hem, familj, barn och barnbarn’. De aktiva feministerna vill inte erkänna att det är så. De jagar efter männens pristroféer.”

Jag påminde mig ett radioreportage från fronten i Finland på 40-talet (Jovisst, jag är född 1932). Reportern befann sig i ett kompani med skyttegravar så nära de ryska soldaterna som 100 och 50 meter. Han konstaterade att han sett många kvinnor, lottor, i de bakre förbanden, men här vid fronten såg han inga. Kompaniets kalfaktor förklarade:

”Det är för att skydda kvinnorna vi krigar. Stupar en man, förlorar nationen EN man. Skulle en kvinna stupa, skulle nationen förlora henne, hennes tre barn och nio barnbarn. Det är kvinnorna som bär nationen vidare till de kommande generationerna.”

Det är alltså kvinnorna som är viktigast. Feministerna har fått fel för sig. De ser män som så viktiga att kvinnorna skall eftersträva deras livsvillkor. Vilket får till följd att det både bland kvinnor och män blir fler som känner sig olyckliga.

För att nationen skall bestå, behöver varje kvinna som föder barn, sätta tre barn till världen, eftersom några kvinnor inte kan få barn. I Sverige föds bara drygt hälften så många barn. De senaste decennierna har detta till en del kompenserats av att folk lever längre, vilket bara kan gälla en begränsad tid. Barnafödandet ligger alltså på en bekymmersamt låg nivå.

Det är alltså kvinnorna som är viktigast. Feministerna har fått fel för sig.

Feminismen har kämpat för att kvinnor skall ”komma in” i traditionellt manliga yrken och positioner. De skall bli brandmän, officerare, politiker och styrelseledamöter i börsbolag. Mitt intryck är att de sistnämnda grupperna mycket sällan har tre barn och ofta är barnlösa. Vägen till de höga posterna är kantad av stora beslut. Det innebär ständigt förhöjd stress. Jag tror att kvinnors fysik då skyddar dem från ytterligare höjning av stressen från en graviditet genom att fertiliteten minskar och de får färre barn.

Idrotten visar tydliga exempel. Kvinnor deltar inte bara för motion och sällskap utan har smittats av manlig tävlingsinstinkt med ”vinnarskalle”. De kan bli ”proffs”. De spelar fotboll och handboll samt deltar i många andra idrotter med ständiga tävlingar både hemma och runt om i världen, bland annat i OS. Både en och två och tre gånger. Jagandet efter mästerskap och medaljer lämnar knappast tid för graviditet förrän sent i livet. Då kan det vara för sent och mycket sällan tillräckligt för tre barn.

Det är en stor förlust för nationen att särskilt begåvade kvinnor inte ger sina talanger vidare till nästa generation.

På ålderns höst bleknar minnet av höga positioner, värdet av OS-medaljer och prispokaler medan barnbarnen känns allt viktigare. Det gäller nog för både män och kvinnor.

Feminismen har faktiskt utvecklats till sin motsats: Maskulinisering av kvinnors liv.

 

Sture Åström, Helsingborg