Sju tecken på kaliumbrist

Att förlåta andra kopplas till bättre psykiskt och socialt välbefinnande i en ny internationell studie. Men förlåtelse måste vara frivillig och får inte användas för att förringa det som hänt.

Studien, som genomfördes under ledning av forskare vid Harvarduniversitetet i USA, omfattade 207 919 deltagare från 23 länder. Forskarna frågade hur ofta deltagarna förlät personer som gjort dem illa. Ungefär ett år senare följde de upp bland annat deltagarnas psykiska hälsa, livsmening, hopp, relationer, sociala stöd, fysiska hälsa och ekonomiska trygghet.

De som svarade att de ofta eller alltid förlät andra rapporterade i genomsnitt något bättre välbefinnande. Sambandet var tydligast för psykisk hälsa, känsla av mening, hopp och tillfredsställelse i nära relationer, visar studien som publicerades i npj Mental Health Research.

Studiens huvudförfattare Richard Cowden beskriver förlåtelse som ett aktivt sätt att hantera en oförrätt, snarare än som en tillfällig känsla.

”Förlåtelse är en process som innebär att välja att inte söka hämnd, arbeta för att släppa bitterheten och röra sig mot större medkänsla med den som sårat oss”, skriver Cowden i The Conversation.

Tre av fyra deltagare uppgav att de ofta eller alltid förlät dem som sårat dem. Andelen varierade kraftigt mellan länderna: från 41 procent i Turkiet till 92 procent i Nigeria. Resultaten skilde sig också mellan olika kulturella och sociala sammanhang.

Sverige var det enda nordiska landet i studien. De svenska deltagare som vid den första mätningen uppgav att de ofta eller alltid förlät personer som sårat dem rapporterade ungefär ett år senare bland annat mer optimism och hopp, starkare socialt stöd, större trivsel på bostadsorten och högre tillit i samhället än de som sällan eller aldrig förlät. De rapporterade också något mindre ensamhet.

Förlåtelse måste vara frivillig

Studien mätte människors allmänna benägenhet att förlåta. Den undersökte däremot inte om förlåtelsen skedde frivilligt eller under press. Cowden beskriver förlåtelse som en förmåga som kan utvecklas, men betonar att stöd för den som vill förlåta måste värna självbestämmande, trygghet och rättvisa.

”Människor värjer sig ibland mot förlåtelse eftersom det kan verka som om man uppmanas att ursäkta det som skett, överge rättvisan eller åter öppna dörren till en otrygg relation. Men det är inte vad förlåtelse innebär”, skriver Richard Cowden i The Conversation.

Studien ger inget stöd för att människor bör pressas att förlåta. Förlåtelse kan inte heller ersätta ansvar, upprättelse eller skydd mot fortsatta övergrepp. Den som blivit utsatt behöver alltså inte återuppta kontakten eller utsätta sig för en ny risk. Cowden framhåller att förlåtelsen måste få ske på den enskildes egna villkor, när det är tryggt och lämpligt.