DEBATT

Debatt

“USA och slutet på gamla NAFTA”

Författaren och nationalekonomen Dan Ahlmark skriver på NyD Debatt om hur USA har spelat ut Kanada och om hur detta påverkar frihandelsavtalet NAFTA.

Kandas premiärminister Justin Trudeau och USA:s president Donald Trump i Vita huset den 11 oktober 2017.
Publicerad 4 september 2018

NAFTA-avtalet möjliggjorde att främst Kina, men även EU-länder, kunde föra färdiga produkter tullfritt in USA genom att bygga fabriker och driva tillverkning i Mexiko eller Kanada. USA:s huvudproblem med NAFTA berodde på, att dessa fabriker i stor utsträckning satte samman komponenter tillverkade i Kina eller Europa, till färdiga produkter. Kinesiska och multinationella företag hade alltså funnit en väg att tullfritt exportera sina varor till världens största (enhetliga) marknad. Kravet på komponenternas nationella ursprung var inte så högt enligt avtalet samt – ännu viktigare – kontrollen av det kravet var svag. Kina hade då ytterligare två vägar att exportera sina produkter till USA. Det kinesiska handelsöverskottet gentemot USA var således – reellt sett – även högre än det redovisade (vilket är över 350 miljarder dollar).

USA:s förhandlingar med Mexiko och Kanada under 2017-18 var delvis framgångsrika men stupade på huvudfrågor såsom nationellt ursprung gällande insatta komponenter, tidpunkt för omförhandling av avtalet osv. Trump valde då att inte offentligt konstatera att NAFTA-förhandlingarna misslyckats, därefter säga upp avtalet för att sedan börja bilaterala förhandlingar separat med de två länderna. Detta skulle väckt ilsken opposition i USA från den mäktiga amerikanska handelskammaren, multinationella företag m.m.

Utan att media förstod vad som hände, valde han istället att under slutet av våren-sommaren i tysthet separatförhandla med den för USA viktigaste handelspartnern – Mexiko – och låta Kanada vänta på resultatet av dessa förhandlingar. När de nu avslutats framgångsrikt, kan Trump vända sig till Kanada och fråga, om den kanadensiska regeringen vill delta i uppgörelsen på samma villkor som Mexiko. Om inte, kommer USA och Mexiko att skriva under ett bilateralt avtal, USA säger upp NAFTA och startar särskilda förhandlingar med Kanada.

Avtalet med Mexiko har ett sådant innehåll, att det är mycket negativt för Kanada att acceptera det. Det innehåller nämligen ett krav på 75 procent nordamerikanskt ursprung på produkterna, vilket Kanada inte klarar av med sitt beroende av Kina och EU.

Regler bland annat om att 40-45 procent av produktionen ska tillverkas med en minimilön på 16 dollar/timme eller att ingående av kollektivavtal underlättas osv är bara ett problem för Kanada genom att det är ett hinder för kinesiska komponenter. Lönekravet i avtalet innebär, att kostnadsgapet USA-Mexiko minskar, vilket – liksom kravet på ursprung – stödjer bl.a. den amerikanska komponentindustrin. Men samtidigt önskar Mexiko att bygga upp sin egen tillverkningsindustri och om möjligt själva tillverka flera komponenter istället för att importera dem. Den nya socialistiska presidenten i landet ser – trots vissa negativa konsekvenser av avtalet – å sin sida med glädje, att USA hjälper till att pressa upp lönerna i den mexikanska industrin. Att Trump hjälper mexikanska arbetare att få bättre betalt var oväntat för många. Detta tillfredsställer även amerikanska fackföreningar, som ser att bestämmelsen stärker de amerikanska arbetarnas relativa ställning – och fackföreningarna. Bland annat dessa avtalsbestämmelser försvagar också demokraternas möjligheter att senare fälla avtalet i kongressen.

Kanada har – precis som USA – tidigare fallit för sirensången, att avancerade ekonomier ska alltmer lämna tillverkningsindustrin och istället koncentrera sig på serviceindustrier. Man har likt USA i stor utsträckning lämnat många industrisektorer, och har därför svårt att genom egen tillverkning fylla kravet på nationellt ursprung. Genom nya miljöregler, skatter och allehanda regler försvåras dessutom återuppbyggnaden av industrisektorer i Kanada. Man tvingas då att för sina exportprodukter istället för kinesiska eller EU-tillverkade komponenter köpa amerikanska eller mexikanska. Kanadas – liksom Mexikos – roll att vara en öppen kanal för kinesiska produkter/komponenter avslutas nu i betydande utsträckning.

Om Kanada ska följa Mexikoavtalets principer, innebär det bl.a. att landet tvingas avveckla sina skyhöga tullar på mejeriprodukter (inkl. kyckling/höns); att man i all export till USA uppfyller kravet på nordamerikanskt ursprung (75 procent); samt tillåter amerikanska banker att fritt verka i landet (kanadensiska banker tillåts i USA) mm. Elefanten i rummet är då den kanadensiska bilindustrin, som genom bearbetning av importerat råmaterial och sammansättning av importerade komponenter producerar en fordonsexport till USA värd så mycket som 100 miljarder dollar. Alla större amerikanska bilföretag samt Toyota, Honda mm återfinns med tillverkningsenheter i Kanada, där den industrin främst är lokaliserad till delstaten Ontario. Trump har antytt, att konsekvensen av misslyckade förhandlingar blir kraftiga tullar på denna export. Tullsatsen torde röra sig om 20-25 procent. Men det han offentligt nu främst riktat uppmärksamheten på är, att de kanadensiska mejeritullarna på nästan 300 procent måste tas bort.

Den kanadensiska mejeriindustrin är främst lokaliserad till Québec, vilken provins är en politisk styrkepunkt för premiärminister Justin Trudeau, och det finns också en stark och nationellt förankrad åsikt om, att denna industri bör skyddas. Under NAFTA-förhandlingarna drev Kanada därför hårt kravet, att den industrin inte fick påverkas. Den kanadensiska förhandlingsstrategin är dock svår att förstå. Istället för att helhjärtat försöka få så bra villkor som möjligt för sin primära tillverkningssektor (bilar) med 160 000 väl betalda arbetare, inriktade sig de kanadensiska förhandlarna på mindre områden och problem och försökte dessutom föra in olika politiska krav t.ex. gällande minoriteter, i förhandlingarna.

Mejeriindustrin har en ringa storlek i förhållande till bilindustrin, men Trump kan genom de orimliga tullarna därigenom få ett starkt stöd av den amerikanska allmänheten för sina allmänna krav på Kanada. Trump känner till hur kanadensarna ser på mejerier, och hans krav gällande just den sektorn avslöjar varåt hans briljanta förhandlingstaktik syftar. Egentligen är han inte särskilt intresserad av den sektorn utan är helt inriktad på bilindustrin. Om USA efter att Trudeau vägrar acceptera hans villkor lägger – säg – 25 procent tullar på den senare industrin, kommer säkerligen delar av den så småningom lokaliseras tillbaka till främst USA (men också Mexiko drar nytta av det). Investeringsströmmarna mellan länderna har redan p.g.a. osäkerheten om förhandlingarna helt förändrats till USA:s fördel. En omlokalisering skulle innebära en ordentlig ekonomisk stimulans och expansion av arbetsmarknaden i företrädesvis delstaterna Ohio och Michigan. Redan bortfallet av icke-nordamerikanska komponenter är en stor förhandlingsseger för USA; att återvinna själva industrin är en total triumf.

Många amerikaner önskar nu, att Trudeau avvisar det amerikanska förhandlingsbudet som för tufft och lämnar förhandlingarna. Detta ger då Trump möjlighet att införa biltullar. Om en nämnvärd del av kanadensisk biltillverkning återgår till USA, kommer som en bonus de rent politiska konsekvenserna vara stora. Republikanerna kan då konsolidera sin ställning i stater i nordöst, som i flera decennier röstat demokratiskt, men som med små marginaler röstade för Trump år 2016. I alla fall delar av “rostbältet” säkras därmed under längre tid för republikanerna, som alltmer framträder som det verkliga amerikanska arbetarpartiet.

Följden av Trudeaus inkompetenta, ja, katastrofala förhandlingsstrategi är nu, att han antingen måste göra en förnedrande reträtt och acceptera tidigare s k oacceptabla villkor, eller stå fast och därmed godta (1) den gradvisa förlusten av en betydande del av kanadensisk bilindustri med åtföljande stor arbetslöshet, (2) en snar recession i Kanada, samt (3) en rätt säker valförlust under 2019. Detta är bara en illustration av The Art of the Deal!

 

 

Dan Ahlmark

Liknande artiklar:

Om skribenten

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav förra året ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!