MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 18 februari 2025

tisdag 18 februari 2025

NyD Debatt

”USA och slutet på gamla NAFTA”

Författaren och nationalekonomen Dan Ahlmark skriver på NyD Debatt om hur USA har spelat ut Kanada och om hur detta påverkar frihandelsavtalet NAFTA.

publicerad 4 september 2018
– av Dan Ahlmark
Kandas premiärminister Justin Trudeau och USA:s president Donald Trump i Vita huset den 11 oktober 2017.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

NAFTA-avtalet möjliggjorde att främst Kina, men även EU-länder, kunde föra färdiga produkter tullfritt in USA genom att bygga fabriker och driva tillverkning i Mexiko eller Kanada. USA:s huvudproblem med NAFTA berodde på, att dessa fabriker i stor utsträckning satte samman komponenter tillverkade i Kina eller Europa, till färdiga produkter. Kinesiska och multinationella företag hade alltså funnit en väg att tullfritt exportera sina varor till världens största (enhetliga) marknad. Kravet på komponenternas nationella ursprung var inte så högt enligt avtalet samt – ännu viktigare – kontrollen av det kravet var svag. Kina hade då ytterligare två vägar att exportera sina produkter till USA. Det kinesiska handelsöverskottet gentemot USA var således – reellt sett – även högre än det redovisade (vilket är över 350 miljarder dollar).

USA:s förhandlingar med Mexiko och Kanada under 2017-18 var delvis framgångsrika men stupade på huvudfrågor såsom nationellt ursprung gällande insatta komponenter, tidpunkt för omförhandling av avtalet osv. Trump valde då att inte offentligt konstatera att NAFTA-förhandlingarna misslyckats, därefter säga upp avtalet för att sedan börja bilaterala förhandlingar separat med de två länderna. Detta skulle väckt ilsken opposition i USA från den mäktiga amerikanska handelskammaren, multinationella företag m.m.

Utan att media förstod vad som hände, valde han istället att under slutet av våren-sommaren i tysthet separatförhandla med den för USA viktigaste handelspartnern – Mexiko – och låta Kanada vänta på resultatet av dessa förhandlingar. När de nu avslutats framgångsrikt, kan Trump vända sig till Kanada och fråga, om den kanadensiska regeringen vill delta i uppgörelsen på samma villkor som Mexiko. Om inte, kommer USA och Mexiko att skriva under ett bilateralt avtal, USA säger upp NAFTA och startar särskilda förhandlingar med Kanada.

Avtalet med Mexiko har ett sådant innehåll, att det är mycket negativt för Kanada att acceptera det. Det innehåller nämligen ett krav på 75 procent nordamerikanskt ursprung på produkterna, vilket Kanada inte klarar av med sitt beroende av Kina och EU.

Regler bland annat om att 40-45 procent av produktionen ska tillverkas med en minimilön på 16 dollar/timme eller att ingående av kollektivavtal underlättas osv är bara ett problem för Kanada genom att det är ett hinder för kinesiska komponenter. Lönekravet i avtalet innebär, att kostnadsgapet USA-Mexiko minskar, vilket – liksom kravet på ursprung – stödjer bl.a. den amerikanska komponentindustrin. Men samtidigt önskar Mexiko att bygga upp sin egen tillverkningsindustri och om möjligt själva tillverka flera komponenter istället för att importera dem. Den nya socialistiska presidenten i landet ser – trots vissa negativa konsekvenser av avtalet – å sin sida med glädje, att USA hjälper till att pressa upp lönerna i den mexikanska industrin. Att Trump hjälper mexikanska arbetare att få bättre betalt var oväntat för många. Detta tillfredsställer även amerikanska fackföreningar, som ser att bestämmelsen stärker de amerikanska arbetarnas relativa ställning – och fackföreningarna. Bland annat dessa avtalsbestämmelser försvagar också demokraternas möjligheter att senare fälla avtalet i kongressen.

Kanada har – precis som USA – tidigare fallit för sirensången, att avancerade ekonomier ska alltmer lämna tillverkningsindustrin och istället koncentrera sig på serviceindustrier. Man har likt USA i stor utsträckning lämnat många industrisektorer, och har därför svårt att genom egen tillverkning fylla kravet på nationellt ursprung. Genom nya miljöregler, skatter och allehanda regler försvåras dessutom återuppbyggnaden av industrisektorer i Kanada. Man tvingas då att för sina exportprodukter istället för kinesiska eller EU-tillverkade komponenter köpa amerikanska eller mexikanska. Kanadas – liksom Mexikos – roll att vara en öppen kanal för kinesiska produkter/komponenter avslutas nu i betydande utsträckning.

Om Kanada ska följa Mexikoavtalets principer, innebär det bl.a. att landet tvingas avveckla sina skyhöga tullar på mejeriprodukter (inkl. kyckling/höns); att man i all export till USA uppfyller kravet på nordamerikanskt ursprung (75 procent); samt tillåter amerikanska banker att fritt verka i landet (kanadensiska banker tillåts i USA) mm. Elefanten i rummet är då den kanadensiska bilindustrin, som genom bearbetning av importerat råmaterial och sammansättning av importerade komponenter producerar en fordonsexport till USA värd så mycket som 100 miljarder dollar. Alla större amerikanska bilföretag samt Toyota, Honda mm återfinns med tillverkningsenheter i Kanada, där den industrin främst är lokaliserad till delstaten Ontario. Trump har antytt, att konsekvensen av misslyckade förhandlingar blir kraftiga tullar på denna export. Tullsatsen torde röra sig om 20-25 procent. Men det han offentligt nu främst riktat uppmärksamheten på är, att de kanadensiska mejeritullarna på nästan 300 procent måste tas bort.

Den kanadensiska mejeriindustrin är främst lokaliserad till Québec, vilken provins är en politisk styrkepunkt för premiärminister Justin Trudeau, och det finns också en stark och nationellt förankrad åsikt om, att denna industri bör skyddas. Under NAFTA-förhandlingarna drev Kanada därför hårt kravet, att den industrin inte fick påverkas. Den kanadensiska förhandlingsstrategin är dock svår att förstå. Istället för att helhjärtat försöka få så bra villkor som möjligt för sin primära tillverkningssektor (bilar) med 160 000 väl betalda arbetare, inriktade sig de kanadensiska förhandlarna på mindre områden och problem och försökte dessutom föra in olika politiska krav t.ex. gällande minoriteter, i förhandlingarna.

Mejeriindustrin har en ringa storlek i förhållande till bilindustrin, men Trump kan genom de orimliga tullarna därigenom få ett starkt stöd av den amerikanska allmänheten för sina allmänna krav på Kanada. Trump känner till hur kanadensarna ser på mejerier, och hans krav gällande just den sektorn avslöjar varåt hans briljanta förhandlingstaktik syftar. Egentligen är han inte särskilt intresserad av den sektorn utan är helt inriktad på bilindustrin. Om USA efter att Trudeau vägrar acceptera hans villkor lägger – säg – 25 procent tullar på den senare industrin, kommer säkerligen delar av den så småningom lokaliseras tillbaka till främst USA (men också Mexiko drar nytta av det). Investeringsströmmarna mellan länderna har redan p.g.a. osäkerheten om förhandlingarna helt förändrats till USA:s fördel. En omlokalisering skulle innebära en ordentlig ekonomisk stimulans och expansion av arbetsmarknaden i företrädesvis delstaterna Ohio och Michigan. Redan bortfallet av icke-nordamerikanska komponenter är en stor förhandlingsseger för USA; att återvinna själva industrin är en total triumf.

Många amerikaner önskar nu, att Trudeau avvisar det amerikanska förhandlingsbudet som för tufft och lämnar förhandlingarna. Detta ger då Trump möjlighet att införa biltullar. Om en nämnvärd del av kanadensisk biltillverkning återgår till USA, kommer som en bonus de rent politiska konsekvenserna vara stora. Republikanerna kan då konsolidera sin ställning i stater i nordöst, som i flera decennier röstat demokratiskt, men som med små marginaler röstade för Trump år 2016. I alla fall delar av ”rostbältet” säkras därmed under längre tid för republikanerna, som alltmer framträder som det verkliga amerikanska arbetarpartiet.

Följden av Trudeaus inkompetenta, ja, katastrofala förhandlingsstrategi är nu, att han antingen måste göra en förnedrande reträtt och acceptera tidigare s k oacceptabla villkor, eller stå fast och därmed godta (1) den gradvisa förlusten av en betydande del av kanadensisk bilindustri med åtföljande stor arbetslöshet, (2) en snar recession i Kanada, samt (3) en rätt säker valförlust under 2019. Detta är bara en illustration av The Art of the Deal!

 

 

Dan Ahlmark

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han gav hösten 2017 ut boken "Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten".

”Finns medvetandet i hjärnan?”

Människan och medvetandet

Om vetenskapen inom hjärnforskningen inte förmår erkänna att den i nuläget inte kan bevisa att medvetandet finns i hjärncellsmassan, så borde man åtminstone ge utrymme åt andra perspektiv, teorier och frågeställningar. Det skriver Tamás Bogár.

publicerad 21 januari 2025
Vad är egentligen medvetandet?
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Sedan urminnes tider har den sökande människan ställt frågorna: Var gör jag här? Vad är meningen med livet? Är tillvaron förnuftig?

Den vetenskapliga fysikaliska verklighetsuppfattningen förklarar att människan består av en kropp och en hjärncellsmassa som är själva medvetandet. Fysikaliskt inställda vetenskapsmän har uppfattningen att hjärnan är själva människan som tänker, känner och upplever verkligheten härifrån. I den fysikaliska verklighetsuppfattningen finns alla minnen och alla medvetenhetsprocesser i den fysiska hjärncellsmassan. Hur långt har hjärnforskningen kommit då? Har den bevisat att minnet och medvetandet finns i hjärnan? När man ställer alla dessa frågor verkar det i stället uppstå flera frågor än svar. När man studerar forskning om hjärnan inser man att denna forskning egentligen inte har lyckats bevisa något annat än sekundära effekter av medvetenhetsyttringar i hjärnans olika delar.

Tankeväckande teorier inom neurovetenskapen:

Studier av avbildningar av hjärnan tyder på att prefrontala barken och hjässloben är speciellt viktiga för medvetandet och den globala arbetsytan. Men det är svårt att veta om dessa regioner framkallar själva medvetandet eller om de utför relaterade processer som uppmärksamhet, minne och verbalisering av medvetna upplevelser.” (Redaktör Anil Seth 2015, sidan 86): Hjärnan på 30 sekunder, Tukan Förlag.

Även om det kanske inte finns någon ´fri vilja´ existerar i alla fall upplevelsen av att själv framkalla ett visst beteende och den kan registreras i hjärnan.” (Redaktör Anil Seth 2015, sidan 88): Hjärnan på 30 sekunder, Tukan Förlag.

Jag ställer mig då frågan: Vad är det som aktiverar dessa medvetenhetsyttringar i hjärnan? Vad är primärt och sekundärt? Vad är orsak och verkan? När man ställer dessa frågor, får man uppfattningen att den fysikaliska vetenskapens förhållningssätt skapar sin egen verklighetsbild, som ur ett historiskt perspektiv kan jämföras med kyrkans trosföreställning om verkligheten. Under medeltiden hade Påven och kyrkan en mycket stark ställning i Europa och hade monopol på sanningen, likt ett rättesnöre som människorna skulle förhålla sig till. Vetenskapen bör inte hänge sig åt trosföreställningar och fantasispekulationer utan utgå från egna observerade objektiva mätbara resultat och använda detta för att bevisa om medvetandet är lokaliserade i hjärncellsmassan eller inte.

Om man resonerar förnuftigt och inte låter känslan styra och bestämma över dessa viktiga frågeställningar, blir den logiska slutsatsen av den vetenskapliga forskningens resultat ganska entydig. Den är att denna forskning enbart lyckats konstatera sekundära effekter av medvetenhetsyttringar. Vetenskapen bör inte hemfalla åt känslans oresonliga förhållningssätt och tro att sekundära reaktioner är själva medvetandet, för då blir vetenskapen den nya religionen. Med en smula ödmjukhet inser hur lite vi vet om man enbart utgår från den objektiva och synliga delen av verkligheten. Kan det då finnas något utöver denna objektiva fysiska värld, som vi kan uppleva med våra fysiska sinnesorgan? Om vi utgår från denna frågeställning, så kommer vi till insikten att den fysikaliska vetenskapen har hamnat i en återvändsgränd. Detta innebär att vi då behöver leta vidare efter någon förnuftig förklaring och inte nöja oss med otillräckliga spekulationer och teorier. Vi borde i stället söka förstå verkligheten som den egentligen är och inte sådan vi tror att den är.
Om nu vetenskapen inom hjärnforskningen inte förmår erkänna att den i nuläget inte kan bevisa att medvetandet finns i hjärncellsmassan, så borde detta åtminstone ge utrymme åt andra perspektiv, teorier och frågeställningar.

Den troende människan, som snarare utgår från en religiös tro och har den som en grund för att orientera sig i tillvaron, besvarar dessa frågor enligt sin föreställning om verkligheten. Men har religionen egentligen kunnat ge en bättre bild än den vetenskapen ger med sitt sätt att förhålla sig till verkligheten? Vid närmare eftertanke inser vi nog att vi inte kan förlita oss på enbart tro. Däremot kan den ge tröst och en meningsfullhet i tillvaron i denna känslokalla hårda värld som vi lever i.

Varken religionen eller vetenskapen har lyckats besvara frågorna om medvetandets natur, meningen med livet, tillvarons förnuftighet och så vidare. Den vetgiriga och sökande människan kommer inte att nöja sig med de torftiga förklaringsmodeller som råder utan kommer givetvis söka vidare för att närma sig en mer hållbar verklighetsförklaring. Egentligen är detta inget nytt utan det har alltid funnits människor på olika nivåer i medvetenhetshänseende. Om vi nu utgår från detta faktum, så inser vi att dessa förebilder av män och kvinnor verkar ha haft en djupare förståelse av verkligheten. Dessa pionjärer har sedan vidareförmedlat kunskapen till sina medmänniskor, där några fåtal haft medvetenhetsreceptorer att uppfatta och förstå deras idéer och tankeformer.

I sökande efter svar på frågan om huruvida medvetandet finns i hjärnan uppstår allt fler frågeställningar. Det blir inte enbart en fråga om medvetandets lokalisering i hjärncellsmassan utan även fler frågor: Vad är egentligen medvetandet? Finns minnet i hjärnan? Vad är en människa? och så vidare. Till slut inser man hur lite man vet och då har man kommit till mognadsgraden, den så kallade sokratiska insikten: ”att jag vet att jag ingenting vet”.

Den sökande människan kommer inte att nedslås av detta faktum utan drivs vidare av en inre känsla och övertygelse om att det finns mycket mer att lära och förstå av livet. Detta skulle kunna liknas vid en långsam vandring längs en knivskarp väg, längs vilken man uppnår vissa delmål, etapper, milstolpar av erövringar av förståelse men inte nöjer sig med detta utan vet att det finns mycket kvar att förstå av tillvaron och kunskapen om verkligheten.

Den som söker finner, ty han drivs av undermedveten visshet om att det sökta måste finnas.” (Författare Laurency 1987, kapitel 3.2, 16): Livskunskap Två. Förslagsstiftelsen Henry T. Laurency.

 

Tamás Bogár

”Natomedlemskapet – en uppenbar riskfaktor”

Natomedlemskapet är ett forcerat beslut som tagits utan att beakta de säkerhetspolitiska riskerna. För rikets säkerhet måste Sverige lämna Nato omgående. Det skriver Michael Zazzio, Mikael Hagenbo, Roger Richthoff och Jörgen Appelgren.

publicerad 15 januari 2025
Amerikanska soldater under Natoövning i småländska Skillingaryd förra året.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

År 1982 lovade Nato, i det fall att Östtyskland skulle bli en del av Tyskland, att inte expandera sitt territorium i riktning mot Ryssland. På den tiden hade Nato inga andra gränser mot Ryssland än den norsk-ryska gränsen i norr samt vid Berings sund. Sedan år 1999 har Nato dock massanslutit: Tjeckien, Ungern, Polen, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Kroatien, Slovenien, Montenegro, Nordmakedonien, Finland och Sverige. I flera etapper har Nato brutit sitt löfte om att inte expandera sitt territorium och sin landgräns mot Ryssland, vilken nu är längre än 200 mil, och den europeiska Nato-kartan är i dag nästan identisk med EU:s karta, vilket återspeglas i många EU-beslut.

Svenska politiker, svensk försvarsmakt, svensk underrättelsetjänst och hela det militärindustriella etablissemanget forcerade fram beslutet om ett svenskt Nato-medlemskap och DCA-avtal, utan att beakta de säkerhetspolitiska riskerna med att ansluta sig. DCA-avtalet innebar att Sverige gav upp både självständighet och territorium (militära baser) åt främmande makt. DCA-avtalet utgör en ockupation av svenskt territorium, vilket var möjligt att genomföra enbart på grund av högförräderi av den sittande regeringen.

För 20 år sedan påpekade Vladimir Putin att det fanns risker med ett expanderande Nato och att Nato:s expansion innebar att Ryssland tvingades att utveckla nya överlägsna vapentyper. Tre år senare lät han meddela att en sådan vapenutveckling pågick, och för åtta år sedan klargjorde han att Ryssland hade sådana vapen.

I november 2024 använde Ryssland för första gången sådana vapen, Oreshnik-missilen, vilken har skapat panik i Ukraina och Nato-länderna. Detta nya vapen har medfört att Ryssland nu har förskjutit den globala dominansen och balansen till sin fördel.

Oreshnik-missilerna färdas med 12 gånger ljudets hastighet och slår ner med kirurgisk precision. De når hela USA samt hela Europa. Det går inte att försvara landet och befolkningen mot dem, för dessa missiler är dubbelt så snabba som de näst snabbaste missilerna. Sverige och de övriga Nato-länderna måste därför upphöra med alla vapenleveranser till Ukraina samt se till att all militär personal och alla de civilanställda, som arbetar inom krigsindustrin, omedelbart dras bort från Ukrainskt territorium. I annat fall kan dessa Nato-länder, inklusive Sverige, komma att attackeras med Oreshnik-missiler, vilket skulle vara onödigt, eftersom ett sådant scenario kan undvikas. Om Ukraina inte får någon militär hjälp, så tvingas landet att inleda fredsförhandlingar med Ryssland, och fredsförhandlingar är alltid en bättre lösning än krig. Ukraina och Ryssland var nära en sådan fredsuppgörelse när den omkullkastades av Storbritanniens premiärminister.

Krig är produktionsmässigt sett destruktivt för alla utom möjligtvis för det militärindustriella etablissemanget. Krig innebär alltid död, lidande, sjukdomar, misär och en enorm förödelse. Med hänsyn till rikets säkerhet, den regionala säkerheten i norra Europa samt utifrån ett geopolitiskt perspektiv, borde Sverige damma av den från det kalla kriget mycket framgångsrika säkerhetspolitiska policy som gick under beteckningen ”den nordiska balansen”. Detta innebär att Sverige måste lämna Nato och att de politiker som fattade beslutet om Nato-anslutningen måste ställas till ansvar för brott mot rikets säkerhet. Vi behöver politiker som har respekt för regeringsformen och för demokratin – så som den uttrycks i regeringsformen – och med integritet, så att man står fast förankrad, även om det militärindustriella etablissemanget, EU eller FN trycker på.

De svenska medborgarna förtjänar att få leva i trygghet och säkerhet. Samhällsuppbyggande, framtids- och utvecklingsmöjligheter samt god hälsa måste prioriteras. Människor förtjänar att ha framtids- och utvecklingsmöjligheter som är samhällsuppbyggande och samhällsbevarande i stället för samhällsförstörande, vilket militära konflikter alltid är. Att medborgarna ska leva i fred, ha individuell frihet, ha tillgång till god sjukvård och utbildning, ha låga energikostnader samt ett inte alltför högt skattetryck måste stå i fokus för svensk politik. Ett sådant samhälle leder till en hög produktivitet och därmed till välstånd, men det förutsätter neutralitet och goda relationer till andra länder, framför allt BRICS-länderna, som numera är den geopolitiska motorn och den ekonomiska makten i världen.

Vi behöver nytänkande politiker som har ett helhetsperspektiv och som inte skapar något onödigt hot mot Ryssland eller andra länder. Dagens generation av politiker har visat vad de går för, och det gäller samtliga riksdagspartier. Vi behöver en injektion av nya partier och politiker som är ansvarstagande och som inte involverar Sverige i några destruktiva pakter. Neutralitet är för övrigt den bästa förutsättningen för fred, vilket Sverige har över 200 års erfarenhet av.

 

Michael Zazzio, ordförande National Health Federation Sweden

Mikael Hagenbo, tidigare svensk representant inom ramen för partnership for peace (PFP) i olika arbetsgrupper inom Nato

Roger Richthoff, f d riksdagsledamot och major

Jörgen Appelgren, reservofficer, intendent, Flygvapnet

”Kinas omfattande reformer skapar nya möjligheter för världen”

Öppenhet är ett utmärkande kännetecken för moderniseringen i kinesisk stil och Kina fortsätter att vidta konkreta åtgärder för att stärka utvecklingen av världsekonomin. Det skriver Kinas Sverigeambassadör Cui Aimin.

publicerad 3 december 2024
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

På senare tid har Kinas ekonomiska utveckling uppmärksammats i hela världen. Vid den tredje plenarsessionen för Kinas kommunistiska partis 20:e centralkommitté beslutades om ytterligare fördjupning av reformarbetet på bred front i Kina för att främja en modernisering i kinesisk stil. Detta mål ska nås genom 300 viktiga reforminitiativ och ett omfattande paket av stegvisa politiska åtgärder, lanserade av olika kinesiska ministerier och myndigheter. Detta återspeglar Kinas fasta beslutsamhet att driva på högkvalitativ utveckling och i hög grad öppna upp landet för omvärlden. Det sänder också en tydlig signal om att Kinas ekonomi fortsätter att utvecklas stabilt och förväntas växa långsiktigt.

Denna kvalitetsförbättring och uppgradering av Kinas ekonomi kommer att skapa nytt momentum för global ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling, vilket i sin tur ger nya möjligheter för välstånd och framsteg för alla länder, inklusive Sverige.

I. Högkvalitativ utveckling som drivkraft för världsekonomins återhämtning

Högkvalitativ utveckling är den främsta uppgiften för att bygga Kina till ett modernt socialistiskt land på alla områden. Under de senaste åren har Kina konsekvent fördjupat sina reformer för att uppnå högre kvalitet, effektivitet och en mer kraftfull dynamik i sin ekonomiska utveckling. Landet har tagit betydande framsteg mot att bli ett ledande centrum för smart tillverkning och digitalisering, och uppnått anmärkningsvärda resultat inom fem huvudområden: ny livskvalitet, ny konsumtion, ny tillverkning, ny infrastruktur och nya tjänster.

Kina leder industriell innovation genom vetenskaplig och teknisk utveckling samt påskyndar tillväxten av nya produktivkrafter. Självständiga varumärken som Huawei och Xiaomi har snabbt stigit fram som ledande aktörer. Banbrytande tekniska framsteg som Tiangong Space Station och BeiDou Navigation Satellite System (BDS) fortsätter att strömma fram. Smarta produkter som 3D-utskrifter, servicerobotar och smarta klockor har ökat markant. Framväxande teknik som big data och artificiell intelligens har accelererat in i alla områden av människors arbete och liv, vilket bättre tillgodoser människors behov av ett bättre liv.

Vid den tredje plenarsessionen för Kinas kommunistiska partis 20:e centralkommitté påpekades att reformen bör styras av den nya utvecklingsfilosofin, grundar sig på det aktuella utvecklingsstadiet. Den framhölls också vikten av att fördjupa strukturreformer på utbudssidan, förbättra incitament och begränsningsmekanismer för att främja högkvalitativ utveckling. Målet är att skapa nya drivkrafter och nya fördelar för landets tillväxt.

För närvarande, pådriven av utvecklingen av nya produktivkrafter, har högkvalitativ utveckling blivit det mest utmärkande kännetecknet i Kinas ekonomiska utveckling i den nya eran. Den medelhöga till höga tillväxten och kvalitetsförbättringen av Kinas ekonomi har injicerat ny energi i den långvarigt svaga världsekonomin. Kina har blivit en grundläggande drivkraft för den globala ekonomiska tillväxten och en stabiliserande faktor för världsekonomins balans.

Under de senaste åren har Kinas bidrag till världens ekonomiska tillväxt överstigit 30 procent. Samtidigt har framväxten av Kinas nya produktivkrafter och den pågående omvandlingen av dess industristruktur satt ett nytt riktmärke för den globala ekonomins omstrukturering. Strategiska framväxande industrier, såsom den digitala ekonomin och artificiell intelligens, har inte bara blivit viktiga drivkrafter för Kinas utveckling, utan har även levererat högkvalitativa och prisvärda kinesiska produkter till världen genom import, export, utlandsinvesteringar och samarbete inom industrikedjan. Detta har dessutom bidragit till moderniseringen och uppgraderingen av industristrukturen i många länder, vilket på djupet omvandlar världens ekonomiska struktur.

II. En grön och koldioxidsnål omställning för att stärka en global hållbar utveckling

Grönt symboliserar liv, vitalitet och en harmonisk samexistens mellan människa och natur. En god ekologisk miljö utgör grunden för ett bättre liv och är en gemensam strävan för alla människor. Under de senaste åren har Kina aktivt främjat den gröna utvecklingsfilosofin genom att investera i grön teknisk innovation, drivit på en djupgående industriell omstrukturering och kontinuerligt förbättrat effektiviteten i energi- och resursanvändningen. Kina har också beslutsamt kämpat för att förebygga och kontrollera föroreningar och avsevärt förbättra den ekologiska miljön.

Genom dessa ansträngningar har landet skapat ett ekologiskt mirakel samt framgångar inom grön utveckling som har väckt uppmärksamhet världen över. Kina har dessutom åtagit sig att sträva efter att uppnå en koldioxidtopp år 2030 och därefter uppnå koldioxidneutralitet senast 2060. Detta återspeglar landets beslutsamhet att följa en väg mot grön utveckling med låga koldioxidutsläpp och att främja mänsklighetens gemensamma utveckling. Kinas framsteg inom grön utveckling har inte bara ökat känslan av välstånd, lycka och säkerhet för landets befolkning, utan också fått stort erkännande från det internationella samfundet.

Den tredje plenarsessionen för Kinas kommunistiska partis 20:e centralkommitté framhöll vikten av att fokusera på att bygga ett vackert Kina. Detta innebär att påskynda den omfattande gröna omvandlingen av den ekonomiska och sociala utvecklingen, förbättra det ekologiska och miljömässiga styrsystemet, samt främja ekologisk prioritering, bevarande, intensifiering och en grön, koldioxidsnål utveckling. Målet är att skapa en harmonisk samexistens mellan människor och natur. Nyligen publicerade Kina för första gången uttalanden från den centrala nivån om att påskynda den ekonomiska och sociala utvecklingen genom en omfattande grön omvandling.

Som global ledare inom förnybar energi främjar Kina aktivt grön utveckling, vilket ger ett kraftfullt bidrag till den globala hållbara utvecklingen. Kina deltar aktivt i global klimatstyrning och arbetar för att bygga ett grönt ”Belt and Road”. Genom omfattande bilateralt och multilateralt samarbete går Kina samman med andra länder för att skapa ett vackert hem till de som lever på jorden, och gör därigenom betydande insatser för att främja uppbyggnaden av en global ekologisk civilisation.

III. Att på hög nivå öppna sig mot omvärlden och dela utvecklingens frukter med andra länder

Öppenhet är ett utmärkande kännetecken för moderniseringen i kinesisk stil. Under de senaste 40 åren av reformer och öppnande har Kina aktivt öppnat sina dörrar för världen. Landet har betonat att både ”föra in” och ”föra ut” är lika viktiga och har tagit stora steg ut på världsmarknaden. Detta har snabbt lett till att Kina blivit världens näst största ekonomi och den största aktören inom global varuhandel. Kina är idag en viktig handelspartner för mer än 140 länder och regioner samt har man undertecknat 22 frihandelsavtal med 29 länder och regioner.

År 2023 mottog Kina 12,3 procent av världens utländska direktinvesteringar (FDI), vilket gör landet till den näst största mottagaren av FDI i världen för tredje året i rad. Samma år stod Kina för 11,4 procent av världens utgående FDI-flöde och har under tolv år i rad varit bland de tre största i detta avseende. Från att vara värd för China International Import Expo, Canton Fair och China International Fair for Trade in Services, till att proaktivt ansluta sig till det omfattande och progressiva Trans-Pacific Partnership Agreement, Digital Economy Partnership Agreement och andra internationellt erkända ekonomi- och handelsregler av hög standard, samt från den allt kortare negativa listan för utländska investeringar till den allt längre listan över länder som undantas från visumkrav. Kina har vidtagit konkreta åtgärder för att stärka den bilaterala handeln och investeringsutbytet med andra länder och har aktivt bidragit till utvecklingen av en öppen världsekonomi.

Öppenhet är ett utmärkande kännetecken för moderniseringen i kinesisk stil.

Under den 3:e plenarsessionen för Kinas kommunistiska partis 20:e centralkommitté betonades vikten av att hålla fast vid den grundläggande nationella politiken för öppenhet mot omvärlden. Detta framhölls att reformer bör främjas genom öppenhet, att Kinas fördelar som stor marknad bör nyttjas, att kapaciteten för ytterligare öppnande och utökat internationellt samarbete ska utökas, samt att ett mer avancerat öppet ekonomiskt system också ska utvecklas.

Med bakgrund av motgångar för den ekonomiska globaliseringen där ett fåtal länder strävar efter ”frikoppling och kedjebrytning” samt bygger ”små gårdar med höga murar” motsätter sig Kina bestämt antiglobalisering, överdriven säkerhetsinriktning, unilateralism och protektionism. Kinas ansträngningar för att förbättra systemet och mekanismen för ytterligare öppenhet mot omvärlden, samt för att främja liberalisering och underlättande av handel och investeringar, bidrar till att dela fördelarna av Kinas högkvalitativa utveckling med resten av världen. Detta fördjupar det internationella samarbetet i industriella och försörjningskedjor, skapar ny drivkraft för global utveckling, främjar en inkluderande ekonomisk globalisering och ökar välståndet för människor i alla länder.

Kina och Sverige har en lång historia av vänskapliga utbyten. Sverige var det första västerländska landet att upprätta diplomatiska förbindelser med nya Kina och även det första landet att underteckna ett bilateralt investeringsskyddsavtal med Kina efter Kinas reform och öppning. Sverige är en naturlig partner för Kina när det gäller att främja en högkvalitativ utveckling och öppenhet mot omvärlden, tack vare sitt engagemang för frihandel, sitt stöd för ekonomisk globalisering, sin världsledande kapacitet för vetenskaplig och teknisk innovation, sin avancerade industriella modernisering och sin rika erfarenhet av grön och koldioxidsnål utveckling. Kina och Sverige delar gemensamma utvecklingsmål, har mycket kompatibla idéer och kompletterande industriella fördelar.

Kinas fortsatta fördjupning av reformer och främjande av modernisering i kinesisk stil kommer att skapa goda förutsättningar för att fördjupa det ömsesidigt fördelaktiga samarbetet mellan länderna. De båda parterna bör ta vara på aktuella möjligheter, stärka förtroendet för samarbetet, upprätthålla nära kommunikation, konsolidera det traditionella ekonomiska och handelssamarbetet samt utforska nya samarbetsområden, såsom vetenskaplig och teknisk innovation, grön och koldioxidsnål ekonomi, artificiell intelligens och digital ekonomi. Vidare bör nya samarbetsformer, såsom att öppna upp tredjepartsmarknader, övervägas för att gemensamt skapa större fördelar av samarbetet, vilket kommer att gynna både länderna och deras folk.

Den tredje plenarsessionen för Kinas kommunistiska partis 20:e centralkommitté gav en tydlig signal om att Kina avser att öppna upp nya möjligheter för modernisering i kinesisk stil genom att fortsätta fördjupa sina reformer på ett omfattande sätt. Samtidigt presenterades en inspirerande vision för världen, där möjligheterna och fördelarna med Kinas högkvalitativa utveckling och höga nivå av öppenhet delas med omvärlden. Kina är villigt att stärka vänskapliga utbyten och fördjupa ömsesidigt fördelaktigt samarbete med alla länder, inklusive Sverige, för att skapa en bättre framtid tillsammans.

 

Cui Aimin

”Padda eller penna – när digitaliseringen av skolan går för långt”

Varför skulle det behöva ta så många år för våra politiker att inse att de yngre barnen i skolan först behöver lära sig att skriva med penna och papper innan de tilldelas digitala verktyg? Det skriver Lena Nilsson från Uppsala.

publicerad 20 oktober 2024
Politikerna borde ha lyssnat på lärarnas varningar redan för 25 år sedan, menar skribenten.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

1981 började jag arbeta som lågstadielärare. Jag hade förmånen att få arbeta med de lägre årskurserna och vart tredje år börja om med en ny etta. De första skolåren fick eleverna mycken träning i att med penna forma och skriva både bokstäver och siffror. Många gånger använde vi oss också av andra material för att forma och bygga bokstäver, detta för att ytterligare träna motoriken och minnas bokstäverna på olika sätt, eftersom vi lär med hela kroppen.

Hösten 1996 fick vi för första gången en dator i klassrummet. Den ställdes längst bak i rummet och i början var det bara jag och min kollega som använde den för att lära oss olika program. Ingen av oss var väl egentligen så intresserad av att ta in den digitala tekniken i klassrummet. Vi tyckte redan då att det var viktigare att våra elever fick bokstäverna och siffrorna ” i handen”, innan de började skriva på datorn.

Så småningom kom det från läromedelsförlagen flera pedagogiska datorprogram, som vände sig till de yngre barnen. Det fanns många program med övningar i till exempel förberedande läsinlärning. Jag hade några elever som fick lite hjälp av vissa program, för att komma i gång med läsandet och skrivandet. Men större delen av klassen använde datorn mest för spel på eftermiddagarna, när fritidsverksamheten tog över klassrummet.

2001 var direktivet i vår kommun att varje klassrum på lågstadiet skulle ha två datorer, och uppmaningen till oss lärare var då att se till så att de elever som inte hade tillgång till dator hemma, skulle ha förtur till skolans datorer. Det fanns en stor oro att dessa barn skulle komma efter i den digitala utvecklingen. Det var vad man sa vid slutet av 1900-talet, att vissa elever skulle gå miste om något. Tänk om vi då hade vetat hur det ser ut idag.

Idag har många insett att det gick alldeles för fort när man bestämde sig för att digitalisera skolan. Det fanns en övertro på digitaliseringen och man ville dessutom att Sverige skulle ligga i framkant med allt som gällde IT i skolan. Digitaliseringsivrarna ville gärna framhålla att barnen lär sig bättre med datorer och surfplattor. Inom vissa områden förvisso, men i andra sammanhang kan det vara rent olämpligt.

Forskningen visar olika resultat i fråga om datorns plats i undervisningen, men vad som sker om eleverna inte lär sig handskrift är däremot uppenbart. Hur stor kan risken vara för de elever som tvingas skriva för hand, med penna och papper, att de senare i livet måste gå kurser i hur man surfar på internet? Högst troligt är den risken lika med noll. Det stora problemet idag är alla de elever som redan i årskurs ett fått en surfplatta, i stället för skrivbok och penna. Många är de lärare som bekymrat berättar att elever som gått i skolan i flera år inte har någon fungerande handstil. De kan alltså inte skriva för hand.

Vi tar ifrån våra barn så mycket när de inte får lära sig att forma bokstäver med sina händer. När de inte tränar sin egen handstil, får de dessutom problem med att läsa andras handskrivna meddelanden. Många av oss minns säkert när SÖ införde den nya skrivstilen på1970-talet. Eleverna hade svårt att lära sig den och följden blev dessutom att de inte längre kunde läsa de äldres handstil. Den nya skrivstilen hade utarbetats av en kalligraf. Många lärare kritiserade den dock utan att få något gehör. Fler och fler lärare återgick till att lära ut den gamla