“Låt män och kvinnor vara olika och lika mycket värda”

Mitt råd till Maria Arnholm, vår nya jämställdhetsminister, är att jämställa könsrollerna. Låt män och kvinnor vara olika och lika mycket värda. Jämställ vården av egna barn med vården av andras barn. Ge hemmaföräldrar en summa som motsvarar vad en daghemsplats kostar. Verklig jämställdhet kan bara nås om den kvinnliga könsrollen med vården av egna barn ges samma värde som den manliga med förvärvsarbetet. Idag har omsorgen om egna barn inte mer värde än vård av egna hundar och katter. Barnen är ju dock framtidens medborgare och borde rimligen värderas högre än en del av det oavlönade hemarbetet. Det skriver Monica Sunward.

Våra olika könsroller har hjälpt människan att överleva i tusentals år. Vi överlevde utan försäkringskassa, utan föräldraförsäkring och utan feminister. Och vi levde i harmoni för vi samarbetade och kompletterade varandra. Mannen jagade och skaffade mat till sin familj. Ammande och gravida kvinnor stannade hemma och vårdade hem och barn.

Arbetsfördelningen har vuxit fram under tusentals år av evolution. Vi är nu fullt ut anpassade till en kvinnlig och en manlig könsroll. Vi mår bra om vi får leva i de naturliga rollerna. Vi mår dåligt nu när vi tvingas leva i onaturliga roller.

På 70-talet infördes feministernas krav “ungkarlsbeskattning” för alla, även familjeförsörjaren. Det var dödsstöten för harmoniska familjer. En flerbarnsfar bad om bostadsbidrag och fick svaret att han tjänade för mycket, men om han skilde sig från sin fru, kunde båda få bidrag. Jag tycker att det är bevis nog för hur familjefientlig den nuvarande familjepolitiken är. Det är ju detta som gör att svenska folket mår så dåligt.

Jämställdheten bygger på en omöjlighet: Uppvärdering av kvinnan genom nedvärdering av det kvinnliga. Den påstår att den ger människor samma rättigheter att göra sina livsval. Men i verkligheten tvingar den in oss i den motsatta könsrollen, oavsett om vi vill eller ej. Kvinnor får inte välja den kvinnliga könsrollen. Då räknas hon som frivilligt arbetslös. Hon måste leva i den manliga. Hur mycket hon än vantrivs. Och mannen får inte längre försörja sin familj. Stoltheten att värna och skydda familjen har han förlorat. Nu ska han tvingas sitta med bar överkropp och mata spädbarnet med nappflaska för att hans usla bröstkörtlar vägrar producera fadersmjölk. Kan männen förnedras mer? Nu ska han stå med förkläde i köket och diska. Han ska dammsuga lika duktigt som husmödrar gjorde förr. Och banne honom, om han inte klarar det. Då möts han av kvinnans ilska och förakt och hon tar ut skilsmässa nästa dag.

Kvinnorna luras att tro att männen är precis lika bra på att sköta spädbarn som de själva, om de bara tvingas. Och när den vanliga, sunda, mannen visar sig usel på spädbarnsvård, då tror hon att det är honom det är fel på. Den nyförlösta kvinnan har förutom tusen år av anpassning, dessutom ett försprång i form av moderskapshormoner, som anpassar henne ännu bättre till det svåra arbetet att ta hand om ett spädbarn. Mannen har bara sina gamla jaga- och slåss-hormoner. Inte lämpliga alls.

Om man får frågan om man vill ha jämställdhet svarar förstås de flesta ja. Men får man frågan om man ska tvingas byta könsroller till något mittemellan manligt och kvinnligt, då skulle nog de flesta svara nej.

Förskolorna har nu fått order om att motverka de normala könsrollerna. Flickor som vill vara flickaktiga och leka med dockor ifrågasätts och hänvisas till bilar, hammare och spik. Pojkarna föses in i dockvrån. Att flickor vill leka med dockor, som en naturlig förberedelse för framtida moderskap, det struntar man i. Det måste motverkas av personalen. Personal som tycker detta är groteskt måste tiga och hålla god min för att inte förlora jobbet.

I en unik artikel i DN, 4 januari 2008, tas jämställdhetens baksidor upp.  Kanske för första och enda gången. Där redovisar åtta forskare resultatet av sin forskning:

“Resultaten visar att risken för separation är högre i familjer där kvinnan står för en stor andel av familjens inkomst.

Dessutom ökar risken för separation när mannen blir arbetslös, men inte när kvinnan blir arbetslös. En förklaring till dessa resultat kan vara att när kvinnan blir huvudförsörjare, vilket oftast blir fallet när kvinnan tjänar mer och när mannen blir arbetslös, så rubbas bilden av hur saker och ting bör vara. Mannen kanske tappar självkänslan och mår allt sämre, och kvinnan börjar se ner på sin man. Hursomhelst illustrerar resultaten att en upplösning av traditionella könsroller kan innebära påfrestningar som i slutändan leder till ökad risk för separation.”

“Att försöka förverkliga jämställdhetsidealet innebär ofta att kärleksrelationen och partnern ifrågasätts, att vardagslivet uppfattas som komplicerat samt att risken för oenighet om ansvarsfördelningen i hemmet ökar. Allt förändringsarbete är förknippat med ansträngningar, konflikter och ifrågasättande och det vore naivt att tro att strävan efter jämställdhet – som inbegriper vardagslivets alla aspekter och våra allra närmaste relationer – skulle vara ett undantag.”

Upplösning av traditionella könsroller innebär alltså påfrestningar som leder till separation! Men politikerna tar sig rätten att bestämma över hur vi ska leva i våra familjer. Vi anses inte kloka nog att bestämma själva.

Vi har anpassat oss till dessa könsroller i tusentals år och så tror man att människan på några år kan programmeras om likt robotar och leva i tvärtom könsroller! Denna undersökning visar klart och tydligt att vi måste byta jämställdhet, från den som förtrycker de traditionella och naturliga könsrollerna till en som värderar bägge könsrollerna lika och tillåter oss att fritt bestämma över våra egna familjeliv och våra egna val av könsroller.

Låt oss därför få vara olika och lika värdefulla. Jämställ vården av egna barn med ett normalt förvärvsarbete. Då kan vi få verklig jämställdhet. Alla vinner på detta.
Det är ju den nuvarande jämställdheten det är fel på. Inte könsrollerna.

Låt mig avsluta med ett citat från Gunnel Linde: “Att inte vara hos sina barn när de är små är som att be någon att gå på bio åt sig”.

Monica Sunward