Diskussionen om svenska pensionssystem pågick under några årtionden under 1900-talet, men under slutet av 1950-talet kunde politikerna inte längre motstå frestelsen att göra sina medborgare ännu mer beroende av staten. ATP-reformen var ett faktum och nu skulle svensken, som inte ansågs ha förstånd nog att av egen kraft, genom statens försorg spara till sin egen ålderdom.
Tidsandan och den utbredda tron på en stark stat gjorde att reformer av det här slaget ganska enkelt och utan ideologiska protester kunde tricksas fram till ett beslut i riksdagen, och då likväl som nu var det en folkpartist (numera Liberalerna) som med sin enskilda röst hjälpte sossarna och kommunisterna att få igenom denna socialistiska reform. Med en rösts övervikt fördjupades den enskildes beroendeställning till staten i en riktning som sedermera skulle visa sig förödande för alla parter.
För att få ett över tiden hållbart pensionssystem att fungera tog politikerna fasta på några förutsättningar innan man lade fram sitt slutliga pensionsförslag i riksdagen. Det nya pensionssystemet byggde på förutsättningen att det för evig tid skulle vara full sysselsättning (arbetslöshet var ju vid denna tid ett relativt okänt begrepp). Likaså förutsattes att inflationen inte skulle kunna påverka pensionsutfallet nämnvärt. Stabil och uthållig tillväxt var dessutom ett grundfundament som man aldrig trodde skulle kunna hota ett pensionssystem.
En galen princip
Innan begreppet pensioner (före folkpensionens tid) på allvar introducerades var det upp till var och en av oss att försöka sätta av så mycket att en ålderdom kunde tryggas, i den mån detta inte räckte till så kunde man till viss del förvänta sig stöd från familjen och anhörigkretsen. I den socialistiska andan ansåg vissa att pension var en fråga som samhället skulle ansvara för på solidarisk basis. Varför man inte trodde att individen själv hade tillräcklig drivkraft för att själv sörja för sin ålderdom går det att spekulera om. Själv tror jag att det var en mix av rättvisekrav och en uppfattning att den enskilde inte alltid förstod sitt eget bästa, det vill säga en förmyndarsyn från politikerhåll och misstro mot att en majoritet av den svenska befolkningen visste sitt eget bästa.
Det som framstår som det mest märkliga med den tidens, och för all del också dagens pensionssystem, är att de individer vilka med sina inkomstskatter idag arbetar ihop till pensionsavsättningar mestadels gör det för de pensionärskollektiv vilka idag skall ha utdelning från systemet. Det vill säga, de aktivt arbetande individernas inbetalningar till systemet går till andra individer och är inte till någon större del öronmärkta till just den egna pensioneringen. Pensionsrätten för de betalande är starkt begränsad till hur mycket pengar systemet fylls på med av den arbetande delen av befolkningen.
Denna kollektiva tanke skjuter hela det individuella incitamentet i sank. Du arbetar med andra ord huvudsakligen inte ihop pengar till din egen pension, dina inbetalningar går till någon annan och du är beroende av att detta pyramidspel fortsätter i oförminskad takt för att du själv ska få tillbaka dina egna avsättningar och förhoppningsvis en viss tillväxt på kapitalet när du själv blir pensionär.
De senare uppdateringarna av det svenska pensionssystemet har i och för sig medfört en viss men starkt begränsad individualisering, men andelen är fortfarande mikroskopisk. Den har heller inte ändrat grundprincipen om att inte ha en individuell koppling till de avstådda inkomsterna, som med tvång sätts av till staten via arbetsgivarens krav på sig att betala in pensionsavsättningar för den anställdes räkning.
Ebberöds bank
Innan jag berör en del avarter inom pensionssystemet vill jag uppmärksamma frågan om hur många av de människor som har rätt till pension, också förstår på vilka grunder deras respektive pension bygger. Skulle vi som individer så fullständigt strunta i detta om det hade varit vårt eget ansvar att sörja för ålderdomen? Idag är det väldigt få som verkligen kan förstå och redogöra för det pensionsutfall man får vid sin egen pensionering. Det är mycket oroande om man uttrycker sig försiktigt.
Med en demografisk tillväxt som inte följer de förutsättningar man antagit inför introduktionen av pensionssystemet, tvingas den arbetande delen av befolkningen sätta av alltmer pengar till ett äldrekollektivs pensioner vars numerär är i kraftigt tilltagande. Vi har alltså en situation av Ebberöds bank, vilket alla förstår innebär kraftiga påfrestningar men framförallt orättvisor för dem vilka arbetar och betalar in till systemet.
Lägger vi dessutom till pensionsrätten för de migranter vilka, utan att själva ha bidragit med en svensk krona till systemet, kommer till Sverige utan möjligheter att någonsin i sin levnad kunna bidra till systemet, så inser alla att systemet inte håller i längden utan våldsamma skattehöjningar. Vari rättvisan och solidariteten med detta numera ligger är för de flesta höljt i dunkel. Det går utför i rekordfart och ingen verkar förstå att detta inte håller länge till.
Nytt sätt att tänka behövs
Det är inga småpengar som sätts av från den löneinkomst den anställde avstår ifrån i och med sina respektive pensionsavsättningar via arbetsgivarens inbetalningar till Skatteverket. Har dessutom arbetsgivaren ett kollektivavtal, garanteras ofta en viss tjänstepension som kan vara skillnaden mellan att leva under knapphetens kalla stjärna och att leva på en hygglig nivå.
16 procent av din inkomst ”betalas” alltså in av arbetsgivaren. Utöver detta betalar arbetsgivaren också in 2,5 procent till din premiepension, det vill säga tillsammans 18,5 procent av den lön som du avstått ifrån att få i handen direkt vid intjänandet. Har arbetsgivaren dessutom ett kollektivavtal, betalas ofta ytterligare cirka 4,5 procent in till din tjänstepension via något så kallat pensionsinstitut.
Det är i detta skede vi alla behöver fundera lite på matematiken. Låt oss anta att du tjänar cirka 30 000 kronor brutto per månad. Du avstår då enligt ovan cirka 23 procent av din lön som du annars fått i handen den tjugofemte varje månad. Du tillåter alltså arbetsgivaren att skicka in cirka 7000 av din lön per månad till Skatteverket för att staten via sina politiker skall förvalta och förhoppningsvis förmera ditt kapital så att du, när du får ut din pension, förhoppningsvis får ut mer än de nominella belopp du satt av till pensionssystemet.
Hade matten fungerat så hade du under cirka 35-40 yrkesverksamma år (i dagens penningvärde) hunnit betala in 7000 x 12 x 40 = 3 360 000 kronor. Då kan vi ju dessutom anta att du under din levnad sannolikt kommer att tjäna alltmer i takt med stigande ålder, det vill säga att du med dagens månadsinkomst plus framtida lönehöjningar sannolikt skjuter in minst det dubbla i pensionssystemet. Nuvärdesberäkningen som behöver göras i varje enskilt fall är av begripliga skäl inte redovisad här.
Varför kommer då inte de förväntade beloppen ut, till den vilken gjort avsättningarna?
Jo, därför att det finns en allt större del medborgare, inklusive de med nya uppehållstillstånd, vilka inte bidragit till systemet genom inbetalningar så att de motsvarar de pengar de får ut. De pensioner som dessa medborgare får ut urholkar systemet och betalas av alla de andra vilka lojalt betalat in sin del till systemet. Rättvist? Har solidariteten med andra ord ett pris?
Koppla pensionssystemet till individens eget bestämmande
Den mest intressanta frågan som måste ställas är varför vi frivilligt har avstått från ett löneutrymme i form av pensionsavsättningar för att våra politiker skall kunna förfoga över dessa pengar under flera årtionden, utan garantier för att vi får ta del av dessa när vi själva går i pension. Hade vi inte alla varit mer betjänta av att själva, direkt vid intjänandet, få förfoga över det löneutrymme som vi tjänat in men tvingats avstå ifrån?
Förr sade alltid politiker att man måste räkna med vissa dynamiska effekter när man inte i detalj kunde redovisa alla detaljer i ett lagförslags effekter på lång sikt. Med facit hand över effekterna av ett helt havererat pensionssystem är det nog hög tid att ompröva de fundamentala förutsättningarna för ett över tid hållbart pensionssystem. De hittills vunna erfarenheterna förskräcker de flesta som orkar sätta sig in konsekvenserna av detta socialistiska experiment.
Den samlade privata skuldsättningen antyder att svensken tvingats ta stora och omfattande lån endast för att kunna bo någonstans. Vad hade hänt om individen sluppit dessa tvångsvisa avsättningar till ett kollektivt och socialistiskt pensionsexperiment och istället kunnat betala med mer av sina egna intjänade pengar och på så sätt avstå från att låna upp så mycket pengar för sitt boende?
Den som är satt i skuld är inte fri sade före detta statsministern Göran Persson för inte alltför många år sedan, varpå han försnillade 256 miljarder från det svenska pensionssystemet. Pengar vi aldrig sett röken av igen.
Vi måste alla vakna och verka för en omläggning av hela pensionssystemet så att vi inte är beroende av politikernas beslut hur vi skall framleva vår pensionering. Antalet så kallade fattigpensionärer ökar kraftigt för varje år som går, och med höjd pensionsålder återstår nog ättestupan för väldigt många de kommande åren.
Ny syn på statens inblandning i våra liv
Vi behöver alla som individer komma ur de kollektiva lösningar som det icke fungerande systemet bundit oss vid. Det borde rimligen vara i vårt eget intresse att inte längre vara lydiga vasaller i en stat med totalitära drag och där individens beroende inte längre kan vara detsamma som vid tiden för introduktionen av det vansinniga svenska pensionssystemet.
Om vi alla säger nej till fortsatt vansinne på pensionsområdet, kan vi fortsätta med att fundera på vilka andra delar av det svenska socialistimperiet vi skall överväga inom ramarna för ett uppdaterat samhällskontrakt.
Jan Norberg
Om skribenten:
Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör.
