Debatt

”Återupprätta parlamentarismen efter 2014 års val”

publicerad 27 maj 2013

Spräng blockpolitiken, den minskar vår valfrihet. Alla idéer om att partier, innan de myndiga medborgarna sagt sitt, ska göra upp om det ena och det andra bör rensas ut. Det skriver Anders Björnsson.

Sverige har under stora delar av de senaste hundra åren styrts antingen av koalitionsregeringar eller av minoritetsregeringar eller av både och samtidigt. Regeringar som bildas av ett enda parti utan något stödparti i riksdagen har förekommit, men det har inte varit den vanliga ordningen. Detta tycks vara den mer eller mindre naturliga följden av ett parlamentariskt regeringssätt i kombination med ett proportionellt valsystem – under det att det nuvarande koalitionsregerandet i enmansvalkretsarnas Storbritannien är en anomali.

Allt detta är elementära statsvetenskapliga insikter. Men de har på sätt och vis gått förlorade i den politiska debatten i Sverige. Den utgår numera från att man inför ett val till riksdagen måste ha ett eller helst två regeringsalternativ som efter valet kan träda till med en parlamentarisk majoritet bakom sig. Detta är inte det historiskt normala. Det är att varje parti försöker få så många röster som möjligt och därefter ser man vilka partier som kan regera tillsammans i syfte att få fram en stark och handlingskraftig statsstyrelse.

Annons:



Allianspolitiken var ett brott mot denna klassiska modell. Den visade att den socialdemokratiska anklagelsen att politiska partier som har olika uppfattningar i sakfrågor (utrikes- och säkerhetspolitik, energipolitik Europapolitik osv.) inte kan regera tillsammans var falsk. Men den cementerade samtidigt någonting som är osunt om parlamentarismen ska fungera som det var tänkt – det vill säga att det är i riksdagen som den politiska makten ska ligga – när representationssystemet med nödvändighet leder till faktisk partisplittring. I ett sådant system ska regeringsalternativen framgå som ett resultat av väljarnas preferenser, inte på förhand.

Socialdemokratins dilemma blev förstås än större när den försökte härma allianspolitiken i 2010 års val, med ett regeringsalternativ i förväg som få trodde på men som den cementerade blockpolitiken framkallade. Mona Sahlin vågade inte säga – som är helt naturligt i en parlamentarisk demokrati av svensk typ – att man måste vänta med regeringsförhandlingarna tills väljarna fällt sin dom. Nu fälldes istället en dom över väljarna: de gavs i praktiken bara två alternativ att välja på, och det är egentligen inte särskilt klokt i en politisk kultur som så ofta det bara går kallar sig ”valfrihetens samhälle”.

Med block- och allianspolitiken ökar inte någon valfrihet, den minskar.

Vakna medborgare vet detta. De vet, utan att det behöver skrivas några valmanifest, att partier kan regeringssamverka med varandra både inom och över blockgränserna. Socialdemokratin har under den parlamentariska eran två gånger varit i regeringskoalition med bondeförbundet, centerns föregångare, den har lett en samlingsregering under andra världskriget och i Nils Edéns regeringingick Hjalmar Branting som finansminister (1917–18) jämte andra socialdemokratiska statsråd. Socialdemokratiska regeringar utan egen majoritet har stött sig på partier både till höger och till vänster. Men det var först under Göran Perssons tid som statsminister som sådana partier (centern, miljöpartiet) kom att flytta in i regeringskansliet utan att behöva ta – eller tilldelas – något regeringsansvar. Den ordningen bör aldrig upprepas!

Inför 2014 års val tycks socialdemokraterna klokt nog ha avstått från att presentera något regeringsalternativ tillsammans med andra. De flesta förstår att alternativen med en av socialdemokratin ledd regering är och bör vara flera. Det kan bli en vänsterregering, men det kan också bli en mittenregering – eller en enpartiregering. Den blågråa alliansen tycks för ögonblicket ha kört sina egna småpartier i botten, och det bästa även för den borgerliga politiken vore därför att frigöra allianspartierna från ett framtida åtagande. En regeringsallians som försätts i opposition måste vara ett hopplöst och föga inspirerande företag.

Vad det kunde handla om inför nästa riksdagsval är att återupprätta respekten för parlamentarismen. Den nuvarande koalitionsregeringen, som också är en minoritetsregering, torde inte kunna överleva med samma utfall i relativ röststyrka som 2010. Man måste följaktligen utgå från att regeringskonstellationen blir annorlunda än det är idag. Alldeles klart blir det så om något av de nuvarande regeringspartierna inte skulle bli representerat i riksdagen.

Därför är det rimligt att avkräva alla partier svar på var de står i olika frågor – inte hur de redan har ställt sig till dessa frågor i en eventuell regeringskombination. När en ny regering ska tillträda måste det ske regeringsförhandlingar och då, men först då, får man se vilka frågor som är kvar på dagordningen. Den svenska politiska kulturen är traditionellt en sådan förhandlingskultur, och allianspolitiken (om den kommer från höger eller vänster) svär mot den traditionen. Det nuvarande blågråa minoritetsregerandet har lett till en allvarlig försvagning av regeringsmakten – alldeles bortsett från att Fredrik Reinfeldt och hans partiledarkolleger redan från början utsåg förfärande många statsråd utan politisk tyngd och märkligt nog en hel del utanför riksdagskretsen, ett otyg i en parlamentarisk demokrati.

Därför bör den politiska debatten rensa ut alla idéer om att partier, innan de myndiga medborgarna sagt sitt, ska göra upp om det ena och det andra. Partier ska göra upp bara när de har fått ett tydligt mandat att göra det. Om ett på förhand presenterat regeringsalternativ rasar samman efter ett val, är ju väljarna grundlurade.

 

Anders Björnsson


Om författaren

Anders Björnsson är journalist och författare. Han har bland annat varit producent vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och chefredaktör för Dagens Forskning.




Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.