Det kristna Europas och kyrkans relation till judendomen har genom århundraden varierat och varit komplex. Ofta har den präglats av stark fientlighet där man exempelvis inte bara ansett att judarna avvisat Jesus som den sanne Messias – utan också ofta anklagat dessa för att genom det judiska partiet och sekten fariséerna bära skulden för att han korsfästes.

Artikeln publicerades första gången den 18 januari 2025.

Den judiska diasporan betraktades också i regel med stor misstänksamhet och tvingades ofta bo i särskilda kvarter eller områden så att myndigheterna kunde kontrollera dem. Finansverksamhet som penningutlåning och handel med guld ledde också till att de förknippades med ocker som i hög grad föraktades inom det traditionella kristna samhället.

Under medeltiden försämrades relationerna mellan kristna och judar ytterligare på många håll. I ett antal europeiska länder utvisades judiska invånare – bland annat efter anklagelser om att de orsakat sjukdomsutbrott, förgiftat brunnar, eller ritualmördat kristna barn. I flera fall förekom också regelrätta pogromer där judar handgripligen drevs ut eller avrättades.

Påven krävde avskildhet, Luther förespråkade fördrivning

Under seklen fortsatte judarna på många håll att betraktas som en icke önskvärd grupp. 1555 deklarerade exempelvis påven Paulus IV att dessa måste bo avskilda från de kristna, bära symboler som tydligt visade vilken grupp de tillhörde, och de förbjöds även att ägna sig åt försäljning av annat än livsmedel och begagnade kläder.

I den idag mycket kontroversiella skriften Judarna och deras lögner gick protestantismens grundare, Martin Luther, ännu längre och hävdade att judarna var ett Gudlöst folk ”som försöker förstöra fundamentet för vår tro” och som redan i barndomen lär sig hysa ett ”giftigt hat mot gojerna” (ickejudar).

Luther förespråkade därför att man antingen skulle fördriva judarna eller annars avkräva dem tvångsarbete – samtidigt som deras synagogor och skolor skulle brännas ner.

Kontrasten i förhållningssätt till den judiska diasporan mellan Martin Luther och Paulus IV blir särskilt stark i kontrast till moderna evangelikala kristna sionister som har sitt starkaste fotfäste i USA men även återspeglas i nordiska pingströrelser.

Scofield och judarna som utvalt folk

Under 1800-talet började det i USA och Storbritannien växa fram en ny kristen rörelse inspirerad av bibliska profetior om judarnas återkomst till det heliga landet, och som även kopplades till Jesu återkomst till jorden. Vissa evangelikala grupper började snart betrakta återupprättandet av Israel som en nödvändig och gudomlig plan.

Liknande tankegångar hade förts fram även tidigare, men nu skulle de komma att få genomslag på bred front. 1909 författade den amerikanske teologen och predikanten Cyrus Ingerson Scofield en studie- och referensbibel, den så kallade Scofield-bibeln, som snart fick enorm spridning i USA. Stort fokus låg i denna på att förkunna att varje god kristen också måste stå bakom Israel och det judiska folket – och att antisemitism var att betrakta som en särskilt stor synd.

”Den man eller nation som höjer sin röst eller hand mot Israel drar på sig Guds vrede”, framförs det bland annat i skriften där bibeltexter tolkas mycket bokstavligt. Upprepade gånger betonas det att judarnas återvändande till Jerusalem är en helt central del av Guds frälsningsplan för mänskligheten.

Det förkunnas också att Israel kommer att spela en avgörande roll i de apokalyptiska händelserna under den sista tiden, som enligt de evangelikala ska föregå Jesus återkomst till jorden och att Guds profetior i Gamla Testamentet handlar just om judarna – inte om de kristna.

I regel tolkas boken som att det är varje kristens moraliska och andliga plikt att stödja Israel till varje pris. Om detta inte görs kommer de bibliska profetiorna enligt denna tolkning heller inte att gå i uppfyllelse och kristna kommer då själva heller inte att få ta emot Guds frälsning och välsignelse.

”Gud har lovat att välsigna dem som välsignar judarna. Som evangelisk kristen tror jag att judarnas återkomst till sitt nuvarande hemland under 1900-talet var, och är, en uppfyllelse av bibliska profetior”, förklarar exempelvis den profilerade evangeliske ledaren Richard Land sin övertygelse.

Scofield-bibelns inflytande på evangelikala rörelser har bidragit till vad som brukar beskrivas som ett närmast ovillkorligt stöd för Israel – något som väckt förnyad uppmärksamhet i och med den internationella kritiken mot Israel för sin hårdföra politik i Gaza som även innefattat anklagelser om folkmord och föranlett en efterlysning av landets premiärminister Benjamin Netanyahu av den internationella brottmålsdomstolen ICC.

De evangelikala kristna är demografiskt en betydande grupp i USA och utgör de drygt 25 procent av befolkningen, med ett inflytande över politiken som länge setts som mycket betydande.

AIPAC finansierar evangelikala kandidater

Redan under 1900-talets första hälft stödde de kristna sionisterna den judiska invandringen till Palestina och upprättandet av staten Israel, och sedan dess har stödet fortsatt. Idag betraktas Israel som en viktig ”förbundspartner” – inte bara av geopolitiska skäl, utan också av teologiska. Dessa röster bedöms av de flesta analytiker som helt avgörande för att driva igenom det omfattande amerikanska stödet till Israel.

I USA finns sedan länge också en inflytelserik judisk diaspora med en lobby som av uppenbara skäl uppskattat evangelikalernas stöd. I många fall har man skänkt stora summor pengar för att finansiera kristna Israelanhängares valkampanjer och säkerställa att de amerikanska lagstiftande församlingarna domineras av allierade till Israel.

AIPAC är, tillsammans med ADL, den kanske mest välkända judiska lobbyorganisationen i USA, och efter senaste valet deklarerade man nöjt att nästan alla ”deras” kandidater hade segrat i sina respektive val – samtidigt som man lyckats ”stoppa” ett antal Israelkritiska utmanare.

NEW:

Lindsey Graham said that he prefers to help Israel instead to the hurricane victims in South Carolina:

”I’ve been going all over South Carolina, like most people I haven’t slept much. But look what’s going on in Israel. We have to help our friends to keep the war over… pic.twitter.com/wH8gWEBLDC

— Megatron (@Megatron_ron) October 4, 2024

Både under Ronald Reagan och George W. Bush intensifierades det kristna sionistiska inflytandet på amerikansk politik – men också under Donald Trumps första mandatperiod då det omtvistade Jerusalem erkändes som Israels huvudstad och USA:s ambassad flyttades dit.

Apokalyptiska motiv

De kristna sionisterna återfinns framförallt inom Republikanerna, där några exempel på prominenta evangelikalt inriktade makthavare är Trumps tidigare vicepresident Mike Pence, senatorerna Ted Cruz, Marco Rubio och Arkansas guvernör Sarah Huckabee Sanders.

James Lankford, John Thune, Tim Scott, Joni Ernst, Josh Hawley är några andra namn som tillhör samma rörelse och representerar samma parti. Dess dominans har bidragit till att Republikanerna kommit att driva en ännu mer pro-israelisk linje än sina konkurrenter i Demokraterna – som även dessa dock bedyrar att de ser Israel som en oskiljbar allierad.

Bedömare brukar peka på att de kristna sionisternas stöd till Israel är mer ideologiskt än pragmatiskt betonat och att man drivs just av apokalyptiska motiv snarare än strategiska överväganden. Rörelsen har också länge anklagats för att förstärka konflikter i Mellanöstern där man tenderat till att förespråka eskalering framom fredssamtal med den regionala stormakten Iran.

Även här bygger synen ofta på bibliska tolkningar, där konflikterna i Mellanöstern betraktas genom en apokalyptisk lins. Man hänvisar framförallt till Uppenbarelseboken och dess profetior om en ”slutstrid” där Israel är omgivet av fientliga nationer som slutligen besegras. Ibland identifieras Iran exempelvis som en del av ”Gogs och Magogs” arméer som ska attackera Israel – men också förintas av eld från himlen.

På en liknande linje betraktas Israels fördrivning av palestinier i regel som en del av Guds vilja då judarna är det utvalda folket som har rätt att återta det territorium man utlovats och delvis besatte för tusentals år sedan.

Vad gäller den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken står evangelikalerna i princip uteslutande på Israels sida och i internationella forum finns också en överenskommelse om att man alltid ska stå bakom sina allierade och blockera alla försök till sanktioner eller fördömanden från exempelvis FN.

Hotade chefsåklagares familj

Många exempel finns på den kristna högerns ovillkorliga stöd till Israel. När det först talades om att Internationella brottmålsdomstolen övervägde att utfärda en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu svarade 12 republikanska senatorer – bland annat Ted Cruz och den tillträdande utrikesministern Marco Rubio, med att deklarera att en sådan order skulle få direkta konsekvenser för domstolens chefsåklagare, dennes anställda och familjemedlemmar.

”Om ni riktar in er på Israel så kommer vi rikta in oss på er”, hotade man och utlovade ”kraftfulla sanktioner” mot domstolens anställda och medarbetare, samt att ”utestänga er och era familjer från USA”.

”Du har blivit varnad”, deklarerade republikanerna vidare och skrev att USA kommer att dra in allt stöd för ICC om domstolen agerar mot Israel.

På samma sätt har framstående evangelikaler återkommande hävdat att FN och dess olika organ är ”antiisraeliska” eller till och med ”antisemitiska” när israeliska förbrytelser fördömts och senatorer som Ted Cruz har deklarerat att USA helt måste lämna organisationen om Israel skulle uteslutas.

Även om det finns ett fåtal avvikande röster talar mycket också för att USA under Donald Trumps regering kommer att driva en mer pro-israelisk politik än som varit fallet under Biden-administrationen.

”Ingen går säker för deras vrede”

Kritiker menar att det i praktiken är mycket svårt för amerikanska politiker att förespråka en linje där USA sätter landets egna nationella intressen framom Israels mot bakgrund av den pro-israeliska lobbyns starka inflytande, där stora resurser läggs på att bekämpa kandidater som inte uppfattas som tillräckligt lojala med Israel.

– Ingen går säker för deras vrede, förklarar vänsterprofilen Connor Farrell.

För att säkerställa att politikerna verkligen gynnar Israels intressen i alla frågor har det exempelvis framgått att samtliga republikanska kongressledamoter har en personlig lobbyist från AIPAC som de har tät kontakt med och för att påverka hur de ska rösta i olika frågor. Detta är dock något politiker i regel helst undviker att berätta för väljarna, enligt den libertarianske kongressledamoten Thomas Massie.

“Every representative has an AIPAC handler”

— Congressman Thomas Massie pic.twitter.com/GqlcjObt3T

— ADAM (@AdameMedia) January 15, 2025

– Det gynnar ingen av dem. Varför skulle de vilja berätta för sina väljare att de i princip har ett kompissystem med någon som representerar ett främmande land? Det gynnar inte kongressledamoten att folk känner till det. Därför kommer de heller inte berätta någonting för dig, säger Massie.

Markus Andersson