MORGONDAGENS DAGSTIDNING –
Donera Annonsera Om Nya Dagbladet Kontakt
Globe
Nya Dagbladet
Senaste nytt
Annons:
Den här artikeln publicerades för 7 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/libertarianska-perspektiv/

Krönikor

Libertarianska perspektiv

Dan Ahlmark

Libertarianska perspektiv är relevanta i en tid där totalitära tendenser och negativ kollektivism främjas på bred front, skriver Dan Ahlmark. I sin lördagskrönika presenterar han några tillämpningar av libertariansk politik på ett antal centrala områden.

Uppdaterad april 22, 2021, Publicerad februari 8, 2020 – av Dan Ahlmark

8 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Libertarianismen är idag den ledande ideologin för mänsklig frihet i Sverige. Dagens socialkonservatism innehåller motsägelsefulla komponenter och socialliberalismen litar traditionellt för mycket på statlig politik och för lite på individuell frihet. Jag ska i nedan på några områden visa kontrasten mellan dagens svenska politik och en libertariansk sådan.

Invandringspolitik

Jag har granskat svensk invandringspolitik i ett antal artiklar som belyser många olika aspekter.1 Orsakerna till massinvandringen kan spåras till Perssons nya invandringspolitik 2005, vars resultat 2006-2010 medförde volymer runt 100 000 invandrare per år och SD:s inträde i riksdagen 2010. Kriget i Syrien ledde sedan till en okontrollerad invandring därifrån, vilken också utnyttjades av medborgare i andra länder, vilka av ekonomiska skäl ville komma till Europa. Men grunden var socialdemokratins politik att utrikes skaffa nya proletärer, när deras inhemska väljare genom marknadsekonomins fördelar inte längre var trogna partiet.

Det finns inget skäl att tvinga svenska medborgare att ekonomiskt understödja invandring, vilket är ett av huvudskälen till att avvisa dagens politik. Med tanke på vad vi nu känner till om kostnaderna för denna, kan alla rimliga mål för sådan nås genom en politik inriktad på svenskar. Om man exempelvis velat öka antalet barn i landet, kunde man ha gett varje familj, som skaffar sig tre barn ett hus (i Stockholm ett ordentligt bidrag till egen våning), vilket varit mycket billigare och bättre för svenska medborgare.

Annons:

Bluffen om Allas Lika Värde2 har påverkat debatten om invandring genom att skapa en lögn som kommit att ses som en moralisk riktlinje. Men etiken är istället att ingen kan med tvång kräva av andra att få hjälp i syfte att förbättra sin egen standard. Och om en sådan invandrare inte kan tro att han eller hon kan betala tillbaka alla kostnader för sig och sin familj till invandringslandet, bör denne av moraliska skäl stanna kvar i hemlandet.

En libertariansk invandringspolitik på medellång och lång sikt är att stoppa allt ekonomiskt stöd åt invandrare tills de blir medborgare. Om de betalar skatt på en arbetsinkomst, som de inklusive familjen kan leva på, deltar de i olika sociala system. Sverige har historiskt varit ett land med ett högt anseende, fast följderna av dagens politik nu ändrar den bilden. Det kan dock åtgärdas, så att vistelse och medborgarskap i Sverige åter kan ses som mycket attraktivt och lockande för ambitiösa människor. Ett meritbaserat system i kombination med krav på erbjudet arbete för att få invandra kan väl fungera. Samma krav som nedan tillämpas gällande invandrares åsikter och samma lojalitetsförklaring ställs. Skälet är att inga som helst hot mot svenskars säkerhet beroende på brott eller terrorism idag eller i framtiden kan accepteras.

På kort sikt bör invandringen helt stoppas, tills frågan om volym bestämts genom en folkomröstning, ett krav som bör slås fast i grundlagen. Aldrig mera ska ett parti såsom Socialdemokraterna gjort få skaffa sig nya väljare genom att importera utländska proletärer. Ett annat skäl är att öka möjligheterna för en meningsfull integration. Och alla kommuner bör dessutom ha rätt att genom en kommunal folkomröstning neka underhållskrävande icke-medborgare att bo i kommunen. Ifall detta hindrar invandring, sker så. Den tid, under vilken invandrare utnyttjar sociala system som sin huvudsakliga inkomst, räknas inte in som grund för rätt till medborgarskap.

Aldrig mera ska ett parti såsom Socialdemokraterna gjort få skaffa sig nya väljare genom att importera utländska proletärer. Ett annat skäl är att öka möjligheterna för en meningsfull integration.

Redan på kort sikt ska krav ställas, att inget underlag får finnas att tro att en invandrare inklusive familjemedlemmar har åsikter, som kan innebära hot mot mänskliga rättigheter i Sverige och landets demokratiska system. En betydligt utökad granskning av varje invandrares lämplighet måste ske. Ett förslag har utformats om kriterier, som bör tillämpas i den frågan.3 En lojalitetsförklaring krävs även av alla myndiga invandrare.

Klimatpolitik

Huvudproblemet med dagens klimatpolitik är att den baseras på en hypotes om global uppvärmning, som ännu inte bekräftats. En japansk forskare har på ett intressant sätt sammanfattat sin syn på det vetenskapliga läget avseende tron på ett samband mellan mänskligt agerande och CO2-halten i atmosfären.4 Bristen på bekräftande underlag gör det orimligt att genomföra dyra åtgärder för att minska CO2-halten, särskilt som man kan urskilja att andra motiv än hänsyn till klimatet kraftigt driver politiken. FN:s agerande i samband med frågan om global uppvärmning visar en vilja att utnyttja denna för att främja sin expansion av makt och inflytande.

Libertarianism är en ytterst förnuftsorienterad ideologi. Så länge ett objektivt underlag saknas för att konstatera ett klimatmässigt hot mot världens utveckling, bör inget göras. Hoten finns nu bara i form av utfall av klimatmodeller av dubiös kvalitet och vilkas resultat i ökad utsträckning avviker från verkligheten. En rationell libertariansk politik är därför att avstå från att göra något alls, tills hypotesen bekräftats. De svenska historiska partiernas villighet att acceptera en irrationell politik diskrediterar dem även på detta område som respektabla politiska alternativ för svenska väljare.

Globalism och utrikespolitik

Utvecklingen mot politisk globalism är det största hotet mot svensk självständighet och demokrati.5 Eftersom denna globalism i dagens tappning innebär ett växande socialistiskt hot mot marknadsekonomin, friheten och nationell suveränitet bör motståndet mot den politiska globalismen prioriteras redan idag. Nya konventioner med oacceptabelt innehåll framlagda av FN och tyvärr accepterade av regering och riksdag urholkar redan svensk suveränitet. Svenskar äger Sverige och har rätt att fatta alla beslut som bevarar svenskarnas individuella rättigheter.

EU

Nästa stora steg mot globalism är dock EU:s kommande förslag att genom majoritetsbeslut ta bort vetot från individuella länder i vissa frågor eller att ta över funktioner hittills förbehållna nationalstaten. Förr eller senare kommer organisationen att försöka genomdriva ett federalt Europa inom en politisk ram, som väsentligen kommer att göra Sverige till en tysk-fransk provins. Även om man konstitutionellt ökar det helt otillräckliga demokratiska inslaget i EU, är huvudproblemet att nästan varje politiskt beslut i organisationen, där Sverige står för 2 procent av rösterna, blir mindre lämpat för vårt land än ett beslut av riksdagen. Svensk demokrati i meningsfull betydelse försvinner. Sverige behöver en frihandelsorganisation, inte en federal stat dominerad av inte särskilt attraktiva länder, där Frankrike är det sämsta. Storbritannien representerade trots allt ett anglosaxiskt frihetstänkande inom EU, och dess utträde och EU:s agerande i samband med detta är ännu ett bevis på farorna med europeisk federalism.

Sjuklöver-partierna, som syns ledas av globalistiskt sinnade partiledningar (eventuellt med undantag för V) kommer troligen att acceptera förslaget om en politisk union, och den folkomröstning som då sker, blir den väsentligaste som genomförts i Sverige. Euro-omröstningen 2003 inger naturligtvis visst hopp, men samtidigt har åldersmässiga och demografiska förändringar skett i väljarkåren.

FN

Tyvärr kan EU bara ses som en station på vägen mot en världsregering, även om denna dröjer många decennier. Men avsikten är uppenbar, och EU blir en villig bricka i det spelet. Ett initialt problem är, att de flesta av FN:s medlemsländer är auktoritära stater eller diktaturer6, och att låta sådana länder påverka beslut som inverkar på demokratiers interna politik, bör av princip vara uteslutet. Alla medlemmar har exempelvis med några undantag åtagit sig att följa FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, men de systematiska brotten i det avseendet och bristen på konsekvenser vid överträdelser visar på ett bristande intresse att ingripa mot sådana länder.

I och med att många europeiska socialistiska och socialdemokratiska partier under 2000-talet förlorat regeringsmakten och inflytande och fått kraftigt reducerad representation i parlamenten, har dessa sett möjligheten att via FN driva igenom krav, som de inte kan få igenom i nationella val. Eftersom Kina och Ryssland alltid söker öka sitt inflytande på västmakternas bekostnad, och utvecklingsländerna är mottagliga för alla krav på de utvecklade länderna, som medför fördelar eller inkomsttransfereringar till dem själva, kan majoriteter inom FN ordnas för olika socialistiskt orienterade planer. FN:s Agenda 21 och dess ”2030 Agenda for Sustainable Development” visar förkärleken till planekonomi och kollektivistiskt tänkande. FN är därför i en process att förvandlas till ett direkt hot mot självständiga och frihetligt sinnade demokratiska stater.

För att skapa majoriteter i Generalförsamlingen kommer, i takt med ökningen av FN:s makt och inflytande, radikala förslag som innebär inkomsttransferering att godkännas liksom ökade möjligheter och hjälp för befolkningen i utvecklingsländer att invandra till de utvecklade länderna. Det senare kommer att direkt strida mot den libertarianska invandringspolitik, som förordas ovan. Beträffande internationell inkomsttransferering strider sådana krav på västerländska stater direkt mot den libertarianska principen att individerna själva bestämmer den hjälp de vill ge människor i u-länder. Det är inte ett beslut för stater. Den libertarianska politiken ska istället vara att Sverige avslutar sin u-hjälp, vilket jag tidigare behandlat.7 Genom de skattesänkningar som bland annat sådana besparingar leder till, ökar individernas möjligheter att bidra.

Med tanke på den kommande utvecklingen, samt att majoriteten av medlemmarna är politiskt frånstötande, finns skäl att snarast lämna FN.8 De demokratiska staterna kan vid behov istället bilda ett Demokratiernas Förenta Nationer9, där bara demokratiska stater får bli medlemmar.

 

Dan Ahlmark

 

Källhänvisningar
[1] Vakna upp! Dags att Dö! - Sektion 3 - Svensk invandringspolitik
[2] Exakt 24 - Bluffen alla människors lika värde
[3] Nya Dagbladet - En komponent i libertariansk invandringspolitik
[4] Klimatupplysningen - Varför en forskare förkastar klimatprognoserna (Se även: Forskningen och politiken)
[5] Vakna upp! Dags att Dö! - Avsnitt 9.C
[6] Nya Dagbladet - FN har alltför många motbjudande medlemsstater
[7] Nya Tider - Varför den svenska u-hjälpen bör elimineras
[8] Nya Tider - FN: ett hot mot nationalstater i Väst
[9] Nya Dagbladet - Demokratiernas Förenta Nationerna

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

https://nyadagbladet.se/kronikor/eus-overstatliga-system-skadar-medlemsstaterna-del-1/

Krönikor

EU:s överstatliga system skadar medlemsstaterna – Del 1

Dan Ahlmark

EU:s beslut har på flera områden skadat medlemsstaternas välfärd och handlingsfrihet, skriver Dan Ahlmark i första delen av en ny artikelserie på Nya Dagbladet.

Publicerad Idag 10:55 – av Dan Ahlmark
Foto: monticelllo/iStock
7 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Allvaret i de misstag EU – det vill säga Kommissionen tillsammans med EU:s beslutande organ – har begått på ett flertal områden, har på ett förödande sätt inverkat på medlemsstaternas standard och handlingsfrihet det vill säga motsatsen till vad som förespeglades vid ländernas inträde i unionen. Detta framgår av konsekvenserna av de policies, som granskas nedan gällande områden, där EU har - eller försökt - genomföra allehanda åtgärder.

Särskilt i stora organisationer eller sammanslutningar av stater råder tyvärr beteenderegeln för beslutsfattarna, att de vid misstag inte ändrar en felaktig politik. Skälet är, att de ser eller upplever detta som för genant eller politiskt skadligt gällande sig själva, vilket medför, att de inte kan eller vågar erkänna ett fel och göra en förändring.

Det krävs ytterst starka skäl för en förändring, som kan tolkas som ett erkännande av ett misstag. Detta fortsätter därför och troligen bara fördjupas och förvärras. Regeln gäller delvis också enskilda regeringars handlande, men hoten och snabbheten i verkställandet av effektiva motreaktioner: valnederlag, uppbrytning av samlingsregeringar o dyl är vanligen mycket snabbare och effektivare än EU:s tunga beslutsprocess, som ofta inte direkt placerar det primära ansvaret på aktuella beslutsfattare. Bristen på kännbart personligt ansvar är förödande.

Stora misstag framdrivna av Europeiska unionen

I en serie av artiklar granskas här i vilken utsträckning politiska beslut fattade inom EU nämnvärt eller kraftigt negativt påverkat den politiska eller ekonomiska situationen inom Europeiska unionens medlemsstater. Har inte felaktiga beslut skett så frekvent och på olika områden, att de allvarligt skadat medlemsstaterna? Om så skett ofta och följderna är allvarliga, uppstår naturligtvis frågan, om EU inte bör kraftigt reformeras. Om så inte bedöms vara möjligt, är frågan: bör den kanske läggas ned? Ska verkligen den transnationella organisationen bestå i sin nuvarande form? Kanske en ny union, inledningsvis begränsad till ekonomiskt samarbete, bör skapas från början och byggas på delar, som är acceptabla och användbara?

Annons:

En annan viktig fråga, som inte berörs här, gäller självfallet orsaken till att Europas transnationella projekt misslyckats med viktiga projekt, men trots detta ändå avancerar mot en allt allvarligare utveckling: att den centrala makten förstärks ytterligare, och nationalstaternas suveränitet alltmer begränsas. Det, som skapats är nämligen ett kraftfullt institutionellt maskineri stöttat av ett antal nationella etablissemang, som ser fram emot att via transnationellt beslutsfattande med helt oklart politiskt ansvar skyddas från den politiska opinionen inom sina medlemsstater.

Den politik, som etablerats, är politisk globalism med alla dess negativa konsekvenser för nationalstaterna. I EU:s fall har det kompletterats med en närmast religiös komponent: önskan att bygga ett universellt samhälle utan gränser och mycket starka rättigheter för alla i världen, men vilka samtidigt förutsätter betydande skyldigheter, bördor och uppoffringar för unionens medborgare. Det är ett gränsöverskridande utopiskt samhälle styrt av Europas och världens politiska eliter (1). I Parisdeklarationen (2) benämns detta som pseudoreligiöst, och man varnar för att det sanna Europa håller på att förvandlas till ett falskt Europa styrt av EU.

I elva artiklar granskar serien därför viktiga områden, där policies utformade och beslutade av EU inverkat eller inverkar på den europeiska befolkningens välfärd och utveckling. Dessa områden gäller:

• EU:s inflytande på Europas nedrustning, som skedde sedan 1990-talet,

• dess agerande under covid-19 epidemin,

• EU:s val av klimatpolitik och konsekvenserna av denna för regionens energipolitik, dess ekonomiska utveckling samt därmed befolkningarnas välfärd

• EU:s vilja att låta ekonomiskt sämre utvecklade medlemsstater bli medlemmar av dess monetära union,

• valet att tillåta massimmigration från Syrien, Mellanöstern och Nordafrika

• ingreppet i Rumäniens presidentval 2024 för att undvika ett val av en nationalistisk EU-motståndare.

• EU:s utnyttjande av Digital Services Act i syfte att genomföra censur av frihetliga organisationer, högerpolitiker och kritiker av EU. Dess uppbyggnad av en propagandaapparat för att påverka Europas befolkningar.

• det pågående försöket att etablera en kontroll/avlyssning av all kommunikation (skriftlig eller verbal och inledningsvis av taktiska skäl begränsat till brott mot barn) inom Europa samt från och till omvärlden.

• väsentliga misstag i EU:s utrikespolitik.

Finns hopp om Europas omdaning?

Hopp om förändringar i stora transnationella organisationer är nog oftast meningslöst. Men under vissa förutsättningar kan det finnas vissa skäl att tro på att en förvandling kan ske även beträffande EU, och tecken på sådana finns idag. Vilka är då dessa? Ja, USA har under Trumpadministrationen satt Europa under en ekonomisk och politisk press, som är starkare än någon tidigare under 1/3 sekel. Europa tillåts inte längre utnyttja USA ekonomiskt genom orättvisa handelsregler, utan jämställdhet i handelsvillkoren krävs, vilket orsakar ekonomiska påfrestningar i vår region.

Europa tillåts heller inte längre att utan nämnvärda försvarssatsningar bara leva under de amerikanska kärnvapenparaplyet och med amerikanska trupper nära gränsen till Ryssland. Att uppfylla det nya kravet på försvarsbudgetar uppgående till 3,5 % av BNP kräver nämnvärda uppoffringar av europeerna. Dessutom tillkommer 1,5 % för försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar. För länder, som redan har för stora budgetunderskott, orsakar detta nya svåra prioriteringar.

USA kommer under de närmaste åren visa en imponerande ekonomisk tillväxt, medan Europa visar – om inte negativ – en anemisk sådan. Vad värre är: USA kritiserar Europa offentligt just för att själva orsaken till detta är regionens okloka och orealistiska klimat- och energipolitik. Det medverkar till, att medborgarnas uppmärksamhet fästs vid denna orsak, som politikerna försöker dölja. Energikostnadernas ökning i till exempel Tyskland är svåra att bära för befolkningen och ibland omöjliga för industrin. Och flera andra nya stora ekonomiska bördor har tillkommit för de europeiska länderna det sista decenniet. Så den ekonomiska rörelsefriheten för Europa är snävare än den varit under lång tid - och därmed trycket att ändra politik.

Och aldrig under efterkrigstiden har USA-administrationens kritik av Europas inrikespolitik varit så skarp. Vance, Rubi och Trump har alla gett klara och utförliga uttryck för olika slag av avståndstagande från europeisk mediacensur, politiska övergrepp mot oppositionen i olika länder och brott mot mänskliga rättigheter. Innebörden har bland annat varit, att regeringarna ignorerat sina befolkningar för att tillfredsställa de potentiella nya väljarna, som sköljt in över Europa som en följd av massinvandringen. Den senaste kritiken gällde den rasistiska behandlingen av Henry Nowak (en följd av rasistiska polisregler), som resulterade i dennes död. USA:s utrikesministerium sade i ett uttalande: ”Ideological conditioning and two-tiered policing are glaring symptoms of civilizational decline. They must be rejected across the West”.

Oavsett att massmedia i Europa ständigt håller fast vid en negativ bild av Trump, har de populära högerpartierna i olika länder nu ofta en positiv bild av USA:s ledning och utnyttjar ibland de amerikanska angreppen för egna initiativ. Samtidigt har det politiska läget för ledarna och de tidigare ledande partierna i Europas tre största länder (Europe 3): Tyskland, Frankrike och Storbritannien, sällan varit så svag. Det ledande oppositionspartiet är betydligt starkare än det ledande regeringspartiet i varje land. Och dit Tyskland och Frankrike går, dit går EU!

En ändring i a) energipolitiken är det viktigaste, som kan hända i Europa. Samtidigt är konsekvenserna av b) massimmigrationen ett mycket stort problem, och stödet av c) Ukraina gentemot Ryssland blir mindre populärt. Situationen för EU-ledningen, där Tyskland och Frankrike styr, är idag svagare än den någonsin varit, eftersom de ledande oppositionspartierna AfD och Nationell Samling har en EU-skeptisk hållning gällande till exempel de tre nämnda områdena. Så både utrikes- och inrikespolitiskt finns idag krafter, som pressar EU och Europas länder att förändra sin politik. De närmsta åren får ange, om detta räcker.

Men frågan är betydligt större än förändringen av några få policies, hur fundamentala dessa än är för Europas välfärd. Är inte antalet och vikten av misslyckade policies ett skäl för Europa att avsluta ett misslyckat transnationellt experiment? Den gemensamma marknaden var gynnsam, men tvånget att anpassa sig till ett federalt Europa omfattande det mesta är motbjudande och skamligt. Ska verkligen utvecklingen mot det falska Europa tillåtas ske?

 

Dan Ahlmark

 

Källor och vidare läsning

1. Varför Europa är i fara – Nya Dagbladet.

2. Parisdeklarationen - The True Europe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/satt-stopp-for-eliterna-ta-ut-pengarna-fran-banken/

Krönikor

Stoppa eliten – ta ut dina pengar från banken!

Hotet från bankerna

Tobias Lindström menar att samordnade uttag från banker kan ge vanliga människor ett påtryckningsmedel mot den politiska eliten – men varnar för att verktyget måste användas varsamt.

Uppdaterad augusti 23, 2026, Publicerad augusti 23, 2026 – av Tobias Lindström
Tre dekorerade grisar under orden ”Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”.
Tre dekorerade grisar under det ändrade budordet i den animerade filmen Djuren på gården.
3 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag tror att många, kanske de flesta, kan enas om att våra politiker har spårat ur.

De driver ändlösa krig och förstör våra samhällen i sina rika kompisars intresse – samma kompisar som har satt dem vid makten. Frågan är vad vi kan göra åt det – vårt politiska system är i bästa fall odemokratiskt, i värsta fall korrumperat eller till och med kapat. Vi, folket, har lite till inget inflytande.

Men det finns ett sätt att slå tillbaka: våra bankkonton.

Idén är enkel.

Gör som vi kräver – annars tar vi ut våra pengar. Om uttagen samordnas på rätt sätt krävs det inte mycket för att utlösa en bankrusning. Det kan räcka att fem till tio procent av befolkningen deltar.

Varför skulle det fungera? Bankerna har en viss mängd kontanter tillgängliga för snabba uttag, men när de pengarna tar slut tvingas de sälja andra tillgångar. Givet hur systemet är uppbyggt skulle det alltid skapa bekymmer, eftersom det aldrig finns tillräckligt med kontanter för att täcka alla uttag, men i dag skulle bankerna kollapsa på grund av sina orealiserade förluster.1

Varför bankerna är sårbara

Vad menar jag? Låt oss ta ett förenklat exempel.

Föreställ dig att du äger ett hus vars värde har fallit till, säg, 1 000 000 kronor. Samtidigt är du skyldig banken 2 000 000 kr från när du köpte det. I det läget sitter du på 1 000 000 kr i så kallade icke-realiserade förluster. Tekniskt sett är du illa ute, men så länge huspriset stiger igen är allt okej.

Men om du tvingas sälja, till exempel på grund av att du har förlorat jobbet, blir det en katastrof: du kan inte längre betala dina skulder.

Detsamma gäller banker.

Om de tvingas sälja tillräckligt mycket till förlust innebär det game over, vilket till exempel var det som hände med Silicon Valley Bank 2023. Och när vi tar ut pengar ur våra bankkonton tvingas de sälja sina tillgångar för att betala vad de är skyldiga.

Det betyder att vi, folket, kan slå mot eliterna där det svider mest: vi kan få banksystemet att kollapsa om vi inte får igenom våra krav.

Det har hänt tidigare.

Bankuttag användes exempelvis för att driva igenom den engelska reformlagen 1832. Människor tog ut sina insättningar under parollen ”To Stop the Duke, go for gold”. På en vecka betalade Bank of England ut 25 000 000 dollar, vilket räckte för att regeringen skulle ge vika. (s. 21, Hull, 1929)

Vi måste vara försiktiga med vad vi önskar oss.

Men jag tror detta är ett verktyg som vi har förbisett alltför länge.

 

Tobias Lindström

1 Fortune skrev exempelvis i maj 2025 att bankerna har 500 miljarder dollar i orealiserade förluster (hämtad den 25 januari 2026).

Hull, John Thomas. Reform Movements and Ideas. Saskatchewan: s.n., 1929. Pamflett nr 2 i en serie föreläsningar vid Co-operative School, som hölls i juni 1929 vid University of Saskatchewan.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/samhallet-ar-byggt-pa-spel-och-vi-borde-spela-ett-battre/

Krönikor

Samhället är byggt på spel – och vi borde spela det bättre

Alternativa ekonomiska system

Vi är alla del av ett enormt spel – ett spel som styr våra liv, påtvingar vårt deltagande och är ohållbart, skriver Tobias Lindström.

Publicerad augusti 22, 2026 – av Tobias Lindström
Svartvitt schackbräde med en störtad vit kung bland stående pjäser.
En störtad schackkung bland stående pjäser på ett svartvitt bräde.
4 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Vi är alla med i ett enormt spel.

Trots att det inte är på riktigt styr det våra liv. Vi föds in i det och kan sedan inte sluta spela – eftersom vår överlevnad beror på det. Spelet är inte bara tråkigt utan också ohållbart, och vi måste snart sluta spela innan det är för sent.

Det är dags att spela något annat.

Samhället är byggt på spel. Vi agerar och samarbetar utifrån berättelser som vi själva har skapat.

Mycket av det vi gör bygger på påhitt.

Pengar, företag och länder existerar egentligen inte i verkligheten. De existerar endast som delar av vår fantasi.

Fysiskt sett är vi hårlösa primater som knappt skiljer sig från varandra. Om vi ställde en minister framför en schimpans skulle den bara se en välklädd apa. Men i spelet är vi anställda, chefer, vd:ar, kungar och miljardärer – och för att markera vår spelstatus bär vi kostymer, klockor och kronor. På samma sätt är en dollar en dollar eftersom några primater i Washington säger det, och vi lyssnar eftersom vi har bestämt att de utgör en regering. Om vi gav en dollar till en schimpans skulle den bara se ett värdelöst papper.

Precis som barn på skolgården hittar vi på regler, roller och föremål, och agerar sedan utifrån det vi själva kommit på. Det enda verkliga är spelarna och den värld de agerar i – och genom våra handlingar påverkar spelet våra liv.

Även om spelet är på låtsas är följderna verkliga – för oss och för världen.

De flesta spelar för att de måste, inte för att de vill. Därför kan missnöjda spelare ibland ta till våld.

Vi tvistar ständigt om vilket spel vi ska spela.

Vi är oense om reglerna, bråkar om vem som ska spela vem och klagar över vad som är rättvist och orättvist – precis som barn på skolgården. Och när vi inte kommer överens tar vi ibland till våld.

Vuxna tar spelet på stort allvar, eftersom insatserna för dem är höga. Ett missnöjt barn kan helt enkelt sluta leka, men för en vuxen kan ett avhopp hota deras överlevnad: spelet kan få dem att svälta, förlora bostaden, hamna i fängelse eller till och med bli dödade. Oavsett om vi gillar spelet eller inte är vårt bästa alternativ att fortsätta spela, och det bästa vi kan hoppas på är att spelet går bra. Många, däribland jag, fantiserar om att hoppa av – men den som lämnar spelet kanske inte kan återvända. I stället hoppas vi på att bli befordrade, få mer spelvaluta eller att förbättra reglerna.

Vuxna spelar ett spel där spelarna hålls gisslan. De kan inte välja att sluta spela, och det är svårt att ändra reglerna. När spelet går dåligt kan våld därför bli den sista utvägen för många.

För vuxna är spelet verkligt – så verkligt att de är beredda att döda för det.

Vi kan inte fortsätta spela det nuvarande spelet. Det är ohållbart, skapar fattigdom och får oss att arbeta mer än nödvändigt.

Det nuvarande spelet kommer att ta kål på oss.

Det skapar inte bara onödigt lidande, får oss att arbeta mer än nödvändigt och tvingar oss att göra bullshit för att överleva. Det kan heller inte fortgå. Det förstör våra ekosystem, vilket innebär att det förr eller senare måste upphöra.

Vi har därav två alternativ: antingen ändrar vi själva spelet, eller så kommer naturen att tvinga oss att göra det – och naturen kommer inte att vara barmhärtig. Den goda nyheten är att vi har teknologin och kunskaperna – allt vi behöver göra är att ändra spelet. Problemet är att avgöra vilket spel vi ska spela och enas om det. Historiskt har vi antingen hamnat i nya spel av en slump eller utan att reflektera över hur det kommer att fungera med riktiga människor. För att lyckas räcker det inte att spekulera – vi måste också experimentera och pröva nya spel med verkliga människor i verkliga situationer.

Vad vi än gör och hur vi än gör det måste spelet förändras. Tyvärr vill de som gynnas inte att det ska förändras.

De kommer att försöka hindra varje försök.

Karikatyr av Margaret Thatcher med pratbubblan ”There is no alternative”.
Margaret Thatcher med sloganen ”There is no alternative” – det finns inget alternativ. Faksimil: Toblin/Medium.

De kommer att försöka övertyga oss om att det inte finns några alternativ. När det sker måste vi minnas att detta bara är ett spel – ett av många vi kan välja.

Och det här spelet är varken roligt eller hållbart.

Så låt oss spela något annat.

 

Tobias Lindström

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/den-kritiska-rasteorins-destruktiva-mal/

Krönikor

Den kritiska rasteorins destruktiva mål

Kulturrevolutionen i Väst

Dan Ahlmark

Den kritiska rasteorin är egentligen tillämpad postmodernism, det vill säga kulturmarxism. I grund och botten utgör den ett angrepp mot västerländska samhällen med dess värderingar, där icke-vita brukas som en murbräcka för att åstadkomma djupt destruktiva politiska mål.

Publicerad augusti 4, 2026 – av Dan Ahlmark
Den våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM är ett politiskt uttryck för den kritiska rasteorin. Foto: Nicole Baster/Unsplash
6 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter:
(A) såsom ett akademiskt forskningsområde;
(B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och
(C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien.

Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.

Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.1 Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.2 Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering.

Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt”3 är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita.

Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande:

”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).”

Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.

Vilka är huvudmålen för CRT?

Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål:

(a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter;
(b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället;
(c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika;
(d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt;
(e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt
(f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system.

Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.4 Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.5 Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.

Förakt för landet som politiskt verktyg

Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning.

Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d).

Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.

 

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi.

(2) Nya Dagbladet -  Är postmodernismens samhällsteori trovärdig?

(3) American Thinker - Leftists Are Attacking American Education But They Are Vulnerable

(4) Newsvoice - Black Lives Matter – en kulturmarxistisk rörelse

(5) American Thinker - The ‘Spirit-Murdering’ CRT Agenda

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Senaste nytt

Annons: