Det är främst mobilindustrins PR-byråer som ligger bakom smutskastningskampanjen mot Strålskyddsstiftelsen och kritiken mot de forskningsrön som pekar på hälsoriskerna med mobilstrålningen, som är särskilt allvarlig för våra barn. Det skriver Mona Nilsson, journalist och styrelseledamot i stiftelsen.

Strålskyddsstiftelsen är en insamlingsstiftelse utan vinstsyfte som arbetar med utgångspunkt från Europarådets rekommendationer om att informera om hälsorisker med elektromagnetisk strålning, med tonvikt på trådlös teknik.

Strålskyddsstiftelsen redovisar de hälsorisker som forskningen visar och forskares samt läkares ställningstaganden. Vi är också den enda instans i dag i Sverige som kritiskt granskar ansvariga myndigheters hantering av hälsorisker med strålning från trådlös teknik och lågfrekventa elektromagnetiska fält. Vi ger råd om hur riskerna kan minskas och verkar för stärkt skydd mot hälsorisker med strålningen.

Orsaken till smutskastningen

Den industri som använder trådlös teknik i sina produkter, såväl för civilt som militära ändamål, betraktar information om hälsorisker och negativa effekter av den egna verksamheten som ett hot mot fortsatt expansion och vinstutvecklingen. Sedan decennier har olika industrigrenar arbetat med olika strategier för att försvara sin verksamhet mot vad de upplever som hot. I strategin ingår att motarbeta forskare som pekar på risker för miljö och människors hälsa med industrins verksamhet och de organisationer som informerar om riskerna. I strategin ingår därför smutskastningskampanjer, vilka riktas både mot forskare, läkare samt miljö- och hälsoskyddsorganisationer, som Strålskyddsstiftelsen.

I fallet med hälsorisker med strålning från trådlös teknik riktas även smutskastningen mot människor som skadats, de som kallas ”elöverkänsliga” eller utomlands EHS (electrohypersensitive).

Debatten håller en mycket låg nivå och genmälen medges oftast inte. Detta är förstås helt oacceptabelt, ur etisk och demokratisk synpunkt, men pågår sedan flera år i stor omfattning i svensk tongivande press, exempelvis i Expressen och i Dagens Nyheter.

Om påstående ”årets förvillare”

Strålskyddsstiftelsen påstås vara ”årets förvillare”. Påståendet härrör från skeptikerföreningen Vetenskap och folkbildning år 2013. Även TV4, Svenska Dagbladet och SR:s granskande redaktion Kaliber har kallats ”årets förvillare”. Strålskyddsstiftelsen är alltså i gott sällskap.

Föreningen Vetenskap och folkbildning uppvisar alla tecken på att vara en så kallad frontorganisation, en bulvanorganisation, för den industri som säljer trådlös teknik och som betraktar Strålskyddsstiftelsens information som ett hot. Bland annat agerar Vetenskap och folkbildning genomgående i frågor som handlar om tredje part, exempelvis den industri som känner sig hotad av en fri debatt om hälsorisker med elektromagnetisk strålning, och man ägnar sig även intensivt åt att smutskasta forskare, läkare, politiker och organisationer som Strålskyddsstiftelsen, som pekar på hälsoriskerna.

Föreningen hånar och kränker även skadade människor som vittnar om hälsoproblem med strålningen och angriper de journalister som objektivt skriver om hälsoriskerna. Föreningen motarbetar också demokratiska spelregler, bland annat har man upprepat arbetat för att förhindra att Strålskyddsstiftelsen får hålla föredrag eller får informera riksdagsledamöter.

Vikten av att använda en bulvan eller tredjehandspart

I ett dokument läckt från en av de största mobiltelefontillverkarna Motorola 1994, framkom det att Motorola ansåg det ”väldigt viktigt” att Motorola inte själv framträdde i debatten om hälsorisker utan att andra personer, vilka gav sken av oberoende från industrin, förde debatten åt Motorola. Motorolas dokument visar också att man angrep forskare (”war-game”) som visade att strålning vid frekvenser som används ibland annat Wifi och trådlösa telefoner (2,4 GHz) orsakade DNA-skada i djurförsök.

Motivering bakom ”årets förvillare”

Hur motiverade Vetenskap och folkbildning att Strålskyddsstiftelsen skulle vara ”årets förvillare”? Argumenten är dessa:

1. Strålskyddsstiftelsen påstås sprida ”skrämselpropaganda” och ”ensidigt vinklad rapportering” om hälsorisker med strålning.
2. De påstår också att ”Strålsäkerhetsmyndigheten sett sig tvungen att gå ut till landets skolor och dementera lobbygruppens påståenden”.

Omfattande forskningsresultat och Europarådets rekommendationer är inte ”skrämselpropaganda”

Forskningen som visar allvarliga hälsorisker med strålning från trådlös teknik är omfattande och växande. Att redovisa vetenskapliga resultat är inte ”skrämselpropaganda”. Det kan enbart uppfattas som ”skrämmande” för den berörda industrin som i sina årsredovisningar uppger att nya rön om hälsorisker och allmänhetens oro över hälsorisker är en risk för vinstutvecklingen. Vidare bedömer återförsäkringsbolaget Swiss Re att erkännande av hälsorisker med elektromagnetiska fält och strålning från trådlös teknik är en högriskfaktor, i högsta riskklassen, som kan drabba försäkringsbranschen mycket hårt.

220 vetenskapsmän och många läkares ställningstaganden är inte heller ”skrämselpropaganda” lika lite som Europarådets rekommendationer i resolution 1815. Det är vetenskap och fakta.

Strålskyddsstiftelsen mindre ”ensidig” än Strålsäkerhetsmyndigheten

Gällande påståendet att vår information är ”ensidig” är detta också felaktigt. Strålskyddsstiftelsens  information är betydligt mindre ”ensidig” än Strålsäkerhetsmyndigheten, som däremot väldigt ensidigt för fram det uppenbart felaktiga påståendet att forskningen inte skulle visat hälsoeffekter och att beläggen för hälsorisker skulle minskat för varje år som går! Strålsäkerhetsmyndigheten påstår också ensidigt att majoriteten av forskarna skulle vara överens om att det inte finns hälsorisker och de redovisar inte att flera hundra forskare tvärtom anser att det finns växande belägg för hälsorisker.

Strålskyddsstiftelsen har aldrig påstått att det inte skulle finnas forskning som inte visade hälsorisker. Vi har skrivit om dessa och pekar på att de oftast är finansierade direkt eller indirekt av industrin och att de ofta även är undermåligt utförda. En majoritet av forskningen visar att strålningen medför negativa effekter för hälsan. Vi anser det inte rimligt att vi skulle sprida dubbla budskap om att strålningen både medför hälsorisker och å andra sidan inte skulle göra det, vilket självfallet är en orimlighet, på samma sätt som att tobak och dioxin både skulle medföra hälsorisker och samtidigt inte göra det.

När det gäller Strålskyddsstiftelsen kontra Strålsäkerhetsmyndigheten är det inte någon hemlighet att vi är mycket kritiska till att Strålsäkerhetsmyndigheten ger människor felaktiga och vilseledande besked om riskbilden, i strid med regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Det är dessutom ett av grundskälen till att Strålskyddsstiftelsen startades. Hade Strålsäkerhetsmyndigheten fungerat som det var tänkt, och skyddat människorna och inte industrin, och informerat korrekt om visade risker och ställt krav på industrin, hade Strålskyddsstiftelsen inte behövts.

Vi har pekat på felen i Strålsäkerhetsmyndighetens information till skolor och kommuner om hälsorisker i flera skrivelser. Vi har som enda instans i Sverige under senare år granskat Strålsäkerhetsmyndighetens arbete. Vi har också upprepat begärt att Strålsäkerhetsmyndighetens hantering av frågan måste granskas av oberoende utredning och tongivande medier vilket inte gjorts sedan ett granskande och avslöjande program år 2003 i SVT (Uppdrag Granskning).

Exempel: WHO-utredning visade att industrins strategi bland annat går ut på att smutskasta forskare och organisationer som pekar på hälsorisker

År 2000 lät WHO publicera en utredning om hur tobaksindustrin arbetade för att motverka skyddande åtgärder mot tobaksrökning. Flera andra rapporter har utifrån tobaksindustrins egna dokument kartlagt industrins strategier. Telekomindustrin och flera andra tunga industrigrenar använder i dag samma strategier för att försvara sina intressen.

Det framkommer att industrin arbetade för att smutskasta både enskilda personer som verkade för bättre skydd mot hälsoriskerna men även organisationer (bland annat WHO) och forskare. Bland de strategier som framkom var:

1. Attackera WHO/organisationer som verkar för stärkt skydd mot hälsorisker med tobak
2. Smutskasta nyckelpersoner som verkar för stärkt skydd mot hälsorisker med tobak
3. Samarbeta med journalister för att ifrågasätta WHO/organisationer som verkar för stärkt skydd mot hälsorisker med tobak

Tobaksindustrin använde vad som framställdes som ”oberoende personer och organisationer” för att ifrågasätta organisationer som verkade för stärkt skydd, i artiklar i media och i presentationer till media och politiker samtidigt som man dolde industrins kopplingar till dessa ”oberoende personer och organisationer”.

“Tobacco companies used “independent” individuals and institutions to attack WHO’s competence and priorities in published articles, and presentations to the media and to politicians, while concealing its own role in promoting these attacks.”

När det gäller frågan om hälsorisker med strålning är tyvärr WHO infiltrerat av telekom- och militärindustrin. WHO försvarar industrins intresse inte folkhälsan. Telekomindustrin har bland annat finansierat WHO:s arbete med frågan under flera år. Attackerna behöver inte riktas mot WHO som inte utgör ett hot mot telekom- och elindustrin, utan riktas i stället mot organisationer som Strålskyddsstiftelsen och mot oberoende forskare som redovisar att strålningen innebär hälsorisker samt mot de enskilda personer som vittnar om skador, inklusive WHO:s tidigare generaldirektör Gro Harlem Brundtland.

Mona Nilsson