Trots dess avlägsna belägenhet har Gotska Sandön en rik och dramatisk historia. Nya fynd tyder på att ön fungerat som mötesplats för såväl fredliga som krigiska syften.
Tillsammans med kollegor från Uppsala universitet, Gotlands museum och Västerviks museum har Johan Rönnby, professor i arkeologi vid Södertörns högskola undersökt Gotska Sandön och kartlagt fynd under fyra års tid.
– Gotska Sandön har under flera årtusenden spelat en roll som mötesplats och korsväg för sjöfarare i Östersjön. Ön har fungerat som en plats för att söka skydd eller fylla på proviant, och kanske även ibland för handel och varuutbyte. Det finns också starka skäl att tro att öns långa historia även handlat om sjöröveri och plundring, förklarar han i ett pressmeddelande.
Man har vid Säludden bland annat påträffat lämningar efter medeltida bebyggelse, gravar och ett större fynd av silvermynt och vapen från slutet av 1300-talet. De sistnämnda föremålen har väckt misstankar om att sjörövare kan ha vistats på ön – en tes som stärks av observationer av fullständiga skelett som gjordes under 1920-talet.
”Vitaliebröderna härjade i Östersjön”
– Det här var en tid då sjöröveri och fartygskapningar var vanligt förekommande på Östersjön. Vi vet till exempel att de ökända och fruktade Vitaliebröderna härjade i Östersjön vid den här tiden, att de använde vapen och hade mynt av den typ vi har hittat, säger Rönnby och fortsätter:
– Vi har också påträffat rester av ett medeltida skepp, en kogg, kanske en förlisning som har samband med vad som hände på platsen.
Rester från skeppsvrak längs Gotska Sandöns stränder undersöks av professor Johan Rönnby. Foto: Susanne Rönnby
Syftet med projektet har varit att studera människans närvaro på ön ur ett längre historiskt perspektiv och få en bättre bild av de fynd som gjorts genom åren. Senast någon arkeologisk undersökning gjordes av Gotska Sandön var för 100 år sedan.
Ön, som sedan länge är en nationalpark, ligger cirka 40 kilometer norr om Fårö, och är 3600 hektar stor. Arkeologiprofessorn argumenterar för att passagen mellan Fårö och Sandön historiskt varit den mest naturliga vägen förbi Gotland för sjöfarare och bedöms ha varit en viktig plats för att söka skydd vid oväder.
”Kommer närmare historien”
Intresset för projektet och fynden har också varit stort, och Rönnby tror att det är något särskilt med vår äldre historia som fängslar många.
– Jag tror att människor fascineras av gamla mynt och skeppsvrak. Fynd och föremål gör att man kommer närmare historien.
Själv tycker han om att undersöka öar eftersom dessa innebär en tydligt avgränsad yta som går att överblicka – vilket inte är fallet när man söker igenom områden på fastlandet.
– Nu ser jag fram emot etapp två, gå längre tillbaka och undersöka de platser där vi även har vissa fynd från förhistorisk tid. Stenåldersjägare, bronsåldersskepp och vikingar besökte alla Gotska Sandön. Men klart jag vill se om det ligger mer av sjörövarkoggen där också, det är ett märkligt fynd, avslutar han.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Överraskande fynden avslöjar mer av legenden om kung Arthur
Ett medeltida fragment av Arthurlegender har återupptäckts – gömt i bokpärmen till en 1500-talshandling från Cambridges universitetsbibliotek. Fyndet kastar bland annat ett nytt ljus över trollkarlen Merlins äventyr och även över det europeiska kulturarvets dolda gömmor.
Två porträtt av kung Arthur till vänster samt i mitten med tre kronor tydligt synliga som sitt heraldiska vapen. Till höger skildras trollkarlen Merlin som förälskat sig hopplöst i kvinnan Viviane som gav Arthur svärdet Excalibur.
Kung Artur var enligt gamla texter en brittanisk ledare på 500-talet som blev legendarisk i den dramatiska eran efter att Romarriket tappat greppet om Britannien. Den återfunna texten tillhör Suite Vulgate du Merlin – en fortsättning på folksagorna om kung Arthur som nedtecknades på 1200-talet som en del av den så kallade Vulgatcirkeln – en medeltida fransk prosacykel som bland annat omfattar berättelserna om riddaren Lancelot, den heliga Graal och trollkarlen Merlin.
Vulgatcirkeln består av flera sammanlänkade riddarromaner och berättelser om den heliga Graal, skrivna på fornfranska. Vem som författade dessa verk är okänt, men mycket tyder på att de uppstod genom samarbete mellan flera handskrivare. Suite Vulgate du Merlin utgör cykelns andra del och skildrar hur Arthurs rike expanderar, hur de första riddarna av Runda bordet etablerar sig och hur barden och siaren Merlin träder fram som kungens profetiske rådgivare. Den fungerar som en brygga till Lancelot-delen av cykeln och väver in Merlin i berättelsen om den heliga Graal.
Under sin tid var dessa berättelser medeltida storsäljare som spreds via handkopierade manuskript. Idag finns färre än 40 bevarade handskrifter av Suite Vulgate du Merlin, och varje exemplar är unikt eftersom de skrevs för hand av olika personer.
Det nu aktuella fragmentet har identifierats som nedskrivet omkring 1275–1315 och är nedtecknad på fornfranska, det språk som användes av aristokratin och vid hovet i England efter den normandiska erövringen. Små variationer i texten – till exempel ett namnfel i en av karaktärerna – kan hjälpa forskarna att spåra dess släktskap med andra versioner.
Arthur-legendernas prosa riktade sig ofta till en adlig publik, och den dekorativa utformningen av manuskriptet tyder på att även denna text var avsedd för en sådan miljö.
Amélie Deblauwe, fotografitekniker på Cambridge demonstrerar tekniken hon använde för att dokumentera det uppfunna manuskriptet vilket vi ser återgivet i 3D-renderad form till höger i bild. Foto: University of Cambridge
Medeltida pergament återanvändes som bokomslag
Det aktuella fragmentet upptäcktes 2019 under en omkatalogisering av ett 1500-talsregister i Cambridges universitetsbibliotek. Bland dessa handlingar fanns bland annat ett domstols- och jordregister från godset Huntingfield Manor i Suffolk. När forskare bläddrade i den slitna volymen upptäckte de dock att pärmens insida bestod av sidor från en mycket äldre handskrift. Pergamentet hade återanvänts och vikts, skurits till och sytts fast i bokbandet.
Till en början var det svårt att avgöra vad texten handlade om. Forskarna trodde först att det rörde sig om en 1300-talsberättelse om riddaren Gawain, men vid en närmare granskning insåg bibliotekets medeltidsspecialist Dr. Irène Fabry-Tehranchi att det rörde sig om Suite Vulgate du Merlin.
Textfragmentet innehåller två scener. Den första skildrar ett avgörande slag mellan britter och saxare: slaget vid Cambénic, där kung Arthurs brorson Gawain strider vid sin fars sida och besegrar fyra saxarkungar. Den andra scenen utspelar sig vid hovet under Jungfru Marie himmelsfärds dag, då Merlin dyker upp förklädd till en blind harpspelare. Berättelsen visar bland annat tydligt hur magi, kristen symbolik och hovetikett sammanflätades i den medeltida fantasin.
Ny teknik avslöjade texten
Efter upptäckten inleddes ett samarbete mellan bibliotekets konservatorer och dess laboratorium för kulturarv och bildanalys (CHIL). Syftet var att möjliggöra avläsning av texten utan att skada pergamentet. Med hjälp av multispektral avbildning kunde forskarna fotografera texten i olika våglängder, från ultraviolett till infrarött ljus, för att få fram blekta och dolda partier. Så kallad minimalbrusfiltrering användes för att förstärka svaga skriftlager. Marginalanteckningar och gamla stämplar, till exempel med ordet ”Huntingfield”, framträdde på så vis på nytt.
För att studera pergamentets struktur användes datorbaserad tomografi (CT-skanning), samma teknik som används inom medicin och paleontologi. Genom att ”röntga” bokbandet kunde forskarna skapa en tredimensionell modell av pergamentets vikningar, sytrådar och lager. Slutligen togs hundratals fotografier ur olika vinklar för att skapa en digital modell som gjorde det möjligt att följa textens ordningsföljd – även där text låg dold under flikar eller stygn. Resultatet blev en digital rekonstruktion där handskriften kunde analyseras som om den vore utfälld.
Denna multispektrala bild, bearbetad med minimalbrusmetoden, avslöjar tidigare osynliga anteckningar i marginalen – bland annat stämpeln ”Huntingfield” från 1500-talet, då manuskriptet återanvändes som bokomslag.
Med hjälp av denna arsenal av tekniker lyckades forskarna återskapa en text som har legat dold i över 500 år. För litteraturvetare innebär fyndet att ett nytt fragment av Arthurlegenden har blivit tillgängligt för analys och även en teknisk inblick i hur äldre manuskript återanvändes och bäddades in i nya volymer.
Dr. Irene Fabry-Tehranchi betonar i sammanhanget att projektet i praktiken inte bara handlar om att man har upptäckt en enskild text, utan även om att man i samband med detta också utvecklat en metodik kunna återupptäcka dolda fragment i arkiv även i andra delar av i världen.
Kung Arthurs heraldiska vapen: Tre kronor
Kung Arthur porträtteras, precis som sedermera Sverige, med tre kronor som ett av sina främsta kännetecken som han uppges ha burit på sitt heraldiska vapen (se huvudbild). Huruvida någon historisk koppling till Sveriges statsvapen finns utgör ren spekulation, men faktum är att ursprunget till Sveriges kronor fortfarande är höljt i historiens dunkel. Tre kronor har av historieforskare spårats tillbaka åtminstone till kung Magnus Eriksson och 1330-talet, alltså ungefär åttahundra år efter kung Arthurs levnadstid.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Nordbor kunde mycket väl ha åkt regelbundna båtfärder mellan Danmark och Norge på öppet hav. Detta enligt en ny studie från Göteborgs universitet, som med utförliga simulationer testat hur hårt sjöväder en båt från bronsåldern skulle kunna tänkas klara.
En del historiker har tidigare trott att nordborna åkte nära kusten vid färder mellan Danmark och Norge under bronsåldern, eller mer specifikt perioden omkring 2350-1500 före Kristus, i södra Skandinavien. Den resan skulle ha tagit flera veckor och man skulle även ha varit tvungna att stanna för att skaffa mat, men ändå ha gjort det för att man inte kunde ta sig rakt över öppet hav på Skagerrak mellan de två länderna.
Att döma av tester från gamla båtar visar det sig att även båtar från bronsåldern mycket väl klarar av den resan. Detta enligt en ny studie publicerad i PLOS One, där man med forskningsprogrammet Maritime Encounters och med hjälp av avancerad teknik på olika sätt har simulerat båtfärder i Skandinavien. Där har man med tekniken kunnat använda data om väder, vind, vattenströmmar i kombination med data om hur en båt rör sig genom vattnet.
En meter höga vågor
För att klara av båtfärder över Skagerrak behövde båtarna ha haft kapacitet att navigera i upp till en meter höga vågor och i vindar på upp till 10 knop, men man måste också ha haft väderprognoser av hög kvalitet och betydande navigationsfärdigheter. Det bedömer dock forskarna att nordborna hade även på bronsåldern.
− Studien ’”Seafaring and navigation in the Nordic Bronze Age” är resultatet av flera års forskning där vi nu haft möjlighet att simulera förhistorisk sjöfart genom att applicera båtprestanda på Hjortspringsbåten, den äldsta plankbyggda båten i Skandinavien, säger Boel Bengtsson vid Göteborgs universitet i ett pressmeddelande och fortsätter:
− Vi tror också att färderna på öppet hav gjordes under sommarhalvåret.
Bakgrunden till att man har valt att studera dessa skandinaviska båtfärder är att man tidigare konstaterat att bronsålderssamhällena i norra Danmark och sydvästra Norge har slående likheter, där arkeologer har gjort fynd av många liknande artefakter, begravningsplatser och arkitektur.
− Vi har försökt förstå och förklara de nära kontakter det arkeologiska materialet tyder på att de båda regionerna hade under bronsåldern. Därför har vi använt simuleringsverktyget på båtresor mellan norra Danmark och sydvästra Norge, säger Bengtsson.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
En 2000 år gammal halsring har hittats i Trollhättan. Fyndet beskrivs som ”unikt” och mycket värdefullt.
Det var under ett schaktningsarbete hos företaget GKN Aerospace i Trollhättan som halsringen upptäcktes på två meters djup. Halsringen har en kärna av ädelmetall med en lindad guldtråd runt. Den har även knoppar i vardera ände och sex utanpåliggande massiva guldringar. Vikten ligger nästan på ett kilo, det vill säga 916 gram, och som bredast är den 23,5 centimeter. Fyndet beskrivs som ytterst ovanligt, enligt Länsstyrelsen.
– Det här är ett mycket unikt och värdefullt fornfynd, säger Niklas Ytterberg, antikvarie på Länsstyrelsen Västra Götaland i ett pressmeddelande. Varken jag eller mina kollegor har upplevt något liknande.
Dessa typer av halsringar, som kallas torques, började uppträda under bronsåldern, för över 3000 år sedan. De fungerade som väldigt exklusiva smycken och blev vanligare att bära kring järnåldern, för 2000 år sedan, som är den ålder man bedömer att smycket har. Ofta är dessa typer av halsringar helgjutna och i brons, och de återfinns ofta på brittiskt-franskt område. Däremot tror man att detta smycke är gjort i Norden.
– Halsringen är antagligen tillverkad i Skandinavien. De man hittat på brittisk-franskt område har oftast inte en lindad guldtråd runt.
Nästa steg är för Länsstyrelsen att rapportera fornfyndet till Riksantikvarieämbetet, som bland annat ska besluta om åtgärder för konservering samt vilket museum som ska få ta emot halsringen. Vidare ska man besluta om det kan bli aktuellt med en arkeologisk undersökning vid fyndplatsen.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Efter en dramatisk resa för mer än tusen år sedan landsteg Erik Röde på världens största ö med elva skepp. Ättlingarna till de tidiga nordiska grönlänningarna skulle genom hans son Leif Erikson sedermera även komma att ta sig vidare till Amerika.
Redan på 870-talet hade de första nordiska invånarna bosatt sig på Island. Det var också från just Island som Erik Röde år 982 seglade iväg och närmare utforskade Grönlands södra och västliga delar.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 januari 2025.
Det är dock sannolikt att nordbor redan runt år 900 var medvetna om Grönlands existens, efter att skepp på väg mellan Norge och Island blåst ur kurs och fått syn på mindre klippiga öar utanför jätteöns östra kust, något som beskrivs i den isländska Landnamsboken.
Erik Röde föddes i Norge, men efter att hans far Torvald dömts till fredlöshet utvandrade familjen till Västfjordarna på Island. Erik hamnade dock snart i konflikt med sina grannar och dräpte två av dem, varför även han blev förklarad fredlös och tvingades lämna sin gård.
Det var under denna tid i exil som Erik Röde enligt sagorna passade på att närmare undersöka det land han hört berättelser om, och som även Snaebjörn Hólmsteinsson utan framgång försökt locka nybyggare till några år tidigare. Erik upptäckte också att delar av ön såg ut att ha ett mildare klimat liknande det isländska
När hans tid som fredlös var över återvände han för att uppbåda frivilliga bosättare och i denna rekryteringsprocess ska det bördigt klingande namnet ”Grönland” ha myntats, som en slags motsats till det ”Island” invånarna nu uppmanades lämna.
Tusentals skandinaver
Den raske vikingen lyckades av allt att döma sälja in det nya landet. Enligt sagorna lämnade han Island med 25 skepp och uppskattningsvis ett 700-tal nordbor. Så många som elva skepp förliste i havet, men trots detta kunde två kolonier på den sydvästra kusten snart upprättas – Eystribyggd (Österbygd) och Vestribyggd (Västerbygd).
Erik Röde och en rekonstruktion av den första kyrkan på Grönland. Montage. Målning: okänd, foto: Hamish Laird
Vid tidpunkten bodde inuitfolk i delar av nordligaste Grönland, men det område som bebyggdes av nordmännen var helt obefolkat. Man byggde enklare hus och livnärde sig på fiske, jakt och boskapsskötsel. Arkeologer har påträffat ruiner efter omkring 620 gårdar och man tror att mellan 5000 och 10 000 skandinaver som mest bodde på Grönland under denna period.
Med hjälp av norska och isländska skepp bedrev man en flitig handel med Europa. Exporten bestod främst av valrossbetar, ull och pälsar i utbyte mot framförallt järnredskap, byggmaterial och vissa exklusiva livsmedel. Många av de nya grönlänningarna skaffade sig på så sätt stora rikedomar.
Grönland fick snart också sin egen biskop i samband med att ön kristnades. Även om Grönland med tiden formellt också underordnades den norske kungen hade denne endast ett begränsat inflytande. Istället rådde relativt stor självständighet där lokala hövdingar spelade en ledande roll i beslutsfattandet, men där också bönderna hade ett stort inflytande över det vardagliga och politiska livet på ön.
Bosättningarna överges
Som så ofta varar lyckan sällan för evigt och det skulle även komma att gälla Grönlands befolkning. Med sitt ringa antal och isolerade läge var man helt beroende av expeditioner för att ha en dräglig tillvaro. Kontakten med omvärlden blev samtidigt alltmer begränsad och i mitten av 1300-talet övergavs den mindre västra bosättningen. Senast vid slutet av 1400-talet hade samtliga invånare också lämnat den större östra bosättningen och under senare expeditioner påträffades heller inga levande människor längre i dessa områden.
Med tiden trängde den proto-inutiska Thulekulturen (blått) undan Dorsetfolket (grönt) och expanderade sedan söderut mot de nordiska områdena (rött). Illustration: Masae/CC BY-SA 3.0
Exakt varför och hur de nordiska bosättningarna på Grönland tömdes vet man inte med säkerhet, men en rad faktorer kan ha påverkat. Under 1300-talet blev det kallare i området vilket tillsammans med erosion, på grund av nedhuggna träd, gjorde det svårare att odla och leva på ön. Dessutom blev man alltmer ekonomiskt handelsmässigt isolerade bland annat eftersom efterfrågan på valrossbetar sjönk på grund av tillgången till billigare elfenben från Afrika.
Det finns också uppgifter om att inuiterna expanderade söderut och hamnade i blodiga konflikter med nordborna. Spekulationer finns även om att yngre generationer helt enkelt vantrivdes i isoleringen och föredrog att bosätta sig i mer folktäta områden på Island eller Norge – eller att de till och med kan ha begett sig västerut för nya äventyr i Amerika.
1540 uppgav den isländske sjöfararen Jon att han besökte Grönland och att han där påträffade en ”död man liggande med ansiktet nedåt på marken. På huvudet hade han en välgjord huva och i övrigt bra kläder av ulltyg och sälskinn. Nära honom låg en kniv, böjd och bortsliten”. Om man väljer att tro på utsagan ska detta ha varit sista gången som en europé med egna ögon såg en nordisk grönlänning.
Förnyat intresse
De nordiska bosättningarna hade gått förlorade, men med tiden skulle de nordiska makthavarna åter få upp ögonen för ön. 1605 skickade Danmarks kung Kristian IV tre fartyg till Grönland som följdes av nya expeditioner i syfte att kartlägga och utforska jätteöns kust.
En karta över Grönland från 1747 baserad på missionären Egedes beskrivningar. Målning: Emanuel Bowen (c. 1694–1767)
Vid den här tiden var det val- och säljakten som lockade, samt en ökad efterfrågan på torskleverolja. Under 1600-talet besöktes området också alltmer flitigt även av holländska och engelska valfångare som ägnade sig åt handel med inuiterna.
Politiskt uppfattades det från nordbornas sida nu som brådskande att säkra kontroll över ön innan någon annan gjorde det. Den 3 juli 1721 anlände också den norske prästen Hans Egede med några dussin bosättare till ön för att anlägga en koloni med stöd av danske kung Fredrik IV – och för att kristna öns inuitiska befolkning.
Hans Egede ses som Grönlands stora apostel och står staty i Nuuk. Montage. Målning: Johen Horner, foto: David Stanley/CC BY 2.0
En del av Danmark
De nordiska bosättarna på Grönland blev med tiden fler igen – samtidigt som konflikterna med holländare och britter tilltog så till den grad att blodiga sjöstrider förekom. 1733–1734 rapporterades det också att tusentals människor dog i en smittkoppsepidemi, men under de följande åren kunde den danska kronan ändå stärka sitt grepp över ön och grundade ytterligare handelsstationer längs med den grönländska kusten.
Under slutet av 1700-talet etablerade Danmark ett handelsmonopol över ön för att kontrollera handeln med valrossbetar, sälskinn och andra naturresurser. Under 1800-talet påbörjades också en mer systematisk kartläggning av Grönlands inland.
Danskarna lade bland annat stort fokus på att närmare studera de ruiner som återstod av de äldre nordiska bosättningarna och kunde också konstatera att det som berättades i de gamla sagorna i många avseenden tycktes ha beskrivit verkliga händelser.
Hvalsey kyrka tros ha anlagts på 1300-talet. Foto: Number 57/CC0 1.0
Ön förblev en dansk koloni fram till 1953 då området formellt erkändes som ett län i det danska riket. Det innebar att alla invånare på Grönland också blev danska medborgare och att Grönland därmed fick två platser i det danska parlamentet.
1979 ökade det grönländska självstyret och man blev en mer autonom region i det danska kungariket med ett eget parlament och självbestämmanderätt inom de flesta områden – ett självstyre som sedan utökades ytterligare 2009.
Sonen upptäckte Amerika
Även om det inte handlar om en oavbruten närvaro på Grönland kan man konstatera att nordborna har en gammal historia på världens största ö som sträcker sig tillbaka över tusen år tillbaka i tiden.
Idag har knappt tio procent av Grönlands befolkning nordiskt ursprung. Majoriteten av befolkningen härstammar från Thulefolket – det vill säga samma inuiter som anlände till Grönland på 1200-talet från Alaska och som enligt forskare sannolikt hamnade i konflikt med de tidiga nordborna och bidrog till att bosättningarna sedermera övergavs.
Grönlands största samhälle Nuuk (tidigare Godthåb) grundades av missionären Hans Egede. Foto: Oliver Schauf
Erik Röde skulle med sin bosättning av Grönland komma att gå till historien. På ålderns höst ska han enligt legenderna även ha varit mycket nära att medverka vid sin son Leif Erikssons expedition till Amerika, det nya land som nordborna skulle komma att benämna Vinland. På väg till skeppet föll dock Erik av från sin häst, vilket tolkades som ett dåligt omen och han lämnades därför hemma.
Senare samma vinter skulle olyckan även bli mer definitiv när Erik, tillsammans med ett stort antal andra nybyggare, dog i en okänd sjukdom som härjade de nordiska bosättningarna. Även sonen Leif skulle sedermera gå till historien och betraktas idag som den förste europé som landsteg i Nordamerika – 500 år före Christofer Columbus. Mer om nordbornas första expeditioner till den nordamerikanska kontinenten kan ni läsa här.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
