Jakt är ett särintresse som sker okontrollerat och ger jägarkåren för stora rättigheter i förhållande till hur jakt går till. Ett krig pågår ständigt i naturen iscensatt av människor med längtan till naturen, som de säger.
Politiken och olika medier tystar den faktiska sanningen om jakt i vårt land. Troligen för att flera av dem själv finner nöje i att döda djur, utarma biologisk mångfald som de inte har ett skvatt intresse av och eller kunskap om, eller ens förstår vad olika arter har för avgörande roll i och för naturen.
I licensjakter och skyddsjakter har 4 400 björnar, 1100 lodjur, 400 vargar, 180 järvar dödats i landet de senaste tio åren.
För illegal jakt, med bland annat snöskoterns tillåtelse i naturen, borde siffran tilläggas men den är alltjämnt ett frågetecken på exakta antal, eftersom ”ingen” på landsbygden anmäler illegala händelser.
BRÅ – Brottsförebyggande rådets undersökningar av jakt och jaktbrott, är ingen trevlig läsning. Man kan konstatera att den politiska idén påhejad av jägarförbunden, att tillåten jakt ökar toleransen och därmed minskar illegal jakt, är ett av de mest falska spridda antaganden, kring hantering av stora rovdjur.
Samma påstående och felaktigheter har cirkulerat världen över, där forskning kan bevisa motsatsen av denna tes.
Trots att Riksdagen har beslutat att det i Sverige ska finnas livskraftiga stammar av björn, järv, kungsörn, lo och varg (prop. 2000/01:57) inträffar det besynnerliga att varken riksdag eller regeringar lyssnar till forskare, vilka är de enda som kan vetenskapligt belägga GYBS – Gynnsam bevarande status för en art.
I riksdagshuset har man folkets röst och kan därmed drista sig till att ”killgissa” en siffra som är rätt för GYBS.
Den tesen applåderar jägarförbunden som dessutom ordnat skyttebana i Riksdagshusets källare för ledamöter som vill ta jägarexamen – jakt är fortsatt ett intresse att stoltsera med för folk med makt och pengar. Men vem som är medlem i ”Riksdagens Jakt och Fiskeklubb” det är hemligstämplat?
Fortsatt skriver BRÅ;
- Det enskilt största hotet mot rovdjursstammarna är den illegala jakten.
- Bara sex procent av alla järvar dör en naturlig död. Ungefär 9 av 10 järvhannar dödas i tjuvjakt i Jokkmokks kommun och i landet i övrigt är siffran 6 av 10.
- Uppemot tiotalet Björnar dödas i illegal jakt/år.
- Man kan konstatera att illegal jakt på varg är betydande, fler än 200 vargar är spårlöst försvunna. Dessutom skjuts alla vargar som invandrar – då de måste passera renbetesland (53 procent av landets yta) och där är förbjudna att etablera sig.
- Uppskattningsvis dödas mellan 100 och 150 Lodjur illegalt i Sverige varje år.
Till detta kan läggas att under alla varande licensjakterna alltid konstateras ett stort antal skadeskjutningar, vilket innebär ett onödigt lidande – som jaktlagen påstår inte skall få ske, sker. Bara i årets licensjakt på varg i Örebro län, skadesköts fyra av tolv vargar. Övriga djur som skadeskjuts och jagas illegalt vet ingen, men att antalet är stort förstår samtliga.
Älgjakten har kultstatus som varje svensk kan få ägna sig åt, till den grad att höstlovet instiftades i skolorna för att barnen skulle kunna medverka på jakten, en gammal lag/favör som fortsatt gäller, barnen ska vara med på älgjakten och bör då ha ledigt från skolan.
Myndigheter åläggs att implementera lagar inom sitt verksamhetsområde och i Barnkonventionen fastställs att det är en förbjudet att utsätta ”barn” för psykiska våld genom att de får uppleva hot, lidande och död av annan – allt detta innehåller jakten. Trots det är det mer regel än undantag att jagande fäder tar med barn redan i unga år ut i skogen och där får de se hur djur dödas och skärs upp/tas ur.
Det finns otaliga berättelser av vuxna, som förtäljer att de som barn var ”tvingade” att följa med på jakt, och upplevde fasa av händelsen. Myndigheten obstruerar alltså kring barnkonventionens skrivningar och informerar inte jägarförbunden om förbud att barn medverkar vid jakt.
Rävjakt är nödvändig liksom jakt på grävling, de anses vara förskräckliga djur som äter andra djur, det har man hört flera jägare uttala.
Att just dessa djur ihop med rådjur rensar fästingar från virustyperna borrelia, ehrlichia samt TBE är det få som yppar. Att räv troligen är den bästa av renhållare i skogen och därmed eliminerar andra smittor tänker man inte på när man efter skott kastar djuret på hög bland annat ”skräpvilt”. Om man inte klär in ladugårdsvägen med skjutna rävar hängandes upp och ner. Vem är publik för dessa jakter och tilltag? Ökar det värdet/rädslan för jägaren i byn, eller?
Att det föds upp fler fåglar för jakt än det finns vilda i naturen kan man bara läsa om i miljötidningar och att det påverkar vilda fåglars matresurser – en riktigt ädel sport. Män på rad klädda gärna i engelsk tweed med spanielhundar som skrämmer upp fågeln till flykt från sin gren/lega respektive retriever som apporterar tillbaks skjuten fågel – rena ”hemkörningen”.
Sverige har väl tilltag av vilt, man får jaga och enligt jägarförbundens egna frivilliga statistik dödas över en miljon fåglar och djur årligen.
Man har i princip fri tillgång för när man känner för att gå ut och skjuta, för vem är där i skogen som ser och eller vågar rapportera felaktigheter.
Det är inte många landsbygdsbor som vågar konfrontera jägare och eller polisanmäla. För denna del av vårt land har egna regler, ”djungellagen”, och den sträcker sig inte sällan in både till länsstyrelser som polisväsendet – där finns också folk som jagar och man håller sig väl med jaktkamrater, även om man i dessa yrken ska skilja rätt från fel, även på sin fritid.
För jägarna har kidnappat landsbygdens befolkning för längesen, till den grad att även i media kavlas det ut utan ifrågasättandet, att landsbygdsbefolkningen tycker – när det i själva verket är jägarna som tycker.
Att jägarna verkar på landsbygden är ju självklart men att folk som bor på landsbygden verkar för och ägnar sig åt jakt är mindre självklart och faktiskt enligt flera undersökningar är en minoritet av landsbygdens folk jägare. Idag är det inte en så liten del av jägarna som bor i storstäder och kör till landet för sitt nöje, sägs att 20 procent av jägarna bor i städer.
För vem av alla oss vanliga svenskar som uppskattar en promenad i skogen sätter sig upp emot män med vapen, vilket de sällan bryter vid möten, som det är lagstadgat att göra?
Vem bär ansvaret när jakthundar kommer farandes, tillsynes helt själv, med otrevligt beteende mot skogsflanören med eller utan egen hund. Hur många fårbönder vågar öppet vittna om jakthundar som härjar i deras fårhagar – några har vi som vågar, men det kostar dem hot och glåpord i byn. Liksom när de stängslar med RAS/rovdjursavvisandestängsel får dom hör att de är vargälskare – vuxna karlar kör med rena trakasserier och mobbingfasoner vilka eventuellt tyvärr, kan höra hemma i småskolan.
För i landet Sverige har vi tillit till att människor följer lagar och innehar allmän artighet mot sin nästa, den typen av antagande kan inte längre jaktlagar vila på.
Särintresset behöver nya regler;
- Förbud av motorfordon vid jakt
- Endast en hund får medverka vid jakt
- Kontroll av jakthundars liv och status skall ske inför varje höstjakts start av utbildad person.
- Uppskjutning skall göras inför varje hösts jaktstart under kontroll av myndighetsperson, vilken eftersöksjägare skall upphöjas till och avlönas av staten.
- Art- och Habitatdirektivets skrivelser måste följas som till exempel licensjakter på skyddat vilt får ej ske, likaså under parningstid är djur skyddade, med fler delar
- Vapen skall inte få förvaras hemma, utan skall förvaras enligt alla konstens regler för vapenförvaring, hos den nyinrättade myndighets-anställde Eftersöksjägaren.
- Samtliga jaktvapen skall vara ”uppmicade*” vilket innebär att man skall kunna höra vad som pågår i och under jakten.
* att mikrofon skall vara knuten till vapnet, borde vara lika självklart som det är i andra liknande farliga/hemliga uppdrag, för djurs liv måste respekteras – vilket inte sker idag.
Charlotte Swanstein
Hundpsykolog & naturdebattör
