I år är det 200 år sedan vi varit i eget krig, när vi anföll Norge, men det lades ner av den nytillsatte kungen Karl Johan Bernadotte. Ett antal organisationer bildade Partnerskap 2014 för att studera svensk freds- och säkerhetspolitik med bistånd från Folke Bernadotteakademin. Lars Ingelstam och Anders Mellbourn fick i uppdrag att ta fram en rapport. Den fick namnet: Fred, säkerhet, försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik, och är mycket innehållsrik.
Sverige var så gott som avrustat vid inledningen av andra världskriget. Men redan under kriget påbörjades en kraftig upprustning. Neutraliteten, turen och tillmötesgående mot tyskarna klarade oss från invasion. Under det kalla kriget mot Sovjet var neutraliteten en hörnsten. Men en förutsättning för den var att vi vid anfall skulle kunna få stöd från NATO. Till det anpassades försvaret. Vår neutrala ställning gav oss en oproportionerlig roll i världssamfundet som medlare och talesman för de nya staterna i tredje världen. Den positionen har vi mist. Engagemanget för det har sinat, med kommunismens fall har kapitalismen fått hegemoni, och med EU-inträdet har vi blivit mer bundna.
För att kunna hävda neutraliteten skulle vi ha egen vapenproduktion. För att få upp tillräcklig skala på den måste vi exportera, men det var kringgärdat av kraftiga restriktioner. Både de och neutraliteten har alltmer blivit en chimär, en formell fasad som hålls upp, medan verkligheten är en annan. Sverige har världen största export av krigsmaterial per invånare, och exportörerna är multinationella företag. Vi exporterar för 14 miljarder kronor om året, en halv gång mer vapen än det militaristiska Israel och nära 3,5 gång mer än USA per invånare.
Försvarskostnaderna har minskats från 2,2 procent under av BNP under åttiotalet till en procentenhet lägre idag. De ligger nu under EU-snittets 1.7 procent. Då drar dock Storbritanniens, Frankrikes och Tyskland höga siffror upp snittet. USA ligger på nära fem procent. Som jämförelse kostar biståndet nära en procent av BNP. Sidas huvudmål är fattigdomsbekämpning, men till det har lagts att också bidra till fred.
Försvaret lades om 2010 för att klara både insatser i internationellt fredsfrämjande och i närområdet. Värnplikten avskaffades. Enligt ÖB klarar vi inte mer än en veckas försvar av oss själva. Enigheten om politiken var stor. Man kan dock med boken undra om insatserna skall ha så stor militär inriktning. Förr var det FN-uppdrag, nu är det mer EU och NATO. Afghanistankommittén rapporterar att deras insatser blir ifrågasatta med den samtidiga militära insatsen under USA:s ledning. Den har inte blivit så fredsskapande som trotts.
Rapporten är mycket faktarik och den ger värdefulla historiska insikter om hur den den svenska säkerhetspolitiken ändrats och orsakerna bakom det. Slutkapitlet ger förslag om hur den kunde ytterligare förskjutas mot förebyggande av konflikt och fredsbyggande för att tjäna oss och världsfreden bättre. Säkerhetspolitiken borde få en tyngdpunktsförskjutning och en tredje pelare mellan försvar och bistånd. Det är förslag som väl behövde debatteras.
Hans Sternlycke
Läs rapporten i sin helhet här.
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
