Annons:

Vulkanen där folktron möter naturens vidunder

Uppdaterad juni 7, 2025, Publicerad juni 7, 2025
Vattenfallet Svöðufoss med Snæfellsjökull i bakgrunden.

Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman "Resan till Jordens medelpunkt", men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål.

Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa.

Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för "Island i miniatyr". Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.

Till Jordens medelpunkt

Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen "Resan till Jordens medelpunkt", eller "Voyage au centre de la Terre", där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna.

Annons:
Gatklettur. Foto: iStock/Irina Danilova

Höga toppar och djupa grottor

Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet...). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen.

Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel.

I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om.

Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet.

I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.

Bland alver och troll

På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bård snäfellsasens saga, på isländska Bárðar saga snæfellsáss, var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa.

Bárðars far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárðar, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet "Mjöll" när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder.

Staty av Bárður Snæfellsás. Foto: Theo Crazzolara/CC BY 2.0

Bárðar bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárðar fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárðar bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárðar in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárðar inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären.

Mycket på halvön är döpt efter Bárðar och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat.

Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt.

Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de "det dolda folket" - just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som överfysiska men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan.

Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till "den sjungande stenen", vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga.

Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden.

Foto: Eric Kilby/CC BY-SA 2.0

En av de kraftfullaste platserna

Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller "chakrapunkter". Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera.

Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för "orkusteinar", eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem.  Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka.

Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull.

Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen.

Djúpalónsperlur. Foto: Tim Hodson/CC BY 2.0

Utomjordingar på besök

På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade om under vintern den femte november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanade i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla vinterkväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck ...

Skeppsvrak

När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet.

Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Nu vaknar Fylke till liv i Staffordshire

Tolkien

Publicerad Igår 08:13 – av Jan Sundstedt
Deltagare i hobbitinspirerade dräkter vid marknadsstånd och vita tält på en solbelyst äng, med blommor, pumpor och en kritad skylt i förgrunden
Marknadsstånd och tältläger på The Brandywine Festival i Harrodsburg, Kentucky 2025. Festivalens brittiska upplaga pågår 9–13 september 2026 på Weston Park – enligt arrangören den första hobbitfestivalen på brittisk mark, och den första upplagan inom en timmes bilresa från Birmingham där Tolkien växte upp.

På godset Weston Park nära Telford pågår The Brandywine Festival, en Sagan om ringen-festival med officiell licens där varje deltagare anländer som sin egen hobbit – med namn, bakgrundshistoria och kostym. Festivalen inleddes i onsdags och avslutas söndag 13 september.

Storbritanniens första hobbitfestival pågår 9–13 september på Weston Park i Staffordshire, ett 1600-talsgods med drygt 400 hektar parkmark. Bakom arrangemanget står det tyska kostymföretaget Burgschneider tillsammans med Middle-earth Enterprises, som förvaltar rättigheterna till Tolkiens värld.

Redan från ankomsten ska nutiden glida undan. Kvar blir lyktbelysta stigar, vedrök, levande musik och ett sällskap där alla bär samma varma hobbitidentitet.

Programmet bärs av samvaro och hantverk. Här hålls workshops i vävning, matlagning, örtkunskap, berättande och folkmusik, allt i roll.

Träskylt med handmålad texten no admittance except on party business, lykta och lövverk vid ett tält
Skyltarna i festivalens tältläger är handmålade. Den här parafraserar en replik ur Tolkiens böcker och mötte deltagarna vid tälten i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

På två scener spelas akustisk folkmusik, fiol och pipa dagligen. Kvällarna bjuder på dans under bar himmel och lägereldar som får brinna ut i egen takt.

Genom hela festivalen pågår Four Farthing Games, en tävling i traditionella hobbitlekar mellan Fylkes fyra fjärdingsdelar. Tävlingen avgörs vid en fackelbelyst pokalceremoni sista kvällen.

Hemma hos Tolkien

Platsvalet är ingen slump. Weston Park ligger inom en timmes bilresa från Birmingham, där J.R.R. Tolkien växte upp, och landskapen i West Midlands anses ha inspirerat delar av hans miljöer. Godset ägs av Weston Park Foundation, en fristående välgörenhetsstiftelse.

Vi är oerhört hedrade över att få föra The Brandywine Festival tillbaka till det land där berättelsen tog sin början. Efter framgången i Kentucky kändes det bara rätt att ta hem den här upplevelsen, säger Burgschneiders vd Markus Böhm, som beskriver godset som ett landskap i samklang med Tolkiens verk.

Stor folksamling i hobbit- och medeltidsdräkter framför en scen under varaktigt tak med ljusslingor
Kvällarna är festivalens kärna. Scenen med ljusslingor i skogsbrynet samlade flera hundra deltagare i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

Tolkienfantasten Kyle Pedley från Stourbridge, som har rest till Nya Zeeland för att se filmmiljöerna, sammanfattar saken kortare.

För ett Tolkienfan är det här som hämtat ur drömmarna, säger han.

På söndag den 13 september släcks lyktorna och tälten rivs. Kvar står ett engelskt 1600-talsgods i det landskap i West Midlands som anses ha inspirerat delar av Tolkiens miljöer – och minnet av en helg då några hundra vuxna fick lov att låtsas att Fylke låg där.

Den som blir sugen får vänta till 1–4 oktober, när festivalen återvänder till Terrapin Hill Farm i Harrodsburg i Kentucky för sitt andra år på amerikansk mark.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Hobbysökare grävde upp Finlands största vikingatida myntskatt

Arkeologi och historia

Publicerad september 10, 2026 – av Markus Andersson
Mynt i jorden till vänster och framtagna mynt, en armring och andra silverföremål till höger.
Tusentals silvermynt och flera andra silverföremål låg i två näverkärl vid Sysmä kyrkby. Mynten har ännu inte räknats eller daterats närmare.

En metalldetektorist har hittat det som museet kallar den största kända vikingatida myntskatten i Finland. Först trodde han att detektorn bara hittat malm, och slutade gräva.

Fyndet gjordes den 3 september 2026 nära Sysmä kyrkby, av metalldetektoristen Kalle Lappinen. Dagen efter åkte arkeologer ut till platsen och tog upp skatten ur marken.

Allt hade lagts ned i två kärl av näver, ungefär 45 centimeter under markytan och med omkring tolv meter mellan gömställena, uppger Lahtis museer.

Bland mynten låg också en bit betalningssilver, en silverarmring, ett silverbeslag och en silverpärla.

Det är ovanligt att näverasken har bevarats. Organiskt material bevaras sällan från förhistorisk tid under finska förhållanden, säger museichefen Tuulia Tuomi till Yle.

Ett av kärlen gick dock sönder när skatten grävdes fram.

Mynten är ännu varken rengjorda, åtskilda eller räknade. Den exakta vikten, antalet och en närmare datering får vänta på fortsatta undersökningar. Att det rör sig om tusentals mynt står däremot klart.

Signalen som verkade komma från malm

Lappinen har sökt med metalldetektor i flera år och hade gått över just den här platsen tidigare utan resultat. Signalen kom så djupt nerifrån att han först avfärdade den – tills han hittade en likadan en bit bort och bestämde sig för att gräva ända till botten.

Först var det lite svårt att tro, sedan adrenalinet och känslan av att lyckas. Arbetet lönade sig återigen, säger han till Yle.

Fram till nu har rekordet innehafts av en skatt som hittades i Nousis 1895. Den innehåller omkring 1 700 mynt jämte andra föremål, tillsammans cirka 2,2 kilo, och har hittills räknats som Finlands största kända vikingatida myntskatt.

I Sysmä väger enbart mynten cirka 4,5 kilo. Utöver den vikten kommer betalningssilvret, armringen, beslaget och silverpärlan, som låg i näverkärlen mellan stenarna.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Tors hammare låg gömd under trädgården i tusen år

Arkeologi och historia

Publicerad september 8, 2026 – av Markus Andersson
Den 18,5 kilo tunga vikingsilverskatten från Rebild med silvertackor, smycken och mynt
Den 18,5 kilo tunga skatten består av omkring 700 föremål och fragment och är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden.

Ett par timmars trädgårdsarbete i Rebild i Nordjylland slutade med 18,5 kilo vikingatida silver. Fyndet är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden, och bland föremålen finns en liten torshammare.

Husägaren, som vill vara anonym, skulle bara lägga en ny stenterrass. Efter en halvtimmes grävning tog grepen i något som gav ett märkligt ljud.

Först trodde jag att det var gammalt järn eller stängseltråd och några krukskärvor, men när jag började gräva med händerna kunde jag plötsligt fiska upp det ena metallföremålet efter det andra, säger fyndaren.

Totalt handlar det om omkring 700 föremål och fragment, uppger Nordjyske Museer.

Skatten lades ned i ett lerkärl någon gång under 900-talet. Omkring 320 föremål med en vikt på 6,4 kilo låg kvar i kärlet.

Silver som vägdes, inte räknades

Innehållet är ingen skattkista i sagostil utan silver som vägdes och användes som rikedom och betalningsmedel. Tyngdpunkten ligger på silvertackor, armringar och brutsilver. Mynten utgör bara en liten del av vikten: 47 hela mynt och myntfragment, däribland arabiska och anglosaxiska präglingar.

Två av dem är pennies präglade under Edvard den äldre, som regerade 899–924, vilket ger en tidigast möjliga tidpunkt för när skatten kan ha lagts ned. Mynten pekar samtidigt ut kontaktvägarna: österut mot den islamiska världen och västerut mot England.

Det här är ett fynd av stor betydelse för vår förståelse av vikingatiden i Danmark. Skatten visar så tydligt hur silver fungerade som rikedom och betalningsmedel. Det är som att hitta ett kassaskåp från vikingatiden, säger Torben Sarauw, kulturarvschef och arkeolog vid Nordjyske Museer.

Silvertackor, armringar och mynt ur vikingsilverskatten i Rebild
Bland skatten finns silvertackor, armringar och mynt. Foto: Nordjyske Museer

Torshammare och runor i samma kärl

Bland fynden finns en miniatyr av Tors hammare.

På en av tackorna finns runor som möjligen kan läsas "hutu". Det kan vara ett namn, ett ägarmärke eller någon annan form av markering. Något säkert svar finns inte.

Skatten är danefæ, vilket i Danmark innebär att fyndet tillhör staten. Den skickas nu till Nationalmuseet i Köpenhamn för bedömning. Nordjyske Museer hoppas kunna visa silvret för publik på Vikingemuseet Fyrkat.

Liknande fynd har väckt uppmärksamhet på flera håll i Norden. Under golvet i en vikingatida gård hittades en silverskatt i Täby med åtta halsringar, två armringar och mynt från bland annat den arabiska världen och Normandie. I Norge omfattar Mørstadskatten 4 886 mynt; de första 100 har nyligen gjorts tillgängliga digitalt.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Nu öppnas Norges största vikingaskatt för allmänheten

Arkeologi och historia

Publicerad september 1, 2026 – av Jan Sundstedt
Vikingatida silvermynt med ett kungaporträtt hålls mellan fingrar
Myntet visar en kung i profil, och i inskriften går namnet EDELRED att läsa.

De första 100 mynten ur Mørstadskatten, Norges största vikingatida myntfynd, har nu publicerats digitalt. Fotografier och beskrivningar gör det möjligt för både forskare och allmänhet att studera en första del av den nära 5 000 mynt stora skatten.

Mørstadskatten upptäcktes den 10 april 2026 av metalldetektoristerna Vegard Sørlie och Rune Sætre på ett fält vid Rena i Østerdalen. Fyndet växte snabbt från 19 mynt till omkring 3 000. Efter den senaste genomgången omfattar skatten 4 886 mynt, och antalet kan öka när nya undersökningar genomförs på fyndplatsen.

Kulturhistoriska museet vid Universitetet i Oslo har börjat lägga ut mynten i samlingsdatabasen Unimus. Varje föremål får ett eget nummer, fotograferas från båda sidor och förses med uppgifter om bland annat ursprung, ålder och prägling.

De första publicerade posterna omfattar framför allt engelska och tyska mynt från härskare som Æthelred II, Knut den store och de tysk-romerska kejsarna Otto I–III. Där finns också mer ovanliga exemplar.

Unimus databas visar flera rader med fotograferade mynt ur Mørstadskatten
De första 100 posterna ur Mørstadskatten visas i Kulturhistorisk museums samlingsdatabas. Skärmdump: Unimus/Kulturhistorisk museum

Sällsynt mynt från Dublinkung

Ett av mynten är präglat av Sigtrygg Olavsson Silkeskägg, den norsk-gaeliske kungen av Dublin. Numismatikern Anne Skogsfjord uppskattar att skatten kan innehålla omkring tio mynt från honom.

En sådan har vi inte fått in tidigare, säger hon till forskning.no.

Arbetet är tidskrävande och beräknas ta omkring en timme per mynt. Drygt 1 000 mynt har katalogiserats, men de måste granskas och fotograferas innan de kan publiceras. Museet bedömer att hela arbetet kommer att ta minst ett år.

Fyra sällsynta Harald Hårdråde-mynt, som daterar skattens nedläggning till omkring 1046–1047, har ännu inte lagts ut. Delar av Mørstadskatten ska även ställas ut på Historisk museum i Oslo under hösten.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.