Annons:

Den globala statskuppen

Ingrid Björkman beskriver Nordangårds nya bok som en lika spännande som väldokumenterad inblick i det senaste årets coronarelaterade dramatik. Nordangårds genomgång visar tydligt att coronakrisen ingår i en cynisk ambition för ett teknokratiskt världsherravälde som nu kommer till allt tydligare uttryck.

Uppdaterad februari 15, 2021, Publicerad februari 13, 2021
World Economic Forums grundare, den profilerade ultraglobalisten Klaus Schwab.

Den 11 mars 2020 förklarade Världshälsoorganisationen (WHO) att spridningen av COVID-19 hade utvecklats till en pandemi. Reaktionerna fick konsekvenser för hela världens befolkning. I en spännande och välskriven bok visar fil. dr Jacob Nordangård hur det senaste årets coronarelaterade dramatik ingår i ett mönster, där en vision om ett världsherravälde växte fram redan i början av 1900-talet. Den globala statskuppen är synnerligen väldokumenterad. Till hjälp för den som vill veta mer om dessa intressanta och viktiga händelseförlopp finns en diger källförteckning och en omfattande notapparat.

Nationernas Förbund (NF) var ett löst sammansatt projekt mellan världens nationer. Det var tänkt att utgöra embryot till en världsregering. Bland NF:s intressenter fanns grundarna av Rockefeller- och Carnegiestiftelserna. NF blev dock aldrig någon makt att räkna med. 1945 ersattes Förbundet av Förenta Nationerna (FN) där USA tog ledningen, och marken till högkvartet i New York skänktes av John D. Rockefeller Jr. Enligt den bild som spreds över världen skulle FN kunna rädda världen från den hotande atombomben. Men inom Rockefellers tankesmedja Trilaterala Kommissionen var man främst intresserad av att få internationalismen mer accepterad och erodera nationernas självbestämmande. Det egentliga målet var att skapa en världsorganisation som alla nationer skulle lyda under.

Med hjälp av avancerad teknologi och i partnerskap med andra mäktiga aktörer, bland andra Romklubben, skulle FN bygga en fredlig och harmonisk värld och förverkliga den grandiosa utopin om ett världsherravälde. Folkens stöd skulle säkras genom en strategi, som kan följas ända in i våra dagar: En bild skapas av ett världsomspännande dödligt hot mot mänskligheten. Media samverkar till att piska upp en stark rädsla och undergångsstämning. Den globala eliten står beredd med en ny och tekniskt avancerad lösning för att avvärja hotet. Räddningen har givetvis ett pris, men regeringar och folk är uppskrämda och villiga att betala. Logiken är glasklar men förrädisk: Om lösningen genomförs, kommer den att innebära den räddning som människor skrämts att efterfråga och den kommer att bejakas i demokratisk ordning. Samtidigt som den globala elitens vinster blir enorma, kommer miljoner vanliga människors liv att slås i spillror. Det är inte problemen som är fruktansvärda, utan lösningarna.

För att projektet med ett världsherravälde skulle lyckas räckte det inte med att propagera för FN. Människorna måste också få känslan av att deras egen säkerhet och överlevnad var beroende av en världskonstitution. Här kommer de globala hotbilderna in. Tre viktiga hotområden identifierades: Klimatet (koldioxid), global hälsa (pandemier) och atomvapen. Dessutom listades överbefolkning, miljöförstöring, terrorism, ekonomiska kriser samt flykting-och migrantströmmar.

Annons:

I slutet av 1980-talet tog klimatet över efter atombomben som ledande hot. Klimatforskningen fick starkt stöd från Rockefeller Foundation. Miljöförstöringen, som ligger nära klimathotet, väckte tidigt ett starkt engagemang. I rask takt växte en rad organisationer fram, inte sällan under kungligt beskydd, däribland Världsnaturfonden (WWF) med prins Bernhard av Nederländerna i styrelsen, Romklubben, Greenpeace och Brundtlandkommissionen. Gro Harlem Brundtland var medlem i tankesmedjan Trilaterala Kommissionen, och som Bilderberggruppens stiftare tillhörde även prins Bernhard Rockefellersfären.

1992 ägde FN:s första Riokonferens om miljön rum. Där informerades om att föråldrade uppfattningar om nationell suveränitet skulle komma att kasseras, samt att Säkerhetsrådet skulle ta kontroll över världens naturresurser och dessutom förklara att alla raser och folk inte är likvärdiga. 2012 genomfördes FN:s andra miljökonferens i Rio de Janeiro där nya, genomgripande globala mål antogs.

Redan 1948 grundades WHO inom ramen för FN. Smittohot är ett av de effektivaste medlen för att åstadkomma genomgripande samhällsförändringar. 1300-talets digerdöd är den hittills mest ödesdigra pandemin. I modern tid tog Spanska sjukan livet av 50 miljoner människor och 32 miljoner dog i AIDS. Rockefeller Foundation var från början huvudfinansiär av det internationella hälsoarbetet. Men från och med millennieskiftet har det ekonomiska huvudansvaret i allt högre grad axlats av Bill & Melinda Gates Foundation. Oron för en ekonomisk kris jämte den allmänna rädslan för jihadistisk terrorism förstärkte den insikt som skapats av de världsomspännande hoten mot klimat och hälsa, nämligen att kärnvapenspridning, energi och klimatförändringar krävde internationella lösningar.

Den 25 september 2015 undertecknade FN:s medlemsländer Agenda 2030 med 17 globala hållbarhetsmål. Målen kommer enligt FN att innebära en total transformation av alla aspekter av den mänskliga tillvaron. De är formulerade för att vinna brett stöd hos medlemsländerna och deras befolkningar. Vem vill inte rädda jorden och skapa rättvisa och trygghet för alla? Det visade sig dock att de ledande aktörerna (FN,G20, EU och World Economic Forum) i praktiken tolkade formuleringarna i de största globala organisationernas och de multinationella företagens intressen. I World Economic Forum (WEF) samlas världens allra rikaste och mäktigaste, de som formar agendan på den globala scenen. Bland medlemmarna märks Bill Gates, vaccinalliansen GAVI, Världsbanken, WHO, Google, Huawei, Mastercard, Microsoft - you name them. Medlemmarna kan beställa både problem och lösningar för att öka efterfrågan på sina företags tjänster och produkter.

Fyra månader senare tillkännagav WEF:s ordförande Klaus Schwab att den fjärde industriella revolutionen hade inletts. Det är en revolution med målet att sammanfoga människan med tekniken för att skapa ett högeffektivt samhälle, byggt på övervakning och kontroll. På WEF:s årsmöte i Davos efterföljande månad släpptes boken Fourth Industrial Revolution. Den beskriver hur alla mänsklighetens problem ska lösas med hjälp av den nya teknik som WEF:s världsledande företagspartners arbetar med att ta fram. Både människa och natur ses i boken som objekt som kan förändras till perfektion genom tillämpning av teknologi. I slutändan kommer den teknologiska utvecklingen, enligt bokens författare, att ”utmana vår uppfattning om vad som menas med att vara en människa”. De globala teknikjättarnas vinster är enorma. En teknikforskare skriver: ”Vi behöver inte frukta att robotar tar över efter oss eftersom det inte kommer att finnas något ´oss` att ta över från. . . vi kommer att ha blivit ett med våra maskiner.

Den 13 juni 2019 undertecknades ett partnerskap mellan WEF och FN. Trots dess oerhörda implikationer för mänskligheten noterades avtalet knappt i media. Makten över våra liv hade nu flyttats över till de globala storföretagen. Partnerskapets syfte är att snabba på FN:s hållbarhetsagenda och de 17 globala målen i Agenda 2030 ”för att bygga en mer välmående och rättvisare framtid”. (Klaus Schwab)

Idén till den globala klimatstrejken med Greta Thunberg som det stora affischnamnet kläcktes i maj 2015 under konferensen Global Youth Summit i Tutzing, Tyskland. Att använda barn och ungdomar för att göra allmänheten positiv till målen i Agenda 2030 bedömdes av konferensens arrangörer, stiftelsen Plant for Planet Foundation och FN:s miljöprogram UNEP vara en effektiv taktik. Det skulle framstå som hjärtlöst att inte lyssna till de ungas vädjan för sin framtid. Flera internationella ungdomsstrejker och marscher för klimatet anordnades. Men man saknade någon som kunde bli rörelsens ansikte utåt — tills dess att Bo Thorén från divesteringsrörelsen Fossil Free uppmärksammades på Greta Thunberg via hennes mamma, operasångerskan Malena Ernman. Greta nappade på Thoréns förslag om skolstrejk. På hennes första strejkdag fanns Aftonbladet på plats och Greta plockades direkt upp av den väntande globala eliten.

Det internationella klimatarbetet accelererades och konferenser , böcker, rapporter och planer – Earth Strike, the Green New Deal, Green Deal for Europe, Global Green Fund, the Global Marshall Plan med flera – dök upp i snabb takt. Vad som slår en, förutom det höga tempot, är att samma aktörer i stor utsträckning är drivande i de olika sammanhangen.

Den 29 september 2019 utropades klimatnödläge av Europaparlamentet. Det innebar att EU skulle bli koldioxidneutralt till år 2050 samt att inbetalningarna till Global Green Fund skulle fördubblas.

På WEF:s Davosmöte den 21 januari 2020 blev kopplingen mellan å ena sidan den fjärde Industriella revolutionen och å andra sidan klimathotet, hållbarhetsmålen och European Green Deal mycket tydlig. Inför mötet släpptes en rapport som ger en detaljerad genomgång av hur den fjärde industriella revolutionens nya avancerade teknologi kommer att medverka till att uppfylla vart och ett av FN:s 17 globala mål.

Nu behövdes bara en utlösande händelse för att starta processen på allvar.

Av stor vikt för allmänhetens acceptans av en mer kontrollerad värld var ett händelseförlopp som i början av 2020 sände ”vågor av chock” genom samhället: Den 24 januari 2020 hade WEF meddelat att man ingått partnerskap med utvalda bioteknik- och medicinföretag för att utveckla ett vaccin mot COVID-19, som hade identifierats i Kina. Den 30 januari 2020 utropade WHO ett internationellt hälsonödläge. Den 11 mars 2020 förklarade WHO att COVID-19 var en pandemi. Det blev startskottet för länder världen över, att införa mer eller mindre skoningslösa åtgärder för att minska smittspridningen. Detta genom att hänvisa till ett virus som sett till dödstal kan jämföras med en medelsvår säsongsinfluensa. Allt gick nu mycket snabbt.

I början av april befann sig mer än hälften av världens befolkning i lockdown och totalitära krafter såg sin chans att utnyttja tillfället att ta hårdare grepp om sina befolkningar. Många länder passade på att införa inskränkningar i medborgarnas fri- och rättigheter som kan aktiveras och återinföras närhelst en ny smitta ser ut att sprida sig. I Danmark antogs till exempel en krislag om obligatorisk vaccinering.

Coronakrisen innebar ett gyllene läge att börja samla in befolkningens hälsodata och med hjälp av AI och mobildata analysera människors rörelsemönster, kontakter och åtlydnad av de nya påbuden. Rädslan för klimatförändringar ersattes i ett svep av ett annat osynligt hot. I en rapport av WEF drogs slutsatsen att ”påverkan på samhället kan vara lika djupgående som den efter digerdöden 1348.” Pandemin gav nya möjligheter att snabbt testa den fjärde industriella revolutionens teknologi och skapa den värld man önskade. Utveckling av ett vaccin blev en stor prioritet för G20, som även betonade vikten av att använda digitala lösningar och AI för att bekämpa COVID-19.

Efter några månader av extrema åtgärder, där samhällen stängts ner och auktoritära kontrollregler införts världen över, erbjöd WEF i juni 2020 en lösning på alla problem. I boken ”The Great Reset”, som släpptes i juni 2020, presenterades ett nytt system inte bara för att bekämpa viruset utan även för att omforma hela samhället. Digitalisering var ryggraden i den kommande världen, som planerades bli artificiell. På grund av coronakrisen hade den digitala utvecklingen på en månad tagit ett kliv som annars skulle ha tagit två år. I stort sett allting hade flyttats online. Teknikbolagen var de stora vinnarna, medan alla affärsidéer (till exempel inom kultursektorn) som byggde på personliga möten var förlorare. Dessutom hade krisen inneburit stora intrång i människors privatliv, och massövervakning skulle inom kort bli möjlig. Robotar och AI skulle komma att ersätta mänsklig arbetskraft. Kontaktspårning skulle möjliggöra ett ”tidigt ingripande” mot ”superspridande miljöer” som familjesammankomster. Boken visar att en global tekno-totalitär övervakningsstat håller på att byggas, med coronaviruset som ursäkt.

Under Rockefellers och Bill Gates ledning bildade FN, WEF, ett antal stiftelser och Big Techföretag en sammanslutning som fick namnet ID2020. Man siktade på att till 2030 skapa ett långsiktigt hållbart identifikationssystem att användas i stor skala. I det teknokratiska smarta samhället, som drivs av WEF för att stödja FN:s mål för hållbar utveckling, kommer det att krävas digitalt pass inte bara för att få tillgång till grundläggande mänskliga tjänster som sjukvård, e-handel, finansiella tjänster och sociala plattformar, utan även i stort sett för alla sociala aktiviteter. Den här utvecklingen har WEF förutsett i sin vision för den fjärde industriella revolutionen. Under det kommande decenniet kommer smart teknologi att integreras med våra kroppar för bland annat beteendeövervakning och identifiering i realtid.

Motståndet mot det här globala systemet, som redan är på gång att förverkligas, kommer sannolikt att försvagas i och med att en ny generation med en mer positiv inställning till ny teknologi växer upp. Men över hela världen har allt fler människor börjat vakna upp och inse att det som tidigare uppfattats som osannolika konspirationsteorier faktiskt håller på att hända. Det är hög tid att skapa en motkraft.

Varje lands befolkning måste påverka sin regering att i första hand se till det egna landets framtid, att inte vika sig för den globala elit som verkar genom FN och EU. De senaste två åren har den svenska regeringen vid åtminstone två tillfällen svikit sitt folk genom att – utan mandat – smyga igenom avtal som är mycket destruktiva för Sveriges framtid: I december 2019 undertecknades i Marrakesh FNs migrationsramverk och i december 2020 godkändes i Bryssel EU:s ”återhämtningsstöd” på 47,5 miljarder euro. Avtalens konsekvenser kommer att drabba kommande generationer.

Den globala statskuppen slutar med en appell: ”Nu är det avgörande att vi vanliga människor kan enas och mötas i en mycket kritisk tid. Detta är inte fråga om höger – vänster eller om kön, ålder, religion, folkgrupp eller något annat utan om sju miljarder människor mot en ytterst liten elit som fått total hybris och är helt öppna med att de vill kontrollera hela jordsystemet och allt däri. / . . . / Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att inte tillåta detta.

 

Ingrid Björkman

 

Bokrecensionen har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning

Den globala statskuppen (2020) av Jacob Nordangård är utgiven av Pharos förlag och kan beställas här.

Hans Holmén, docent i kulturgeografi och ekonomisk geografi, skriver följande om boken:

Ordet "statskupp" associerar nog de flesta med ett plötsligt, våldsamt maktövertagande, med stridsvagnar runt regeringsbyggnader, arresteringar, utrensningar av dissidenter, övertagande av mediekanaler och så vidare. Men så måste det inte alltid gå till.

Kuppmakarna kan också tillskansa sig (totalitär) makt utan våldsmedel, på helt laglig väg, med folks samtycke eller t o m entusiasm - även i en demokrati. Det kan finnas många "existentiella" hot (terrorism, miljöförstöring, klimathot, flyktingkris, pandemier) som vi behöver "räddas" från genom en fastare och mer centraliserad styrning.

Herraväldet behöver inte heller initieras i ett slag, det kan smygas på oss gradvis. Trots att tecknen hela tiden finns där är det få som väljer att se dem - om bara kuppen förberetts noga så att kuppmakarna får brett gehör genom att träda fram som "räddarna i nöden" eller för att det inte tycks finnas några alternativ.

För att lyckas med kuppen krävs ett målmedvetet långsiktigt arbete, en väloljad propagandaapparat och att man väntar på rätt tillfälle. När kuppen väl äger rum kan dock maktövertagandet ske ganska snabbt.

När medborgarna väl upptäcker vad som skett kan det vara för sent att göra något åt det. Om så sker i ett enskilt land är det illa nog, när det sker på överstatlig nivå så finns det ingenstans att fly och ingen att söka hjälp från.

Detta är precis vad som håller på att hända mitt ibland oss, just här och just nu. Jacob Nordangårds angelägna bok beskriver processen, avslöjar metoderna och identifierar aktörerna.

 

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

”Alla presidentens män” – Ett ypperligt porträtt av undersökande journalistik

Alan J. Pakulas Oscarsbelönade "Alla presidentens män", från 1976, är mer aktuell än någonsin. Watergate-skandalen sågs från början som en konspirationsteori av så kallade foliehattar men till slut visade det sig att foliehattarna haft rätt hela tiden.

Uppdaterad september 6, 2026, Publicerad september 5, 2026 – av Jan Sundstedt
Alla Presidentens Män Watergate
Två "foliehattar", det vill säga två RIKTIGA journalister, skrider till verket i "Alla presidentens män".

Ordet Watergate är i princip synonymt med korruption och maktmissbruk. Termen har blivit ett samlingsnamn för politiska skandaler, kändisfadäser samt inte minst benämningen "konspirationsteori".

Trots begreppets popularitet finns det såklart de som inte känner till detaljerna om vad som egentligen hände i Watergate-skandalen. Alla presidentens män är då till god hjälp för den nyfikne som önskar bli ledsagad i ämnet.

Filmen är en dramatiserad version och analys av den journalistiska process som ledde till att Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein lyckades koppla samman inbrottet med utbredd korruption och maktmissbruk inom dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixons administration.


Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 5 augusti 2023


Watergate

Då filmen som sagt är baserad på verkliga händelser beskrivs här Watergate-skandalen i komprimerade ordalag.

Som brukligt när det gäller filmer baserade på verkliga händelser finns en viss dramatisering av händelseförloppet i slutprodukten men inget som spårar ur eller tar sig för stora artistiska friheter.

Skandalen var en konsekvens av Nixon-administrationens ansträngningar att mörklägga sin inblandning i inbrottet i Demokraternas nationella kommittés högkvarter den 17 juni 1972. Högkvarteret var vid tidpunkten inhyst i Watergate-komplexet i Washington, D.C.

Ett amatörmässigt inbrott av mer eller mindre fem stycken klåpare, då samtliga greps på platsen.

Kopplingen mellan inbrottet och administrationen framhävdes av medierna och i synnerhet av tidningen The Washington Post. Framför allt var det journalisterna Carl Bernstein, i filmen gestaltad av Dustin Hoffman, och Bob Woodward, spelad av Robert Redford, som var de drivande bakom rapporteringen.

Woodward och Bernstein insamlade med stort tålamod under närmare två år graverande information som visade att inbrottet och försöken att dölja det ledde djupt in i katakomberna inom justitiedepartementet, FBI, CIA och hela vägen till Ovala rummet i Vita huset.

Det visade sig snart genom vittnesmål och annan bevisning att USA:s dåvarande president Richard Nixon hade godkänt ett beslut att dölja sin administrations inblandning i inbrottet. Undersökningen avslöjade även att det fanns ett röstaktiverat avlyssningssystem i Ovala rummet.

Något som 1974 ledde till att Nixon, istället för att låta sig ställas inför riksrätt, avgick.

Alla Presidentens Män Watergate
Ett misslyckat inbrott av fem klåpare inleder "Alla presidentens män". Foto: Imdb, Warner Brothers.

Enastående realism

Det här är inte en film som gör det lätt för tittaren.

Filmen inleds med att vi placeras i händelserna kring inbrottet utan någon förklaring som exempelvis en textvägg, vilket bidrar till filmens oerhörda realism. Vad som först verkar vara en isolerad händelse utvecklas snabbt till något mer olycksbådande.

Även om det för några kan vara en nackdel att filmen kräver sin fulla uppmärksamhet är det också en infallsvinkel som förtjänar lovord.

Skildringen av Woodwards och Bernsteins kamp att få fram information känns verklighetstrogen och får publiken att, tillsammans med våra journalisthjältar, känna sig närvarande i utredningen.

En utredning som inom kort blir alltmer riskfylld. Det dröjer inte länge innan den obligatoriska paranoian infinner sig hos duon. Något det snart visar sig att man har fog för...

Alla Presidentens Män Watergate
Hotbilden mot journalisterna tilltar. Foto: Imdb, Warner Brothers.

Tidsödande arbete

Ofta får Woodward eller Bernstein information som de inte kan publicera med trovärdighet på grund av att källorna måste förbli anonyma. Istället för att varje pusselbit tydligt, och med många filmers enklare mått mätt leder dem mot en slutsats, tillbringas en stor del av tiden med att gå igenom högar av dokument.

Det gedigna arbetet är tidsödande och svårnavigerat, i syfte att hitta de pusselbitar av relevanta detaljer tidningen behöver för att bitarna ska falla på plats.

Alla presidentens män glamoriserar inte journalistik utan behandlar yrket med respekt. Istället för att vara pepprad av actionsekvenser täcker större delen av filmen allt det icke-glamorösa arbete som man lägger ner för att nå sanningen.

Oändliga telefonsamtal och sömnlösa nätter ägnas åt att finkamma igenom anställningsbevis, kassakvitton, telefonlistor och vittnesutsagor. Ett mödosamt arbete men också ett uppfriskande prov på gammal hederlig journalistik.

Filmen hanterar det sävliga tempot på ett utomordentligt skickligt sätt och lägger fokus på framgångspunkterna i utredningen. Alla presidentens män kastar förmodligen inte ljus på hela Watergate-utredningen då det hade krävts betydligt mer än filmens 138 minuter.

Det vi får uppleva kan emellertid på goda grunder anses väl avvägt.

Alla Presidentens Män Watergate
Bernstein, Woodward och ledarstaben. Foto: imdb, Warner Brothers.

Oscarsbelönad "konspirationsteori"

Alla presidentens män var en av 1976 års mest hyllade och uppmärksammade filmer.

Vid Oscarsgalan 1977 kammade den hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fyra, inklusive Bästa film och Bästa regi. Med all rätt, då filmen är ett klanderfritt prov på artistisk frihet, fri från nutidens cancelleringskultur, dogmer och agendor.

Manuset är välskrivet och tajt på ett sätt som leder tittaren tålmodigt in i handlingen. Personerna bakom historien porträtteras på trovärdigt sätt med en känsla av värdighet.

Alan J. Pakula behandlar källmaterialet med sin karakteristiska känsla för den lilla människan och spretar aldrig iväg från målet - att berätta en historisk händelse på autentiskt maner.

Skådespelarna är givet rollistan klanderfria. Redford och Hoffman är utmärkta i sina respektive kostymer. De är helt enkelt Woodward och Bernstein.

Birollsinnehavarna sticker ut än mer. Framför allt Hal Holbrook och Jason Robards - två personliga favoriter. Sistnämnde erhöll ytterst välförtjänt en Oscar för Bästa manliga biroll.

Verklighetens konspirationer och mysterier löses inte så snyggt eller hastigt som många andra filmer vill få oss att tro. Detta gäller inte minst Watergate-skandalen.

Uppfriskande då att Alla presidentens män vågar ta en smalare och mer riskfylld väg.

Mer aktuell än någonsin

Filmen visar och belyser även något som är högst aktuellt idag.

Strax efter att Washington Post och andra medier börjat nysta i affären dröjde det inte länge innan den som ens insinuerade att något skumt var i görningen kallades "konspirationsteoretiker" och "foliehattar". Känns detta igen?

Intressant då att notera att den förmenta konspirationsteorin ett par år senare visade sig vara allt annat än teori. Något att begrunda för den som har låtit sig förledas att tro att konspirationer inte existerar.

Alla presidentens män visar vad sann undersökande journalistik kan vara utan den enkelhet eller glamour som Hollywood ofta ger sådana berättelser.

Det är också en film som torde vara obligatorisk för den som söker sig till yrket som sådant och strävar efter att titulera sig journalist.

Journalister som ifrågasätter rådande narrativ och inte med hull och hår sväljer vad politiker och makthavare ber oss att svälja. Journalister med mod, tåga och tålamod och som är villiga att gräva till jordens ände för att uppdaga sanningen.

 

Jan Sundstedt

Alla Presidentens Män
All the President's Men - 1976 US One Sheet.

Regi: Alan J. Pakula
Manus: William Goldman – efter en bok av Carl Bernstein & Bob Woodward
Producent: Walter Coblentz
Musik: David Shire
Längd: 138 minuter
Svensk premiär 14 mars 1977

I rollerna (urval).
Robert Redford
Dustin Hoffman
Jason Robards
Jack Warden
Martin Balsam
Hal Holbrook
Penny Fuller
Meredith Baxter

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Scarface” – omdebatterad, oemotståndlig och oöverträffad

Att se Brian De Palmas "Scarface" kan liknas vid att bli överkörd av ett tåg. Filmen tar tag i åskådaren från ruta ett och släpper inte taget förrän tre timmar senare. Utskälld vid premiären för sina många våldsamma scener men filmen fick också beröm för bland annat Oliver Stones manus, De Palmas regi, scenografi, persongalleri och inte minst en Al Pacino i absolut toppform – inklusive över 200 'F'-bomber. Ett måste på varje filmälskares måstelista.

Publicerad augusti 22, 2026 – av Jan Sundstedt
Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) kontemplerar över sina livsval i Brian De Palmas "Scarface".

Antonio Montana! And you, what do you call yourself? Med de orden inleder Antonio 'Tony' Montana (Al Pacino) sin ökända resa in i den kokainstinna världen som var Miami, Florida, på 1980-talet. Givetvis tillsammans med obligatoriska hawaiiskjortor, 850-dollarskostymer, motorsågar och pumpande discostinn musik.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 juni 2024


Filmen är delvis en nyinspelning av Howard Hawks klassiska film med samma namn från 1932. Originalfilmen – som även den kretsade kring en gangsters uppgång och fall – utspelade sig under förbudstiden och fokuserade på den fiktive italiensk-amerikanske gangstern Tony Camonte.

Oliver Stone och Brian De Palma uppdaterade historien till att spegla 1980-talets kokainhandel i Miami och bytte ut Camonte mot kubanske Montana (efter Oliver Stones beundran för NFL-quarterback Joe Montana).

Manuset är som sagt författat av prisbelönte regissören/manusförfattaren Oliver Stone (Conan Barbaren (manus); Plutonen; Född Den Fjärde Juli; JFK; Snowden), och han införde ett mörkare och mer samtida perspektiv på berättelsen. Stones manus tar avstamp i teman som girighet, makt och korruption, och Tony Montana blir arketypen för en något skruvad version av den amerikanska drömmens uppgång och förfall.

Ursprungligen var det tänkt att Sidney Lumet (Kullen, 1965; Serpico, 1973 och En satans eftermiddag, 1975) skulle regissera men han hoppade av projektet efter att ha insett hur våldsam filmen skulle komma att bli, varpå Brian De Palma (Carrie, 1976; De Omutbara, 1987 och Carlito's Way, 1993) klev ombord och satte sin prägel på filmen med sin stilistiska och smått vågade regi.

Scarface Brian De Palma Al Pacino
Brian De Palma visar Al Pacino hur det ska se ut i nästa scen i "Scarface". Foto: Imdb

Miami, 1980

Filmen inleds med att kubanske "flyktingen" Tony Montana (Al Pacino) anländer till Miami i samband med 1980 års storskaliga massmigration från kubanska hamnstaden Mariel (känd som 'The Mariel Boatlift'). Efter att först ha genomgått en tuff förhörsprocess hamnar Tony och hans bästa vän Manolo ‘Manny’ Ribera (Steven Bauer) i ett hårt bevakat flyktingläger. Detta då de misstänks (helt korrekt) vara kubanska kriminella.

Duon får dock inom kort en chans att lämna lägret, förutsatt att man utför ett uppdrag för en lokal knarkbaron. Uppdraget: Mörda en före detta högt uppsatt kubansk regeringstjänsteman, något kommunisthataren Montana gladeligen genomför med brutal effektivitet.

Efter att ha sluppit ut från lägret och erhållit sitt ‘Green Card’, börjar Tony och Manny arbeta på en sjaskig kubansk grillbar. Det dröjer dock inte länge innan de blir introducerade till den undre världen genom Omar Suarez (F. Murray Abraham), en av den mäktige droghandlaren Frank Lopez (Robert Loggia) närmaste män.

Det första uppdraget under Lopez är en mindre kokainaffär med colombianska leverantörer, men allt går fruktansvärt snett och en milt sagt våldsam konfrontation tar vid.

Tony och Manny undkommer med nöd och näppe med livet i behåll och levererar både kokain och köpepengar till uppdragsgivaren Lopez. Tony's skicklighet och hänsynslöshet fångar Franks uppmärksamhet och han erbjuder Tony en plats i sin organisation, vilket markerar början på Tony Montanas klättring uppför Miamis brottshierarki...

Scarface Al Pacino
Tony Montana får problem med 'Hector' (Al Israel) i inledningen av "Scarface". Foto: faksimil

Filmmagi i De Palma-stil

Brian De Palmas regi, Oliver Stones manus, parat med Al Pacinos sanslöst fascinerande och överdrivna tagning av rollen som Tony Montana, är de tre främsta nycklarna till vad som gör Scarface till en film långt utöver det vanliga. Det visuella är stilistiskt vågat och nästintill surrealistiskt, vilket resulterar i en film som ofta känns lika mycket som en satir över den amerikanska drömmen som en seriös gangsterfilm.

Scarface kan vara den film där De Palma tagit ut svängarna som mest, sett till filmens ton.

Det finns en ytterst medveten "cheesiness" i filmen (något De Palma ofta betonat och försvarat). Alltifrån det bombastiska 80-talssoundtracket till de färgstarka karaktärerna och deras överdrivna levnadssätt. Ytligheten tjänar emellertid ett syfte och bidrar starkt till att understryka filmens tematik om girighetens och maktens korrumperande kraft.

I en tid där yta ofta verkar ha gått före substans, är Scarface en skarp kommentar om samhällets och individens mörkaste sidor.

Det kan inte nog understrykas hur viktigt Oliver Stones manus är för det slutgiltiga resultatet. Skarpsynt, bitande och pepprat med klassisk dialog som pendlar mellan humor och drama. Många av replikerna har kommit att bli en del av popkulturell folklore, och Tony Montanas "The World Is Yours"-mantra ekar som en påminnelse om hans gränslösa ambitioner och ofrånkomliga fall.

För att skapa en så korrekt bild som möjligt tillbringade Stone mycket tid både i Florida och Karibien, för att intervjua människor på båda sidor av lagen.

Det blev "hårigt" emellanåt, vilket gav mig [och manuset] all den här färgen som man ser i filmen. Jag ville göra en cigarrdoftande, sexig, soldränkt och tropisk tredje världen-gangsterfilm i Miami, har Oliver Stone kommenterat researchprocessen.

Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) lever Det ljuva livet i grälla färger i "Scarface". Foto: Imdb

Al Pacinos främsta roll?

Al Pacinos porträtt av Tony Montana har erhållit både ris och ros. Personligen faller min röst på det senare lägret. Pacino gör kanske sin karriärs främsta prestation, förutsatt att man köper den Oscarsbelönade skådespelarens ambition med karaktären, och gasar här på för allt vad tygen håller. Tony Montana är överdriven, bombastisk, humoristisk och livsfarlig, samt, trots allt, emellanåt sympatisk. En delikat balansgång som få skådespelare bemästrar.

Med en noggrant utforskad accent och ett kroppsspråk som utstrålar både charm och fara, skapar Pacino en karaktär som är lika delar fascinerande som avskräckande. Det borde, givet karaktären, inte finnas mycket sympatiskt med Montana, men Pacinos magnetiska närvaro gör det omöjligt att slita blicken från honom. Hans förvandling från simpel flykting till maktfullkomlig drogbaron är både skrämmande och fängslande, och det är svårt att tänka sig någon annan i denna roll (Robert De Niro var andravalet).

Gällande övrig rollbesättning har De Palma träffat mitt i prick. Samtliga förkroppsligar sin karaktär med sådan precision att det är svårt att föreställa sig någon annan i rollerna. Varje skådespelare i den förträffliga ensemblen bidrar skickligt till filmens intensiva dynamik och hjälper till att skapa ett oförglömligt epos om makt, ambition och fördärv.

Steven Bauer gör en enastående prestation som Manny Ribera, Tonys lojala och charmiga vän. Michelle Pfeiffer är hypnotiserande som Elvira, Tonys kalla och avståndstagande kärleksintresse. Robert Loggia lyser som den erfarne och pragmatiske drogbaronen Frank Lopez, vars värld lockar Montana. Mary Elizabeth Mastrantonio, som Gina Montana, förmedlar en ömsint och stark närvaro, och hennes karaktärs utveckling från oskyldig syster till en kvinna som kämpar för sin egen väg är gripande och tragisk.

Scarface Al Pacino
En hämndlysten Tony Montana (Al Pacino) i "Scarface". Foto: faksimil

Inget för klenmagade

Filmen innehåller ett flertal oerhört minnesvärda scener som etsat sig fast i filmhistorien. Från den brutala motorsågscenen i filmens inledning, via Tonys första möte med den mäktige Alejandro Sosa, till filmens världsberömda slutscen. Listan är oändlig.

Varje scen är noggrant konstruerad för att maximera spänning och drama. Brian De Palmas användning av starkt våld är grafiskt men aldrig omotiverat, och våldet tjänar alltid till att driva berättelsen framåt och fördjupa vår förståelse av karaktärerna och deras värld.

Medan filmen möttes av blandade recensioner vid sin premiär, har den sedan dess uppnått kultstatus och blivit något av en milstolpe inom genren gangsterfilmer. Tony Montanas resa har som sådan på många sätt fått definiera 80-talets excesser och girighet. Och excesser är det gott om i Scarface.

Många stora gangsterfilmer har underströmmar av mänskligt drama och så även Scarface. Man bör dock inte förvänta sig en känslosam berättelse om skuld och hopplöshet, som till exempel Francis Coppolas Gudfadern och dess två uppföljare. Snarare är detta en berättelse om grym girighet. Den mörka sidan av den mytomspunna "amerikanska drömmen" - en våldsam sådan.

Moroder, Spielberg och Saddam Hussein

Discomaestro Giorgio Moroders musik lyfter filmens intensitet och puls till ytterligare nivåer. Den unika ljudbilden fångar filmens essens perfekt och förhöjer varje scen med en unik rytm. Moroder skrev även flera låtar specifikt för filmen, som exempelvis pulserande "Push it to the Limit" med Paul Engemann. Scarface cementerade ytterligare Giorgio Moroders status som en mästare på att skapa minnesvärd elektronisk filmmusik.

Kuriosa: Saddam Hussein var ett stort fan av filmen och valde att döpa sitt internationella företag för penningtvätt efter Tony Montana. Företaget, Montana Management, användes för att tvätta pengar från Husseins olika företag.

Ytterligare kuriosa: Vännerna Brian De Palma och Steven Spielberg hade för vana att besöka varandras inspelningsplatser ända sedan mitten på 70-talet, och Spielberg var på plats när scenen där Montanas herrgård attackeras spelades in. De Palma fick enligt legenden kaffefeeling och bad vännen Spielberg regissera några scener, vilket han gladeligen också gjorde.

Med andra ord har Steven Spielberg en fraktion av ett lillfinger med i skapandet av Scarface - kul.

Trollbindande

I samband med premiären fanns det gott om kritiker som anmärkte på filmens "överdrivna" stil och "brist på subtilitet" som negativa aspekter. Men det är just denna överdrivenhet som gör filmen så unik och minnesvärd. Det är en film som inte ber om ursäkt för sin storhet eller sina ambitioner, och i detta avseende är Scarface en sann återspegling av sin huvudkaraktär.

Valfri fysisk version av finner man förslagsvis här, och den som strömmar kan kika in på denna plats. Observera att filmen inte backar för grafiskt våld i utvalda scener. Jag må ha upprepat detta en aning men det kan understrykas än en gång. Scarface är definitivt inte för vem som helst.

Tittaren rekommenderas att gå in Tony Montanas trollbindande och våldsamma värld med öppet sinnelag. Den som förväntar sig en gangsterfilm med ett signum likt Gudfadern eller Maffiabröder kan dock tänkas bli en smula besviken.

Scarface är en unik film med en unik estetik och ton som inte liknar något annat. Hur realistisk filmen är, är öppet för diskussion, men som tidsdokument över 1980-talets måttlösa dekadens är den oöverträffad. Det är dessutom en sjuhelsikes resa olikt allt annat. Så... Say hello to my little friend!!

 

Jan Sundstedt

Scarface
Scarface - 1983 US One Sheet.

Regi: Brian De Palma
Manus: Oliver Stone, delvis baserat på Howard Hawks och Ben Hechts manus från 1932
Producenter: Martin Bregman, Peter Saphier och Louis A. Stroller
Musik: Giorgio Moroder
Längd: 170 minuter
Svensk premiär 23 mars 1984

I rollerna (urval).
Al Pacino
Steven Bauer
Michelle Pfeiffer
Robert Loggia
Mary Elizabeth Mastrantonio
F. Murray Abraham
Harris Yulin
Paul Shenar

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

To Live and Die in L.A.

William Friedkins klassiska tjuv- och polisfilm "To Live and Die in L.A" anno 1985 bjuder än idag på ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt thrillerdrama, inklusive en biljakt som slår allt du tidigare sett...

Publicerad juli 25, 2026 – av Jan Sundstedt
To Live and Die in L.A
Richard Chance (William Petersen) på skurkjakt i "To Live and Die in L.A.".

Actionfilmer och thrillers på temat tjuv och polis tillhör filmbranschens mest använda och utslitna genrer.

Filmer med handlingen baserad i den undre världen upphör tydligen aldrig att attrahera åskådaren. Variationen och i vissa fall upprepningarna tycks oändliga. Det har producerats åtskilliga och ett flertal har med tiden blivit klassiker.

William Friedkins To Live and Die in L.A är en av dessa. Filmen är ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt mästerverk till käftsmäll.

Som grädde på moset innehåller den biljakternas biljakt — oaktat Bullitt, The Italian Job och James Bond — denna slår det mesta.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 juni 2021


Friedkin slår tillbaka

William Friedkin har ett nära band till crime noir-genren efter att 1971 regisserat legendariska och femfaldigt Oscarsbelönade The French Connection — inklusive en statyett för Bästa Regi.

Som om den framgången inte var nog regisserar karln ett par år senare den marginellt kända filmen Exorcisten (1973), för vilken han nominerades med ännu en Oscar. Efter dessa fullträffar följer en period där framgångarna rent monetärt uteblir.

I mitten av 80-talet slår William Friedkin emellertid tillbaka med en storstilad comeback i och med filmatiseringen av To Live and Die in L.A. Löst baserad på en roman av före detta U.S. Secret Service-agenten Gerald Petievich.

Detta chef‑d'oeuvre är en exceptionellt underhållande men våldsam historia. Vi bjuds en mörk och smått dystopisk resa i Änglarnas Stad och dess mer tvivelaktiga platser och ljusskygga existenser.

To Live and Die in L.A.
Änglarnas stad, Los Angeles... "To Live and Die in L.A."

Falskmynteri

Filmen utspelas mot bakgrund av tillverkning och handeln med falska sedlar. Med andra ord falskmynteri. Handlingen kretsar kring en mästare inom detta suspekta gebit - den intelligente och livsfarlige Rick Masters.

Masters skumraskaffärer är under lupp av myndigheterna och agenten som leder undersökningen är filmens protagonist, Richard Chance.

Chance spelas med briljans av William Petersen. Petersen är för den bredare publiken kanske mest känd för sin roll som Gilbert 'Gil' Grissom från en miljon avsnitt av CSI: Crime Scene Investigation. Chance är likt Masters våldsbenägen och smått psykotisk.

Det som skiljer parterna åt åt är att Chance är på andra sidan om lagen.

Ytterligare bränsle till Chance besatthet av Masters är det faktum att Masters tidigt i filmen mördar Chance mångåriga kollega Jim Hart. Utöver filmens huvudhandling får vi härmed en klassisk McGuffin i form av hämndmotiv.

Chance är beredd att göra vad som helst - lagligt som olagligt - i jakten på Masters.

Till sin hjälp har Richard Chance kollegan John Vukovich samt sin älskarinna tillika informatör Ruth.

Vukovich är en från början mer lagtexttrogen agent än Chance men som under resans gång sakta men säkert förvandlas. Ruth är en sympatisk karaktär som sådan men som villkorligt frigiven är hon i beroendeställning gentemot Chance.

William Petersen och John Pankow skiner i "To Live and Die in L.A."

Brännhet sol och glödhet action

Precis som i fallet med Exorcisten och The French Connection snickrar William Friedkin här ihop var scen och bildruta till fulländning. När karl lägger den sidan till är han en mästare på att krama ut en unik känsla och ton ur materialet. Manuset är tight och välskrivet där inget lämnas åt slumpen.

Författat på ett sätt att vi som åskådare bjuds balansgång mellan vem som är god/ond.

Bildkompositionen är magisk och fotot bländande. Aldrig har färgen orange på vita duken synts mer brännhet. Tillsammans med Roman Polanskis magnifika Chinatown (1974), kan jag inte erinra mig många andra filmer där Los Angeles framställs lika tryckande, kvalmig och farlig.

Stadens soluppgång brännhet och skymningen förebådande. Staden i sig är som ett eget väsen.

Utan musik ingen film. Musiken här komponerad och framförd av 80-talslegenderna Wang Chung. Ett udda och spännande val. Det var Friedkin själv som ville ha med bandet och han tog personligen kontakt med den brittiska duon.

Den oefterlikniga ljudbilden driver filmen framåt på ett medryckande sätt och förstärker det visuella till fulländning — 80-talsstuk i dess mest renodlade form och således magiskt.

Kuriosa: William Friedkin var tydlig med att han inte ville ha en komposition med titeln To Live and Die in L.A. i filmen. Detta föranledde Wang Chung att... skriva en låt med titeln To Live and Die in L.A. En komposition Friedkin för övrigt blev stormförtjust i.

Biljakt av yppersta klass i "To Live and Die in L.A."

Biljakternas biljakt

På det hela taget är To Live and Die in L.A. en film som är rollbesatt intill perfektion. Huvudrollsinnehavarna Petersen, Dafoe och Pankow är bländande. Favoriten John Turturro syns här i en tidig roll och fick något av ett genombrott.

Andra hedersomnämnanden går till Debra Feuer, som Masters älskarinna och medbrottsling Bianca, samt Dean Stockwell som Masters korrupte advokat.

Låt oss nu våga tala om biljakter... Den förnämsta, mest dramatiska och fullständigt vansinniga biljakten i filmhistorien. En sekvens som aldrig tycks ta slut, utan att för den sakens skull bli vare sig monoton och klichéartad.

Just när man som åskådare tror att jakten är över så kommer en ny scen...och en till...och ännu en. Under William Friedkins fasta händer vävs sekvensen ihop till en film i filmen.

Det är hisnande scener kombinerat med intensiv dramaturgi. Det är ingen biljakt för sakens skull utan en nödvändig ingrediens för handlingen. Givetvis inspelad på riktigt (våga vägra CGI) med verkliga människor av kött och blod. Det är 15 minuters häradståg på Los Angeles gator -actionmagi

Har du inte sett detta mästerstycke är tiden nu mogen. Du vet inte vad du gått miste om och jag kan med gott samvete försäkra en högtidsstund.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa via denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten kan försöka här (i skrivande stund är TLADILA dock svår att finna på streaming).

Jan Sundstedt

To Live and Die in L.A.
To Live and Die in L.A. - 1985 US One Sheet.

Regi: William Friedkin
Manus: William Friedkin och Gerald Petievich
Producenter: Irving H. Levin och Bud S. Smith
Musik: Wang Chung
Längd: 116 minuter
Svensk premiär 18 april 1986

I rollerna (urval).
William Petersen
Willem Dafoe
John Pankow
Debra Feuer
Darlanne Fluegel
John Turturro
Dean Stockwell

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Hajen” – storkäftad klassiker med mod och morske män

En blodtörstig vithaj, en turistort på gränsen till panik och tre män som vägrar ge upp är några av de ingredienser som Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen "Jaws" gav publiken sommaren 1975. I "Hajen" ges prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot inte enbart rovdjur utan också fula fiskar på landbacken. Dags för sol och bad...

Uppdaterad juli 13, 2026, Publicerad juli 12, 2026 – av Jan Sundstedt
Terror griper tag i ortsbefolkningen i klassiska "Hajen".

Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchleys något oväntade kioskvältare "Jaws", gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar.

Projektet var långt ifrån riskfritt, men skulle snart visa sig bli ett avgörande ögonblick i filmhistorien och etablera Spielberg som en visionär filmskapare. Att filmen skulle bli dåtidens största publiksuccé var det nog ingen som trodde, eller att inspelningen skulle bli en mardröm utan like.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.


Boken – förlagan

Romanen "Jaws" växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet.

Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.

Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt under en kortare period som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv "sista försök att försörja mig som författare".

Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en "mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle". Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.

Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.

Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar.

Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör...

JAWS Hajen
Romanen Jaws - pocketbok 1975.

Säg hej till Steven Spielberg

Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Express för producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.

Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duellen (Duel, 1971), genom att båda handlar om "bjässar som urskiljningslöst attackerar människor".

Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han "inte såg skillnad på val och vithaj", föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar.

Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så...

Steven Spielberg JAWS
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av "Hajen".

Martha's Vineyard

Val av inspelningsplats föll på ön Martha's Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen "behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi".

Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Något som gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.

Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.

Problem och strejkande Bruce

Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar - när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
- Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen "less is more" för scener som involverade hajen.
- Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
- Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).

En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha's Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.

JAWS Hajen
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i "Hajen".

Roman vs. film

Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia - tack och lov för det.

Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.

Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord.

Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.

Amity

Handlingen torde för gemene man (såvida en inte sovit under en sten sedan 1975) vara välkänd.

Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att lägga till de boende i den sömniga badorten Amity, beläget på den amerikanska östkusten, på menyn.

Filmens inledande hajattack föranleder stadens polischef Martin Brody att akut vilja stänga ortens badstränder. Något han motarbetas från att göra av stadens giriga kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna flyga puts väck.

Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker, varpå myndigheterna till sist stänger ner badstränderna. Man bestämmer sig för även att ha ihjäl besten, och hyr en professionell hajjägare vid namn Quint för ändamålet.

Tillsammans med oceanografen Matt Hooper och polischef Brody stävar Quint ut på det öppna havet för att försöka oskadliggöra det dödliga hotet...

Hajen Steven Spielberg Roy Scheider 1975
En större båt hade definitivt varit en bra idé för besättningen på Orca, i "Hajen".

Braksuccé

Hajen hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar.

På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar - oöverträffat för sin tid.

Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak - spikrakt uppåt.

Än idag, justerat för inflation, är Hajen fortfarande på topp tio-listan över de mest inkomstbringande filmerna någonsin.

Box office JAWS

Mandom, mod och morske män

Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Hajen. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på resultatet.

Slutprodukten är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.

Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Filmen visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I Hajen med oskyldiga dödsoffer som följd.

Som motsats får vi dock också prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma.

Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften - utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet.

Dah-dah-dah-dah...

Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Steven Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida.

Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.

De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer... historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce!

En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams.

Spielberg har återkommande sagt att "filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för 'Johnnys' geniala ledmotiv och exceptionella musik". Vän av ordning kan bara instämma.

Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus, vilken går att finna via denna länk.

Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Hajen är en ypperligt exempel på en viss typ av film som man inte ser alltför ofta, så passa på och njut innan det är försent.

Avslutningsvis vill jag passa på och säga att... Vi kommer att behöva en större båt...

 

Jan Sundstedt

Hajen JAWS
JAWS - 1975 US One Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975

I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.