Antalet arter av ryggradsdjur i Sverige har ökat sedan 1800-talet, visar en rapport från SLU. Men ökningen beror inte nödvändigtvis på att naturen mår bättre – utan på att bland annat invasiva arter har etablerat sig och att ett förändrat landskap gynnat vissa arter på bekostnad av andra.
Artantal används ofta som ett mått på naturens hälsa – både i debatten och i medier. Ju fler arter, desto bättre, är den förenklade bilden. Men enligt en ny rapport från SLU Artdatabanken, framtagen åt WWF, är sambandet betydligt mer komplicerat. Att fler arter registreras behöver med andra ord inte vara goda nyheter.
I flera fall handlar det om främmande arter som fått fotfäste i ekosystem där de inte hör hemma, samtidigt som omvandlingen av det svenska landskapet skapat nya villkor som gynnar generalister framför specialister.
Bland fåglar har exempelvis nya arter spridits och tillkommit naturligt, men bland däggdjur, fiskar samt grod- och kräldjur handlar det till stor del om främmande arter som introducerats av människan och som riskerar att konkurrera ut inhemska arter och förändra ekosystemen inifrån.
Utdöendeskulden – när arter lever på lånad tid
Begreppet utdöendeskuld beskriver ett fenomen där arter ser ut att klara sig – men i verkligheten redan är dömda. När en skog avverkas eller en våtmark dikas ut försvinner inte arterna omedelbart. Träd kan stå kvar i sekler och djur kan leva vidare i årtionden, men utan fungerande livsmiljö upphör fortplantningen.
Populationen krymper gradvis tills den en dag är borta – långt efter att skadan redan skett.
— Det kan se bättre ut än det är. Vissa arter är på väg att försvinna utan att vi märker det förrän långt senare, säger Anki Weibull, forskare vid SLU Artdatabanken.
Skogsarterna drabbas hårdast
Hundratals hotade arter i Sverige är knutna till skogsmiljöer – beroende av gamla träd, död ved och orörda skogsområden som i dag är sällsynta i det svenska landskapet.
Det storskaliga kalhyggesbruket har under det senaste seklet ersatt naturskog med planterade monokulturer. Samtidigt har intensivt jordbruk omvandlat ängsmarker och våtmarker. Resultatet är ett fragmenterat landskap där isolerade populationer förlorar kontakten med varandra – och därmed förmågan att reproducera sig långsiktigt.
— Antalet arter beskriver bara en liten del av verkligheten, säger Weibull.
Rapporten understryker att det är populationernas utveckling som avgör – inte artlistorna. Hur markanvändning och invasiva arter samverkar bestämmer vilka arter som klarar sig och vilka som tyst försvinner.
