Vem hoar i mörkret? Möt Sveriges ugglor

Från den pyttelilla sparvugglan till den mäktiga berguven – Sverige är hem åt en hel familj ugglor. Under vårvintern är de som mest högljudda, och mörkret fylls av läten som inte liknar något annat. Möt arterna som hoar, viskar och skriker i den svenska natten.

Det finns få naturupplevelser som kan mäta sig med att stå i en mörk skog och plötsligt höra ett ugglerop eka mellan träden. Spöklikt? Kanske. Men framför allt vackert – och just nu, under vårvintern, är ugglorna som mest högljudda. De ropar för att markera revir och locka partners, och det betyder att du har bästa chansen att höra dem. Allt du behöver är ett par öron och lite tålamod, rapporterar Land.se.

Kattuggla (Strix aluco) – den som bor närmast dig

Detta är Sveriges vanligaste uggla och den som troligen redan bor i ditt kvarter. Kattugglan gillar bebyggelse och finns upp till mellersta Dalarna och Gästrikland. Den är nattaktiv, men sitter gärna i en gran tätt mot stammen om dagarna. Favoritmaten är smågnagare och fåglar, enligt Vildriket.

Lätet är det klassiska – ett långdraget, klagande "hoooouh" som pausar, ger ett kortare svar på sig självt och avslutar med ett nytt djupt "hoooouh". Hörs på upp till två kilometers avstånd. Kattugglan är det vanligaste "hoandet" som vi människor hör.

Sparvuggla (Glaucidium passerinum) – lillebror i gänget

Detta är Sveriges, och även Europas, minsta uggla, knappt större än en stare. Dess latinska namn betyder ordagrant: uggla liten som en sparv. Sex till sju mjuka "hjuk" i skymningen är allt du får – och de hörs knappt femhundra meter. Trots sin ringa storlek bor den i skogar från norra Skåne hela vägen till Lappland.

Detta är en tuff liten rovfågel som ofta både anfaller och dödar fåglar som är större än sig själv, enligt Fågeln.se.

Pärluggla (Aegolius funereus) – den snabba ramsaren

Näst minst bland de svenska ugglorna, men med ett läte som kompenserar: en snabb, tydlig ramsa av "på-på-på-på-på" som hörs hela tre kilometer bort. Lever i samma skogar som sparvugglan men har minskat kraftigt på senare år – men är dock fortfarande livskraftig i Sverige, enligt WWF. Pärlugglan är en strikt nattuggla och är därför svår att upptäcka.

Berguv (Bubo bubo) – flygande lejon

Världens och därmed även Sveriges största uggla. Nordens svar på ett flygande rovdjur. Den kan bli mellan 60–75 cm lång, 59–73 cm hög och ha ett vingspann på 138-170 cm. Hos berguven är det monogami som gäller, åtminstone tills döden skiljer uggleparet åt - då kan ugglan para sig med någon annan.

Berguven finns i hela Sverige men är ovanlig överallt. Gillar kust och skärgård och gör sig hörd med ett djupt, tvåstavigt "oo-hå" – på fyra kilometers avstånd bär bara första stavelsen. Imponerande nog.

Hornuggla (Asio otus) – den tålmodiga

Hornugglan nöjer sig med ett enda djupt och kort "oh" – och upprepar det var andra till tredje sekund. Tålmodigt. Ungarna kan under försommaren låta ”pzeei” eller ”pzieeh”, enligt Natursidan. Hörs på max en kilometer.

Finns i hela landet utom fjällen och nordligaste Norrland.

Slaguggla (Strix uralensis) – trollhunden

Med det säreget rytmiska "vo-hå... voho åvo-ho" – nästan som en musikalisk fras – sticker slagugglan ut. Dess läte kan ofta förväxlas med en hund och därför har ugglan fått smeknamnet trollhunden, enligt Vildriket.

Lever i skog från Värmland och Uppland norrut, men har de senaste åren ökat i söder samtidigt som den minskat i norr.

Hökuggla (Surnia ulula) – den som inte låter som en uggla

Hökugglan verkar ha missat den klassiska ugglemallen helt. En lång, bubblande drill är vad du får. Bor i norra Värmland och norrut men kan vintertid dyka upp längre söderut – till förvirring bland fågelskådare med bestämda uppfattningar om hur en uggla borde låta.

Dessutom väljer hökugglan att jaga på dagarna till skillnad från de flesta andra ugglor.

Jorduggla (Asio flammeus) – den enda flyttfågeln

Ropar med djupa "po-po-po-po" under skymningsflykt över myrar och ängsmarker i norra halvan av Sverige. Jordugglan flyttar söderut över vintern och är inte tillbaka i Sverige förrän i april – den tycker inte om att stressa.

Jordugglan är en nomad som ofta förflyttar sig tusentals kilometer för att leta lämplig häckningsplats. I en forskningsstudie, där man försökt reda ut hur arten lever sitt liv, konstaterar forskarna att en sammanfattning för jordugglans liv kan vara "res långt, föröka sig hårt, dö ung" - något som Natursidan skrivit om.

Lappuggla (Strix nebulosa) – den dova norrlänningen

Lappugglan är en av Sveriges största ugglor. En norrländsk specialitet med dov, pumpande "bvo bvo bvo" som knappt hörs fyrahundra meter bort. Anspråkslös i lätet, mäktig i utseendet. Har på sistone spridit sig söderut till norra Svealand.

Den är en mästare på att flyga ljudlöst och kan därmed överraska sina byten.

Tornuggla (Tyto alba) och fjälluggla (Bubo scandiacus) – de försvinnande

Dessa två delar samma öde: ingendera häckar längre regelbundet i Sverige. Tornugglan – med sitt gurglande, skräckinjagande skrik – hade sin senaste kända häckning 2003 och dyker bara upp sporadiskt i sydligt jordbrukslandskap. Fjällugglan håller till på fjällhedar ovanför trädgränsen och låter med ett djupt "gåh" som hörs tre kilometer bort, men de flesta år sker ingen häckning alls. Att stöta på någon av dem är numera något alldeles särskilt.