Skogen läker långsamt efter kalavverkning

Vissa arter i nordliga skogar återhämtar sig mycket långsamt efter kalavverkning. I flera fall räcker inte ens 100 år för att skogen ska få tillbaka samma biologiska mångfald som tidigare, enligt en ny studie.

Studien, som har publicerats i Nature Sustainability, bygger på 190 dataset från boreala och hemiboreala skogar i Nordamerika, norra Europa och Ryssland. Forskarna jämförde kalavverkade bestånd med äldre referensskogar och analyserade hur artsamhällen förändras över tid efter avverkning.

Med boreala skogar menas de stora nordliga skogsbälten som sträcker sig genom bland annat Kanada, Skandinavien och Ryssland. De domineras ofta av barrträd som gran och tall, men kan också innehålla lövträd som björk och asp. Hemiboreala skogar ligger i övergångszonen mellan dessa nordliga barrskogar och mer tempererade lövskogar längre söderut.

Forskarna följde hur grupper som fåglar, små däggdjur, spindlar, skalbaggar, kärlväxter, mossor och lavar påverkas efter kalavverkning. De ville se om artsamhällena med tiden börjar likna dem i äldre, oavverkade skogar igen — och hur lång tid en sådan återhämtning i så fall tar.

Stora skillnader mellan skogstyper

Resultaten visar att återhämtningen varierar kraftigt mellan olika skogstyper. I ungefär hälften av fallen bedömdes artsamhällena kunna återhämta sig inom 30 år. Det gällde framför allt snabbare växande lövskogar, där kärlväxter och mossor antingen påverkades mindre eller återhämtade sig inom omkring 12 till 25 år.

I barrskogar och blandskogar var bilden betydligt svagare. I barrdominerade skogar beräknades kärlväxter behöva omkring 85 år för att återhämta sig, lavar omkring 95 år och mossor mer än 100 år. För små däggdjur i barrskog fann forskarna ingen tydlig återhämtning inom de 55 år som materialet omfattade.

Även vedlevande skalbaggar stack ut. I de data som fanns tillgängliga syntes ingen återhämtning inom 16 år i barrskog och 29 år i blandskog. Forskarna betonar att sådana arter ofta är beroende av gamla träd, död ved och strukturer som tar lång tid att återskapa efter kalavverkning.

Enligt forskarna är detta centralt eftersom kommersiella avverkningscykler i boreala skogar ofta ligger kring 60 till 80 år. Om samma marker kalavverkas på nytt innan långsamma artgrupper hunnit återhämta sig riskerar delar av den biologiska mångfalden att gradvis försvinna från landskapet.

— Om skogsbruket fortsätter med återkommande cykler av dagens kalavverkningsmetoder kommer vissa av dessa arter i praktiken aldrig att återhämta sig. De kommer att börja försvinna från landskapet, säger Ellen Macdonald, professor emerita vid University of Alberta och huvudförfattare till studien, i en kommentar från universitetet.

Underlag från sju länder

Forskarna anger att materialet omfattar 87 publicerade artiklar samt en opublicerad studie. Dataseten kommer från Kanada, Finland, Sverige, Ryssland, USA, Estland och Norge. Kanada dominerar underlaget med 121 dataset, följt av Finland, Sverige, Ryssland, USA, Estland och Norge.

Samtidigt pekar forskarna på en viktig begränsning. De hittade inga användbara data från områden öster om Ural, vilket innebär att den sibiriska tajgan och stora delar av centrala och östra Sibirien saknas i analysen.

Forskarna menar att resultaten talar för mer differentierad skogsförvaltning. Barrskogar och andra långsamt återhämtande skogstyper kan behöva längre omloppstider, fler skyddade områden och metoder där mer levande träd och död ved lämnas kvar.

— Vi vet att dessa barrskogar tar längre tid att återhämta sig än lövskogar, vilket ger en möjlighet att rikta förvaltningen bättre, säger Macdonald.

Forskarna lyfter även behovet av att bevara äldre skogsstrukturer som annars kan ta århundraden att bilda.