Efter att en TV4-journalist på Kalla Fakta i ett antal månader på teatraliskt agent-manér infiltrerat den av Sverigedemokraterna grundade nyhetskanalen Riks, och sedan också SD:s kommunikationsavdelning, kunde TV4 visa att partiet anställt personal vars arbetsuppgifter bland annat inkluderat att driva anonyma konton på sociala medier. Där har man postat memer, satir och politisk propaganda av olika slag i syfte att öka SD:s popularitet. Etablissemangsmedier och rödgrön opposition har dragit på stora växlar och beskrivit detta som en ”trollfabrik” som ”sprider desinformation”.

Det är förstås inte helt oproblematiskt att ett politiskt parti ägnar sig åt opinionsbildning samtidigt som man försöker dölja vem den faktiska avsändaren är, och förstås någonting som riskerar att spä på allmänhetens redan befintliga misstro och växande förakt gentemot politiker.

Vad som dock är betydligt mycket mer allvarligt är riksdagsoppositionens ingångar på Kalla Faktas ”scoop”. Socialdemokraterna, med Magdalena Andersson i spetsen, deklarerar nu nämligen att ingen i hela EU längre ska ha rätten att vara anonym på nätet. Alla ska tvingas identifiera sig, är budskapet.

– Vi vill använda EU för att få bort fejkkonton på sociala medier. Alla konton ska ha krav på identifiering och kunna kopplas till en person, deklarerar Andersson.

– Dels så handlar det ju om att Ulf Kristersson nu måste säkerställa att det svenska valet inte har otillbörlig påverkan. Men vi måste ju också säkra framtida val, och där har vi ett konkret förslag att man i EU säkerställer att man kan koppla en riktig person till alla de konton som finns på nätet, för att på så sätt komma bort från alla fejkade konton, fortsätter hon.

Andra S-toppar stämmer in i övervakningskören och menar att det är ”farligt” och ”fegt” med anonyma konton och att detta är någonting som måste stoppas - så snabbt som möjligt.

Anonymitet - en grundläggande rättighet

Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke är mindre imponerad över retoriken och menar att ”diskussionen troll och anonyma konton kantrar över och gör att man börjar ifrågasätta rätten till anonymitet”. Funcke ser en risk att begränsning av anonymiteten på sociala medier kan sluta med att rätten till anonymitet helt avskaffas i tryckfrihetsordningens bestämmelser.

– Den här rätten till anonymitet finns ju där för att människor inte ska vara rädda för att ge uttryck för sina åsikter eller lämna uppgifter, konstaterar han.

Det faktum att visselblåsare, människor som vill berätta om missförhållanden utan risk för repressalier och personer som lever med en hotbild är beroende av att kunna förbli anonyma, även på sociala medier, är i grunden självklarheter som egentligen inte ska behöva förklaras närmare.

Att vara anonym på sociala medier, om man föredrar det, torde också likaledes vara en grundläggande rättighet för alla medborgare – oavsett vilka skäl man har till detta. Det finns ett viktigt egenvärde i integritet och privatliv och att inte behöva visa upp digitala identifikationshandlingar bara för att man vill ge sig in i en diskussion på Facebook eller X. Om vi inte bryr oss om denna integritet kommer den helt säkert att tas ifrån oss, vilket de många integritetsinskränkningar som redan införts vittnar om.

Andersson och globalistnätverken

Det finns en särskild ironi att det är just Magdalena Andersson som agerar förment sköldmö för öppenhet, att skydda demokratin och att motverka ”otillbörlig påverkan” på svensk politik. Andersson har nämligen själv under lång tid deltagit i ljusskygga maktkonferenser långt bort från folkligt inflytande och allmänhetens insyn. Så sent som i fjol deltog hon på den kontroversiella Bilderberggruppens slutna konferens, tillsammans med oligarken Marcus Wallenberg och Vattenfalls vd Anna Borg.

Detta var heller inte första gången hon besökte maktnätverkets möten. 2016 var Andersson där i egenskap av svensk finansminister för att, som det hette då, ”diskutera olika dagsaktuella frågor, bland annat den globala ekonomiska utvecklingen och de utmaningar som vi står inför”.

Deltog vid tillfället gjorde bland andra Jacob Wallenberg. Magdalena Andersson tycks även i övrigt ha en mycket nära relation till finansdynastin ifråga då hon trots mutexperters kritik och varningar också deltagit på Wallenbergs lyxfester.

2017 valdes Andersson in, och tackade ja, till att delta i en styrgrupp för Klaus Schwabs numera ökända ultraglobalistiska organisation World Economic Forum (WEF). Gruppens syfte beskrevs som att ta fram ”strategier för inkluderande tillväxt” och hon fick där sällskap av bland andra OECD-chefen Angel Gurria.

– Det handlar ju också om att i en sådan här grupp vara med och påverka den dagordning som är i det internationella samtalet, kommenterade hon då, och tillade att det kommer att bli ett ”jättespännande arbete” där hon får en ”plattform” att träffa ”olika globala ledare”.

Globalistnätverkets ledare, Schwab, har bland annat skrutit över det politiska inflytande hans maktnätverk tillskansat sig genom sina adepter världen över, där han triumfatoriskt slagit fast att man ”penetrerat världens regeringar”.

Anderssons popularitet i globalistiska maktkretsar framgick även när hon enhälligt valdes till ordförande för Internationella valutafondens högsta rådgivande organ IMFC, så sent som 2021. Hon är för övrigt långt ifrån den enda svenska toppolitiker med kopplingar till dylika organisationer och sällskap. Flera svenska ministrar har genom åren deltagit på WEF:s, Bilderberggruppens eller Trilaterala kommissionens tillställningar och ett antal sittande riksdagsledamöter är även medlemmar i frimurarordern, där bland andra Sveriges talman Andreas Norlén pekats ut.

Denna typ av kopplingar och dubbla lojaliteter tycks inte utgöra ett problem för demokratin, att döma av Magdalena Andersson.

Det är vanliga svenskar som ska identifiera sig och övervakas in absurdum när de loggar in på Facebook, TikTok eller X – men själv vill hon givetvis kunna fortsätta delta i slutna sammankomster och konferenser tillsammans med det globalistiska etablissemanget utan att någon för fram detta i ljuset.

Andersson och hennes gelikars ständigt återkommande vilja att kontrollera medborgarnas minsta steg är i sammanhanget absolut motbjudande.

Isac Boman