Vi är övertygade om att det fanns en tid då vi inte fanns, liksom det kommer att finnas en tid då vi inte finns. Men, vet vi att tiden finns? I så fall, när börjar den och när slutar den? Om tiden finns, vad är evigheten? Tid som stannat?
Tiden är den av livets förutsättningar som både drabbar oss hårdast och vi samtidigt begriper sämst. Helt säkra på att den finns kan vi faktiskt inte vara. Bäst fångar vi in den som ett slags växlingsstation mellan det som ännu inte finns för oss – framtiden – och det som har försvunnit, det vill säga det som en gång fanns och som vi omvandlat till historia, till språk, till berättelser. I fysisk mening finns inte skeendet kvar. Fanns det någonsin? Ett paradoxalt svar är: Ja, skeendet finns hela tiden! Nuet är det enda ”ställe” där vi lever. Det försvinner utan att ha någon egen existens.
Det enda sätt vi kan visa att tid finns på, är att vi noterar förändring. Om absolut ingenting händer, hur vet vi då att tiden finns? I varje fall finns den inte som ett fenomen vars existens vi kan bevisa. Ett fotografi visar exempelvis ingen tid, vilket däremot en film gör, därför att den registrerar förändring. Vi kan, vilket Newton påstod, anta att tid alltid förflyter, men det är inte mer än en gissning, om ingen iakttagbar förändring ”bevisar” dess existens.
Den brittiska fysikern Julian Barbour prövar i sin bok ”The End of Time” (1999) tanken att tiden, som vi upplever den, är en illusion och att flera av de problem som teoretisk fysik brottas med hänger samman med misstaget att postulera tidens existens. Världen, som den beskrivs av fysiker som Erwin Schrödinger och Werner Heisenberg, är inget ordnat kosmos. Kausalitet och klassisk logik fungerar inte. Samma fenomen händer samtidigt som det inte händer. Kvantfysiken visar upp ett slags kaos, som människor bara kan hoppas på, att kunna förstå en skärva av.
Vetenskapen har utvecklats för att möta människors behov – den är antropocentrisk. Existensen i sig är emellertid inte gjord för att utforskas av människor, lika lite som den är till för att utforskas av myror eller noshörningar – med deras respektive intellektuella kapacitet. När det gäller tiden vet vi bara att den finns, som den presenterar sig för oss. Vi tolkar den på det sätt som våra mänskliga hjärnor medger, men det betyder inte att vi förstår den, eller ens att den finns.
Lämnar vi ”tiden som teori” och begränsar oss till något som vi ännu är övertygade om inte existerar, nämligen framtiden, drabbades vetenskapen av svår hybris på 1970-talet, när den började laborera med begreppet ”framtidsforskning”. Framtidsforskning var ett försök att med vetenskapens hjälp förutsäga framtiden. Detta till skillnad från de religiösa och andra förutsägelser om framtiden, som människan nog försökt göra under hela existens.
Det gick emellertid inte särskilt bra med framtidsforskningen, även om vi fortfarande har en forskningsinstitution som, åtminstone till namnet, utsäger sig syssla med framtidsforskning, nämligen Institutet för framtidsforskning (jag var anställd där några år på 1990-talet). Vad de sysslar med i dag vet jag inte så noga, men jag vet att framtidsforskning är en rätt hopplös genre. Visserligen, den kan trovärdigt och med vetenskaplig kontroll över sina data projicera händelseförlopp in i framtiden. Problemet är att det nästan aldrig blir på det sättet. Och då är det bara att konstatera att framtidsforskning må vara aldrig så kvalificerade gissningar, det är inte desto mindre gissningar, och alltså inte forskning.
Det påståendet behöver dock ta hänsyn till tidsförloppet, den variabel vars existens jag ovan ifrågasatte. Talar vi om framtidsforskning i betydelsen konsekvensforskning, det vill säga ”om vi gör så här så blir det så här”, är det forskning som mycket väl kan uppfylla alla kriterier på god vetenskap. Tidsförloppet är med andra ord kort – det är tid i Newtons mening, någonting som ”alltid finns”.
Emellertid, för vi in tid som en variabel mellan det som existerar just nu (vad nu nuet är) och hur det kommer att bli i framtiden, om tusen år eller kanske om femtusen år – ja då är vi tillbaka hos Barbour, det vill säga tiden blir något obegripligt, som kanske inte finns. Försök exempelvis att ge två bilder av Sverige, den första om femhundra år och den andra om ettusen år. Det blir givetvis rena fantasier – ingenting som har med forskning att göra, men notera att de femhundra åren mellan ”Sverige om femhundra år” och ”Sverige om tusen år”, de finns inte. De går inte att omfatta begreppsligt.
Äh, det här drog iväg! Jag tänkte bara skriva några rader som inledning till presentationen av en sprillans ny bok jag läst: Arne Weinz´ ”Perfekt Storm. Sverige under muslimsk attack. En politisk och militär spänningsroman”. Den utspelar sig 2027, alltså om åtta år.
”Perfekt Storm” beskriver hur en muslimsk invasion av Sverige resulterar i ett inbördeskrig. På 422 sidor skildras detaljerat och med stor trovärdighet det sätt kriget utspelar sig på – hur motståndet formeras, vilka vapen som används och hur politiker och militärer försöker återta kontrollen över landet. Vad Västvärlden inte gör och vad Ryssland under Putin faktiskt gör. För den som gillar spännings- och krigsromaner är det här maffe! Inget psykologiskt finlir utan folk skjuts och avrättas på det expeditiva sätt som jag föreställer mig sker i ett riktigt krig.
Eftersom ”Perfekt Storm” är en framtidsskildring, författaren kallar det för en dystopi, läser jag den med känselspröten utfällda: Är det trovärdigt? För den som skriver om framtiden och alltså fantiserar, är det frestande att ta genvägar ur de situationer man råkar skriva sig in i, genom att hitta på teknologi och mänskliga kapaciteter som vi inte känner i dag. Men frånsett att det börjar illa, med en marockansk invasionsledare med övernaturlig och föga trovärdig minnesförmåga, så undviker författaren i stort sett ”hittepå”, vilket jag tacksamt noterar.
Inte heller hittar jag några sakfel, vilket ju förstås kan bero på att jag inte vet ett skvatt om vare sig militära strategier eller vapen. Det enda jag vet någonting om sedan jag ”gjorde lumpen” är hundar, eftersom jag var hundförare. Några hundar förekommer emellertid inte i handlingen. Dock hittar jag ett sakfel som återkommer ett par gånger, nämligen att författaren inte vet att ett statsråd är medlem av regeringen, utan tycks tro att det är en hög ämbetstitel så där i största allmänhet. Men när jag skriver det, så är det för att konstatera det motsatta, nämligen att Arne Weinz är en författare som inte tagit lätt på uppgiften. Han har jobbat i sju månader med att skriva boken och startat redan klockan fyra om morgnarna.
Mer tänker jag inte avslöja om händelseförloppet, utan bara konstatera att ”Perfekt Storm” är välskriven och väl korrekturläst. Den är utgiven på eget förlag men skulle – i en annan tid – kunnat ha publicerats av Bonniers eller något annat stort förlag och legat störtexponerad i landets gallerior och boklådor.
Vad jag däremot tänker ta upp är prologen, som beskriver hur Sverige kommer att utvecklas under de närmaste åren – därav rubriken på den här bloggtexten och frågan om detta inte snarare är en konsekvensbeskrivning än en framtidsskildring.
Sverige är redan detta onådens år 2019 ett våldsamt land. Gängkrigen blossar och unga människor skjuter ihjäl varandra i en omfattning som får vissa skribenter att jämföra med exempelvis Mexiko. Under åren som följde trappades detta våld upp ytterligare, med dagliga dödsoffer som följd. Det rapporterade emellertid inte medierna längre om, eftersom det ansågs politiskt olämpligt. Självmordsbombarna gjorde att de flesta undvek folksamlingar. Läktarna gapade tomma på arenor och i konsertlokaler och de som kunde, undvek kollektivtrafiken.
Nattsömnen stördes av detonationer, som fick folk att ligga klarvakna och svettas i sina sängar. Oftast handgranater, ibland större sprängladdningar. Medierna hävdade att det var nazistiska grupper som låg bakom, i syfte att destabilisera landet, men de flesta svenskar trodde sig veta att det var muslimska terrorister. Polisen och SÄPO teg, då de påstod sig inte vilja gynna förövarna, genom att röja vad de visste.
2022 fick Sveriges muslimska parti igenom sitt krav på att Sverige årligen skulle ta emot 50.000 utvalda kvotflyktingar, men den verkliga siffran blev dubbelt så hög. Året därpå började flyktingbåtar från MENA-länder sätta kurs direkt på Sveriges västkust, vilket finansierades av Open Society Foundation, som kontrollerades av Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen.
Målet för både globalisterna och muslimerna var att en gång för alla krossa och upplösa Europas nationalstater, dock av helt olika skäl, och flyktingarna var deras gemensamma vapen.
Politikerna misslyckades med att sätta stopp för massinvandringen. Obevakade gränskontroller gjorde också att många illegalt befann sig i landet. Migrationsverket klarade inte längre asylhanteringen. Lösningen blev massutgivning av permanenta uppehållstillstånd.
2025 genomfördes lagen om likaberättigande, vilket ledde till att Sverige införde arabiska som officiellt språk vid sidan av svenskan och samtidigt bytte ut korset, den kristna symbolen på den svenska flaggan, mot tre stående fält i färgerna blått, gult, blått. Bara några veckor senare infördes den så kallade blasfemilagen, som förbjöd all kritik av islam.
Väckarklockan blev det så kallade Lilla inbördeskriget som rasade i nio dagar efter ett riksdagsval. Det krävde över tusen dödsoffer. Nu började svenska politiker efter år av eftergiftspolitik förstå att Sverige stod inför ett inbördeskrig. I november 2024 beslutade riksdagen att omvandla Nationella insatsstyrkan till en paramilitär styrka med niotusen välutrustade soldater. Tanken var att dessa skulle säkra gatorna och kunna sättas in i rena strider. Den blev också paraplyorganisation för landets alla lokala medborgargarden.
EU har mer eller mindre fallit samman. Ryssland har återerövrat stora delar av det Östeuropa, som gick förlorat med Sovjetunionens fall. Militärjuntor har tagit över efter kraschade demokratier i Frankrike, Spanien, Italien, Portugal, Kroatien, Slovenien och Grekland. När svenskarna sommaren 2027 går på semester har många på känn att något fruktansvärt kommer att inträffa. Det drar ihop sig till Perfekt Storm.
Karl-Olov Arnstberg
Artikeln har tidigare publicerats på Invandring och mörkläggning
