EU-kommissionen har i ett decennium tryckt på sociala medieplattformar för att censurera lagligt politiskt tal – särskilt från konservativa och EU-kritiker. Bakom de formella målen om en "säkrare digital miljö" döljer sig ett system som enligt amerikansk kongress-utredning varken är frivilligt eller konsensusbaserat.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Flera skäl anförs för att Europeiska Unionen skapat ett system för censur av sociala medieplattformar. Ett viktigt sådant var att skapa likartade regler och bedömningar av innehållet i sociala media över hela Europa. Användare av sociala media skulle också få hjälp att förstå varför visst material hindrades av olika plattformar. En viktig orsak var också att politiker och intressenter såsom medlemmar av EUs institutioner såg faror i att sociala media utnyttjades på ett okontrollerbart sätt av kommersiella, politiska och kulturella intressen.
En enhetlig lagstiftning och tillämpning av offentliga regler skulle kunna eliminera faror av många slag och skapa en likformighet i behandlingen av information och åsikter i hela Europa. Dessa utgör de formella skäl som anförs för de införda reglerna.
I Digital Services Act (DSA), antagen 2022, sägs att målen för dess regler syftar till att skapa en säkrare miljö och etablera ett ansvar för digitala tjänster. Mot bakgrund av de första årens tillämpning av regelsystemet kan dock ett annat syfte klart urskiljas. EU-kommissionens långsiktiga mål är att få unionen att utvecklas mot en federal statsbildning. Att hålla kontroll över motståndet mot EUs strävanden kan därför också vara ett informellt – och viktigt – syfte med censursystemet. Detta förnekas självfallet av alla befattningshavare inom EUs administration.
Delar av systemet
Den verkliga bakgrunden till skapandet av ett effektivt digitalt censursystem inom EU var – vid sidan av de angivna målen – följande, enligt den juridiska kommittén i amerikanska representanthuset (JCAR)1, som noggrant undersökt tillämpningarna av regelsystemet. Kommitténs intresse orsakades främst av att EUs regler påverkade plattformarnas arbete att tillämpa sina egna regler för publicering i USA, med dess starka skydd för yttrandefriheten.
Annons:
Kommittén sade att internet "... threatened the established political order, and by the mid-2010s, the political establishments in the United States and Europe sought to counter rising populist movements that questioned deeply unpopular policies such as mass migration. ... starting in 2015 and 2016, the European Commission began creating various forums in which European regulators could meet directly with technology platforms to discuss how and what content should be moderated .... nonpublic documents produced to the Committee show that for the last ten years, the European Commission has directly pressured platforms to censor lawful, political speech in the European Union and abroad". (Sid 2)2
The EU Internet Forum (EUIF) bildades 2015 för att "address the misuse of the internet for terrorist purposes". Det var en viktig komponent i det system som byggdes upp. Forumet blev dock ett medel brett inriktat på legalt politiskt tal, och EUIF sammanför "American and European conservatives with jihadists and white supremacists and telling platforms to censor them all. Sid 96". Det ger också råd om hur man bäst censurerar "borderline content. Sid 96", vilket är legalt innehåll på nätet gällande exempelvis kritik av EU och allmän populistisk retorik.
Det följande året infördes en "Code of Conduct on Countering Illegal Hate Speech Online" som de sociala plattformarna skulle följa. Två år senare infördes "Code of Practice on Disinformation", enligt vilken plattformarna skulle minska graden av "synbarhet" för oönskade inlägg som utgjorde s.k. desinformation. Att efterfölja dessa två regelsystem är numera praktiskt sett obligatoriskt för plattformarna (Sid. 38). Samtidigt började stora EU-nationer att genomföra egen nationell censur.
År 2022 skapades en fast organisation för EUs arbete att genomföra olika regler via samverkan med plattformarna, och DSA3 trädde i kraft 2023. Särskilda regler infördes i denna viktiga lagstiftning gällande valperioder: DSA Election Guidelines.
I den alltid pågående censuren pressar EU-kommissionen och medlemsstaternas censurmyndigheter plattformarna att särskilt censurera åsikter från höger (i USA kallade "conservative") och anti-etablissemangskällor (Sid 96). I samband med Disinformation Code och DSA Election Guidelines skapade Kommissionen ett "Rapid Response System" för att snabbt kunna ingripa i samband med val. Speciellt utvalda faktagranskare – t.ex. NGO:er – har rätt att med prioritet begära av en plattform att denna censurerar visst material. Faktagranskarna är pålitligt censurvänliga och vänsterorienterade.
Medverkan i dessa grupper och andra skapade av EU hävdades vara frivillig, liksom de åtgärder som diskuterades. JCAR drog dock efter analys slutsatsen att: "The 'voluntary' and 'consensus-driven' European censorship regulatory regime is neither voluntary nor consensus-driven". (Sid 6)
Genom hotet att bötfälla företagen med maximalt 6% av dess årliga försäljning i världen kan EU tvinga fram önskat beteende. Böterna för Musks X nådde i år inte riktigt upp till det beloppet. Vid sidan av böter finns ett flertal andra åtgärder: ändringar i algoritmer, lägre ranking och synlighet, ej betalt innehåll och liknande metoder.
Exempel på tillämpningar av existerande regler
De som inom EU-kommissionen genomför censurarbetet bedöms av JCAR se på befolkningarna på följande sätt: "They think … citizens are stupid, unable to decide for themselves what to believe and what not to".
En sådan syn torde gälla även censorerna inom olika länder. Inför det första valet – i Slovakien – efter att DSA införts, fick plattformarna exempelvis information om att "befolkningen tenderar att tro på konspirationsteorier och falska beskrivningar". Att radikalt och falskt underskatta människors förmåga att bedöma och värdera information är troligen den ursäkt censorer behöver för att utan samvetskval utföra sitt arbete.
Den största faran med EUs censur är att medborgarna inte får relevant information om viktiga ämnen som kan förändra deras val – gällande antingen deras eget land eller EU i dess helhet. Myndigheter, både nationellt och i EU, tystar dem man betecknar som motståndare. Detta syns gälla i särskilt tre fall: (A) åsikter om nationell suveränitet och/eller EU-medlemskapet, (B) klart högerinriktade åsikter, eller (C) kritiska åsikter om den ideologiska blandning av postmodernism, kritisk teori och delar av marxism som ofta kallas kulturmarxism4 – en ideologi som EU stöttar eftersom den samverkar med EUs mål.
EU-kommissionen har det dominerande målet att skapa en federal union, vilket en betydande minoritet av medborgarna i många medlemsstater ogillar. Partier och anhängare som motarbetar EU kan naturligen av kommissionens och många medlemsstaters digitala övervakningspersonal ses som fiender.
Eftersom en del av motståndarna dessutom hyllar traditionellt frihetliga, klassiskt liberala eller höger-libertarianska åsikter, blir fiendskapen inte mindre till sådana rörelser och skribenter. Att censuren främst riktas mot material som strider mot de censur-anställdas egna åsikter hjälper dem sannolikt att med gott samvete utföra sitt uppdrag. Även satirer och memes elimineras.
Om man vill ha en bild av åsikterna inom EUs organisation räcker det att granska dem som dominerar i de NGO:er EU använder för sitt Rapid Response System – deras klara vänsterinriktning är talande för hela censurorganisationen.
I workshops ledda av EUIF 2022 använde man en amerikansk tankesmedja för att varna för inflytelserika konservativa skribenter som Jordan Peterson och Ben Shapiro – vars arbete klart ligger inom det legalas ram – med hänvisning till att de på nätet tjänade som inkörsport för "anti-feminist, misogynistic, and Manosphere content. Sid 93f".
Genom att viktiga begrepp som dis-/mis-/mal-information i många fall saknar praktiskt klara och användbara definitioner, påverkas hanteringen av censurfrågorna. Vem som beslutar blir mycket viktigt, och subjektiviteten ges för stort spelrum. Detta är fördömligt beträffande så politiskt känsliga frågor.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Skådespelaren och samhällsdebattören Stefan Sauk går till hårt angrepp mot det politiska spelet inför valet. I ett långt samtal menar han att makthavare, medier och företagens värdegrundsarbete tillsammans har trängt undan både saklighet och ett friare offentligt samtal.
I podcasten Gröning & Blomgren utanför, som publicerades av Svenska Epoch Times den 20 augusti, talar Stefan Sauk om vad han ser som en allt mer ängslig politisk kultur.
I programmet lyfter han bland annat fram kritikens värde, ifrågasätter energipolitiken och efterlyser ett vuxnare sätt att möta människor som gör fel.
Stefan Sauks egna tolkningar står tydligt i centrum i samtalet: en folkligt formulerad uppgörelse med maktens språk, symbolpolitik och det han beskriver som ett svenskt behov av att rätta in sig i ledet.
Annons:
Han inleder med valrörelsen, vars löften och utspel han uppfattar som ett skådespel långt från de frågor som avgör landets riktning.
Kritiken riktas inte bara mot enskilda partier, utan mot själva sättet på vilket den politiska klassen konkurrerar om väljarnas uppmärksamhet.
"Politikerna" skapar föraktet
Stefan Sauk säger att han undviker delar av valrörelsen eftersom han blir både arg och orolig av nivån. I stället för politisk förnyelse ser han ett spel där personangrepp, inövade budskap och löften utan ordentlig genomlysning tar över.
— Det som är bäst på att spä på politikerföraktet, det är politikerna själva.
Hans invändning går längre än den vanliga kritiken mot "tonläget". När politiker snabbt byter hållning, eller när stora systemförändringar presenteras som enkla förhandlingsvinster, försvinner enligt honom den granskning som borde hjälpa människor att förstå följderna.
I samtalet tar han upp förslaget om ett förstatligande av sjukvård och skola som exempel. Oavsett vilken slutsats man har i den sakfrågan reagerar Sauk på det han uppfattar som en frånvaro av följdfrågor i bevakningen.
— Där har vi ett svart hål av inkompetens, säger Jan Blomgren om journalistikens reaktion på de stora löftena.
Invändningen träffar en central fråga.
Om en politisk reform ändrar ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och regioner bör den inte kunna säljas som en snabb bytesaffär mellan partiledare. Väljarna behöver få veta vad som flyttas, vem som får makten och vem som bär kostnaden när systemen inte fungerar.
Stefan Sauk drar resonemanget till demokratin själv och argumenterar provocerande för ett slags röstkort.
Förslaget är knappast förenligt med den allmänna och lika rösträtten, men han använder det för att sätta fingret på ett reellt problem: ett politiskt system som förutsätter informerade medborgare men samtidigt belönar kampanjens förenklingar.
— En riktig demokrati kräver ju medborgare som är kunniga, pålästa och har en uppfattning som baseras på fakta, inte på känslor.
Energipolitiken symbol för ett större misslyckande
Det andra stora spåret i samtalet är energi- och klimatpolitiken. Här riktar han särskilt skarp kritik mot Miljöpartiet, men också mot en bredare politisk kultur som han menar har prioriterat signalvärden framför konsekvensanalys.
Han återkommer till kärnkraftens avveckling, till frågan om planerbar el och till hur landsbygdens villkor ofta behandlas. Sauk gör flera långtgående påståenden om bland annat vindkraft, skogsbränder och klimatpolitikens drivkrafter.
Uppgifter som bör bedömas var för sig och kan inte tas som fastslagna enbart för att de förs fram i en intervju. Kärnan i hans kritik är dock tydlig: politiker som säger sig värna klimat och industri måste också redovisa hur elsystemet ska fungera när produktionen varierar och efterfrågan växer.
— Var är fakta någonstans? frågar han, efter att ha beskrivit vad han ser som ett känslostyrt samtal om klimatet.
Frågan är särskilt relevant eftersom energipolitiken just nu är under omprövning. Regeringen arbetar för ny kärnkraft och har lagt fram flera förslag för att underlätta etableringar, samtidigt som det politiska grälet om kostnader, risker och elbehov fortsätter.
Det gör Sauks grundkrav rimligt även för den som inte delar hans slutsatser: visa beräkningarna, pröva alternativen och låt inte ett politiskt varumärke ersätta en öppen konsekvensanalys.
Han beskriver dessutom en klyfta mellan storstädernas politiska ideal och människor som arbetar i jordbruk, skogsbruk eller är beroende av bilen. När regler och omställningskrav utformas långt från vardagens praktiska begränsningar riskerar de enligt honom att bli ett uttryck för förakt snarare än omsorg.
— Det finns inga som röstar på Miljöpartiet som är bönder och som bor på landsbygden och som lever och verkar i naturen.
Uttalandet må ha en ton av generalisering, men den pekar mot den representativitetsfråga som ofta göms bakom ordet omställning: vilka får definiera problemen och vilka förväntas bära de konkreta uppoffringarna?
Brommafrågan ett test av politisk hederlighet
I programmet blir Bromma flygplats en annan symbolfråga för Stefan Sauk.
Han kopplar ihop nedläggningsplanerna med samma slags politik som han menar har drivit fram kärnkraftsavvecklingen: först görs verksamheten svårare eller dyrare, sedan presenteras nedläggningen som oundviklig.
Sauk hävdar att Bromma är både en viktig del av Stockholms beredskap och en redan gjord investering.
Han pekar på flygplatsens funktion för ambulansflyg, helikoptrar och mindre flyg och vänder sig mot tanken att en huvudstad utan en flygplats nära staden självklart skulle vara ett framsteg.
— Bromma flygplats är nyligen renoverad för en och en halv miljard.
Det konkreta beloppet och hans övriga uppgifter om beslutsgången behöver kontrolleras mot offentliga underlag. Men Sauks politiska poäng är större än den enskilda flygplatsen.
Om politiken först låter infrastruktur förfalla, eller lägger regler och kostnader på den, kan samma politiker därefter hänvisa till den nya ekonomiska verkligheten som skäl för att avveckla den. Då försvinner möjligheten till en ärlig diskussion om vad man faktiskt velat uppnå från början.
Han går också hårt åt flygskammen och den urbana moralism han förknippar med Miljöpartiet.
När svenskar förväntas avstå från resor, bilkörning och andra vardagliga möjligheter, samtidigt som Sveriges utsläpp bara är en liten del av det globala sammanhanget, ser Sauk det som en politik som främst disciplinerar den egna befolkningen.
— Vi gör oss själva urarva, urfattiga, säger han och målar i kärnfulla ordalag upp ett Sverige som riskerar att byta modern infrastruktur mot symboliska uppoffringar.
"Vi är ett torparfolk"
Den kanske mest folkliga och samtidigt mest obekväma delen av Sauks analys handlar om svenskarna som folk.
Han spekulerar i varför så många accepterar svaga politiska besked, sena omsvängningar och ett samhällsklimat där avvikande röster snabbt misstänkliggörs.
— Vi är torparfolk. Vi har liksom skammen på ryggen, säger han.
Han ger ingen historisk analys i vetenskaplig mening, utan målar upp en bild av en nationell självuppfattning: vanan att inte göra väsen av sig, att hellre försöka passa in än riskera att bli besvärlig.
Han menar att den hållningen gör människor lättare att styra med skam, med löften om att vara "bäst i klassen" och med rädsla för att hamna utanför den godkända gemenskapen.
Han kopplar detta till ett samhälle som enligt honom blivit mer konformistiskt och mindre levande. Efter resor utomlands får han, säger han, känslan av att Sverige förändrats i fel riktning.
— Det börjar bli gråare och gråare, och det är släckt i lampan.
Här träffar han en oro som är svår att mäta i tabeller, men som många känner igen: att det offentliga språket blivit mer försiktigt samtidigt som de stora besluten upplevs allt mer avlägsna. Det handlar inte bara om vad människor får säga, utan om huruvida de längre tror att det är meningsfullt att säga det.
Stefan Sauks mest mörka formulering kommer när han talar om en utveckling som han inte ser någon enkel väg ut ur. Han uttrycker inte en önskan om sammanbrott, utan en frustration över ett system där varningssignalerna inte tas på allvar förrän konsekvenserna blivit omöjliga att bortse från.
— Kanske bara bra: låt skiten gå åt helvete så får vi nyst på alltihopa, säger han.
Den brutala formuleringen förklarar samtidigt varför hans resonemang får genomslag. Han talar inte som en utredare som väger varje ord, utan som någon som är less på ett samhälle där institutioner enligt honom hellre administrerar missnöjet än angriper orsakerna.
Därför blir hans återkommande försvar för kritik artikelns röda tråd: utan människor som säger emot i tid riskerar systemet att fortsätta tills verkligheten själv tvingar fram förändringen.
Tystnadskulturen
Det mest intressanta i programmet är kanske ändå Sauks resonemang om tystnadskultur.
Han menar att myndigheter och stora företag har byggt upp regelverk där människor riskerar att sorteras bort för fel ord, fel åsikt eller ett avsteg från en abstrakt värdegrund.
— Tystnadskulturen och det här med alla värdegrunder har ju blivit små fascistoida avdelningar.
Formuleringen kan beskrivas som typisk Sauk: avsiktligt hård och lätt att invända mot. Men det vore ett misstag att avfärda den utan att ta frågan på allvar.
När arbetsgivare, organisationer och myndigheter blandar samman professionellt ansvar med ideologisk likriktning skapas ett klimat där människor börjar tala för att undvika risk, inte för att klargöra vad som är sant eller klokt.
Här blir hans bild av kritik mer konstruktiv än den först kan låta. Han berättar om människor som får höra något obekvämt, blir sårade, men därmed också får chansen att rätta till det som inte fungerar. Något som står i motsats till både mobbning och inställsamhet.
— Det är mänsklighet för mig. Det är en vuxen mänsklighet, betonar han.
Hans poäng är att den som påpekar ett fel inte nödvändigtvis är fiende. Tvärtom kan vännen, kollegan eller medborgaren som vägrar applådera vara den som ger en människa eller en institution möjlighet att bli bättre.
I en demokrati gäller det också makthavare: kritik som sägs högt är ofta mindre farlig än en allmän uppgivenhet där människor slutar tro att deras invändningar spelar roll.
En av Stefan Sauks styrkor ligger inte i att han presenterar ett färdigt politiskt program. Den ligger i motviljan mot att acceptera den givna berättelsen bara för att den uttalas med rätt tonfall av rätt person.
Han kan av vissa upplevas som burdus, överdriva och dra iväg i associationer, men hans mest träffsäkra invändning handlar om ett offentligt samtal där för få vågar ställa den elementära frågan: Vad menar ni, och vad får det för följder?
När valrörelsen nu går in i sitt avgörande skede är det en fråga som förtjänar fler svar än slagord.
Stefan Sauks uppmaning är mindre ett försvar för cynism än ett krav på att medborgare, journalister och politiker ska sluta låtsas att ord saknar konsekvenser.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den polske EU-parlamentarikern Grzegorz Braun har delgivits misstanke om två fall av förnekande av nazistiska folkmordsbrott och riskerar upp till tre års fängelse. När han lämnade förhöret upprepade han sitt ifrågasättande av gaskamrarna i Auschwitz – och möttes omedelbart av en ny förundersökning.
Misstankarna gäller två intervjuer från juli 2025, en i Radio Wnet och en publicerad på Youtube. I dem hävdade Braun bland annat att Auschwitz och gaskamrarna var ”fejk” och beskrev den etablerade historieskrivningen som en propagandistisk och närmast religiös berättelse.
Misstankarna grundas på artikel 55 i den polska lagen om institutet IPN. Bestämmelsen förbjuder offentlig och faktastridig förnekelse av nazistiska och kommunistiska brott. Påföljden kan bli böter eller upp till tre års fängelse, och en fällande dom ska offentliggöras.
Ny utredning efter förhöret
Braun förnekar brott och avstod från att lämna en utförlig förklaring innan han fått ett skriftligt beslut. Efter mötet med åklagaren i Kraków talade han inför anhängare och sade att han fortfarande ifrågasatte vad han kallade de ”mytiska gaskamrarna” i Auschwitz.
Dagen därpå inledde IPN en ny förundersökning om uttalandet. Justitieminister Waldemar Żurek sade att sådana uttalanden enligt polsk lag inte behandlas som en avvikande åsikt, utan kan utgöra brott.
Partiet växer i opinionen
Braun är partiledare för Konfederacja Korony Polskiej, KKP, och sitter som grupplös ledamot i Europaparlamentet. Hans immunitet hävdes efter en begäran från polska åklagare, vilket gjorde det möjligt att delge honom misstankarna.
Samtidigt har KKP vuxit från marginalerna till omkring tio procent i flera opinionsmätningar. Enligt Politico fick partiet 10,2 procent i en färsk CBOS-mätning och kan få en vågmästarroll efter det polska parlamentsvalet 2027.
NyD har tidigare rapporterat om hur Braun under Europaparlamentets förintelseceremoni uppmanade till bön för offren i Gaza.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Efter elva år av rättsprocesser vann jag i Högsta domstolen, men tidskriften Konstnären undanhöll sina läsare information om domen, skriver Markus Andersson.
Publicerad juli 27, 2026
Målning: Markus Andersson
Målningen ”Svenska syndabockar” av Markus Andersson, som var föremål för Högsta domstolens avgörande i mål T 1963-15.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
För exakt tjugo år sedan utsattes jag för den obehagliga upplevelsen av att hamna i ett ganska elakartat mediedrev. Det var i samband med att mina tavlor under lite speciella omständigheter visades på Moderna museet våren 2006.
Moderna museet ställde ut ett tjugotal av mina målningar, en av dem var ”Svenska Syndabockar”. Tavlan föreställer den för statsministermord anklagade men friade Christer Pettersson tillsammans med en eländig get försedd med ett blågult band runt nacken.
Denna och flera andra av mina målningar retade upp känsligt folk inom media och självutnämnd kulturelit. Deras reaktion blev ett fullständigt oproportionerligt medialt drev mot mig och mina tavlor. Några försök till faktisk dialog förekom inte.
Men denna redan överdrivna reaktion räckte tydligen inte och de gick så långt att de polisanmälde tavlan Svenska Syndabockar. Här fabulerade de ihop anklagelsen ”upphovsrättsligt intrång” fastän de egentligen var förbannade på hela mitt psykologiska koncept, som gick ut på att måla personer som massmedia utnyttjat för sina egna ljusskygga syften.
Ett kafkaartat och krystat polisförhör gjordes.
”Hur har du målat denna tavla? Varför har du målat denna tavla? Vilka färger har du använt?” Och så vidare in absurdum. Denna tramsiga förundersökning lades så klart ned av polisen. Med förundersökningen nedlagd var detta obehagliga drev ur världen, trodde jag.
En utdragen rättsprocess
Men sedan följde elva år av trakasserier i form av upprepade anmälningar och flera försök att sätta juridiskt krokben för mig och min konstnärliga verksamhet.
Under den här tiden blev jag kontaktad av tidningen Konstnären, en av de mest etablerade tidskrifterna i konstsverige. Den vänder sig framför allt till konstnärer och gallerister.
Den lurige Martin Aagård var då chefredaktör, han inbjuder till intervju och bjuder på lunch.
Efter mat och två stora stark började intervjun. Ung och grön som jag var trodde jag att detta skulle bli något bra, en liten upprättelse i alla fall från Konstnärens riksorganisations egen tidskrift.
Men sedan kom kallduschen. Martin Aagårds artikel var rent förtal och gick helt och hållet ut på att misskreditera mig och min konst.
Min advokat menade att artikeln utgjorde förtal men att det inte var läge för mig att i min situation ta detta vidare.
Några år senare blev jag kallad till tingsrätten. Personer från Expressen hade en ny taktik. De startade nu en civilrättslig tvist kring min tavla. Det var bara att infinna sig.
Till både min och min advokats stora förvåning så förlorade jag. Och detta stod att läsa med stora bokstäver i tidningen Konstnären.
Vi överklagade. Hovrätten tog upp fallet och jag vann!
Men detta tyckte inte tidningen Konstnären var intressant så de teg helt om denna nyhet.
Expressens folk överklagade och fallet hamnade år 2017 i Högsta domstolen.
Där vann jag igen! Detta var inte bara en vinst för mig personligen utan för hela konstvärlden. Nu finns äntligen ett tydligt prejudikat som alla utövande konstnärer kan luta sig emot. Detta formulerades klart och tydligt: Det är inte upphovsrättsligt intrång att titta på en mediabild om det nya verket har egen verkshöjd. Detta har min tavla med goda marginaler.
Tystnaden efter domen
Men inte heller denna dom var intressant i tidningen Konstnärens tycke, vilket kan tyckas en aning underligt. Detta trots att nyheten gick ut som TT-meddelande i hela Sverige och samtliga större dagstidningar nämnde det.
Man kan undra lite över mönstret i deras intresse. Är det så viktigt att stigmatisera mig personligen att man undanhåller hela sin läsarkrets av konstnärer viktig information? Kan de vara så småaktiga? Gör min vinst i HD så ont i deras kränkta egon?
Jag ringde upp dåvarande chefredaktör, Sofia Curman och frågade varför de inte skrivit något om min seger i Högsta domstolen? Det prejudikat som skapats är viktigt inte bara för mig utan särskilt för postmoderna konstnärer som arbetar mycket med mediebilder och liknande. Hon blev väldigt ställd och försökte slingra sig.
”Öh, ja vi bestämde oss för att inte publicera något om detta för att.., för att.., det är så olika utgång i sådana här mål i juridiska sammanhang...”Det var inte någon imponerande bortförklaring. Det sker några få gånger per århundrade att något ärende som är viktigt för konstvärlden överhuvudtaget hamnar i Högsta domstolen, och det sker ännu mer sällan att någon vinner så tydligt, och att gynnsamma prejudikat skapas för konstnärer.
Mitt liv som konstnär handlar dock främst om annat än tjafsiga mediadrev. Som ende svensk erhöll jag Magnus Medici medaljen för mitt måleri. Det var ett femte pris bland 1000 deltagande konstnärer från hela världen. Det var år 2003 på Biennalen i Florence för föreställande konst. I år erhöll jag den fina utmärkelsen Stockholm Culture awards för mitt måleri. Det är stort. Inte ett ord i tidningen Konstnären såklart.
Jag behöver inte fråga mig om det här är personligt, för det är det givetvis. Det är personligt och fult, fegt och hundra procent diskriminerande mot mig och den konst jag företräder.
En tidning utan motstånd
Vad är då detta för tidskrift som tar så oproportionerligt stor plats på kulturarenan? Tidningen Konstnären ingår för medlemmar i Konstnärernas Riksorganisation och kommer ut med 4 själsdödande nummer per år.
Vad är det då Sveriges konstnärer får i brevlådan? Ja, vad är världens torraste skit? Kanske Dagens Nyheter en måndagsmorgon i november? Eller en tre timmars föreläsning om hur tallkottar och genus hänger samman på ett djupare plan? Eller en så kallad Youtuber som försöker förklara varför Trump är Guds gåva till mänskligheten? Eller en självutnämnd profet som menar att cannabisolja kan bota allt från nageltrång till mjältbrand och galopperande cancer och mal på om det vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ute på sociala medier?
Allt detta är visserligen verkligen urtrist, men inget slår tidningen Konstnären när det gäller extrem-grå, blodlös, fantasilös, kreativitetsdödande hundraprocentig tråkighet.
Långa urtrista intervjuer med konstnärer som förmodligen ofta är betydligt mer inspirerande än de framställs här. Oändligt ordbajsande från redaktionen om menlösa kvasiteorier och kulturkackel varvat med omständliga redogörelser kring olika politiska partiers så kallade kulturpolitik.
Vi blir också ibland informerade om hur vi ska rätta oss i ledet som duktiga drönare. Skulle det bli förbjudet för konstnärer att sköta sina affärer med kontanter så ska vi lydigt fylla i en blankett och ansöka om en modernare kassa.
Aldrig ett rebelliskt ord om något. Aldrig en protest, annat än lite ljummet gnäll om de så kallade kulturanslagen. Eftergivet, underdånigt och med pussmunnen tryckt mot etablissemangets stövel.
Tja, men en tidning går ju att använda till annat än att läsa kanske ni tänker? Visst, att lägga på golvet om hunden eller katten kissat inomhus. Men se, det duger den inte heller till eftersom det är sådant där glatt papper som inte suger på det viset, (även om den suger desto mer innehållsmässigt).
Men jag vann, tråktidningen har inte ens tio tusen läsare, så vad är problemet? Jo, att ett fåtal personer utifrån egna preferenser och vad som verkar vara småaktig sadism kan använda kanaler som betalas av Sveriges konstnärer och skattebetalare till att genomföra sådana här vidriga kampanjer. Att detta ska vara det gemensamma forumet för svenska konstnärers information. En kanal som denna skulle kunna användas till så mycket bra för konstvärlden, men används för att låta enskilda, ibland fegt dolda, intressenter djävlas med oss få som vill punktera deras propagandistiska och falska upphöjdhet.
Tack och lov är jag självklart inte på något vis beroende av denna tidskrift.
Jag har ett bra liv trots de smutsiga krafter som verkar inom konstvärlden.
Markus Andersson, konstnär
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I över ett halvt sekel har Roger Waters riktat strålkastarljuset mot krig, maktmissbruk och människans utsatthet. I en ny omfattande intervju talar Pink Floyds medgrundare om 11 september, Gaza, Iran och den växande konfrontationen med Ryssland. Trots försöken att tysta honom har den 82-årige rocklegendaren inga planer på att sluta tala, skriver Reza Nasouri i en gästanalys.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
För flera generationer är Roger Waters betydligt mer än en världsberömd rockmusiker. Som en av de främsta kreativa krafterna bakom Pink Floyd gav han musikalisk gestalt åt alienation, krig, propaganda, auktoritär makt och människans utsatthet. Album som The Dark Side of the Moon, Wish You Were Here, Animals och The Wall har sålts i hundratals miljoner exemplar och blivit en del av västerlandets kulturhistoria.
Men Waters samhällskritik stannade aldrig vid skivorna eller de storslagna scenproduktionerna. Ett halvt sekel senare riktar han fortfarande samma vrede mot de krafter som han menar offrar vanliga människor för politisk makt och ekonomisk vinning. Skillnaden är att hans budskap numera framförs lika ofta i intervjuer, demonstrationer och politiska tal som i konserthallar.
Det har gjort honom till en av rockvärldens mest kontroversiella gestalter. För sina anhängare är han en sällsynt konsekvent antikrigsröst som fortsätter tala när många andra artister väljer tystnaden. För sina motståndare är han en provokatör, konspirationsteoretiker och extremist. Själv menar Waters att han helt enkelt försöker försvara samma princip som genomsyrat hans musik under hela livet: lika mänskliga rättigheter för alla, oavsett nationalitet, etnicitet eller religion.
I samtalet med den amerikanske journalisten Tucker Carlson sammanför Waters flera av de frågor som präglat hans politiska engagemang. Det börjar med terrorattackerna den 11 september 2001 men utvecklas snart till en bredare uppgörelse med krigsindustrin, mediernas makt och krigen i Gaza och Iran samt den växande konfrontationen med Ryssland.
Dagen då kriget kom hem
Waters befann sig i en studio i London när de första bilderna från New York nådde honom den 11 september 2001. Arbetet avbröts omedelbart. Hans dåvarande hustru befann sig i New York och under de följande timmarna satt han i telefon med henne medan de tillsammans såg katastrofen utvecklas på tv.
Rök väller ut från World Trade Centers tvillingtorn under terrorattackerna den 11 september 2001. Foto: rds323/CC0
Liksom miljontals andra människor världen över reagerade han med chock. Men redan samma dag väcktes också en fråga som han menar snart trängdes undan från det offentliga samtalet: Skulle attackerna få amerikanerna att fundera över varför ett sådant hat mot USA hade uppstått?
Waters betonar att en sådan fråga inte innebär att våldet försvaras. För honom handlade det om att förstå sambandet mellan USA:s utrikespolitik och de konflikter som landet under årtionden varit inblandat i. Han trodde att attacken, genom att föra krigets konsekvenser till amerikansk mark, möjligen skulle leda till en bredare diskussion om landets agerande i andra delar av världen.
Så blev det inte. I stället, säger han, etablerades snabbt förklaringen att USA angripits för sin frihet och sitt demokratiska samhällssystem. Den efterföljande rädslan kom sedan att utnyttjas för att legitimera nya krig. Afghanistan invaderades redan samma år och 2003 följde invasionen av Irak, trots de omfattande protesterna runt om i världen.
Waters beskriver sin egen tystnad under de första åren som något han fortfarande skäms över. Han hade tidigt tvivel kring hur attackerna utreddes och hur de tre byggnaderna i World Trade Center kunde kollapsa, men insåg också vilket socialt och professionellt pris han riskerade att betala om han offentligt ifrågasatte den officiella förklaringen.
Atmosfären var, enligt honom, sådan att den som uttryckte minsta tvivel om 11 september riskerade att omedelbart avfärdas som galning eller konspirationsteoretiker. Stämpeln kunde därefter användas för att beröva personen trovärdighet i praktiskt taget varje annan fråga.
En familjs kamp för en ny prövning
En central person i intervjun är Matthew Campbell, vars bror Geoffrey befann sig på 106:e våningen i World Trade Centers norra torn och omkom när byggnaden kollapsade.
En brittisk dödsfallsutredning slog 2013 fast att Geoffrey Campbell dödades sedan terrornätverket al-Qaida avsiktligt flugit ett passagerarplan in i byggnaden, vilket ledde till dess kollaps. Matthew Campbell och andra familjemedlemmar accepterar dock inte slutsatsen att tornet föll enbart till följd av flygplanskraschen och de efterföljande bränderna. De vill att material som de anser talar för en alternativ förklaring ska prövas rättsligt.
Familjen ansökte därför om att få den tidigare utredningens slutsatser upphävda och en ny dödsfallsutredning genomförd. Begäran avslogs av den brittiska regeringens högsta juridiska företrädare, varefter Campbell inledde en rättslig process mot beslutet. Ärendet har nu nått Storbritanniens högsta domstol, där det ska behandlas den 14 och 15 oktober 2026.
Waters har engagerat sig personligen i Campbells kamp och uppger att han bidragit med 100 000 dollar till kostnaderna för advokaterna. Han ser fallet som en möjlighet att för första gången få familjens bevisning prövad i en domstol.
Det är viktigt att skilja denna process från de omfattande amerikanska utredningar som redan genomförts. USA:s officiella 11 september-kommission granskade attackernas planering, genomförande och myndigheternas agerande. USA:s nationella institut för standarder och teknik, NIST, genomförde tekniska undersökningar av byggnadernas kollaps och drog slutsatsen att flygplanskrascherna, skadorna och bränderna utlöste förloppen i tvillingtornen, medan långvariga okontrollerade bränder orsakade en fortskridande kollaps i byggnad 7.
Waters och Campbell bestrider dessa slutsatser. De hävdar att byggnadernas fallförlopp inte har förklarats tillfredsställande och vill få möjligheten att lägga fram sin alternativa bevisning inför en domstol. Högsta domstolens uppgift blir inte att avgöra vad som fick World Trade Center att kollapsa, utan om myndigheternas vägran att tillåta en ny brittisk dödsfallsutredning var rättsenlig.
För Waters är den avgörande principen att en familj som förlorat en anhörig måste få ställa frågor utan att misstänkliggöras. Han framställer därför Campbells kamp som en fråga om insyn, rättssäkerhet och allmänhetens rätt att pröva statens slutsatser – oavsett hur obekväma frågorna uppfattas vara.
Från 11 september till ett permanent krigstillstånd
Waters betraktar inte 11 september som en isolerad historisk händelse. För honom blev attackerna startpunkten för ett permanent krigstillstånd där militära ingripanden återkommande motiveras som nödvändiga för säkerhet, demokrati eller mänskliga rättigheter.
Han hänvisar bland annat till den pensionerade amerikanske generalen Wesley Clarks välkända berättelse om hur han efter 11 september fick höra att Pentagon planerade militära angrepp mot sju länder under de kommande fem åren. De länder som Clark räknade upp var Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran.
Samtliga dessa länder har sedan dess, på ett eller flera sätt, utsatts för invasioner, bombningar, sanktioner, försök till regimskifte, understödda inbördeskrig eller annan utländsk inblandning.
Waters ser detta som ett uttryck för en långsiktig maktpolitik där den offentliga motiveringen kan förändras, men där resultatet ofta blir detsamma: förstörda samhällen, stora flyktingströmmar och nya möjligheter för militärindustrin.
Iran står enligt honom nu i centrum för samma mönster. Han beskriver angrepp mot landet som oförsvarliga och frågar vilket konkret hot Iran skulle utgöra mot människor i USA. I hans tolkning ligger landets verkliga ”brott” i att det vägrar underordna sig den amerikansk-israeliska ordningen i regionen.
Waters går ibland längre än vad hans egna belägg i intervjun medger. Han spekulerar exempelvis i ekonomiska och religiösa motiv bakom konflikten med Iran. Men hans övergripande argument är tydligt: krigen bör inte bedömas utifrån de högtidliga formuleringar som används när de inleds, utan utifrån vilka som tjänar på dem och vilka som tvingas bära kostnaderna.
Det gäller enligt honom också den växande konfrontationen med Ryssland. Han reagerar särskilt mot de europeiska kraven på kraftigt ökade försvarsutgifter och föreställningen att Ryssland står i begrepp att anfalla övriga Europa. Ju mer pengar som förs över till upprustning, desto större blir de ekonomiska intressena av att hotbilden upprätthålls.
För Waters är tanken på ett direkt krig mellan Nato och Ryssland inte bara oansvarig utan potentiellt självmordsbenägen. Kärnvapenmakter kan inte fortsätta trappa upp konfrontationen som om varje nytt steg vore riskfritt. Ett missförstånd, en felbedömning eller en provokation kan få konsekvenser som inte går att återkalla.
Medierna som krigens möjliggörare
Den hårdaste kritiken i intervjun riktas kanske inte mot politikerna, utan mot medierna. Waters menar att stora västerländska medieföretag har övergett rollen som granskare och i stället blivit en avgörande del av den apparat som gör krigen möjliga.
Det sker inte nödvändigtvis genom direkta order eller en gemensam central styrning. Det räcker att redaktionerna lär sig vilka perspektiv som belönas och vilka som leder till utstötning. När vissa grundantaganden inte längre får ifrågasättas blir journalistikens uppgift att administrera den rådande berättelsen i stället för att pröva den.
Samma mönster ser Waters i västvärldens hantering av ryska medier. Efter den ryska invasionen av Ukraina blockerades bland annat RT i EU och på stora digitala plattformar. Att människor i samhällen som beskriver sig som fria inte tillåts ta del av en utländsk tv-kanal betraktar han som ett tecken på hur snabbt principerna om öppenhet kan överges när makthavarna anser situationen tillräckligt allvarlig.
Att propaganda förekommer i ryska medier är för Waters inget argument för förbud. Propaganda måste bemötas med information och kritisk granskning, inte genom att staten bestämmer vilka perspektiv vuxna människor får ta del av. Annars blir skillnaden mellan det öppna samhället och de system som västvärlden kritiserar allt svårare att urskilja.
Waters pekar också på hur propalestinska demonstrationer i brittiska medier beskrivits som ”hatmarscher”. Själv ser han dem som motsatsen: människor som protesterar mot dödandet av civila och kräver samma rättigheter för palestinier som för israeler.
En stor propalestinsk demonstration på Trafalgar Square i London den 4 november 2023. Foto: Alisdare Hickson/CC BY-SA 2.0
Genom att definiera motstånd mot krig som hat kan makten, enligt Waters, vända på hela den moraliska ordningen. Den som försvarar bombningar framställs som ansvarsfull, medan den som kräver eldupphör misstänkliggörs som extremist.
Besöket som förändrade hans syn på Israel
Waters berättar att hans engagemang för palestinierna tog sin början efter att han själv rest till Israel och de ockuperade palestinska områdena. Tidigare hade han, som han uttrycker det, trott på bilden av det demokratiska och socialistiskt präglade Israel som byggt upp ett modernt samhälle i en fientlig omgivning.
Inför en planerad spelning i Tel Aviv kom han i kontakt med palestinska uppmaningar om kulturell bojkott. Han flyttade konserten till Neve Shalom, eller Wahat al-Salam på arabiska, en by där judiska och palestinska familjer lever tillsammans. Senare återvände han och reste runt på Västbanken tillsammans med personal från FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.
Där mötte han ett system av vägspärrar, separata vägar och skilda rättigheter som han beskriver som apartheid. Upplevelsen fick honom att offentligt ansluta sig till kravet på lika rättigheter för alla som lever mellan Jordanfloden och Medelhavet, oavsett etnicitet eller religion.
Sedan dess har anklagelserna om antisemitism följt honom. Waters avvisar dem och betonar att hans kritik riktas mot staten Israels politik, inte mot judar som folk eller mot judendomen som religion.
Hans scenföreställningar har samtidigt innehållit symbolik som kritiker uppfattat som antisemitisk. Waters menar att bilderna ryckts ur sitt sammanhang. Den fascistliknande uniform som han burit på scen är exempelvis en del av berättelsen i The Wall, där huvudpersonen förvandlas till en totalitär demagog. Gestalten är avsedd som en varning för fascism, inte som en hyllning till den.
När myndigheterna i Frankfurt försökte stoppa hans konsert 2023 gick Waters till domstol. Staden hänvisade till hans Israelkritik och anklagelserna om antisemitism, men domstolen upphävde beslutet. Föreställningen bedömdes vara ett konstverk som varken glorifierade nazismens brott eller uttryckte identifikation med nazistisk rasideologi. Konserten kunde därför genomföras.
När påtryckningarna blev personliga
I intervjun beskriver Waters hur motståndet mot honom också drabbat verksamheter som inte haft med Mellanöstern att göra.
Under flera år deltog han i välgörenhetsprojektet Stand Up for Heroes, som samlar in pengar till skadade amerikanska krigsveteraner. I stället för att bara uppträda bildade han ett band tillsammans med soldater som förlorat armar eller ben i krigen. En av dem var en man som efter att ha förlorat båda benen och ena armen skämtsamt förklarade att han inte längre spelade gitarr – han hade börjat spela trummor.
Waters uppger att han senare utestängdes från projektet efter påtryckningar från proisraeliska givare. Enligt hans egen redogörelse fick inte heller veteranerna fortsätta framträda utan honom, eftersom det skulle väcka frågor om varför han försvunnit.
Han berättar om liknande påtryckningar mot City Harvest, en organisation som samlar in mat från restauranger och delar ut den till behövande i New York. Budskapet från vissa finansiärer ska ha varit att bidragen skulle upphöra om organisationen fortsatte samarbeta med Waters.
Under sin turné i Latinamerika 2023 nekades han dessutom rum av flera hotell i Buenos Aires och Montevideo. Waters tolkar även detta som resultatet av en organiserad kampanj med anledning av hans stöd för palestinierna.
Påståendena om exakt vilka aktörer som låg bakom varje beslut är svåra att oberoende kontrollera. Det råder däremot ingen tvekan om att hans framträdanden utsatts för återkommande bojkottkrav och politiska försök till inställda konserter.
För Waters visar erfarenheterna hur ekonomisk makt kan användas för att begränsa det offentliga samtalet utan formell censur. Det behövs inget statligt förbud om hotell, konsertarrangörer, välgörenhetsorganisationer och medieföretag kan fås att stänga sina dörrar genom hot om ekonomiska konsekvenser.
Från rockikon till persona non grata
Waters konstaterar att de stora medierna numera sällan vill tala med honom. Han bjuds inte in till de stora tv-kanalerna och hans debattartiklar blir inte publicerade. De få intervjuer han medverkar i sker främst på alternativa plattformar eller hos programledare som själva befinner sig utanför den traditionella medievärldens mittfåra.
Roger Waters under Us + Them-turnén på Estadio Nacional i Chile 2018. Foto: Andrés Ibarra/CC BY-SA 4.0
Han beskriver sig skämtsamt som ”förbjuden” och säger sig vara stolt över det. Om priset för att släppas in är att tiga om krigen och palestiniernas situation föredrar han att stå utanför.
Kontrasten mellan hans budskap och den offentliga bilden av honom löper genom hela intervjun. Han har beskrivits som farlig och hatisk, men återkommer själv gång på gång till empati, vänlighet och människans ansvar för andra människor.
Hans far dödades i strid mot Nazityskland under andra världskriget. Hans mor var socialist och övertygad om människans inneboende förmåga till godhet. Från dem, säger Waters, fick han övertygelsen att nationella, etniska och religiösa gränser aldrig får väga tyngre än det gemensamt mänskliga.
Det är också denna tanke som förenar hans musik med hans politiska engagemang. Bakom de dystopiska bilderna i The Wall och Animals finns inte en uppgivenhet inför människan, utan en vrede över de system som skiljer människor åt och gör dem rädda för varandra.
Krig är för Waters det yttersta uttrycket för detta misslyckande. Det förstör inte bara de samhällen som bombas, utan också de länder som utför bombningarna. Resurser som kunde ha använts till vård, utbildning och människors trygghet överförs till vapenindustrin, samtidigt som propagandan gör motståndaren till något mindre än en människa.
”Vi är många och de är få”
Trots sin mörka bild av utvecklingen avslutar Waters inte samtalet i hopplöshet. Han använder det arabiska ordet sumud, som ungefär betyder ståndaktighet och uthållighet i motståndet mot förtryck och ockupation.
Förändringen kommer enligt honom inte att skänkas uppifrån. Den kräver att vanliga människor organiserar sig över nationsgränserna och vägrar låta sig ställas mot varandra. De som tjänar på krigen är få, medan de som betalar priset är många.
Waters pekar på hamnarbetare, fackföreningar och folkliga rörelser som exempel på krafter som fortfarande kan påverka utvecklingen. Människor är enligt honom varken färre, mindre intelligenta eller mindre empatiska än den styrande eliten. Problemet är att makten är bättre organiserad.
Det är därför hans slutliga budskap inte riktas till presidenter, regeringar eller mediechefer, utan till den stora majoritet som sällan får bestämma vart samhället är på väg.
— Vi har blivit utmanövrerade organisatoriskt. Vi är inte färre och vi tänker eller känner inte mindre. Men vi måste organisera oss., säger Waters.
Mot slutet återger Waters några ord som följt honom under många år: ”Jag var här. Jag kände något. Kanske var jag inte ensam.” För honom rymmer de hoppet om att den människa som reagerar mot krig och orättvisor inte är ensam – även när medierna och makthavarna försöker skapa den känslan.
Det är samma trotsiga ton som har följt Roger Waters genom mer än ett halvt sekel. Rösten har blivit äldre, men budskapet från Pink Floyds stora verk känns igen: makten bygger murar mellan människor, kriget kräver lydnad och propagandan vill göra självständigt tänkande omöjligt.
Waters vägrar fortfarande att rätta in sig i ledet. Och kanske är det just därför försöken att tysta honom aldrig riktigt upphör.
Reza Nasouri
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
