Innehållet i Del 1, som publicerades 5 januari på Nya Dagbladet, betyder inte att Europa inte begått nämnvärda eller stora felaktigheter gällande sina handlingar och politik. Kolonialismen kan ses som ett sådant exempel. Och stora missgärningar har av politiska skäl utförts under främst 1900-talet. Två avgörande och förfärande fall i form av världskrig orsakades av europeiska nationer under den perioden. Skälen att starta det första världskriget var förvånande tunna och irrationella, vilket klart visade att kungligt styre av nationer inte duger i den moderna tiden utan är helt olämpligt.
Det andra världskriget belyser den oerhörda faran för världen av stora totalitära nationer (Tyskland, Italien och Sovjetunionen). Man kan säga att krigets utgång: nederlag för nazismen, fascismen och japansk imperialism visade demokratiernas enorma psykologiska styrka, uthållighet och vilja att bevara frihet, vilket var mycket beundransvärt.
Det kalla kriget
De fyrtiofem åren mellan slutet på andra världskriget och sammanbrottet för Sovjetunionen (det kalla krigets tid) präglades av ständiga konflikter och småkrig över hela världen. Även detta krävde uthållighet och vilja att hålla fast vid demokrati och frihet. Kampen med den sista totalitära europeiska nationen orsakade stora ingrepp i alla berörda nationers utveckling genom ett oerhört slöseri med resurser, som annars direkt kunnat främja människor.
Dessutom led särskilt de nationer som ockuperats av kommunisterna som en följd av västerländska eftergifter vid andra världskrigets fredsförhandlingar. Den skamligaste eftergiften av alla var att Polen, som i början av världskriget angreps militärt av både Tyskland och Sovjetunionen, ockuperades och därefter delades mellan dem. Fem år senare överlämnade de allierade, främst USA, vid förhandlingarna nationen till Sovjetunionen.
Huvudskälet till segern i det kalla kriget var dock inte Västs andliga styrka utan kraften i det fria näringslivet. Här visades – i likhet med andra världskriget – vad snabb teknologisk utveckling och effektiviteten i ett kapitalistiskt näringsliv kunde åstadkomma i en kapprustning med imperier baserade på främst planekonomi.
Samtidigt åstadkom västekonomierna en ständigt ökad levnadsstandard för befolkningarna vid sidan av en väldig utveckling av nya produkter som förändrade livet för konsumenterna. Till exempel bilar och TV-apparater blev nu i Europa produkter som i stort sett alla hade råd att skaffa. En i mycket fri handel tilläts och det stora och moderniserande inflytandet från USA gällande allt i ekonomin förändrade näringslivet.
Välfärdsstatens systemfel
Efter krigsslutet 1945 upprättades i de socialistiskt dominerade men demokratiska västeuropeiska länderna många olämpliga landsomfattande sociala och andra system. Dessa länder leddes av demokratiska partier som fortfarande var delvis marxistiskt orienterade, och där ledande medlemmar alltjämt satte stor tilltro till den socialistiska planhushållningens överlägsenhet. Många beundrade bland annat systemet med de ryska femårsplanerna. De system som då byggdes upp i en del europeiska länder bortsåg generellt från de speciella krav individer alltid har och valfrihet fanns inte.
Stora verksamhetssektorer i landet såsom skolor och största delen av hälsovården stängdes för privat verksamhet. Även beträffande en nyckelsektor som byggande kunde privat näringsliv diskrimineras, medan andra sektorer istället reglerades och blev strängt övervakade till exempel bank- och försäkringsväsende. För socialiserade sektorer innebar detta en bristande anpassning till kunderna, ineffektivitet och därmed höga kostnader samt låg utvecklingstakt.
Den offentliga sektorns prestationer är generellt ingen triumf för den västerländska civilisationens stater. Den eventuella fördelen att alla medborgare snabbt under inledande år fick del av de nya systemen jämfört med mer individanpassade system försvann snart.
Uppbyggnaden av system som tog viss hänsyn till individuella önskemål skulle troligen ibland ha gått lite saktare men skulle ge möjlighet till individuella anpassningar och inte ha de angivna negativa konsekvenserna. På någon sikt skulle sedan fördelarna med sådana alternativ bli alltmer överlägsna.
Efter kommunismens fall – ett exempel
Efter kollapsen av Sovjetunionen 1990 har de västeuropeiska demokratierna delvis misskötts, medan de flesta öststater reformerats fundamentalt och startat en snabb tillväxt. Om vi tar Sverige som ett exempel har regeringarna här oavsett partifärg begått ett antal stora misstag. Två av dessa hade kunnat eller kan eliminera landet som suverän nation.
Så småningom efter upplösningen av östblocket valde de svenska politikerna en försvarspolitik som gjorde landet i mycket försvarslöst. När sedan ett ryskt hot i samband med Ukrainakriget verkade aktualiseras såg man därför den enda lösningen i att gå med i Nato, något som offrade Sveriges mer än tvåhundraåriga neutralitet. En annan försvarspolitik hade gett oss valfrihet. Det självklara beslutet att ha en folkomröstning i frågan ignorerades på grund av att en sådan antagligen skulle ha gett ett nej till Nato-medlemskap.
Genom en lagändring 2005 av den socialdemokratiska regeringen öppnades dörren för ökad invandring, något som snabbt ledde till en massinvandring på cirka 100 000 invandrare per år – vilket för Sverige är massinvandring. Senare kraftiga uppgångar utöver detta på grund av ett krig i Mellanöstern var bara grädde på moset för socialdemokraterna, som likt senare demokraterna i USA importerade väljare från u-länderna för att få en konstant politisk majoritet och därmed kunna behålla makten. Men denna politik skadade det svenska folket synnerligen och djupet i detta nationella förräderi är oerhört.
EU och ideologiskt förfall
Tillsammans med oppositionen bestämde svenska politiker under tvåtusentalet att acceptera en allt starkare integration till EU. Huvudmålet för EU-ledningen är ett federalt Europa, vilket eliminerar medlemsstaternas suveränitet, och detta skulle dagens svenska politiker säkerligen så småningom stödja, om och när det blir aktuellt. Man stöttar alltså Det falska Europa1 och överger det svenska folkets rätt att bestämma över sig självt. Bevarandet av Det sanna Europa1 är dock av enorm vikt. Hoppet är att frågan inte kommer upp innan den EU-skeptiska opinionen i Europa nått tillräcklig nivå.
Sverige utmärks generellt av en mycket underdånig attityd till EU. Så har man nu exempelvis accepterat EU:s mycket olyckliga förslag om Chat Control 2 trots hotet mot den enskildes integritet. Gällande EU:s numera katastrofala Ukraina-politik syns Sverige acceptera en inriktning som innebär att Ryssland kommer att ockupera en allt större del av Ukraina, vilket är allvarligt med tanke på landets roll i framtiden som säkerhetsbuffert.
Man saknar det militärstrategiska kunnandet för att förstå att en fortsatt militär kamp är meningslös – något som stått klart sedan den misslyckade ukrainska offensiven i sydöst sommaren och hösten 2023. Ukraina kommer aldrig att ha större militära resurser än man hade sommaren 2023, så att fortsätta ett utnötningskrig leder till undergång.
Det medför att antalet döda och sårade ukrainska soldater växer – kanske kraftigt – för varje månad tillsammans med civila förluster, och att alltmer av ukrainsk infrastruktur förstörs. Vidden av detta policymässiga misstag är ytterst allvarligt från både Ukrainas och Europas utgångspunkter.
Att låta europeisk säkerhetspolitik delvis styras av en korrupt ukrainsk statsledning som kanske fattar sina beslut inte främst med tanke på Ukrainas välmående utan beroende på nödvändigheten att fortsätta kriget för att sitta kvar vid makten. Man fruktar troligen de rättsliga undersökningar avseende korruption som kommer att ske vid en ingången fred.
Sedan har svenska regeringar sedan länge omfamnat tron på FN:s extrema klimathypotes, vilket har ett stort antal negativa konsekvenser för svenskarna. Dess allvarligaste följd – den gröna energipolitiken – har man också anammat, vilket drabbar svenska konsumenter hårt och på sikt undergräver en rad viktiga industrier i Sverige (avindustrialisering kan inträffa, vilket redan sker i Europa).
Att kvaliteten på svenska politiker är så låg att man väljer fel politik på så många områden orsakas troligen i mycket av de ideologier som idag påverkar dem. Några konsekventa högerpartier finns egentligen inte längre, då även de har påverkats av vänsterpolitik såsom globalism och kollektivism. Förvaltningen av den ineffektiva socialdemokratiska välfärdsstaten är det viktiga för alla partier och inte att ge individer ett vidgat utrymme för egna beslut.
Center-vänsterpartierna syns påverkade – vid sidan av resterna av sina traditionella ideologier – av en blandning av radikal socialliberalism, globalism och kulturmarxism. Detta är då inte en grund för att nå sunda avgöranden. Det denna ideologiska mix utlovar är i framtiden främst mediokra eller usla politiska beslut.
Dan Ahlmark
Källor och referenser: The True Europe – Parisdeklarationen
