Kan det vara så att vi faktiskt saknar grundläggande livskunskap? Födelse, levnad och död är ju livsprocesser alla genomgår. Men trots att de är gemensamma för alla kan våra inställningar till dessa förlopp skilja sig avsevärt åt. Människans syn på livet och döden påverkas av både prägling under uppväxten, kulturell omgivning, tillägnad livskunskap, egenart och utvecklingsnivå. Hennes inställning till döden blir särskilt synbar ställd i svåra situationer. När döden uppfattas av människan såsom existensens definitiva slut blir den självklart något att frukta. Ställd inför hotande fara och utan förståelse för dödens natur söker hon undvika den till varje pris. Men kan priset bli för högt? Detta är ämnen för individuell begrundan.
Den fysiska livsformens bevarande är det som värderas mest av de flesta människor, vilket visar att något ädelt är under utveckling. Det är i det fysiska livet vi lär oss älska och värna om varandra. Detta ädla behöver uppnås innan livstillit, urskillningsförmåga och verkligt sunt förnuft kan vakna, och vi med högre mentalmedvetenhet och med ökad kunskap om människans evolution kan betrakta livet ur ett högre perspektiv. Om hjärtats högre emotionella egenskaper inte utvecklades först skulle människan riskera att bli av en kall och omänsklig natur, lagd åt att hamna på avvägar i livet.
Goda kvaliteter såsom medkänsla och ödmjukhet gror lättare under svåra omständigheter, sådana som ofta ger upphov till begrundan av hållna värderingar. Genom att människan försätts i krissituationer och lär sig hantera dessa ”förbereds marken” inom henne och möjliggör medvetenhetsutveckling.
Gemensamma kriser i ett samhälle har potential att höja den kollektiva medvetenheten. De bearbetade livserfarenheterna erbjuder en bördigare jord för de frön av kunskap som såtts i människoriket av högre naturrikens individer. Medvetenhetens normalt långsamma utveckling påskyndas när vi tillvaratar de möjligheter som ges oss under livets gång och när vi reflekterar över och bearbetar våra erfarenheter. Ett öppet och undersökande sinnelag förhindrar att emotionella illusioner och mentala fiktioner kristalliseras i vår tankevärld. Ett viktigt steg tas när människan börjar att söka förstå livets högre mening. Detta möjliggör en begynnande förståelse för människans utvecklingsväg och ett förändrat förhållningssätt till både livet och döden.
Den västerländska illusionen om bara-ett-liv
Av jordens alla invånare lär en majoritet ha insikten att detta jordeliv endast är ett av ofantligt många. Det är i västvärldens mer sekulariserade samhällen som denna kunskap ignorerats till förmån för materiell utveckling, med undantag av de stora tänkare genom tiderna, vilka insett reinkarnationens faktum. Att födas och att dö är för individen liksom aktivitet och vila, båda lika nödvändiga ur det verkliga jagets synvinkel. Vi går in i och ut ur inkarnation, om och om igen, med högst varierande perioder av vila. Det är endast det lägsta av våra höljen, den fysiska organismen, vi lämnar bakom oss på jorden. Existensen fortsätter, och lika verkligt som vi uppfattar vårt vanliga liv uppfattas tillvaron efter den så kallade döden. Det verkliga offret eller ”döden” ur jagets synvinkel är att födas till den fysiska världen – med alla dess begränsningar. Ändå är det i fysiska världen vi har att göra de livserfarenheter som tar oss framåt på evolutionens väg.
Den fysiska döden kommer för oss alla förr eller senare. När organismen är alltför tärd och sjuklig kommer det ena eller det andra orsaka den inre människans tillbakadragande, vilket kan kallas den naturliga döden. Detta är något oundvikligt, och ur det verkliga jagets synvinkel något nödvändigt och gott. Ett fysiskt redskap som inte längre kan tjäna sin funktion måste människan lösa ur sitt grepp och jaget således frigöras för högre existens. Människans fruktan att mista nära och kära kan naturligtvis vara stor, emedan vi i vår okunnighet tror att vi verkligen förlorar dem, och i fysisk gestalt är detta förstås sant. Men sanningen är att vi har mött och älskat varandra i så många skepnader, att vi får vara tacksamma att minnena av våra avsked i det förflutna är utom räckhåll för oss. Trots detta kan den jordiska kärleken naturligtvis ge upphov till stor sorg och saknad när en älskad närstående dör, men med de insikter vi har möjlighet att nå genom högre livskunskap kan vi undvika att låta oss förtäras av sorgen. Vi möts igen, och banden stärks. Döden är ingenting att frukta utan är en befriande övergång och glädje när vi går vidare till finare existensvärldar.
Många har vittnat om de upplevelser som mött dem under så kallade nära-döden-upplevelser – NDU – vilka dock visar endast den första anhalten efter döden – den enda från vilken människan kan återvända. Mycket mer återstår för jaget att uppleva i dessa högre världar under det att hon successivt frigör sig från emotionalhöljet och sedermera mentalhöljet, vilka möjliggjort hennes känsloliv och tankeliv under inkarnationen.
Konsekvensen av förnekelse
I det moderna samhället har ny teknologi inom vården mångdubblat kapaciteten att rädda människoliv, på gott och ont. Målet att till varje pris förlänga och rädda liv kan vara lovvärt och riktigt, men detta är inte alltid fallet. När eventuella konsekvenser av påstådda förebyggande och livsuppehållande åtgärder inte beaktas, kan dessa ge desto allvarligare följder för individen. Ibland förlänger livsuppehållande åtgärder livet i en organism som inte längre tjänar sitt syfte och där det högre jaget bara väntar på lämpligt sätt att gå över. Kunde vi se detta ur ett högre perspektiv, skulle vi kanske le överseende åt människornas ihärdiga försök att ”rädda liv”. Många gånger skadar dessa försök mer än de gör gott.
Om vi vid svåra och dödshotande tillstånd, där möjlighet till tillfriskning är utesluten, i stället kunde acceptera vårt tillstånd som en förberedelse för övergång, med tillit till att inkarnationen går mot sitt slut, skulle vi i stället kunna välja att dö tryggt hemma i lugn och välkänd miljö. Med våra nära och kära samlade kan detta bli till en stilla och vacker övergång, ett fint farväl, samtidigt som möjlighet finns att ta hjälp av palliativa insatser vid behov.
Förutom fysiska organismens begränsning när det gäller livslängd har även skördelagen sin verkan, inte enbart individuellt utan även kollektivt. Att människor ”tas ur inkarnation” är ingen slump utan har alltid en orsak, även om den må vara avlägsen och omöjlig för oss att förstå. En älskad människas död har även en betydande inverkan på närståendes utveckling, vilket ur ett högre perspektiv och under vissa omständigheter skulle kunna ses som en offerhandling. Varje individ har dessutom alltid ett livets skuldkonto som lättas av vad som kan uppfattas som ”för tidig” död, såsom kan vara fallet vid olyckshändelser eller tragiska omständigheter. Oavsett för oss ofattbara orsaker får vi aldrig tveka att ge den omvårdnad våra medmänniskor behöver. Denna omsorg är förutom ren medmänsklighet även andras goda skörd, en gottgörelse för gamla skulder och god sådd genom en ny orsakshandling. Det långa tidsperspektivet är alltid en realitet även om det ytterst sällan beaktas. En begynnande förståelse för lagen om orsak och verkan leder ofrånkomligen till större ödmjukhet inför livet.
Från det högre perspektivet
De större perspektiven innefattar bland annat mänskligheten såsom kollektiv, civilisationers uppgång och fall, väsendenas medvetenhetsutveckling och planetens evolution, som alla står under högre lagar. Ur det högre perspektivet är inkarnationen en nödvändighet för att växa genom livserfarenheter, lärdomar och insikter, sådana vi endast kan få i den fysiska världen. När syftet med den enskilda inkarnationen uppnåtts (något vi ej har möjlighet att nå full insikt i), inga fler möjligheter till lärorika erfarenheter kan erbjudas eller den mänskliga organismen gjorts otjänlig, kallar Augoeides, människans skyddsängel, människan ur inkarnation för fortsatt tillvaro i finare materievärldar. Augoeides tillhandahåller människan ett kausalhölje under passagen genom människoriket. Allt detta är en helt naturlig process enligt kunskap som förmedlats till mänskligheten från högre rikens individer.
Alla dessa upprepade inkarnationer tjänar till att utveckla tolv essentiala egenskaper hos människan, vilkas uppnående är nödvändiga inför nästa etapp i evolutionen, hennes övergång till det femte naturriket. Dessa för människan väsentliga egenskaper är livstillit, självtillit, laglydnad, rättrådighet, opersonlighet, offervilja, trohet, förtegenhet, livsglädje, målmedvetenhet, vishet och enhet. Alla dessa rymmer många närliggande egenskaper. Detta följande naturrike – essentialvärlden eller enhetsvärlden – existerar i finare materia än den fysiska, och där måste allt som inte är enhet, kärlek och visdom vara övervunnet en gång för alla. Innan dess är gemensamma målet i människoriket att uppnå enhet och broderskap, återspeglat i ett samhällsbyggande av helt ny kvalitet. Då kan mänskligheten genom sitt utstrålande av ljus, kärlek och kraft fullgöra sin egentliga roll och vara till välsignelse för lägre naturriken.
I vår tid finns denna kunskap om verkligheten framställd genom mentalsystemet hylozoik, förmedlat på nytt av den svenske esoterikern Henry T. Laurency (1882-1971) och är särskilt anpassad för västerländska sinnen.
Lena Fredriksson
