Joyce Carol Oates tillhör mina favoritförfattare, men det var länge sedan jag läste något av henne. På en loppmarknad hittar jag en av hennes senare romaner: Dykvinnan (2012). Jag köper den och börjar läsa på kvällen. På sidan 29 skriver hon: ”Hade inte redan Nietzsche sagt det – Galenskap är sällsynt hos individerna men mycket vanligt hos nationerna”. Jag skulle vilja veta var Nietzsche skrev det, tyvärr finns det ingen referens. Inte så konstigt, det är ju en roman.
Eftersom jag sedan flera år tillbaka, utan att finna ett helt tillfredsställande svar, prövat ett antal olika förklaringar till den galenskap som drabbat Västeuropa och är särskilt tydlig i Sverige, fastnar Nietzsches konstaterande, med tillägget att det inte bara gäller för nationer utan generellt för kollektiv, alltifrån små sekter till civilisationer, som den västerländska. Det går att ge hur många exempel som helst på galna kollektiv. Ta Korpelarörelsen, som hade en enda förtjänst, att den hade en så kort livslängd.
På 1930-talet spred sig en religiös väckelse i Tornedalen, som en variant av den dominerande laestadianismen. Toivo Korpela, en predikant från Österbotten åkte några år kring 1930 ensam runt i Tornedalen och predikade. Det fick inte laestadianerna, utan de måste åka två och två. 1934 återvände han till Österbotten, men under hans namn fortsatte rörelsen i Sverige med ett nytt innehåll.
En av Korpelas svenska lärjungar, ”Förste profeten”, fick en uppenbarelse vars budskap var att ”Messiasriket” skulle börja den 24 juli 1937. En lantbrukare som kan kallas för ”Andre profeten” fick ungefär samma uppenbarelse. Först skulle de två profeterna tas upp i skyn. Ett år senare skulle en ark komma till jorden, närmare bestämt till Kiruna och hämta upp de troende. Dock fanns det inte plats i arken för fler än 666 människor. Profeterna och de utvalda troende skulle med arken föras till Palestina, för att där lovsjunga Moses, Gud och Lammet. På så sätt skulle 144 000 människor från Israels tolv stammar samlas. Detta i sin tur skulle leda till såväl väckelser som våld. De troende skulle förföljas både i Sverige och resten av världen. De 70 000 människor som nämns i Första Krönikeboken var alla från Skandinavien och skulle ljuta martyrdöden och Skandinavien skulle gå under. De 666 människor som räddats av arken fortsatte att leva ett tiotal år i det nya Jerusalem, en tid då jorden förvandlades dels till ett paradis för de troende och för de övriga till ett brinnande helvete.
I koncentrat var ovanstående det budskap som Förste och Andre profeten predikade under våren och sommaren 1934. Då anslöt sig en 40-årig gruvarbeterska, som kan kallas för Profetissan. Ytterligare en anhängare, en handelsman med hudar och renkött som specialitet, kom från Kiruna och kallades för Moses. Profetissan tidigarelade himlafärden, till den 24 juli 1935. De som inte anslöt sig till läran om arken kallades för ”Babyloniens sköka” och i mars 1935 började anhängarna på sina möten att hoppa upp och ner, klappa händerna och skrika Babylonon portto helvittiin (Babyloniens sköka till helvetet).
Profetissan fick snart en ny uppenbarelse. Nu såg hon att arken skulle landa på sjön Luossajärvi vid Kiruna redan den 14 mars klockan sex på morgonen. Historikern Lennart Lundmark som skrivit en bok om rörelsen berättar också om den i tidskriften Sans:
"Den 13 mars började korpelaner från byarna strömma in till Kiruna. På kvällen hölls ett möte i læstadiankapellet. Många nyfikna hade samlats utanför lokalen. Polis var närvarande, men såg ingen anledning att ingripa. Dagarna därefter skrev länstidningarna att den religiösa förvillelsen i stort sett var över. Men snart fick de ta tillbaka uppgifterna om att den hade dött ut, och även huvudstadstidningarna började sända reportrar till Tornedalen. I vissa byar drev grupper om tio–tjugo korpelaner omkring på vägarna, hoppade, skrek och förbannade omgivningen. Under de sista dagarna av mars och de första av april 1935 ingrep polisen mot en del korpelaner som uppträdde alltför hotfullt mot omgivningen.
Korpelanerna höll nu möten varje kväll i kapellet i Kiruna. Profetissan hade fått en uppenbarelse om att profeterna skulle tas upp i arken under påskhelgen, 19–21 april. Nu hade det också framträtt en flicka i övre tonåren som kunde se på människors ansikten om de var besatta av djävulen. De måste hoppa sig fria från förbannelsen och ropa Saatanan perkelet helvettiin (Satan djävulen i helvetet). Lördagskvällen 6 april 1935 blev kulmen på Korpelarörelsens extas. Hela bönhuset var fullt av djävlar, enligt den synska flickan. Svärandet och hoppandet pågick i flera timmar. Vid midnatt grep polisen Moses, Profetissan, samt Förste och Andre Profeten. En läkare konstaterade att samtliga var i behov av vård, och Förste profeten, Moses och Profetissan fördes med tåg till Furunäsets sinnessjukhus utanför Piteå. Därefter förekom inga extatiska möten i Kiruna."
När korpelanerna skilts från sekten lugnade de ner sig och släpptes efter några månader fria igen. Mera galna var de inte, som individer. Men korpelarörelsen fortsatte. Profeternas och profetissans förklaring till att någon ark aldrig landat på Luossajärvi var att arken skulle tolkas symboliskt som Ordet och Kristus. Hatets sånger ersattes med Lammets psalmer och nu hoppade de upp och ner för att prisa Gud. Eftersom oskyldiga barn har lättare för att komma till himmelriket låtsades de under några månader köra varandra med tömmar eller sprang runt med renhorn fastbundna i pannan. Därefter hävdade Förste profeten att han hade fått uppdraget från Kristus att befria sektmedlemmarna från all synd. De kunde supa, dansa och spela kort hur mycket de ville. Dessutom var det helt fritt för dem med sexuellt umgänge. 1937, när rörelsen befann sig i sitt slutskede, infördes två konstiga ceremonier: kamning och pensling. Lennart Lundmark:
"Kamningen gick till så att mötesdeltagarna blottade könsorganen för varandra. Sedan gick en av dem, oftast en kvinna, runt och kammade könshåren. Pensling innebar att en medlem böjde sig framåt och blottade ryggslutet. Någon hällde en kaffekopp ljummet vatten längs ryggraden. Därefter ströks medlemmen i ryggslutet med en mjuk brödpensel och torkades sedan med en handduk."
När det blev känt att minderåriga flickor dragits in i den fria sexualiteten ingrep polisen. Fler än hundra personer förhördes och ett femtiotal personer dömdes till dagsböter som skyldiga till ”gärningar som sårat tukt och sedlighet, så att fara för andras förförelse därav kommit”. Läkarna betecknade korpelanerna som en ”epidemiskt uppträdande hysteriskt extatisk rörelse av kvasireligiös karaktär”. Också politiker uttalade sig. Högern förklarade att rörelsen var inspirerad av den kommunistiska drömmen om ett lyckorike på jorden. Kommunisterna hävdade att rörelsen var ett resultat av att kristendomen förgiftat själarna redan i barnaåren. Så långt Korpelarörelsen.
Lars Gyllensten (1921-2006) var en framstående läkare och författare. Under många år var han Svenska Akademiens ständige sekreterare, men lämnade Akademien när den vägrade att fördöma Ayatolla Khomeinis dödsdom över författaren Salman Rushdie. Här är en reflektion han skrev 1982, alltså långt dessförinnan:
"Det finns en sentens av Boileau som man emellanåt har skäl att erinra sig: un sot trouve toujours un plus sot qui l’admire – en fåne finner alltid en större fåne som beundrar honom. Serien fortsätter – den ene ansluter sig till den andre och till slut har man en kompakt mur av dumbommar, sida vid sida, den ene beundrande den andre, den ene eftersägare till den andre: en kör av stupid samklang mullrar mäktigt och förtar varje udda och självständig stämma dess möjlighet att göra sig hörd."
I dag möter man inte ofta Gyllenstens namn i offentligheten. Jag förstår varför när jag läser citatet ovan. Även om han i högsta grad var en ”språkmänniska” passar han inte in i den postmodernism som relativiserat verkligheten och flyttat in i språket. Kanske var det hans läkarutbildning som styrde. Han visste naturligtvis vad varje läkare vet, nämligen att språket aldrig rår på verkligheten. Den som håller på att dö gör det oavsett hur tjusigt namn den dödliga sjukdomen har. Varken besvärjelser eller att hoppa runt hjälper och Gud hör absolut inte bön.
Jag funderar ändå lite över om individer verkligen är mindre galna än kollektiven. Så många bland oss handlar mot våra egna intressen därför att vi inte kan kontrollera oss själva. Vem vill bli extremt fet, vem vill bli alkoholist, vem vill bli knarkare och dö av en överdos på en offentlig toalett? Det hindrar inte att jag får en bild i huvudet av individen som en pusselbit som fogar in sig på rätt plats, beter sig ”subjektivt rationellt”, utan att ha en aning om vad det är för bild som det färdiga pusslet avser att förmedla. Jag har vänner och närstående jag betraktar som ”galna”, men det är ju inte som individer de är galna, utan de är det i sin lojalitet med en politisk elit som föraktar och bedrar folket mer än kanske någonsin, samtidigt som den leder Sverige mot en systemkollaps. Den kommer att drabba alla, också dem själva. Lenin myntade ett begrepp som passar sällsynt bra in på dem: ”nyttiga idioter”.
För mig är det i grunden obegripligt att dessa vänner inte ser vad som händer, inbegripet sitt eget ansvar, men det finns mycket annat helsnurrigt som jag inte heller förstår. Jag tror mig exempelvis någorlunda förstå religionens betydelse för civilisationers uppkomst, men jag förstår mig inte på religiösa människor. Hur kan man tro på något som är så lätt att skjuta i sank som en religion? Hur kan man tro på utopier och ideologier?
Jag har inget svar på den frågan, i varje fall inte i form av en förklaring. Med tanke på vad vetenskapen har gjort för mänskligheten borde det inte finnas utrymme för någon form av religiösa galenskap att överleva. Men ni som läser den här bloggen vet att vi i Sverige nu lever under ännu en religions tyranni: Godhetsreligionen. De drabbade hoppar inte, som i korpelarörelsen, eftersom historien inte upprepar sig. Men bra nära.
Karl-Olov Arnstberg
