Min FB-vän Gunnar Juliusson som är professor i hematologi inom stamcellscentrum vid Skånes universitetssjukhus i Lund, lade häromdagen ut en länk på Facebook till en färsk studie från amerikanska skolmedicinska etablissemangets National Cancer Institute. Studien som behandlar överlevnaden hus cancerpatienter som stått på traditionell cancerbehandling i jämförelse med patienter som valt alternativa behandlingsmetoder, är givetvis främst ett försvarstal för den etablerade skolsjukvårdens sätt att behandla cancersjuka.
Juliusson sammanfattade studien på sin Facebook-sida med att överlevnaden för 281 patienter med icke metastaserad bröst-, prostata-, lung- eller kolorektalcancer som valt alternativmedicinsk behandling jämfördes med en kontrollgrupp på 580 patienter som valt konventionell behandling (cellgiftsbehandling, strålning, kirurgi och/eller hormonbehandling). Risken att dö (sannolikt s.k. femårsöverlevnad) under uppföljningsperioden var 2,5 gånger högre för gruppen som valt alternativmedicinsk behandling jämfört med kontrollgruppen.
Jag reagerar på studiens grovt förenklade slutsatser och vill hävda att de är missvisande, vilket jag återkommer till.
Jag har förståelse för att den etablerade skolsjukvården känner sig oroad över det breda spektrum av olika alternativa behandlingsmetoder mot cancer som florerar i litteraturen och på nätet. Problemet med alla som tror sig ha funnit en bot mot cancer, är att man ofta bortser från att cancer inte är en sjukdom, utan en grupp sjukdomar, där nästan varje fall är unikt. En alternativ behandling som fungerar på en cancerpatient, kanske är helt verkningslöst på en annan.
Lika lite som ingen alternativ behandling botar alla med cancer, så har inte heller skolmedicinen, trots ett halvsekels krig mot cancer och hundratals miljarder dollar investerade i forskning, lyckats hitta en bot. När det gäller vissa enskilda cancerformer har man med lite större precision hittat bra behandlingsmetoder, men för det mesta står man och stampar. Fortfarande dör i grova drag varannan cancerpatient av sin sjukdom, om än lite senare än tidigare.
Cancerforskningens misslyckande har resulterat i att vården fastnat i behandlingsmetoder som mest kan liknas vid att jaga mygg med hagelbössa. Det senare gäller speciellt den vanliga behandlingen med cellgifter (kemoterapi) och strålning. Dessa behandlingar slår inte bara mot cancercellerna utan även mot kroppens friska vävnader och bryter därför ner patientens egen motståndskraft som är minst lika viktig för att klara sig genom sjukdomen. Eftersom cellgifterna ofta är kraftigt cancerogena i sig, kan behandlingen i sig även orsaka sekundär cancer.
Kirurgi som innebär att man opererar bort den angripna vävnaden, var före kriget mot cancern den vanligaste behandlingsformen och den spelar fortfarande en viktig roll för att bota cancersjuka. Jag tillhör själv den kategorin och har på nära håll upplevt betydligt fler som botats från sin cancer med kirurgi än med cellgifter och strålning.
De framgångar som skolsjukvården gärna redovisar för kemoterapi och strålning handlar mest om att man lyckats förlänga livstiden något efter diagnos, den s.k. femårsöverlevnaden har ökat. Någon bot handlar det dock mer sällan om. Jag har i min ålder tyvärr haft möjlighet att följa en lång rad vänner, medarbetare och närstående som stått på skolsjukvårdens cancerbehandling. Sannolikt har man förlängt deras liv något eller några år, men till ett högt pris. Livskvalitén för den som står på gift- och strålbehandling är ofta väldigt försämrad. En fråga jag även ställer mig med anledning av den aktuella studien är vilken typ av överlevnad man räknat med?
Principiell skillnad mellan alternativvård och skolsjukvård
Det som gör den aktuella studien mest missvisande är att man försöker jämföra alternativmedicin med skolmedicin. Det rör sig om två helt olika sätt att förhålla sig till sjuklighet som överhuvudtaget inte går att jämföra. Skolsjukvården är något som mobiliseras när en patient fått en diagnos och redan blivit sjuk, medan den alternativa vården handlar mest om att ingripa innan man hunnit bli sjuk.
Ta vilken bok eller artikel som helst inom alternativmedicinen så handlar det nästan uteslutande om hur man skall leva och förhålla sig för att inte bli sjuk. När någon som levt efter alla alternativmedicinens regler ändå får en cancer, vilket givetvis inträffar eftersom canceruppkomst är mycket slumpartad, så har man ju ofta redan tillämpat de kostråd och annat som rekommenderas. Bevisligen har det då inte fungerat för att hindra uppkomsten och utvecklingen av cancern och kommer då inte heller att kunna bota den.
Min erfarenhet är även att de som får en cancer och som söker alternativ terapi gör det efter att skolmedicinens terapi misslyckats och då är det oftast för sent. Jag frågar mig hur många av de alternativbehandlade i den aktuella studien som tillhörde den gruppen? Det framgår typiskt nog inte. Och hur många av de lyckade behandlingarna enligt skolsjukvården i studien tog i hemlighet även alternativ terapi, frågar jag mig?
Studiens jämförelse handlar således om att jämföra äpplen och päron, vilket självklart blir helt missvisande. Detta har forskarna inte brytt sig om, eftersom studien av allt att döma kommit till för att försöka visa att skolsjukvården är överlägsen alternativa metoder. Den är ju utförd av det skolmedicinska etablissemanget själva.
Låt mig ta ett konkret exempel för att illustrera min syn på problemet.
Redan för hundra år sedan konstaterade Nobelpristagaren Otto Warburg att cancerceller för sin utveckling och tillväxt var stark sockerberoende. Han hade mätt upp att en cancercell förbrukade 5-35 ggr så mycket glukos som en frisk cell. Detta beroende på att cancercellens mitokondrier skadats så att dessa inte klarar av att förbränna glukosen till koldioxid och vatten, utan är hänvisad till en långt ineffektivare fermentation som därtill ger giftiga restprodukter.
En slutsats som alternativmedicinen till skillnad från skolmedicinen dragit av Warburgs iakttagelser, är att en kost som minimerar sockerhalten i blodet (glocos + fruktos) rimligen skapar en mer ogynnsam miljö för cancerceller att utvecklas och växa. Inom skolsjukvården ger man patienterna glucosdropp och blodsockerhöjande kost.
En ketogen kost får till effekt att cancerceller svälter och i bästa fall dör av brist på socker. Senare tids forskning har även visat att höga blodsockerhalter även leder till förhöjda nivåer i blodet att hormoner som insulin och IGF1. Dessa hormoner är bl.a. tillväxtstimulerande och gynnar därför tillväxten av cancertumörer.
Juliusson redovisar i sin Facebooklänk en artikel skriven av Big Pharmas kanske mest ökände lobbyist David H. Gorski där värdet av en ketogen diet mot cancer nedvärderas. Han har givetvis helt fel. Ett ytterst starkt bevis för att en ketogen kost som normaliserar blodsockret kan ha en förebyggande effekt, är att diabetes-2 patienter som har höga blodsocker-, insulin- och IGF1-nivåer löper en ca. tre gånger högre risk att insjukna i cancer. För vissa cancerformer är risken sex gånger högre. Detta är exakt vad alternativmedicinen handlar om, att få människor att t.ex. ha en kosthållning som sänker blodsockret. De som följer alternativmedicinens kostråd löper då en mindre risk att utveckla cancer och kommer därför aldrig att dyka upp i sådana studier som den aktuella.
Min slutsats är mycket tydlig, man kan inte som National Cancer Institute gör jämföra alternativmedicinen med skolmedicinen. Alternativmedicinen handlar i första hand om att hjälpa människor att hålla sig friska, medan skolmedicinen bara ser människor som redan är sjuka. Det är detta som är grundorsaken till att skolmedicinen är på väg att tappa kontrollen över sjukligheten i det moderna samhället.
Med all modern sjukvård borde vi ju bli friskare inte sjukare. Skolmedicinen måste tänka om helt och likt alternativmedicinen börja fundera på hur man hjälper människor att inte bli sjuka. Problemet är att de som bestämmer ofta är korrumperade av Big Pharma som för död och pina inte vill se en frisk befolkning. Då får man ju inte sälja sina piller och giftterapier. Och är människor inte sjuka så hittar man på diagnoser som t.ex. högt kolesterol m.m. för att sälja sina piller och vaccindoser.
Skolmedicinen måste gå tillbaka till sina ideal som de en gång formulerades av Hippokrates.
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
