Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
De beklagar sig så gärna med gräsliga bilder över hur de funnit sin jakthund – vilken kämpat för sitt liv mot urmodern vargen – och förlorat kampen.
Denna kamp har hänt på grund av hundägarens nonchalans att inte vilja lära sig förstå sin hund, hur hundträning går till och inte respektera mångfalden i naturen – där de så gärna släpper sin hund lös för att eventuellt finna dem villebråd, som de kan ta livet av.
Dessa jägare utgör inte bara en fara för sin egen hund utan är en stor del av den haltande mångfald vi ser i vår svenska natur. Skadeskjutna djur som inte hittats för avlivning från lidandet. I januari i år sköts det mot en varg enligt paragraf 28 – vilket innebär att man har rätt att freda sitt djur från pågående skada. Alltså är det relativt nära och helt synligt när man lägger skott mot vargen, ändå går denna varg med avskjuten käke en plågsam död till mötes.
Man utsätter alltså inte bara sin hund för risker och lidande utan även djur man skjuter mot. För mig känns detta som ett tivoli för mänskligt nöje i naturen. Siffran för skadeskjutna djur är helt omöjlig att beräkna, för där är inte jägarna så intresserade att bekänna färg.
Skadeskjutningar ger också många ungdjur som förlorat sin trygghet, möjlighet till föda då läromästaren avrättats, vilket är en annan del av denna nöjescirkus. Och med detta har de mage att tillstå att de vet och kan och har rätten att vara i naturen beväpnade. Trots att de inte lärt sig om naturen i sin jägarexamen, inte lärt sig hur man tränar hund och tydligen inte heller lärt sig när man sätter ett säkert skott, trots att just det tjatas det väldigt mycket om vid jaktutbildningen.
Sverige har ett alltför stort antal av flera olika sorters klövvilt som betar och bökar hårt på vissa oönskade områden. Klövvilt som utsätts för trafikolyckor, cirka sextiotusen per år enligt Viltolycksrådet. Alltså i snitt sju viltolyckor per timme, dygnet runt. Detta kostar individerna ett stort lidande och samhället ekonomiskt.
Med en större mängd rovvilt balanseras naturen på ett sätt som ingen jägare kan och därmed minskas viltolyckor och betesskador – det är vetenskapligt bevisat.
Jägare har börjat ta in hundraser i landet som är ämnade för skarpt vilt, som jagas på andra kontinenter, sedan politiken godkänt rovviltsjakt i parti och minut, i vårt land. De behandlar dessa hundar så att de i fritt tillstånd beter sig som gängkriminell gör i asfaltsdjungeln och inte som den svenska nationalsymbolen för jakt Jämthund och Hamiltonstövare – vilka har ett helt annat kynne och möjlighet att tränas.
Det finns ingen diskussion om att jakthundar generellt har total avsaknad av träning och kontrollen för hur dennes liv är, såväl i skogen som i dennes hem och de jaktfria dagarna. Dessutom följer man alltså inte Jaktförordningen (1987:905) 18 §: ”En hund som vid jakt eller jaktträning jagar på ett olämpligt sätt ska snarast kopplas. Jakt eller jaktträning med hund ska bedrivas på ett sådant sätt att viltet med hänsyn till hundens egenskaper eller snö-, is- och temperaturförhållandena inte utsätts för onödiga påfrestningar.”
Jag vill gärna se den jakthund som de har inkallning på som §18 kräver. Dessutom är inte orden olämpligt sätt och onödig påfrestning/lidande som det brukar stå, på intet vis beskrivna utan enligt naturvårdsverket får man bedöma det efteråt? Jag förstår inte hur man ens kan skriva så och tillåta löshundsjakt – den paragrafen betyder ju ingenting.
På tal om att träna hund. Det behövs trygghet, kommunikation, samspel, lyhördhet mellan hund och förare. Man behöver känna sin egen förmåga, sin omgivning liksom hunden, det är nummer ett för en fullgod start av inlärning. Många är jägarna idag kallar träning av sin hund att släppa den lös i skogen från yngre år, när unghunden oftast känner behov av närhet till föraren för trygghet och håller sig därmed relativt nära vid sin nyfunna lycka av att få springa omkring lös i skogen. Det är inte inlärning av det slag som ordet inlärning menas med.
Inlärning som kan verifieras som vi människor kallar lydnad, är där ”varje länk i en kedja utgör helheten” denna kedja får inte brista då upphör samspelet och lomhörd och rädsla inträder hos en sådan individ. Våra vargar är experter på att hålla kedjan hel men för våra allmogejägare är det totalt frånvänd kunskap. En hund skall lyda sägs det, men hur man kommer dit är inte comme il faut att lära sig, utan vi gör som vi alltid gjort, och det är inte den vetenskaplig grundkunskap om hur hundar lär, man håller sig till.
Det finns många hemska berättelser om hur jakthundar har det och det är på inget vis ovanligt med bestraffning och hårda tag mot en hund man anser inte lyder. Det är sällsynt men förra året polisanmälde en jägare sin jaktkamrat för att ha sparkat på sin hund och då har det gått långt, och det var nog inte en liten puff med foten mot hunden.
Jakten och jakthundsägandet i detta vårt land är inte under någon som helst kontroll helt oavsett hur många paragrafer som skrivs in i jaktlagen/jaktförordningen. Här krävs mod att se att det behövs ett helt nytt omtag om jakt överhuvudtaget skall kunna accepteras av de 97 procent av befolkningen som inte ägnar sig åt nöjet att döda i vår natur.
Sverige skall vara ett land baserat på den vetenskapliga kunskap som finns om djurhänsyn och för djur av alla slag – det är inget orimligt krav 2025.
Charlotte Swanstein
Hundpsykolog och naturdebattör
