Tidigare har kravet för statligt mediestöd primärt varit att en tidning följer ”god etisk sed”. Det är ett rimligt krav, som man från mediemyndigheten MPRT:s sida, om än motvilligt, konstaterat att även Nya Dagbladet uppfyllt.
Nu ser det dock ut som att utredaren Mats Svegfors och demokratiministern Jeanette Gustafsdotter kan komma att ersätta detta krav med vad man kallar för ett nytt ”demokratikriterium”.
”Kriteriet är utformat som att den publicistiska verksamheten inte får stå i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.”, står det att läsa i Svegfors utredning.
Termen ”alla människors lika värde” är en dogm utan möjlighet till applicering i det verkliga livet. Termen är i själva verket en felöversättning ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Artikel 1 i FN-deklarationen lyder ”All human beings are born free and equal in dignity and rights” vilket korrekt översatt blir att ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter” – vilket får en helt annan innebörd.
Sådana väsentliga nyanser är det dock inte troligt att en mediestödsnämnd i dagens myndighets-Sverige har kapacitet att omfatta, varken intellektuellt eller moraliskt.
Anser verkligen Mats Svegfors att det bör vara ett krav för ledarsidan på en tidning att se Moder Teresa och Anders Breivik som lika mycket värda för att kvalificera sig för statligt mediestöd? Tesen om att alla människor är lika mycket värda är uppenbart absurd, och frågan kan förstås inte besvaras varken av Svegfors eller Gustafsdotter.
Nya Dagbladet tog avstånd från den infantila dogmen redan 2018 i ett offentligt ställningstagande mot bakgrund av en analys om dess skadlighet, så vi får utgå från att det ser ut att bli ett definitivt nej till något framtida mediestöd för tidningen.
I praktiken handlar det förstås inte om några etiska eller moraliska principer – utan om makt. Att ”tro på alla människors lika värde” är framförallt en eufemism för att ”vara lojal till den rådande maktens dagordning”. Under just denna dogm ingår i explicita ordalag exempelvis att inte rikta kritik mot det pågående projektet att byta ut ursprungsbefolkningen i Sverige till folkgrupper från tredje världen, eller mot hbtq-lobbyn med dess allt mer motbjudande projekt framförallt i relation till barn och unga.
I den bemärkelsen är den faktiska målsättningen självfallet att mediestöd inte ska gå till verkligt oberoende media som ger sig in på kontroversiella områden som ovan nämnda och kritiserar den rådande maktens institutioner.
En ytterligare intressant skrivelse är att tidningar inte får stå i strid med ”den enskilda människans frihet, integritet och värdighet”. En fråga till Svegfors och demokratiminister Gustafsson är huruvida detta kommer att omfatta mediehus som Bonnier och Schibsted – som stödde och drev på för införandet av den medicinska apartheid som under en tid villkorade grundläggande medborgerliga rättigheter i Sverige med experimentella injektioner från läkemedelsindustrin?
Frågan är givetvis också retorisk. Målet med mediestödet från statligt håll är, som med hela systemet i Sverige varit under lång tid, att låta sossarna dominera staten, Wallenberg dominera näringslivet och parhästarna Bonnier-Schibsted dominera medielandskapet. Mediestödet är, om än en liten, framförallt en kugge i att smörja och upprätthålla detta upplägg.
Isac Boman
