“Därför vill svenska folket inte gå med i Nato”

Nato är en organisation som associeras till krig och krigshandlingar, inte till fred och säkerhetsskapande åtgärder. Svenskarna vill inte dras in i Natos krig eller förlora sin självständighet. Därför är motståndet mot medlemskap så kompakt, skriver Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap.

När Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen talade inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen bultade många hjärtan i publiken lite extra varmt. Det finns på sina håll en längtan efter ett svenskt Nato-medlemskap. Denna längtan bottnar till viss del i realpolitiska överväganden, utifrån antagandet att Sveriges säkerhet skulle öka om vi blev medlemmar av Nato. Men det finns också mycket symbolik och identitet i Nato-frågan. Genom att inte vara medlem av Nato markerar Sverige att vi inte fullt ut vill vara en del av väststaternas USA-ledda säkerhetsgemenskap.

Sannolikheten är stor att Nato-vännerna får fortsätta att leva med sin längtan. Nato-motståndet i svensk opinion är kompakt och mycket stabilt. Andelen personer som inte vill att Sverige går med i Nato är 2-3 gånger fler är andelen personer som vill att Sverige blir Nato-medlem. I den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet var det endast 19 procent av de tillfrågade som ansåg att Sverige borde söka medlemskap i Nato. Andelen som ansåg att Sverige inte borde söka medlemskap i Nato uppgick till 44 procent. Motsvarande undersökningar från till exempel Sifo eller Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) visar på liknande svarsmönster. Inget politiskt parti driver heller i dag på allvar frågan om svenskt Nato-medlemskap.

Varför är då svenska folkets Nato-motstånd så massivt? Nato-motståndet har inte sin grund i en likgiltighet eller vilja till isolationism. Nato-motståndarna är lika positiva till ett svenskt internationellt engagemang och säkerhetspolitiskt samarbete med andra stater som vad Nato-anhängarna är. Skillnaden är att Nato-motståndarna vill att samarbetet genomförs på frivillighetens grund, utanför Nato-fördragets bindande förpliktelser.

Det finns tre huvudsakliga förklaringar till det svenska Nato-motståndet. Den första förklaringen har sin grund i Sveriges historiska erfarenheter. Sverige är unikt i Europa i det att vi inte har varit i krig på riktigt på 200 år. Denna långa period av fred har av många kommit att förknippas med den svenska militära alliansfriheten och neutralitetspolitiken, som präglade svensk säkerhetspolitik framför allt under 1900-talet. Neutraliteten och alliansfriheten har blivit en del av den svenska självbilden och ett uppskattat uttryck för landets oberoende och självständighet. Den här typen av nationella självbilder är trögrörliga och svåra att förändra.

Den andra förklaringen är att Nato-motståndarna inte tror att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I stället är det så att merparten av Nato-motståndarna gör bedömningen att ett medlemskap i Nato skulle öka risken för att Sverige ofrivilligt blir indraget i militära krigshandlingar. Nato är en organisation som associeras till krig och krigshandlingar, inte till fred och säkerhetsskapande åtgärder.

Den tredje förklaringen är att Sverige som medlem skulle bli en del av Natos kärnvapendoktrin. Motståndet mot kärnvapen har under lång tid varit mycket starkt i Sverige, och Sverige har också haft en hög profil i internationella nedrustningsförhandlingar. Några kärnvapeninsatser från Natos sida är inte aktuella under överskådlig tid. Men svenska folket inte vill bli delaktiga i en kärnvapenhantering och en kärnvapendoktrin, oavsett om vapnen är aktuella att användas just nu eller inte.

Den svenska Nato-opinionen förändras inte av sig självt. Om Nato-anhängarna vill åstadkomma en förändring måste de arbeta för att de politiska partierna aktivt driver frågan i förhållande till väljarkåren. Hittills har framför allt Moderaterna inte tyckt att frågan är tillräckligt viktig för att våga ta ett sådant steg.

Ulf Bjereld, professor i statvetenskap