Debatt

”Återigen ser vi hur våra makthavare härskar genom att söndra”

Det nya kalla kriget

I Orwells 1984 är det yttersta målet för den härskande klassen inte seger i kriget, utan att befästa strukturen i samhället. Metodiken att söndra och härska är ett perspektiv som tål att påminnas om, särskilt när folket nu serveras sina "två minuter av hat" på bägge sidor av en ny järnridå, skriver journalisten Per Shapiro.

publicerad 7 april 2022

En central strategi i all maktutövning går ut på att söndra och härska. Därför spelar makten gärna bägge sidorna av en skapad konflikt. 1800-talets amerikanska oligarki – de män som blivit groteskt förmögna på folkmord, plundring och slaveri – visste att om de drev ett gemensamt parti, ”Maktpartiet”, skulle de med tiden få en jobbig opposition att hantera. Då var det mycket smartare att dela in sig i Demokrater och Republikaner. Författaren Upton Sinclair kallade partierna två vingar av samma rovfågel.

En annan författare, George Orwell, har illustrerat denna taktik i sin framtidsdystopi 1984. Målet för den härskande klassen är inte seger över vare sig Eurasien eller Östasien (de fiktiva fiendeländerna i romanen), utan att bibehålla strukturen i samhället. Det verkliga kriget förs mot undersåtarna.

De konstanta måltavlorna för härskarklassens militära spektakel är således vi – de 99,9 procenten. Min pappa, som växte upp i New York, var på 1950-talet engagerad i en radikal vänsterrörelse, där man brukade benämna dåtidens kalla krig mellan USA och Sovjet för ”The great partnership”.


Annonser:


Vi lever idag med en ny järnridå där folk på bägge sidor matas med ensidig hat- och hotpropaganda. De alltmer bisarra yttringarna av antirysk diskriminering – såsom bojkotten av rysk musik och litteratur – används flitigt av Kreml som exempel på hur ”väst visar sitt sanna ansikte”, som Putin sade i ett tal till folket. ”Väst hatar oss”, heter det i propagandan. ”Om vi inte försvarar oss kommer de att krossa och förnedra Ryssland, som kommer bli uppstyckat och förlora sin suveränitet”.

Polariseringen omöjliggör även en sansad debatt. När krigsveteranen och forna presidentkandidaten Tulsi Gabbard försökte initiera en diskussion om USA:s och Natos roll i att provocera Ryssland kallades hon på Twitter för en ”fucking traitor” även av etablerade opinionsbildare. Minst lika hätsk stämning råder i Ryssland där anslagstavlorna upplyser alla ”femtekolonnare” om att ”ni står på tur”. Corona-narrativet är utbytt av krigsnarrativet men dynamiken är snarlik. Precis som i Orwells roman serveras folket sina två minuter av hat. På bägge sidor av den nya järnridån har landsförrädare ersatt/kompletterat ”anti-vaxxare” som hatobjekt.

Polariseringen omöjliggör även en sansad debatt.

Under de två år då corona och vacciner var så gott som det enda media rapporterade om försökte jag som oberoende journalist fungera som en motvikt till den i mitt tycke okritiska och ofta propagandistiska rapporteringen de flesta medier ägnade sig åt. Jag gick på Folkhälsomyndighetens presskonferenser och ställde kritiska frågor, intervjuade människor som drabbats av misstänkta vaccinbiverkningar, granskade och nagelfor Läkemedelsverkets och Folkhälsomyndighetens påståenden, som ofta visade sig klent underbyggda.

Men hur bör vi i den alternativa mediesfären förhålla oss till kriget i Ukraina? Hur undviker vi att bli megafon för någondera sidans propagandamaskineri?

Även om de alternativa medierna positionerar sig annorlunda, göder även de ofta den polarisering som används för att söndra och härska.

Självklart bör vi fördöma den folkrättsvidriga invasionen. Självklart bör vi förkasta despoten i Moskva. Men för den skull för bör vi inte glorifiera den kriminella oligarki som styr Ukraina och som länge har ägnat sig åt att fängsla oppositionella och trakassera oberoende journalister.

Självfallet bör vi visa solidaritet med lidandet som nu drabbar Ukrainas civila, men utan att acceptera indelningen av världens lidande i ”värdiga och ovärdiga offer”, en kategorisering Noam Chomsky har beskrivit som kännetecknande för imperialistiska medier. Hur känns det för människor i Jemen att veta att deras liv är mindre viktiga?

En av USA:s främsta alternativjournalister, Aaron Maté på The Grayzone, betonar vikten av att även se konflikten från Rysslands (Kremls) perspektiv. Och visst har han rätt i att det tillämpas väldigt olika måttstockar för olika aktörer – det var inget tal om att bojkotta allting amerikanskt i samband med den fruktansvärda invasionen av Irak. Han har rätt i att även om Ukraina är ett självständigt land som själva får besluta vilka de vill ingå allians med, skulle USA agera precis likadant om Ryssland betedde sig på motsvarande sätt på USA:s ”bakgård”. Ett konkret exempel på detta är Kubakrisen 1962.

Denna geopolitiska analys tar dock för givet att fiendskapen mellan supermakterna är genuin, inte orwellskt regisserad.

Alternativjournalistiken har också med rätta uppmärksammat nazisterna som strider i ukrainska bataljoner. Frågan man glömmer att ställa i sammanhanget är vad Putin skulle ha emot nazister? Eller fascister för den delen? Den politiska gruppering som mest helhjärtat stöttar Putins krig just nu är Rysslands ultranationalister. Den forna politiska ungdomsrörelsen ”Nasji”, även kallad Putinjugend, satte i system att hota, smutskasta och misshandla oliktänkande.

Putins karriär tog fart då han hösten 1999, som nybliven premiärminister inledde bombräder mot Tjetjenien efter att tjetjenska terrorister påståtts ligga bakom de nattliga bostadssprängningar av ryska bostadshus som kostade 300 människor livet. De som istället velat utreda den ryska säkerhetstjänsten FSB:s eventuella inblandning i terrordådet har det i regel slutat illa för – den mest namnkunnige dissidenten på området var Alexander Litvinenko som dog en fasansfull död efter förgiftning med polonium. Mot fonden av den hjärtsjuke och alkoholiserade president Jeltsin som alltmer liknade en docka i vaxkabinettet framstod Putin som resolut och handlingskraftig, och spelade på djupt rotade fördomar mot tjetjener som han sade sig vilja ”ha ihjäl när de sitter på dass”.

Låt oss som ett tankeexperiment föreställa oss ledarskapet i Ryssland och Väst som delar av samma härskarklass. På bägge sidor av den nya järnridån ser vi en utveckling i samma totalitära riktning, med en tilltagande censur och en allt snävare åsiktskorridor. Under de gångna två åren har såväl Ryssland som de flesta västländer genomfört samma drakoniska frihetsinskränkningar med vaccinpass och masktvång, och slagit ut många människors försörjning med utdragna nedlåsningar av samhället.

När det gäller den långsiktiga agendan för mänskligheten finns heller inga meningsskiljaktigheter mellan de skenbart fientliga makterna. De är alla lydiga pjäser på World Economic Forums (WEF) schackbräde och deltar entusiastiskt i genomförandet WEF:s fjärde industriella revolution, där målet för framtiden är en AI-styrd värld, allt mer övervakning och kontroll, samt allt mindre individuell frihet.

Om vi lyfter blicken bortom den ideologiska propagandan kan vi se hur både västmakterna och Putins Ryssland använder varandra som en orwellsk yttre fiende – för att motivera censur mot sin egen befolkning. För att skydda folket mot fientlig desinformation som det heter, ska invånarna enbart få maktens version av verkligheten.

Vad sägs om att vi slutar lyssna och lita till deras lögner, slutar basera vår förståelse av verkligheten på det vi matas med via våra skärmar, och att vi vägrar välja sida i deras söndra-och-härska-kampanjer? Hur länge ska vi fortsätta gå som en fårskock ledd från den ena propagandakrisen till den andra och låta våra känslor styras och manipuleras av världens rikaste och mäktigaste intressen?

Om vi inte återgår till att leva våra liv utanför den konstruerade verklighet som pumpas in i våra sinnen med oavbruten, hjärnskadlig propaganda reduceras våra psyken till terminaler som mottager kommandon från huvuddatorn – ”Hata Ryssland! Be för Ukraina!”. Till slut är vi inte längre självständiga, reflekterande människor.

Filmen The Matrix från 1999 beskriver en framtid där mänskligheten är infångad i en simulering. Utan att veta om det har människor blivit kapade av artificiell intelligens och får sin upplevda verklighet serverad via en kabel kopplad till hjärnan. Men hur såg vägen in i simuleringen ut? Det förtäljer inte historien.

Kanske ungefär som den tid vi lever i nu. Människor får allt mer av sin världsbild via skärmen och de som kontrollerar nyhetsflödet kan också konstruera mer av den verklighet många lever i. Genom att trycka på olika knappar såsom Rädsla, Ilska, och Hat går det att styra folks reaktioner och känsloyttringar.

Tillvaron börjar också te sig alltmer absurd. Kefiren plockas bort från livsmedelshyllorna, Tjajkovskij från konserthusen. Någon sade att aprilskämten är inställda i år eftersom det ändå inte finns något påhittat som kan matcha det som nu sker i världen.

Voltaire skrev att den som kan få dig att tro på det absurda kan få dig att utföra illdåd. Efter två år av ständigt föränderliga direktiv om att vi måste sitta ned på krogen, vara max si och så många personer i en grupp, bära mask från restaurangbordet till toaletten (det får tas av när vi sitter på muggen och när vi sitter och äter) etcetera, ska vi nu förväntas tro att ryskägda katter som utestängs från utställningar bidrar till freden i Ukraina.

Ett skäl till att corona-narrativet höll på att krackelera var att kritiken och avslöjandena började sippra igenom hela vägen till mainstreammedia. Detta i sin tur var en effekt av eldsjälars outtröttliga försök att göra kritiska perspektiv hörda genom den allt kompaktare censuren och självcensuren. Ihållande protester i stora delar av världen mot covid-restriktioner och vaccinmandat spelade också en viktig roll. Till slut började även Youtube-giganter som Joe Rogan och Russel Brand ta upp covid-åtgärderna och belysa de manipulationer och bedrägerier vi har varit föremål för under de här två åren. I Kanada kunde premiärminister Trudeau, trots totalitära åtgärder, inte få stopp på de folkliga protesterna, som började sprida sig till andra delar av världen.

Men krigsrapporteringen lyckades på bara några timmar förpassa allt detta till medieskugga. Krigsfebern tjänar dessutom som distraktion från den underliggande politiska och ekonomiska agenda som många har försökt varna för. ”War is the health of the state”, sade författaren Randolph Bourne under första världskriget – den universalmedicin makthavare kan ta till för att avancera sina impopulära agendor och för att avleda människors uppmärksamhet från korruption och vanstyre.

En uppskrämd allmänhet fås enklare att acceptera avskaffandet av olika friheter. Precis som föregående narrativ används kriget i Ukraina för att accelerera den ytterligare centralisering av makten som den globala ekonomiska eliten har i pipeline. Ett exempel på den auktoritära agendan är utvidgandet av WHO:s befogenheter, så att de framöver ska kunna påtvinga stater olika drakoniska åtgärder. Några dagar efter krigsutbrottet förkunnade EU-kommissionen att man skulle påbörja förhandlingar med anledning av denna nya lagstiftning. Helt under radarn i de flesta medier.

Invasionen av Ukraina tjänar många agendor, små som stora. Den innebar slutet för en utdragen kamp som miljöaktivister länge fört för att skydda ett skogsområde utanför Moskva från avverkning. Aleksej Sakhnin, den mångårige Putinkritikern jag intervjuade i Folkets Radio nyligen, berättade att skogsmaskinerna kort efter krigsutbrottet kom och kalhögg skogen utan att möta nämnvärt motstånd.

I Sverige tävlar partiledarna om att snabbast möjligt vilja dra in Sverige i Nato. DN:s Johan Croneman, en av få mainstreamkrönikörer som vågat uttrycka en avvikande uppfattning, har kallats för Putins nyttiga idiot, hotats och mejlskrivare har yrkat på att han bör censureras. En sak Nato-hökarna har åstadkommit de senaste 5-10 åren är att göra samtalsklimatet i Sverige mer likt det i Putins Ryssland.

En av de första åtgärderna som vidtogs efter krigsutbrottet var att den ryska kanalen RT stängdes av för västerländska servrar. Som ett led i censuren raderade Youtube sex års avsnitt av RT:s intervjuserie On Contact, ledd av prisbelönte amerikanske journalisten Chris Hedges, en mångårig kritiker av kapitalism och imperialism.

Hedges skriver om det inträffade att han var på RT av samma skäl som dissidenten Vaclav Havel var på Voice of America under kommunistregimen i Tjeckoslovakien. Det var att vara där eller att inte bli hörd alls som var alternativen. Havel hade inte mer sympati för Washington än Hedges har för Moskva. ”Men om man utmanar den officiella lögnen, vilket jag ofta gjorde, blir man snart en icke-person i digitala medier”, skriver Hedges. ”I totalitära system upphör du att existera från en dag till en annan”.

Hedges har länge varnat för farorna med den digitala hjärntvätt vi ständigt utsätter oss för. ”Shut off your electronic hallucinations!” – stäng av dina elektroniska hallucinationer, sade han i en intervju för några år sedan. Man skulle idag kunna tillfoga: medan det ännu är möjligt!

Hur bör då vi alternativa journalister rapportera om Ukraina? Hur kan vi bedriva seriös journalistik som varken fördjupar polariseringen eller avleder uppmärksamheten från ovan nämnda agendor? Ett viktigt ämne är undermåligheten i själva rapporteringen. Hur även redaktioner som säger sig ha högt ställda krav på opartiskhet och trovärdighet fullständigt tycks ha abdikerat från dessa riktlinjer.

Hur kan vi bedriva seriös journalistik som varken fördjupar polariseringen eller avleder uppmärksamheten från ovan nämnda agendor?

Undersökande journalisten Dan Cohen har kartlagt den armé av politiska rådgivare, Washington-lobbyister och hundratals PR-firmor och mediesajter med underrättelsekopplingar som deltar i hybridkriget på Ukrainas sida och ”kontrar den ryskledda desinformationen” med sina egna propagandakampanjer och psyops.

Cohen citerar ett Nato-befäl som till Washington Post sagt att ”De (ukrainarna) är verkligen utmärkta på strategisk kommunikation”. Att ytterst lite av informationen som kommer därifrån går att verifiera tycks vara underordnat.

Jag har både ryska och ukrainska vänner och får ofta ta del av fasansfulla filmsnuttar, som sägs visa upp motståndarsidans bestialiska beteende. Ukrainska barn som ligger döda bredvid sina små cyklar, deformerade efter ryska bombräder. Ukrainska soldater som skjuter ihjäl tillfångatagna ryska soldater och sedan ringer upp deras mödrar och skrattar när de berättar om hur de slaktat deras avskum till söner. Sanningshalten kan inte jag värdera, men i den mån filmklippen är avsedda att polarisera och väcka avgrundsdjupt hat tjänar de sitt syfte väl.

Vi måste helt enkelt, för våra barns framtida frihet, väcka det kritiska tänkande vars frånvaro har möjliggjort den teknokratiska diktatur vi nu är på väg in i. Vi måste avkoda allting som kommer mot oss via våra skärmar – oavsett om det är i mainstreammedier, alternativa medier eller ”sociala” medier – utifrån maktens strategi att söndra och härska. När vi väl blir varse mönstret kan vi också genomskåda maktens kampanjer för vad de är: ett försök att avleda uppmärksamheten från införandet av totalitära system samt att polarisera och därmed splittra de breda folklager som annars skulle bjuda motstånd.

 

Per Shapiro



Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.