Under den gångna hösten har Oliver Stones filmatisering av Edward Snowdens liv rullat på biografer runtom i världen. Händelseförloppet kring Snowdens visselblåsning 2013 och påföljande flykt till Ryssland lämnar knappast någon oberörd.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 3 december 2016.
Något som Snowden efterlyste då och efterlyst allt sedan dess, är en levande diskussion om övervakningssamhällets effekter. En av dem som gjort minnesvärda inlägg i debatten är en av de journalister på The Guardian som såg till att få ut Snowdens avslöjanden till allmänheten – Glenn Greenwald. Greenwald påpekade i ett framträdande på TED år 2014 bland annat att det moderna övervakningssamhället påminner om vad han kallar för ett gigantiskt Panopticon.
Panopticon (ung. ”Allseende”) var en ritning av ett fängelse som den brittiske filosofen Jeremy Bentham skapade i slutet av 1700-talet. I mitten av Benthams fängelse fanns ett vakttorn som i 360 grader kunde se in i en omgivande rund borg av fängelseceller. En avgörande detalj i Panopticons design var vakttornets speglar, som gjorde det omöjligt för fångarna att veta när vakterna tittade in i deras celler eller när de inte gjorde det. Det faktum att fångarna aldrig säkert visste när de var övervakade eller inte, skulle ge upphov till en psykologisk effekt som gjorde att de alltid kände sig tvungna att anta att de var övervakade och därmed att bete sig korrekt. Benthams idé om Panopticon har sedan tillkomsten inte bara kommit att användas i fängelsearkitektur världen över, utan har också givit upphov till ett eget begreppsområde – panopticism – myntat av den franske filosofen Michel Foucault för att beskriva även sociala fenomen.
Utgående från ett sådant så kallat panopticistiskt perspektiv, sågar Greenwald bland annat argumentet att den som inte har något att dölja inte har något att frukta. Detta eftersom massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan, och gör människor mer konformistiska. Privatlivet har i sig självt ett egenvärde som ger individen en egen sfär där denne kan utveckla ett eget tänkande, eller förhindrar utveckling om den personliga integriteten systematiskt monteras ned. Vidare konstaterar Greenwald att innehav av känslig information om någon annan de facto är ett maktförhållande, och att övervakningsmaskineriet potentiellt kan användas mot vad systemets etablissemang uppfattar som utmanare till makten under täckmanteln att bekämpa extremism. Visst kan detta även användas mot terrorister med omoraliskt motiv, men det enda som krävs för omoraliskt bruk av riktad övervakning mot politiska dissidenter är att man lyckas definiera dem som terrorister eller åtminstone som farliga extremister. Bland de mer själviska och moraliskt eftersatta hållningarna som finns att anta är att acceptera övervakningssamhällets framväxt bara för att ens eget personliga vardagsliv inte utgör något hot mot den rådande statsmakten.
Massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan och gör människor mer konformistiska
Trots värdefulla bidrag till debatten som Snowden och Greenwald gjort, lyser den större och fördjupade analysen av övervakningssamhällets konsekvenser fortfarande med sin frånvaro. En central aspekt av temat, som aldrig tagits upp i konventionell media, är det faktum att många redan i ett tidigt skede uttryckte en oro för det framväxande övervakningssamhället över hela västvärlden i kölvattnen av 11 september 2001. Trots att totalitär lagstiftning som Patriot Act infördes gradvis, och vidareutvecklades inför öppen ridå både i Amerika och Europa, avfärdades dessa röster under nästan 12 års tid konsekvent som paranoida konspirationsteoretiker. De som vid tidpunkten för Snowdens avslöjanden att döma av detta redan sedan länge hade insett Storebrorsamhällets omfattning, förblev därför minst sagt förbryllade när de större mediekanalerna plötsligt hakade på The Guardians scoop om Snowden. Hur kunde det nu så självklart och oproblematiskt föras fram av samma massmedier som visat sig så positiva till nytotalitära strukturer och tidigare så systematiskt hade förnekat övervakningssamhällets framväxt?
Om detta må de lärde tvista, men en tänkbar faktor är att Snowdens djärva avslöjanden inte nödvändigtvis verkar negativt för nytotalitarismens sympatisörer, åtminstone på kort sikt, förutsatt att en ökad Panopticon-effekt på medborgarna kompenserar för den demokratiska trovärdighetsförlusten man med detta orsakats. I kontrast till den föregående situationen, då övervakningssamhällets framväxt under många år beskrevs som paranoia, är det utgående från en sådan strategi snarare välkommet att låta medborgarna att i något skede förstå och påminnas om att de är övervakade av ett vakttorn i mitten av deras egen variant av Panopticon. Utgående från en sådan grundinställning är det viktigaste man kan göra för att rädda situationen att styra den efterföljande debatten in i en återvändsgränd och begränsa den vid att bara konstatera att Storebror ser dig.
Det otvivelaktigt positiva i berättelsen om Snowden är att den är en källa till inspiration till en uppväxande generation att hävda sin integritet gentemot samtidens maktfullkomliga strukturer. Det budskapet överväger av allt att döma den psykologiska effekten av att människor numera kan konstatera att de vistas i ett globalt Panopticon.
Isac Boman
