Destruktiv påverkan från psykopatiska personlighetstyper kan vara det mest allvarliga och omfattande samhällsproblemet i vår tid. Den polske forskaren Andrzej Łobaczewskis banbrytande psyko-sociala analyser bär samtidigt på viktiga nycklar till att bryta dess lömska förbannelse i både små och stora sammanhang.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
101 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Efter andra världskrigets slut inledde Andrzej Łobaczewski sina studier i psykiatri vid Jagellonska universitetet i Krakow. Vad han då inte visste var att hans professor, Edward Brzezick, själv var psykopat. Efter att instinktivt ha känt att något inte stod rätt till började Łobaczewski tillsammans med ett fåtal vänner, för att själva behålla vettet, på ett vetenskapligt sätt studera hur gruppdynamiken förändrades under studietiden.
Artikeln publicerades ursprungligen den 16 oktober 2021.
Med åren drog de sedermera slutsatsen att psykopatiskt inflytande följer vissa förutsägbara mönster och har exakt samma effekt på små grupper som på samhället i stort. Łobaczewski myntade begreppet ponerologi (studiet av ondska) för att beskriva det nya forskningsområdet och sammanfattade sedermera detta på sin ålders höst i boken Political Ponerology som utgavs 2006.
Enligt Łobaczewski kännetecknas grupper som infekterats av psykopatologi framförallt av vad han benämner som paramoral, paralogik och dubbeltänk. Paramoral innebär att värderingar förvrids till sin motsats, medan paralogik syftar på stigmatisering och utträngande av genuint logiskt tänkande. För att hålla ihop paramoralen och paralogiken medföljs dessa även av så kallat dubbeltänk, där två eller flera motstridiga idéer samtidigt måste accepteras som sanna.
Det fåtal individer som håller fast vid de förlorade värderingarna, eller envisas med att använda sig av sitt sunda förnuft, demoniseras med olika typer av fientliga etiketter och riskerar olika sanktioner – såsom social utfrysning eller till och med fysiska repressalier. Den psykopatiska maktens antimoral projicerar samtidigt en demonisk avbild på dem den uppfattar som sina motståndare och avleder på det sättet också uppmärksamheten från sig själv. Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare. Ner blir upp och upp blir ner.
Den som påtalar sanningen anklagas för lögn, medan lögnare belönas som sanningssägare.
Samtidigt är det svårt för de flesta att sätta fingret på vad som är fel i en grupp som infekterats. Upplevelsen av att befinna sig i en liten eller stor grupp, där psykopatiskt inflytande fått fäste, kan närmast vara som om en demonisk kraft tagit kontroll över dem utan att de ens kan förklara varför de känner som de gör. Samhällen där dessa fenomen blivit dominerande i politiken och kulturen benämner Łobaczewski som patokratier – ett styrelseskick som är oberoende av den samhällsbärande ideologin. Patokratier kan med andra ord vara kommunistiska likväl som fascistiska eller liberala – eftersom psykopaten blott betraktar och behandlar ideologi som olika säljande förpackningar att förvridas för att förmedla ett annat innehåll – att möjliggöra för en psykopatisk härskarklass att dominera och parasitera på den resterande samhällsorganismen. Łobaczewskis budskap var att den yttersta utmaningen för ponerologins studier stod i att finna hållbara motmedel mot sådan patokratisk förvridning.
Idag lever vi de facto i en tid då det ekonomiska systemet möjliggör finansiell utsugning och förslavning av hela länder. Privatlivet gentemot centralmakten har avskaffats och ersatts med ett övervakningssamhälle. Det fria demokratiska samtalet har ersatts med politiskt korrekt moralpanik. Etablerad massmedia förvrider och förtiger istället för att informera och upplysa. De folkvalda har själva vänt sig mot sitt egna folk och förnekar grunden för dess själva existens. Demokratin, kan man konstatera, är inte heller den immun mot psykopatiskt inflytande och kan även den förvridas till patokrati under Demon Kratius härskarskap.
Hoppeligen kan Andrzej Łobaczewskis visdom och insikter nyttjas för att förhindra att så åter sker när väl dagens variant av bred samhällelig patokrati är förpassad till historieböckerna.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
101 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Den lilla människan får kämpa allt hårdare för att betala hyran, köpa mat och undvika att skuldsätta sig. Samtidigt fortsätter det politiska etablissemanget i Stockholm och Bryssel att strö pengar omkring sig som vore man pojken med guldbyxorna.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 15 mars 2025.
Skattemedel läggs på jätteprojekt som framstår som alltmer frånkopplade från verkligheten, i form av summor som rör sig om närmast ogreppbara belopp. Nyligen lät EU-kommissionen, med Ursula von der Leyen i spetsen, exempelvis meddela att man vill satsa ytterligare motsvarande 9000 miljarder kronor, alltså 9 biljoner, på militären i proxykriget mot Ryssland. För att få någon form av konkret referens kan nämnas att det är mer än sju gånger hela den svenska statsbudgeten. Det betonas därtill att ”Europa är redo att massivt öka sina försvarsutgifter”.
På etablissemangsmediernas ledarsidor är stämningen mestadels exalterad över linjen att Europa skär ner på välfärden och istället lägger pengarna på militär upprustning. Delar av finansieringen, förklarar von der Leyen vidare, ska ske genom ännu mer lån (vad annars?). Hemma i Sverige måste Svensson påminnas om att det är för friheten detta krig bedrivs, inte för storkapitalets eller det militärindustriella komplexets avräkning, nej alls inte. För vad kunde väl vara mer demokratiskt ovärderligt för Sverige och Europa än att vagga in Europas länder än djupare in i Wall Streets trygga famn och köpa vapen för pengarna?
Europe must trim its welfare state to build a warfare state – Janan Ganesh https://t.co/EbGMtswxDk
De specifikt svenska insatserna i form av pengar och materiel som slussas ut ur landet till krigets Ukraina, vid sidan av att vi liksom andra EU-länder får bära oket av fröken Ursulas frikostiga donationer, har numera överträffat statsbudgetens post för pensioner.
Det är mot denna bakgrund knappast förvånande att larmen duggar tätt om att allt fler barnfamiljer vräks, att ensamstående föräldrar och pensionärer inte har råd att äta sig mätta och att många tar till desperata åtgärder som sms-lån eller söker sig till kyrkan och frivilligorganisationer för att få hjälp att klara vardagen.
Hyreshöjningar, elprischocker, rusande matkostnader och urholkade löner är exempel på ekonomiska fenomen som alla direkt kan kopplas till politiken som bedrivs. Sammantaget har det gjort det omöjligt för många att leva med värdighet och det har drivit på hushållens akuta skuldsättning. Förra våren uppgick svenskarnas skulder hos Kronofogden till 119 miljarder kronor – en 17-procentig ökning på bara ett år. För många unga par som vill bilda familj är ett hus, något som tidigare var en självklarhet, idag för många närmast en naiv utopi. Det är ett tecken i tiden att nyliberala tankesmedjor som Timbro vill att regeringen öppnar upp för byggandet av slumbostäder utan kök eller fönster.
En föreställning som präglat Norden under lång tid har varit att efterföljande generationer i regel fått bättre materiella förutsättningar än sina föräldrar och farföräldrar. Det är dock svårt att tolka utvecklingen på annat sätt än att vi i själva verket lever i en tid där historieböckernas Fattigsverige nu är på väg tillbaka, och det med besked.
För detta kan vi tacka alla de makthavare som konsekvent visat att de prioriterar opportunistisk ideologi och kortsiktiga egenintressen framför folkets långsiktiga välfärd för ögonen. ”Vad fan får jag för pengarna?”, som industrimannen Leif Östling formulerade det, är en fråga som allt fler svenskar med rätta också ställer sig.
Krig, ”klimat” och covid
Priset för de halsbrytande satsningar som makthavare slängt sig in i bara sedan millennieskiftet, eller ens under de senaste fem åren, är svåra att överhuvudtaget greppa. Det handlar om tusentals och åter tusentals av medborgarnas miljarder som pumpas in i projekt där insatser och kostnader fördelas på många olika sätt och nivåer. Även om de ofta är svåra att greppa i sina komplexa upplägg är det å andra sidan heller ingen raketforskning att konstatera vart pengarna gått, för det är man mycket öppna med.
Debaclet Ukraina betraktades allmänt, före 2022, som ett av Europas mest havererade och korrupta länder. Föga överraskande konstateras nu mycket riktigt att en stor del av pengarna som skickats till landet har ”försvunnit”, liksom att militärt materiel som skickats nu återfinns hos kriminella nätverk bland annat i Latinamerika och säkerligen även i Europa. I medströmsmedia påminns det i sammanhanget förstås inte heller om att de senaste tre årens krig varit ett helt meningslöst företag i sig självt och även, framför allt mot denna bakgrund, var mycket nära att avslutas med ett fredsavtal redan i mars 2022 med i stort sett eniga diplomatiska delegationer från Ukraina och Ryssland efter samtalen i Istanbul. Det faktum att trovärdiga vittnesmål uppgivit att överenskommelsen saboterades från Västblockets sida med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som torped, är uppgifter som blir allt tyngre att bära.
Vanan hos det politiska kotteriet att satsa pengar på nationalekonomiska svarta hål föregår samtidigt, och lär dessvärre också efterfölja, Ukraina. Bland tidigare satsningar som gjorts, till demokratins gagn får vi förmoda, återfinns massinvandringspolitiken, som enligt bedömare kostat svenskarna åtminstone 250 miljarder kronor årligen. Vid sidan av svepande humanitära skäl har detta i regel framför allt motiverats med behovet av ett större utbud på nya restauranger.
Hundratals miljarder kronor betalas in till EU-kolossen i Bryssel, som vid sidan av krig i nuläget har utvecklat sitt medborgerliga erbjudande till nya och innovativa former av totalitarism, så som Chat Control-projektet. Nämnas kan förstås också alla miljarder som lagts, och fortsätter att läggas, på ”klimatsatsningar” på EU-nivå, som att ge starka mediciner till mjölkkor för att försöka få dem att sluta fisa. Skälet är att detta är miljövänligt, garanterat hälsosamt för kossorna och säkerligen, i förlängningen, också bra för mejeriprodukterna och människorna som äter dem.
Livsmedelsförsörjningen är man på god väg att förstöra och det är numera inte bara i Nederländerna som det finns goda skäl till bondeuppror. De svenska jordbruken tvingas, främst i klimatpolitikens, sanktionernas och energikrisens namn, läggas ner på löpande band, där NyD nyligen bland annat uppmärksammade hur situationen för mjölbönderna i Norrland är kritisk och att det snart inte ser ut att finnas kvar några mjölkgårdar i de norra delarna av landet.
”Kompensationen”, som vi för detta erbjuds från makthavarna vid sidan av svävande löften om att undvika jordens undergång, består i första hand av vindkraftsparker som är mycket illa anpassade för samhällsekonomins faktiska behov. För vissa segment av befolkningen utgörs också delar av kompensationen av förbättrad nattsömn över att elakingen i Kreml inte kan köpa svenskt knäckebröd, i varje fall inte utan att importera det på omvägar via transitländer, med andra ord ungefär på samma sätt som vi inhandlar rysk olja.
Nedstängningspolitiken under corona var heller inte gratis, eller, rättare sagt, skadade ekonomin i sina grundvalar. I efterhand konstateras samtidigt också att den, som många kritiker redan vid tillfället påpekade, i stort sett var helt betydelselös i epidemiologiskt hänseende. Om man även tar folkhälsoaspekter i beräkningen, psykiska och fysiska, är den slutgiltiga notan för covidpolitiken fortfarande högst oklar – alltså vid sidan av den avbetalningsplan till läkemedelsjättarna som Ursula von der Leyen drog på EU:s medlemsländer via sin sms-shopping med Pfizer-bossen Albert Bourla.
Detta, kan tilläggas, rör sig blott om ytliga nedslag i ett system som visar betydligt fler tecken på att man är i färd med att omsätta sin moraliska bankrutt i en ekonomisk.
En ledarskapskris
Sverige och många andra europeiska länder har historiskt befunnit sig i extrem fattigdom under vissa perioder – även om ingen levande människa idag är tillräckligt gammal för att minnas detta. Det fanns en tid där misären var så utbredd att nästan en tredjedel av befolkningen inte längre såg någon framtid i sitt hemland utan valde att fly undan svält och missväxt för att söka efter ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
Det finns förstås betydande skillnader mellan samtidens och 1800-talets Sverige, men även den grundläggande ekonomiska standard som vi tagit för given kan mycket väl tas ifrån oss, och det görs också.
Trenden pekar tydligt på att vi befinner oss i början av en motsvarande period av ekonomisk tillbakagång, men denna gång beror det inte på missväxt i jordbruket, utan på missväxt hos den styrande klassen.
Det finns, tyvärr, ingen enkel eller snabb (realistisk) lösning på den problematiken – men lika fullt är det av yttersta vikt att en radikal förändring sker. Grundprincipen är enkel och väl känd av var och en som kan se bortom medströmsmedias dimridåer; så länge makthavarna inte har vilja eller kompetens att tjäna medborgarnas väl, kommer medborgarna heller inte att gynnas av den politik som förs.
Den lilla människan får betala för Ulf Kristerssons undermåliga beslut. Montage. Foto: Magnus Liljegren/Regeringskansliet, Monkeybusinessimages/iStock
Dagens svenska och europeiska etablissemang har bortom rimliga tvivel för länge sedan visat att de drivs av andra motiv än att tjäna Sveriges och Europas folk, oavsett om de heter Ulf Kristersson, Magdalena Andersson eller Ursula von der Leyen. Samma typ av olämpliga makthavare återfinns dessvärre inte bara i politiken, utan även i andra samhällsbärande sektorer som storbanker och massmedier. Den andliga fattigdomen i det sociala nervsystemet manifesterar sig på många sätt, nu även på ett alltmer påtagligt ekonomiskt plan.
Det vore fullt möjligt att peka på en lång rad enskilda reformer som skulle kunna förändra den ekonomiska situationen, men det är sekundärt i ett läge där det som i själva verket behövs är ett djupgående systemskifte. Det behövs ett politiskt ledarskap som fullgör sitt faktiska ansvar och funktion att tjäna medborgarna snarare än ytliga massmediala narrativ och ultraglobalistiska intressegrupper.
Det måste inte vara så här. Om, och när, viljan finns, kommer det förstås att gå alldeles utmärkt att prioritera samma pengar på områden och projekt som på riktigt gynnar nationens intresse och utveckling. Exemplet El Salvador, som tidigare lyfts på NyD Analys, är av alldeles särskild relevans i sammanhanget eftersom det visar att en politisk förändring av denna magnitud inte bara är möjlig, utan dessutom kan ske mycket snabbt särskilt i ett litet land som Sverige.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
101 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Svenska politiker brukar slå sig för bröstet och hänvisa till olika rapporter som gör gällande att Sverige är ett av världens mest demokratiska länder. Här har vi minsann friheten att välja.
Frågan följer dock – vad är det då egentligen vi har att välja på? Vad är det för partier som påstår sig representera svenska folket, och vad skiljer dem egentligen åt?
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 3 maj 2025.
De rödgröna partierna betonar generellt vikten av bidrag, en stor offentlig sektor och vurmar i högre utsträckning för diverse, förment förtryckta, nationella minoriteter – medan den borgerliga högern snarare värnar om avdrag, riskkapitalisters rätt att ta del av skattebetalarnas pengar och lovprisar Israel vid varje tillfälle som ges.
Angående riksdagskammarens ”debatter” om dessa saker skulle man samtidigt kunna citera den tidigare S-ledaren Stefan Löfven med att ”det där är bara käbbel”. Debatterna är fokuserade på procentsatser och andra relativt betydelselösa höjningar eller sänkningar, som samtidigt lyfts fram som viktigt stoff på etablissemangsmediernas löpsedlar.
”Barnbidraget måste höjas med 200 kronor”, skriker någon – ”Nej, det måste det inte alls, flerbarnstillägget måste avskaffas”, gapar någon annan – och så håller cirkusen på.
I det stora hela bråkas det helt enkelt om vad som i sammanhanget är petitesser och oväsentligheter.
Den rörande enigheten
I nästan alla frågor av djupgående betydelse är riksdagspartierna samtidigt rörande överens.
Exempel på områden där det politiska etablissemanget ställer sig bakom med enad röst är bankernas sakrosankta maktposition i samhället, den globalistiska kulturrevolutionen under regnbågsfanan inklusive det gradvisa befolkningsutbytet, det totalitära massövervakningssamhället, Nato och förhållningssättet till Ryssland, till koldioxid, och även mer tidsbegränsade teman med särskild laddning så som experimentella massvaccinationskampanjer och covidpass eller sympatier med den öppet våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM.
I alla dessa frågor agerar regnbågspartierna som en koalition, som vore de blott olika falanger av ett och samma statsbärande parti.
Ibland låtsas man vara osams – men i de större frågorna är man rörande överens. Montage. Foto: Ulf Kristersson, Magdalena Andersson/FB
Partierna längst till vänster eller till höger kan då och då opponera sig mot att massinvandringsprojektet går för snabbt, att EU-medlemskapet är för dyrt eller vem som egentligen ska ha äran för Natointrädet. Några faktiska ansträngningar för att bryta väg för en annan politisk riktning utanför riksdagsparlamentarikernas komfortzon görs dock inte.
Systemet är riggat på så sätt att vi i teorin förvisso har politisk valfrihet – men i praktiken bara vad gäller frågor som är relativt obetydliga för makten och samhället i stort – och som inte upplevs hota regnbågspartiernas maktmonopol. Man kan unna sig själv och även andra en hel del teatraliskt gapande, så länge regnbågssystemet i sin helhet inte ifrågasätts.
När en någorlunda genuin utmanare sticker ut hakan visar regnbågspartierna snabbt vad de går för och bildar enad front – där allt fokus läggs på att demonisera och bekämpa den systemhotande utmanaren tills den är besegrad eller tillräckligt urvattnad för att, som i Sverigedemokraternas fall, slutligen vika sig och smälta in som blott en ytterligare blågul nyans inom regnbågskoalitionen.
En bromskloss
Om denna strategi inte fungerar och verkliga oppositionspartier tar mark kan andra metoder med framgång användas. Organiserade lobbyister agerar systematiskt för att underminera och liberalisera oppositionen genom att locka dess företrädare med pengar, inflytande eller andra förmåner i utbyte mot att man släpper vissa frågor. På så sätt kan regnbågssystemet snabbt och enkelt få en tacksam glans av opposition – och chimären om parlamentarismens förträfflighet förstärks ytterligare.
En av regnbågspartiernas de facto viktigaste funktioner är att agera bromskloss mot alla typer av verkliga förändringar.
Partier i rött, grönt, blått eller blågult visar att demokratins finrum minsann erbjuder alternativ för alla åsikter och perspektiv. I praktiken fungerar dock riksdagspartierna som olika falanger av ett och samma regnbågssystem. Samtidigt som man de facto är eniga i alla frågor av betydelse skapas det bland annat en bedräglig illusion av att det redan finns något för alla tycken och smaker – och att det därför är ”slöseri” att lägga sin röst på verkligt oppositionella partier utanför riksdagen.
Vissa regnbågspartiers roller är särskilt otydliga, på gränsen till komiska om det inte vore för det underliggande allvaret i problematiken. Även för den som har politik som specialintresse kan det vara svårt att förstå varför exempelvis både Centerpartiet och Liberalerna behövs i riksdagen, eller vad som egentligen skiljer deras svävande världsbilder åt. Liberalerna skriker sig exempelvis hesa om att man minsann värnar medborgarnas ”frihet”, samtidigt som man i nästa ögonblick glatt applåderar när massövervakningsapparaten byggs ut ytterligare eller över att medborgarna tvingas visa upp sina vaccinationspass för att få vara en del av samhället.
”Ett cyniskt bedrägeri”
Den politiska dockteatern av spelad valfrihet erbjuder oss alla att delta i gnabbet om hur många regnbågsflaggor som ska vaja på Riksdagshusets flaggstänger. Grundriktningen är huggen i sten – dikterad av ett neo-liberalt etablissemang med en alltmer totalitär attityd där man betraktar avvikande uppfattningar som ett hot mot det system de specialiserat sig på att livnära sig av.
Representanterna för Tidölagets ”högerblock” betonar ofta hur mycket just deras parti behövs – men det är inte helt lätt att förstå vad som egentligen skiljer dem åt. Foto: Tom Samuelsson/CC BY-SA 4.0
Här står vi idag. Medan regnbågsgänget fortsätter att käbbla om skattesatser och symbolfrågor, för att marknadsföra en falsk demokrati, tickar klockan på för de verkligt stora problemen. Deras låtsasbråk och pajaskonster i riksdagen blir ett sätt att hålla oss upptagna med oväsentligheter så att vi inte ska lägga märke till den snäva åsiktskorridoren, eller att de underliggande narrativen är desamma oavsett vilken av de olika regnbågsfalangernas representant som står och orerar i talarstolen.
Det första steget till verklig förändring är att konstatera faktum: det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.
Utan sanningen är demokratin död
Så länge vi fortsätter att rösta och tro på samma gamla livströtta och konforma gäng, kommer inget att förändras. Den urblekta regnbågen kommer att fortsätta vaja trött i vinden, medan världen kommer att brinna i allt hetare lågor.
Det finns ingen meningsfull politisk valfrihet i regnbågssystemet.
Tilläggas kan också att Sverige inte på något sätt är unikt i Västblocket av idag vad gäller denna typ av system. Sverige och det kollektiva Väst är i desperat behov av hederliga representanter med genomgripande visioner om hur samhällskroppen kan läkas och hur saker och ting kan bli bättre – på riktigt. Vi behöver ledare och företrädare som inte backar för etablissemangets drev och som vågar sätta de verkligt viktiga frågorna – de som regnbågspartierna systematiskt sopar under mattan – högst upp på agendan.
Utan krafter som vågar säga sanningen, även när den är som mest obekväm, är demokratin död. Bara genom att var och en av oss kliver fram i det lilla, eller stödjer andra som gör det vi själva inte klarar på varje sätt vi kan, kan den återuppstå i en mer meningsfull form.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I österrikiska Burgenland tvingas asylsökande arbeta – ett system som Sverige och resten av EU borde ta efter. Dessvärre har våra politiker i decennier visat att befolkningens och landets bästa sällan står högst på agendan.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
101 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
En intressant modell har införts i delstaten Burgenland i Österrike. I veckan implementerades ett system, kallat ”Burgenlandmodellen”, som innebär att asylsökande ska arbeta för sina värdkommuner. Systemet syftar till att placera personer där extra hjälp behövs som mest. De som upprepade gånger vägrar att arbeta utan godtagbar anledning riskerar att få sina socialbidrag sänkta till ett absolut minimum.
Statsrådsledamoten Daniela Winkler, från Socialdemokraterna (SPÖ), förklarade i ett tal förra veckan att migration måste vara både ekonomiskt och socialt hållbar:
– Åtgärderna är avsedda att återspegla rättvisa gentemot befolkningen. När asylsökande blir engagerade bidragsgivare till samhället försvinner fördomar och integration blir en påtaglig upplevelse. Den strukturerade dagliga rutinen ger asylsökande stabilitet och mening under en period av osäkerhet. Det handlar inte om symbolisk sysselsättning, utan snarare om verkliga, vardagliga uppgifter.
Enligt ett uttalande på SPÖ:s webbplats handlar det om arbetsuppgifter inom bland annat landskaps- och vinterunderhåll, städning, leveranstjänster samt enklare uppgifter inom vårdhem och bibliotek. Arbete inom omsorg är begränsat till 20 timmar i veckan, medan andra samhällstjänster kan uppgå till 30 timmar. Ersättningen är satt till 1,60 euro per timme.
Asylsökande som vägrar att delta utan giltig anledning kommer att få sina ekonomiska förmåner nedskurna. Däremot garanteras fortsatt tillgång till grundläggande boende, mat och sjukvård.
Den som exempelvis vägrar att utföra obligatoriska uppgifter kan förlora rätten till statligt tillhandahållen bostad och istället erbjudas enbart en ”sovplats”.
Även delstaten Kärnten uppges arbeta med att införa ett liknande system där deltagande i samhällsnyttiga arbeten ska bli obligatoriskt för asylsökande.
Detta skulle kunna vara en modell för hela EU – och särskilt relevant för ett land som Sverige, där generositet länge präglat migrationspolitiken utan några tydliga krav på motprestation. Problemet är bara att det sannolikt är minst tio år för sent. I Sverige skulle det sannolikt ta flera år av utredningar innan ett liknande lagförslag ens skulle kunna läggas fram – om det överhuvudtaget vore politiskt möjligt. Det är fortfarande närmast tabu att tala om rättvisa gentemot den egna befolkningen när det gäller migrations- och integrationspolitik.
En intressant reflektion i sammanhanget är att migrationsströmmarna i princip aldrig riktas mot Asien – trots låga födelsetal – eftersom många länder i regionen, såsom Japan och Sydkorea, helt enkelt inte släpper in asylsökande. Där existerar inga omfattande system för bidrag och förmåner liknande dem som EU-länder (med undantag för Ungern) erbjudit i årtionden.
Har ni för övrigt noterat hur de svenska riksdagspartierna förändrat sin retorik nu när valet närmar sig? Statsministern framhäver i tal efter tal regeringens framgångar och betonar hur Sverige ”är på rätt väg”. Det är svårt att förstå hur han lyckas hålla masken – men lönen för att tala till folket med raka motsatsen till sanning är förstås god. Tyvärr går det ofta hem hos ett folk med alltför kort minne.
Nästa sommar ligger alla åtta riksdagspartier i startgroparna för valrörelsen. Jag misstänker att majoriteten av väljarna – återigen – kommer att lägga sina röster på dessa partier, trots att historien gång på gång visat att de inte prioriterar den egna befolkningen. Illusionen om att de denna gång ska satsa på svenska medborgares bästa verkar dessvärre sitta djupt.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Våra ledare påstår att vi har en plikt att försvara friheten och demokratin. I verkligheten tvingas vi finansiera en växande svart marknad där västerländska vapen hamnar hos kriminella, legosoldater och terrorister.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
101 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Att västvärlden okontrollerat har skickat och fortsätter att skicka stora mängder vapenleveranser till Ukraina, som sedermera dyker upp på svarta marknaden samt hos kriminella grupper och terroristorganisationer i andra länder, är ett problem jag har skrivit om flera gånger tidigare. Nu är det åter på tapeten när den nya chefen för den ryska delegationen vid Wiensamtalen om militär säkerhet och vapenkontroll, Julia Zhdanova, berättar om hur vapen från Ukraina når terrorister och kriminella grupper i Afrika, Latinamerika samt Mellanöstern.
Enligt diplomaten är den illegala cirkulationen av vapen och ammunition från Ukraina ett hot mot internationell fred och säkerhet. Med hänvisning till den utländska expertgruppens bedömning noteras att den höga korruptionsnivån inom det ukrainska ledarskapet, samt allvarliga brister i redovisningen av militära produkter som överförs av västländer, har en betydande negativ inverkan på tillväxten av flödet av ”hårdvara” signerat Nato/EU från Ukraina till svarta marknader.
– De huvudsakliga mottagarna är regionala och internationella privata militära företag, terroristorganisationer samt transnationella kriminella grupper i Afrika, Latinamerika och Mellanöstern. VZ.58-automatgevär och VZ.61 ”Scorpion”-maskingevär (Tjeckien), samt ammunition till dem, beslagtogs under en specialoperation av de amerikanska väpnade styrkorna mot ISIS-formationer i Syrien.
Enligt en preliminär undersökning av vapenmärkningarna fastställdes att vapnen levererades kostnadsfritt till de ukrainska väpnade styrkorna från det tjeckiska försvarsministeriet i mars 2023.
– Samtidigt är den största oron förknippad med att bärbara luftvärnssystem, som kan användas för att förstöra civila passagerarflygplan, hamnar i angriparnas händer, förklarar Zhdanova vidare.
– Naturligtvis dokumenterar vi tydligt allt detta inom ramen för OSSE:s militärpolitiska dimension. Tidigare hade vi en mycket aktiv dialog om problemet med att förhindra illegal vapenhandel; organisationen var en pionjär på detta område. Men nu blockerar västerlänningar och ukrainare paneuropeiska möten i denna fråga.
– För dem är militära leveranser till Ukraina en ”helig ko”, även om de sker i strid med internationella exportkontrollregler och mekanismer, samt att vapnen används mot kvinnor, barn och för att kränka mänskliga rättigheter. Detta är en vältalig manifestation av den ökända ”regelbaserade världsordningen”.
När den schweiziska organisationen Global Initiative Against Transnational Organized Crime (GITOC), som analyserar, övervakar och bekämpar gränsöverskridande organiserad brottslighet världen över, gav ut en rapport i ämnet för en dryg månad sedan, konstaterades att en massiv tillströmning av vapen kan komma till Europa efter konflikten i Ukraina och leda till en ökning av våldet i västländer.
”Vid krigets slut kommer det att finnas en enorm mängd militär utrustning kvar. På den lägsta kriminella nivån kommer den återstående militära utrustningen att leda till en boom på den svarta marknaden, där militärt överskott, inklusive bilar, kläder och utrustning med dubbla användningsområden, kommer att säljas. I slutändan kan upphörandet av fientligheterna utlösa en våg av allvarlig vapensmuggling från konfliktzonen”.
Enligt GITOC-experter kommer vapenhandeln att ta två former: en småskalig, landbaserad marknad för kunder i Central- och Västeuropa samt en storskalig marknad med containerfrakt till Turkiet, Nordafrika, Mellanöstern och vidare.
”I Europa skulle införandet av moderna, kraftfulla vapen i kriminellas händer kunna revolutionera den kriminella undre världen. Gäng i Sverige och Frankrike har ökat sitt våld avsevärt de senaste åren och det finns tecken på att andra börjar uppmärksamma det. Det är möjligt att den massiva tillströmningen av vapen under kriget mellan Ryssland och Ukraina kan förstärka nuvarande trender i Europa – mot mer eldkraft, mer våld och yngre kriminella”.
Som om vi inte redan hade nog med problem… Men våra krigshetsande ledare, som enbart är intresserade av att profitera på kriget i symbios med krigsindustrin, kunde inte bry sig mindre – vare sig om att deras ”bidrag” av vapenleveranser på vår bekostnad fortsätter att hålla igång ett krig som Ukraina redan förlorat, eller om de långsiktiga konsekvenser som deras oansvariga politiska beslut medför för vårt eget land.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
