Jag har till dags dato fötts, växt upp, levt, verkat och bott i Stockholm, Sverige, i över 50 år. Med andra ord ett halvt sekel. Av egen erfarenhet har en således viss koll på hur saker och ting genom åren drastiskt förändrats. Och inte alltid till nuets fördel utan snarare tvärtom.
Kommentarer likt denna kan ha en tendens att iklädas skrud av grinig gubbe/tant. Det må så vara, för sanningen (min sanning) behöver uttalas oavsett om det är så den uppfattas.
Vad som gör mig mest bedrövad är samhällskollapsen i alla dess former. Som god tvåa kommer de förnekare och smilfinkar som likt en repad lp-skiva tävlar om att upprepa lögner, floskler och politisk propaganda om hur gudagod samtiden är.
Mina tidigaste minnen av en förgången tid utan söndersprängda bostadshus och dräpta kriminella 13-åringar i diken är från mitten av 70-talet. Jag minns första gången jag hörde de magiska tonerna ur musikhistoriens bästa liveskiva ”KISS Alive” och efterföljande klassiska vax ”Destroyer”. Förvisso ur svart mono-kassettbandspelare och sedermera primitiv skivspelaranläggning men för mig var det den bästa ljudbilden i mannaminne. Jag behövde inget mer utan livet var med detta nästintill perfekt. Det var ju m-i-n-a egna pryttlar.
Min mor hade hösten 1977 den goda smaken att ledsaga mig till bio att beskåda Stjärnornas Krig – originalfilmen – på Rigoletto vid Kungsgatan i Stockholm. Det föregicks absolut inte av fusktittande på hypnotiserande algoritmskärmar utan man fick vackert masa sig iväg till den aktuella biografen om man önskade få svar på sina frågor. Det som fanns att tillgå var filmaffischer och lobbyfoton och det räckte gott för fantasin. Likaledes magiskt för en pojkspoling som undertecknad.
Man följde Burken, Stenis och andra genuint svenska idrottsikoner och sportlegendarer med stolt blågult hjärta och nationell själ via groteskt otympliga teve-tingestar. Det var vi – Sverige – mot resten av byket. Sammanhållning en masse och gruppkänsla deluxe. Sverige var helt enkelt det bästa landet i världen. Jag blev tonåring samma år som Björn Borg nöp sin femte raka Wimbledonpuckla i världshistoriens kanske mest dramatiska tennismatch. Bara att ha upplevt en sådan händelse gör mig knäsvag. Var hittar vi något liknande nuförtiden? Idag räknas inte Wimbledontitlar på rad utan snarare dödsskjutningar. Utveckling, någon?
Roger Moore var James Bond och allt var således som sig bör. Till skillnad från lejonparten av dagens sojamjölksdrickande mähän till män som ber om ursäkt för sitt kön, hade min 007 stil, klass, utsökt garderob, nyp i nävarna, vass trut och inte fasiken var han politiskt korrekt.
Man kunde med något undantag åka kollektivtrafik, vistas på gator och torg samt gå på bio inne i ”stan” utan vare sig överfallslarm, mobiltelefon eller att se sig över axeln efter fähundar som vill sno din jacka eller bara slå dig på käften för att de tycker det är kul. Det kanske låter som science-fiction i dessa tider men så var det – undantaget enstaka fotbollsderbyn.
I såväl grundskolan som gymnasiet skedde såklart något enstaka gurgel och slemmiga mobbare har såklart alltid visat sina tarvliga trynen, men överlag var skolgången hanterbar. Enstaka invandrare började göra sin närvaro hörd men det var antingen barn till chilenare som lämnat efter att Augusto tagit makten eller hårt arbetande Volvo- och Atlas Copco-juggar. Polarna hette Snutten, Drutten, Ägget, Bulten och Mini. Vi läste varandras serietidningar till tonerna av KISS, Thin Lizzy och Deep Purple och diskuterade om Darth Vader verkligen var Lukes farsa och varför Obi-Wan i sådana fall hållit inne med denna inte helt obetydliga information.
Man kunde med något undantag åka kollektivtrafik, vistas på gator och torg samt gå på bio inne i ”stan” utan vare sig överfallslarm, mobiltelefon eller att se sig över axeln efter fähundar som vill sno din jacka eller bara slå dig på käften för att de tycker det är kul.
På biblioteken kunde man läsa ”Tintin i Kongo” och ”Pippi i Söderhavet” utan att ordningsamma Margareta och bastanta Birgitta fick frispel över det. Inte heller loopade vänsterkollektivet i plugget hbtq-maffians lovsång eller hjärntvättade tjejerna och killarna att vi minsann var födda i fel kön och borde gå i terapi alternativt boka tid hos den lokala kirurgen. Sanning eller konsekvens var helt okej så länge man var med på noterna och ingen blev heller polisanmäld för en flirt. Skilda toaletter hade vi dessutom och ingen tycktes för den sakens skull kränkt utan det sågs som självklart.
Kalla kriget rasade enligt vuxenvärlden som värst och hemma i Sverige snedseglade U137 in i Gåsefjärden i Karlskrona skärgård men enligt dess капитан hade man bara kört vilse. Hur det nu var med den saken så tickade livet på, ända tills den dagen Olof Palme inte längre fanns med oss. Där någonstans försvann ”mitt” Sverige och någonting annat började sakta men säkert ta form. Det gick inte lika fort på den tiden, vilket gjorde att en chimär av status quo trots allt klamrade sig fast. I retrospektiv har jag insett att det var kring denna period som förfallet började ta form. Psykopater massakrerade kroggäster vid Stureplan och utanför den lilla orten Malexander fick ett par familjer se sina liv och framtidsdrömmar för all framtid krossade.
Hur otäcka dessa nidingsdåd och ett antal andra händelser än var så var de trots allt vedervärdiga anomalier från en tidsepok som likväl var rätt okej för den enskilde individen. Man kunde fortfarande åka på hockey-vm utan någon större risk för bombdåd, skjutglada islamister, injektionstvång eller krav på munblöjor plus att man fick mer öl per enskild krona. Överlag hade gemene man (trots finanskris) råd att åka på road trip, sällskapsresor samt häradståg. Något som för arbetarklassen snart är ett minne blott om diverse kollektivavtalshatare, globalister, krigshetsare, klimatsekterister och andra suspekta figurer får sin vilja igenom.
Så, nej, det stämmer inte att ”Sverige aldrig har varit tryggare”. Vem försöker man lura med den rappakaljan? Lajvande kriminologer och livsstilsvänster med 70 papp i månaden och boendes i inkapslade THX 1138-enklaver kan sluta ljuga. Ständiga skjutningar, bomber och granater, kniv- och förnedringsrån, misshandelsfall, våldtäkter och skitungar som tar taxi till den lokala bensinmacken för att sedan tända eld på hela kvarter är för allt smör i Småland inte ”trygghet”.
Allt var måhända inte bättre förr, men det mesta är faktiskt sämre nu. Jag vill ha tillbaka min monobandare…
Jan Sundstedt
