En känd statsvetare yppade en gång att det är lika naivt att tro på alla konspirationsteorier som det är att inte tro på någon.
Ordet konspirationsteori kommer från latinets ”conspirare” som betyder ungefär ”andas tillsammans” och syftar på en tes om dolda samarbeten med dunkla motiv. Det krävs ett barns naivitet för att tro att konspirationer inte skulle förekomma i mikrosammanhang som vänskapskretsar, på arbetsplatser eller till och med inom familjer – likaväl som de förekommer på makronivå med globala konsekvenser.
Idag vet vi också med säkerhet att många väl underbyggda hypoteser som avfärdats som ”konspirationsteorier” visat sig vara helt sanna. Några exempel på det är övervakningssamhällets framväxt, som inte blev riktigt erkänt innan Snowdens avslöjande; planerna på att införa covidpass, vilket blev verklighet bara månader efter att sådana spekulationer avfärdades som ”konspirationsteorier”; eller CIA-projektet MK Ultras chockerande experiment på människor vilket man idag kan läsa om helt öppet på Wikipedia.
Begreppet fick ursprungligen sin negativa konnotation efter mordet på president John F. Kennedy. Trots de många märkligheter som omgav mordet avfärdades samtliga teorier, förutom den officiella, vid tidpunkten som ”konspirationsteorier” av etablissemangsmedier som signalerade att det hädanefter var strängt förbjudet att överväga ”konspiration” som förklaringsmodell för samhälleliga fenomen.
Ett modernt exempel på vad som kommit att belastas med begreppet är den folkrörelse som uppstod i kölvattnen av de officiella förklaringsmodellerna av 11 september-attentaten 2001. Denna blev känd som ”sanningsrörelsen” och kom att bli en latent politisk kraft, inte bara i USA utan även internationellt, men kom sedermera också att drabbas av fragmentering och allt mer absurda ”tvister om påvens skägg”. Mer underbyggda teser som den från Architechts & Engineers for 9/11 Truth, om att det handlat om kontrollerad demolering, blandades med betydligt mer spekulativa teser om att det helt och hållet handlat om förinspelad tv-teater (ta del av NyD:s quiz i ämnet). Teser om att underrättelsetjänster som CIA och Mossad låg bakom dåden kämpade jämsides med uppfattningar om att överjordiska rymdödlor organiserat attentaten.
Idag är sanningsrörelsen förvisso bredare och mer professionellt representerad – men också om möjligt ännu mer motsägelsefull. Det är samtidigt möjligt att tydligt rama in två mycket specifika delar av ”sanningsrörelsen” som agerar direkt destruktivt och förstör det konstruktiva arbetet för andra; de så kallade ”domedagsprofeterna” och de ”önsketänkande trumpisterna”.
”Lita på planen”
För några år sedan populariserades begreppet ”den djupa staten” (”The Deep State”) i samband med den så kallade Q-Anon-rörelsens framfart i leden bland Trumpsupportrar. Q-Anon-rörelsen drev en mycket bestämd linje att det förestod en ”storm” som i stort gick ut på att Donald Trump skulle rensa korruptionen i den djupa staten, fängsla globalistiska konspiratörer och återkomma som president med en oväntad revolution efter valet 2020. Trumps anhängare och andra uppmanades att ”lita på planen” – en fras som ständigt återkom.
Trump utmålades som en hjältefigur som skulle rensa upp i det politiska träsket, återupprätta den amerikanska demokratin och på alla sätt göra USA till ett bättre och friare land. Två år senare kan man krasst konstatera att ”planen” inte har genomförts och att mycket lite tyder på att den någonsin existerat. Än idag ihärdar Q-Anon-rörelsen samtidigt med att ”lita på planen” – bara lite till. Och ännu lite till.
Andra aktuella vida förekommande teorier gäller storskalig depopulation av planeten. Tesen att mäktiga aktörer drastiskt vill minska antalet människor på jorden må ha starka belägg, men får samtidigt också oönskad ”hjälp” av olyckliga och direkt ologiska ”stödben”. Flera självutnämnda sanningssägare hävdar exempelvis med bestämdhet att covidvaccinet kommer att ta död på samtliga som låtit injicera sig – inom blott tre till sex år.
Inom en relativt snar framtid kan vi konstatera definitivt huruvida detta faktiskt stämmer, men klart är att teorin är något paradoxal mot bakgrund av att det åtminstone i Sverige främst är systemkritiker i ett mycket brett spektra från nationalister till nyandligt präglade personer som har vägrat ta covidvaccinen och enligt tesen alltså kommer att överleva. Man kan fråga sig varför rådande etablissemang skulle vilja se till att den stora massan tas av daga och skapa en värld där bara de själva och deras antagonister och kritiker finns kvar.
Budskapet: Det spelar ingen roll
Den som vill odla sin ”konspiratoriska ådra” bör i sammanhanget snarare reflektera kring det faktum att denna teori om ett hastigt massmord och Trump som frälsare i själva verket sänder en gemensam underliggande signal: det spelar ingen roll vad du gör.
Betänk vad teorin om att dissidenter ska nöja sig med att ”lita på planen” insinuerar i praktiken. Alla artiklar som skrivs av oberoende medier, alla demonstrationer från gräsrötter och upplysningskampanjer är överflödiga. Om allt ändå går enligt den hemliga ”planen” finns det egentligen inga skäl att engagera sig, ta till sig ny information, donera pengar till systemkritiska medier eller sprida flygblad. Paradiset där Trump rensat ut ondskan och härskar som gudakejsare är ju snart här. Om man bara väntar lite till det vill säga…
De kryddstarka teorierna om massvaccineringskampanjen innebär å sin sida att många i människors närhet kommer att vara döda inom bara några år – dina arbetskamrater, vänner och familjemedlemmar. De har ju redan injicerat sig. Varför kämpa mot det framväxande tyranniet med samma glöd? Alla som står dig nära kommer ändå att dö, allt är redan över.
På Nya Dagbladet brukar vi vara återhållsamma med att ”ta avstånd” från saker och ting – inte heller teoretiserande kring olika former av sammansvärjningar i maktens korridorer. Om det handlar om seriösa hypoteser kan de i vissa fall vara mycket fruktsamma om empiriska fakta sedermera visar att de är med verkligheten överensstämmande. Ett avståndstagande vi däremot kan göra med gott samvete är från fatalism. Ingen kan med säkerhet säga att ”allt går enligt plan” eller att merparten av alla svenskar kommer att vara döda inom fem år. Vad vi däremot kan veta är att vårt öde, på ett eller annat sätt, ligger i våra egna händer.
”Framtiden tillhör dem som förbereder sig för den idag” förkunnade en gång Malcom X. Varje insats betyder något. Som visa människor har påmint om i tusentals år har alla våra handlingar en ofrånkomlig efterverkan i den verklighet vi lever i, även om det inte alltid verkar så vid en första anblick. Teorier och uppfattningar som leder till en passiv inställning, däremot, sprids som regel framförallt av personer som själva vill ha sällskap i sin uppgivenhet, eller i vissa fall också av intressen som gynnas av en apatisk befolkning.
Ropa inte varg
Människor som tror på ”konspirationsteorier” tenderar att vara ifrågasättande gentemot politiker, storfinans, massmedia, läkemedelsindustrin och andra makthavare – och rättmätligen så. Det är en sund och rationell hållning särskilt mot bakgrund av att dessa aktörer gång på gång visat att man har allt annat än den enskilde medborgarens bästa för ögonen.
Minst lika viktigt är samtidigt att reflektera över alternativa teorier och systemkritiska påståenden. Vad bygger påståendet på? Står det verkligen på stadig mark? Finns andra förklaringsmodeller som håller ihop bättre?
Det är gammal folkvisdom att inte utropa att vargen kommer utan befogad grund, om du vill att någon ska tro dig när vargen väl kommer. Alla människor har ett förtroendekapital, både privat och i den offentliga debatten. Den som okritiskt hoppar på och sprider alla konspirationsteorier man snubblar över riskerar inte bara att underminera mer legitim systemkritik – man kommer också själv att bli belastad för obelagda påståenden om de presenteras som fakta och inte som den spekulation de utgör i många fall, med följden att poänger som eventuellt är underbyggda och korrekta sköljs bort som barnet med badvattnet.
En vida förekommande paradox i miljöer där diskussioner kring konspirationer förekommer är att den stora massan ofta anklagas för att vara en godtrogen fårskock. Det är samtidigt inte ovanligt att personer som kommer med de hårdaste utfallen kring detta ofta själva har en benägenhet att tro på nästan vad som helst, blott på basen av något de hört via djungeltrumman från sociala medier eller från någon annan källa de inte kollat upp.
Beteendet är skadligt även i liten skala, men blir än värre när det sker från aktörer med inflytande i medielandskapet. Ett avskräckande exempel är det synnerligen tveeggade svärd som Alex Jones svingat under sina drygt 20 års tid som mediaprofil. Han har å ena sidan likt få andra gjort insatser för att granska och kartlägga korruption och samhälleliga missförhållanden. Den andra sidan av myntet är att han för mannen på gatan kanske blivit allra mest känd för att driva mindre underbyggda teser och för att ha haft fel när han hävdade att Sandy Hook-skjutningen var en regisserad operation och att offrens anhöriga var lejda skådespelare.
Även om hans följare förstår att häxjakten på Jones är oproportionerlig gav han med detta ödesdigra misstag sina fiender inom massmedia och politiska etablissemanget en väl serverad chans att karaktärsmörda honom som en propagandist som medvetet sprider ”fake news” – något som ser ut att kunna ta tid och möda från Infowars att tvätta bort och som tagit fokus från i övrigt högst relevanta granskningar.
Alla gör vi misstag, och det gäller även oss på Nya Dagbladets redaktion. Det är en ofrånkomlig följd av att vi är människor och inte allseende gudaväsen. Likväl har vi som ett framväxande oberoende medium ett större ansvar än andra att undersöka våra källor och fortgående reflektera över huruvida våra slutsatser är korrekta och vår rapportering är rättvis. Detta särskilt eftersom vi ämnar att tids nog ta över de gamla mediernas oförtjänta roll i samhället.
Det är samtidigt ett ansvar vi också delar med dig som läsare och andra som konstaterat att makthavare inom politik och media kan agera bedrägligt. Konspirationer äger de facto rum, ibland även i stor skala, men den som ropar att vargen kommer måste vara varsam med att det i sådana fall också faktiskt står en varg där.
Isac Boman
