Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
För flera generationer är Roger Waters betydligt mer än en världsberömd rockmusiker. Som en av de främsta kreativa krafterna bakom Pink Floyd gav han musikalisk gestalt åt alienation, krig, propaganda, auktoritär makt och människans utsatthet. Album som The Dark Side of the Moon, Wish You Were Here, Animals och The Wall har sålts i hundratals miljoner exemplar och blivit en del av västerlandets kulturhistoria.
Men Waters samhällskritik stannade aldrig vid skivorna eller de storslagna scenproduktionerna. Ett halvt sekel senare riktar han fortfarande samma vrede mot de krafter som han menar offrar vanliga människor för politisk makt och ekonomisk vinning. Skillnaden är att hans budskap numera framförs lika ofta i intervjuer, demonstrationer och politiska tal som i konserthallar.
Det har gjort honom till en av rockvärldens mest kontroversiella gestalter. För sina anhängare är han en sällsynt konsekvent antikrigsröst som fortsätter tala när många andra artister väljer tystnaden. För sina motståndare är han en provokatör, konspirationsteoretiker och extremist. Själv menar Waters att han helt enkelt försöker försvara samma princip som genomsyrat hans musik under hela livet: lika mänskliga rättigheter för alla, oavsett nationalitet, etnicitet eller religion.
I samtalet med den amerikanske journalisten Tucker Carlson sammanför Waters flera av de frågor som präglat hans politiska engagemang. Det börjar med terrorattackerna den 11 september 2001 men utvecklas snart till en bredare uppgörelse med krigsindustrin, mediernas makt och krigen i Gaza och Iran samt den växande konfrontationen med Ryssland.
Dagen då kriget kom hem
Waters befann sig i en studio i London när de första bilderna från New York nådde honom den 11 september 2001. Arbetet avbröts omedelbart. Hans dåvarande hustru befann sig i New York och under de följande timmarna satt han i telefon med henne medan de tillsammans såg katastrofen utvecklas på tv.
Liksom miljontals andra människor världen över reagerade han med chock. Men redan samma dag väcktes också en fråga som han menar snart trängdes undan från det offentliga samtalet: Skulle attackerna få amerikanerna att fundera över varför ett sådant hat mot USA hade uppstått?
Waters betonar att en sådan fråga inte innebär att våldet försvaras. För honom handlade det om att förstå sambandet mellan USA:s utrikespolitik och de konflikter som landet under årtionden varit inblandat i. Han trodde att attacken, genom att föra krigets konsekvenser till amerikansk mark, möjligen skulle leda till en bredare diskussion om landets agerande i andra delar av världen.
Så blev det inte. I stället, säger han, etablerades snabbt förklaringen att USA angripits för sin frihet och sitt demokratiska samhällssystem. Den efterföljande rädslan kom sedan att utnyttjas för att legitimera nya krig. Afghanistan invaderades redan samma år och 2003 följde invasionen av Irak, trots de omfattande protesterna runt om i världen.
Waters beskriver sin egen tystnad under de första åren som något han fortfarande skäms över. Han hade tidigt tvivel kring hur attackerna utreddes och hur de tre byggnaderna i World Trade Center kunde kollapsa, men insåg också vilket socialt och professionellt pris han riskerade att betala om han offentligt ifrågasatte den officiella förklaringen.
Atmosfären var, enligt honom, sådan att den som uttryckte minsta tvivel om 11 september riskerade att omedelbart avfärdas som galning eller konspirationsteoretiker. Stämpeln kunde därefter användas för att beröva personen trovärdighet i praktiskt taget varje annan fråga.
En familjs kamp för en ny prövning
En central person i intervjun är Matthew Campbell, vars bror Geoffrey befann sig på 106:e våningen i World Trade Centers norra torn och omkom när byggnaden kollapsade.
En brittisk dödsfallsutredning slog 2013 fast att Geoffrey Campbell dödades sedan terrornätverket al-Qaida avsiktligt flugit ett passagerarplan in i byggnaden, vilket ledde till dess kollaps. Matthew Campbell och andra familjemedlemmar accepterar dock inte slutsatsen att tornet föll enbart till följd av flygplanskraschen och de efterföljande bränderna. De vill att material som de anser talar för en alternativ förklaring ska prövas rättsligt.
Familjen ansökte därför om att få den tidigare utredningens slutsatser upphävda och en ny dödsfallsutredning genomförd. Begäran avslogs av den brittiska regeringens högsta juridiska företrädare, varefter Campbell inledde en rättslig process mot beslutet. Ärendet har nu nått Storbritanniens högsta domstol, där det ska behandlas den 14 och 15 oktober 2026.
Waters har engagerat sig personligen i Campbells kamp och uppger att han bidragit med 100 000 dollar till kostnaderna för advokaterna. Han ser fallet som en möjlighet att för första gången få familjens bevisning prövad i en domstol.
Det är viktigt att skilja denna process från de omfattande amerikanska utredningar som redan genomförts. USA:s officiella 11 september-kommission granskade attackernas planering, genomförande och myndigheternas agerande. USA:s nationella institut för standarder och teknik, NIST, genomförde tekniska undersökningar av byggnadernas kollaps och drog slutsatsen att flygplanskrascherna, skadorna och bränderna utlöste förloppen i tvillingtornen, medan långvariga okontrollerade bränder orsakade en fortskridande kollaps i byggnad 7.
Waters och Campbell bestrider dessa slutsatser. De hävdar att byggnadernas fallförlopp inte har förklarats tillfredsställande och vill få möjligheten att lägga fram sin alternativa bevisning inför en domstol. Högsta domstolens uppgift blir inte att avgöra vad som fick World Trade Center att kollapsa, utan om myndigheternas vägran att tillåta en ny brittisk dödsfallsutredning var rättsenlig.
För Waters är den avgörande principen att en familj som förlorat en anhörig måste få ställa frågor utan att misstänkliggöras. Han framställer därför Campbells kamp som en fråga om insyn, rättssäkerhet och allmänhetens rätt att pröva statens slutsatser – oavsett hur obekväma frågorna uppfattas vara.
Från 11 september till ett permanent krigstillstånd
Waters betraktar inte 11 september som en isolerad historisk händelse. För honom blev attackerna startpunkten för ett permanent krigstillstånd där militära ingripanden återkommande motiveras som nödvändiga för säkerhet, demokrati eller mänskliga rättigheter.
Han hänvisar bland annat till den pensionerade amerikanske generalen Wesley Clarks välkända berättelse om hur han efter 11 september fick höra att Pentagon planerade militära angrepp mot sju länder under de kommande fem åren. De länder som Clark räknade upp var Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran.
Samtliga dessa länder har sedan dess, på ett eller flera sätt, utsatts för invasioner, bombningar, sanktioner, försök till regimskifte, understödda inbördeskrig eller annan utländsk inblandning.
Waters ser detta som ett uttryck för en långsiktig maktpolitik där den offentliga motiveringen kan förändras, men där resultatet ofta blir detsamma: förstörda samhällen, stora flyktingströmmar och nya möjligheter för militärindustrin.
Iran står enligt honom nu i centrum för samma mönster. Han beskriver angrepp mot landet som oförsvarliga och frågar vilket konkret hot Iran skulle utgöra mot människor i USA. I hans tolkning ligger landets verkliga ”brott” i att det vägrar underordna sig den amerikansk-israeliska ordningen i regionen.
Waters går ibland längre än vad hans egna belägg i intervjun medger. Han spekulerar exempelvis i ekonomiska och religiösa motiv bakom konflikten med Iran. Men hans övergripande argument är tydligt: krigen bör inte bedömas utifrån de högtidliga formuleringar som används när de inleds, utan utifrån vilka som tjänar på dem och vilka som tvingas bära kostnaderna.
Det gäller enligt honom också den växande konfrontationen med Ryssland. Han reagerar särskilt mot de europeiska kraven på kraftigt ökade försvarsutgifter och föreställningen att Ryssland står i begrepp att anfalla övriga Europa. Ju mer pengar som förs över till upprustning, desto större blir de ekonomiska intressena av att hotbilden upprätthålls.
För Waters är tanken på ett direkt krig mellan Nato och Ryssland inte bara oansvarig utan potentiellt självmordsbenägen. Kärnvapenmakter kan inte fortsätta trappa upp konfrontationen som om varje nytt steg vore riskfritt. Ett missförstånd, en felbedömning eller en provokation kan få konsekvenser som inte går att återkalla.
Medierna som krigens möjliggörare
Den hårdaste kritiken i intervjun riktas kanske inte mot politikerna, utan mot medierna. Waters menar att stora västerländska medieföretag har övergett rollen som granskare och i stället blivit en avgörande del av den apparat som gör krigen möjliga.
Det sker inte nödvändigtvis genom direkta order eller en gemensam central styrning. Det räcker att redaktionerna lär sig vilka perspektiv som belönas och vilka som leder till utstötning. När vissa grundantaganden inte längre får ifrågasättas blir journalistikens uppgift att administrera den rådande berättelsen i stället för att pröva den.
Samma mönster ser Waters i västvärldens hantering av ryska medier. Efter den ryska invasionen av Ukraina blockerades bland annat RT i EU och på stora digitala plattformar. Att människor i samhällen som beskriver sig som fria inte tillåts ta del av en utländsk tv-kanal betraktar han som ett tecken på hur snabbt principerna om öppenhet kan överges när makthavarna anser situationen tillräckligt allvarlig.
Att propaganda förekommer i ryska medier är för Waters inget argument för förbud. Propaganda måste bemötas med information och kritisk granskning, inte genom att staten bestämmer vilka perspektiv vuxna människor får ta del av. Annars blir skillnaden mellan det öppna samhället och de system som västvärlden kritiserar allt svårare att urskilja.
Waters pekar också på hur propalestinska demonstrationer i brittiska medier beskrivits som ”hatmarscher”. Själv ser han dem som motsatsen: människor som protesterar mot dödandet av civila och kräver samma rättigheter för palestinier som för israeler.
Genom att definiera motstånd mot krig som hat kan makten, enligt Waters, vända på hela den moraliska ordningen. Den som försvarar bombningar framställs som ansvarsfull, medan den som kräver eldupphör misstänkliggörs som extremist.
Besöket som förändrade hans syn på Israel
Waters berättar att hans engagemang för palestinierna tog sin början efter att han själv rest till Israel och de ockuperade palestinska områdena. Tidigare hade han, som han uttrycker det, trott på bilden av det demokratiska och socialistiskt präglade Israel som byggt upp ett modernt samhälle i en fientlig omgivning.
Inför en planerad spelning i Tel Aviv kom han i kontakt med palestinska uppmaningar om kulturell bojkott. Han flyttade konserten till Neve Shalom, eller Wahat al-Salam på arabiska, en by där judiska och palestinska familjer lever tillsammans. Senare återvände han och reste runt på Västbanken tillsammans med personal från FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.
Där mötte han ett system av vägspärrar, separata vägar och skilda rättigheter som han beskriver som apartheid. Upplevelsen fick honom att offentligt ansluta sig till kravet på lika rättigheter för alla som lever mellan Jordanfloden och Medelhavet, oavsett etnicitet eller religion.
Sedan dess har anklagelserna om antisemitism följt honom. Waters avvisar dem och betonar att hans kritik riktas mot staten Israels politik, inte mot judar som folk eller mot judendomen som religion.
Hans scenföreställningar har samtidigt innehållit symbolik som kritiker uppfattat som antisemitisk. Waters menar att bilderna ryckts ur sitt sammanhang. Den fascistliknande uniform som han burit på scen är exempelvis en del av berättelsen i The Wall, där huvudpersonen förvandlas till en totalitär demagog. Gestalten är avsedd som en varning för fascism, inte som en hyllning till den.
När myndigheterna i Frankfurt försökte stoppa hans konsert 2023 gick Waters till domstol. Staden hänvisade till hans Israelkritik och anklagelserna om antisemitism, men domstolen upphävde beslutet. Föreställningen bedömdes vara ett konstverk som varken glorifierade nazismens brott eller uttryckte identifikation med nazistisk rasideologi. Konserten kunde därför genomföras.
När påtryckningarna blev personliga
I intervjun beskriver Waters hur motståndet mot honom också drabbat verksamheter som inte haft med Mellanöstern att göra.
Under flera år deltog han i välgörenhetsprojektet Stand Up for Heroes, som samlar in pengar till skadade amerikanska krigsveteraner. I stället för att bara uppträda bildade han ett band tillsammans med soldater som förlorat armar eller ben i krigen. En av dem var en man som efter att ha förlorat båda benen och ena armen skämtsamt förklarade att han inte längre spelade gitarr – han hade börjat spela trummor.
Waters uppger att han senare utestängdes från projektet efter påtryckningar från proisraeliska givare. Enligt hans egen redogörelse fick inte heller veteranerna fortsätta framträda utan honom, eftersom det skulle väcka frågor om varför han försvunnit.
Han berättar om liknande påtryckningar mot City Harvest, en organisation som samlar in mat från restauranger och delar ut den till behövande i New York. Budskapet från vissa finansiärer ska ha varit att bidragen skulle upphöra om organisationen fortsatte samarbeta med Waters.
Under sin turné i Latinamerika 2023 nekades han dessutom rum av flera hotell i Buenos Aires och Montevideo. Waters tolkar även detta som resultatet av en organiserad kampanj med anledning av hans stöd för palestinierna.
Påståendena om exakt vilka aktörer som låg bakom varje beslut är svåra att oberoende kontrollera. Det råder däremot ingen tvekan om att hans framträdanden utsatts för återkommande bojkottkrav och politiska försök till inställda konserter.
För Waters visar erfarenheterna hur ekonomisk makt kan användas för att begränsa det offentliga samtalet utan formell censur. Det behövs inget statligt förbud om hotell, konsertarrangörer, välgörenhetsorganisationer och medieföretag kan fås att stänga sina dörrar genom hot om ekonomiska konsekvenser.
Från rockikon till persona non grata
Waters konstaterar att de stora medierna numera sällan vill tala med honom. Han bjuds inte in till de stora tv-kanalerna och hans debattartiklar blir inte publicerade. De få intervjuer han medverkar i sker främst på alternativa plattformar eller hos programledare som själva befinner sig utanför den traditionella medievärldens mittfåra.
Han beskriver sig skämtsamt som ”förbjuden” och säger sig vara stolt över det. Om priset för att släppas in är att tiga om krigen och palestiniernas situation föredrar han att stå utanför.
Kontrasten mellan hans budskap och den offentliga bilden av honom löper genom hela intervjun. Han har beskrivits som farlig och hatisk, men återkommer själv gång på gång till empati, vänlighet och människans ansvar för andra människor.
Hans far dödades i strid mot Nazityskland under andra världskriget. Hans mor var socialist och övertygad om människans inneboende förmåga till godhet. Från dem, säger Waters, fick han övertygelsen att nationella, etniska och religiösa gränser aldrig får väga tyngre än det gemensamt mänskliga.
Det är också denna tanke som förenar hans musik med hans politiska engagemang. Bakom de dystopiska bilderna i The Wall och Animals finns inte en uppgivenhet inför människan, utan en vrede över de system som skiljer människor åt och gör dem rädda för varandra.
Krig är för Waters det yttersta uttrycket för detta misslyckande. Det förstör inte bara de samhällen som bombas, utan också de länder som utför bombningarna. Resurser som kunde ha använts till vård, utbildning och människors trygghet överförs till vapenindustrin, samtidigt som propagandan gör motståndaren till något mindre än en människa.
”Vi är många och de är få”
Trots sin mörka bild av utvecklingen avslutar Waters inte samtalet i hopplöshet. Han använder det arabiska ordet sumud, som ungefär betyder ståndaktighet och uthållighet i motståndet mot förtryck och ockupation.
Förändringen kommer enligt honom inte att skänkas uppifrån. Den kräver att vanliga människor organiserar sig över nationsgränserna och vägrar låta sig ställas mot varandra. De som tjänar på krigen är få, medan de som betalar priset är många.
Waters pekar på hamnarbetare, fackföreningar och folkliga rörelser som exempel på krafter som fortfarande kan påverka utvecklingen. Människor är enligt honom varken färre, mindre intelligenta eller mindre empatiska än den styrande eliten. Problemet är att makten är bättre organiserad.
Det är därför hans slutliga budskap inte riktas till presidenter, regeringar eller mediechefer, utan till den stora majoritet som sällan får bestämma vart samhället är på väg.
— Vi har blivit utmanövrerade organisatoriskt. Vi är inte färre och vi tänker eller känner inte mindre. Men vi måste organisera oss., säger Waters.
Mot slutet återger Waters några ord som följt honom under många år: ”Jag var här. Jag kände något. Kanske var jag inte ensam.” För honom rymmer de hoppet om att den människa som reagerar mot krig och orättvisor inte är ensam – även när medierna och makthavarna försöker skapa den känslan.
Det är samma trotsiga ton som har följt Roger Waters genom mer än ett halvt sekel. Rösten har blivit äldre, men budskapet från Pink Floyds stora verk känns igen: makten bygger murar mellan människor, kriget kräver lydnad och propagandan vill göra självständigt tänkande omöjligt.
Waters vägrar fortfarande att rätta in sig i ledet. Och kanske är det just därför försöken att tysta honom aldrig riktigt upphör.
Reza Nasouri
