När FN efter andra världskrigets slut grundades för drygt 80 år sedan, var det med ambitionen att tygla maktens godtycke och förhindra att starka stater kör över svaga. Organisationen skulle vara ett gemensamt regelverk, ett forum för konfliktlösning och ytterst ett skydd mot att internationell politik reducerades till rå styrka.
I dag framstår detta löfte som allt svårare att upprätthålla.
När USA agerar ensidigt – vare sig det gäller militära ingripanden, bortföranden av utländska ledare eller öppet förakt för internationell rätt – följer ett välbekant mönster. FN:s säkerhetsråd sammankallas, diplomatiska formuleringar vägs på guldvåg och generalsekreteraren uttrycker "djup oro".
Därefter händer mycket lite. Den stat som agerat går vidare, oberörd.
Men problemet är större än USA, även om Washington ofta sätter tonen. Rysslands intåg i Ukraina har i praktiken visat hur begränsad FN:s handlingsförmåga är när en permanent medlem i säkerhetsrådet själv bryter mot FN-stadgans mest grundläggande principer.
Kinas agerande i Sydkinesiska havet och gentemot Taiwan följer samma logik: man ignorerar internationella domslut och resolutioner när de krockar med nationella intressen.
Gemensamt för dessa stormakter är att de vet exakt var FN:s gränser går – och hur lätt de kan passeras. Detta är ingen tillfällighet utan en följd av organisationens konstruktion.
Vetorätten – en del av problematiken
Säkerhetsrådets vetorätt gör att just de stater som oftast har kapacitet att orsaka internationella kriser också har makt att blockera åtgärder mot sig själva. Resultatet är ett system där internationell rätt tillämpas asymmetriskt: bindande för små stater, förhandlingsbar för stora.
Försvarare av FN invänder ofta att organisationen trots allt spelar en viktig roll genom humanitära insatser, bistånd och normskapande arbete. Det stämmer – men det är också ett lågt satt mål för en institution vars främsta uppdrag är att upprätthålla fred och säkerhet.
När FN reduceras till hjälporganisation och samtalsklubb, medan världspolitiken formas någon annanstans, uppstår en legitimitetskris.
Donald Trumps uttalanden om att hans agerande ytterst begränsas av hans egen moral snarare än internationell rätt bör därför inte ses som ett unikt avsteg, utan som ett ovanligt rakt erkännande av hur systemet faktiskt fungerar.
Skillnaden är att Trump säger det högt. Andra stormakter gör samma sak – men med mer diplomatiskt språk.
Gränssättande eller tomt ideal?
Det är här frågan om FN:s framtid blir oundviklig. För om organisationen inte förmår sätta gränser för stormakters godtycke, om den inte kan ingripa när dess egna grundprinciper kränks, och om dess mest kraftfulla verktyg förblir ord snarare än handling – då riskerar FN att bli irrelevant i praktiken, oavsett hur många resolutioner som antas.
Att avskaffa FN är knappast lösningen. Alternativet till en bristfällig världsordning är ofta ingen ordning alls. Men att okritiskt försvara organisationens nuvarande form är lika orealistiskt. En mellanstatlig institution som inte kan utkräva ansvar av de mäktigaste staterna undergräver sitt eget existensberättigande.
Frågan är därför inte om FN är tandlöst. Det står redan klart. Den verkliga frågan är hur länge världen accepterar att internationell rätt förblir ett ideal – snarare än en gräns även för dem som har makten.
Jan Sundstedt
Förenta nationerna och dess föregångare
Förenta nationerna (FN) bildades 1945 efter andra världskriget med syftet att upprätthålla internationell fred och säkerhet samt främja samarbete mellan stater. Den mellanstatliga organisationen har i dag 193 medlemsländer. FN:s säkerhetsråd består av 15 medlemmar, varav fem permanenta – USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike – med vetorätt.
FN:s föregångare, Nationernas Förbund (NF), grundades 1920 efter första världskriget. Organisationen misslyckades emellertid med att förhindra aggressioner under 1930-talet och saknade effektiva sanktionsmöjligheter mot stormakter. NF upplöstes formellt 1946.
