Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
"White riot, I wanna riot. White riot, a riot of my own" sjöng det berömda punkbandet The Clash när man önskade att engelska arbetarklassen skulle ta efter 1976 års svarta kravaller i England. 38 år senare ser vi nu engelsmännen gå man ur huse, tyvärr dock enligt ett koncept som alltmer påminner om den våldsbejakande svart makt-rörelsen BLM:s kravaller 2020.
Hundratals personer har redan gripits efter våldsamma upplopp i ett flertal städer. Föga förvånande möter dessa den brittiska regeringens fördömanden som lovar att de inblandade kommer att få hårda straff. ”Ni kommer att ångra er”, har premiärminister Keir Starmer bland annat deklarerat.
Det är fullt förståeligt, och befogat, att Storbritannien kokar av ilska efter att en rwandisk ung man bestialiskt mördade tre små flickor i engelska Stockport och skadade ännu fler i en grotesk knivmassaker riktad mot barn. I den bemärkelsen är det snarast ett hälsotecken att britterna nu går man ur huse, i alldeles särskilt hög grad bland mindre bemedlade befolkningslager som känt av effekterna av migrationspolitiken i högre grad än andra, för att visa sitt missnöje över den otrygghet som politikerna tvingar dem att leva i och som de själva aldrig bett om.
Det bör också betonas, i kontrast till den propaganda som medströmsmedier och brittiska makthavare basunerar ut, att den absoluta lejonparten av deltagarna i de mångtusenhövdade protesterna av allt att döma inte alls är några ”extremister”, utan helt vanliga (och mycket modiga) britter som vill få till en förändring och tydligt deklarera att de fått nog av den misär de befinner sig i. Systemkritiska röster går så långt som att folket i England nu äntligen har "vaknat" och reser sig mot ett långvarigt maktmissbruk.
Runt protesterna finns samtidigt en hel del suspekta element vilkas motiv man kan spekulera kring – så kallade kontrajihadister och maskerade män som agerar med våld som strategi, en väg som på förhand är dömd att misslyckas. På sociala medier gottar sig vissa mindre genomtänkta kritiker över att se engelsmän och muslimer i slagsmål med hänvisning till att ”det nu äntligen händer någonting” efter att nävar knutits i fickorna i decennier. Dessa sentiment faller sammanfattningsvis inom det gamla franska ordspråket att "En dumbom finner alltid en beundrare: en ännu större dumbom".
Vad är det som kommer att hända, bör man fråga dessa. Den brittiska regeringen låter redan nu meddela att en ”arme av specialistpoliser” ska sättas in för att få slut på oroligheterna och de politiska huliganer som driver på för att eskalera kaoset har inget seriöst våldskapital kontra statsmakten. Tänker de att de ska få till en "knytnävsrevolution" och få politikerna att lyssna på dem, förändra migrationspolitiken i grunden och påbörja ett omfattande repatrieringsprogram?
Den sannolika utgången är att våldet istället kommer att tas som förevändning för att slå ner på all opposition med nya drakoniska lagar, stenhård repression, ännu mer övervakning och kartläggning av påstått ”farliga” systemkritiska röster av olika slag, antagligen därtill också långa fängelsestraff för vissa och utbredd demoralisering i systemkritiska led.
Därtill kan tilläggas att de allra flesta vanliga människor ser med avsmak på våldet och anser att dylikt är moraliskt förkastligt. Med andra ord kommer det knappast heller att öka det folkliga stödet för protesterna utan tvärtom ta död på det.
Det faktum att kravaller och våldsamma upplopp, organiska eller orkestrerade, kan sätta press på politiker att avgå, ändra lagar eller införa olika former av samhällsförändringar har vi förvisso sett många exempel på runtom i världen – men det gäller bara till en viss gräns, och är också helt beroende av vilka grupper som står bakom våldet och vilka förändringar makthavarna avkrävs. BLM-rörelsen lyckades driva igenom olika krav med sina omfattande upplopp framförallt eftersom dessa i stort låg i linje med den politik som redan bedrevs av makthavarna till att börja med. På motsvarande sätt går krav i linje med ursprungsbefolkningens intressen på tvären med detta.
Engelsmännen kämpar just nu, liksom så många andra västeuropeiska befolkningar, med att få sina intressen representerade av sina nationella regeringar. Alldeles oavsett vad man har för bevekelsegrunder kan man konstatera att de som använder huliganism och vandalism som politisk metod agerar kontraproduktivt om man vill främja det engelska folkets intressen. I bästa fall har de huliganer som gör skada på Englands gator inte tänkt efter, i värsta fall agerar man medvetet just för att motarbeta protestyttringen mot makten.
