För undertecknad är julen starkt förknippad med film. I och för sig är årets samtliga 365 dagar starkt förknippade med film för en annan, men julen kanske dock extra mycket. En anledning kan vara att merparten av tv-utbudet som en växte upp med (genomled) under jul och nyår, på ”ettan” och ”tvåan”, i många fall var av tveksam kaliber. Varav en då tog sin tillflykt till familjens gigantiskt otympliga VHS-maskin, och avnjöt det olagligt kopierade filmbiblioteket. Allt medans andra delar av den så kallade släkten gick lös på glögg och nötter.

Anno 2024 har emellertid, på gott och ont, befolkningen betydligt mer att välja på, vad gäller rörliga bilder i etern. Som vidsynt gentleman och kultiverad filmentusiast önskar signitären av det ni nu läser dock ödmjukt hjälpa till på traven att sortera i myllan, och ge tips på tre filmer att avnjuta under jul- och nyårshelgerna. Det blir kanadensiska rysligheter, drag under galoscherna med Bruce Willis, samt amerikansk 50-talskomedi i 80-talstappning.

Låt festligheterna börja…

Black Christmas, 1974

Fyra år innan John Carpenters klassiska Halloween tog tag i skräckslagna filmbesökares sinnen, såg kanadensiska rysarpärlan Black Christmas dagens ljus. Regisserad av Bob Clark (Murder by Decree, 1979 och Porky’s, 1981) och inspelad i Toronto, har detta rysliga mästerverk utvecklat något av kultstatus. Den har med tiden – och med all rätt – kommit att kallas en av pionjärfilmerna inom det som sedermera blev ”slash & stalk”. För kännedom: Black Christmas är en starkt bidragande faktor till att vindsvåningar för mig blivit en plats att om möjligt undvika.

Filmen utspelas i en då tidstypisk amerikansk småstad i norra USA. En grupp kvinnliga universitetsstudenter skall till att fira in julen i studenthemmet sitt. Allt är frid och fröjd med bjällerklang och hej & hå tills det förrymda psykfallet ”Billy” bestämmer sig för att obemärkt ta sig in i huset och gömma sig uppe på vinden. Bad Santa Billy börjar inom kort på ett synnerligen obehagligt sätt terrorisera de unga damerna med telefonsamtal.

Inledningsvis av obscen karaktär för att snart övergå i ren och skär förvirrad och osammanhängande galenskap. Ovetandes om att samtalen härrör inifrån det egna studenthemmet kontaktar man den lokala polisen i syfte att få hjälp med eländet. Som om inte de otäcka samtalen vore nog, börjar gruppens medlemmar minska i antal en efter en…

Black Christmas ger tittaren allt en kan begära av en rysare. Nagelbitarspänning, ”jump scares” och sömnsvårigheter. Det vill säga allt man kan önska sig under jul. Manuset är väl sammanvävt och karaktärerna tillräckligt tredimensionella och utmejslade för att vi ska bry oss om dem. Ett trovärdigt persongalleri, om man så vill. Framför allt för en lågbudgetskräckis som Black Christmas trots allt är.

Bra skådespelare överlag med John Saxon, Olivia Hussey, Margot Kidder och Keir Dullea som främsta namn. Handfast regi av Bob Clark samt en klaustrofobisk och tät miljö, i form av det utsatta studenthemmet. Vi som åskådare vet, till skillnad från studentskorna, att megagalningen Billy gömmer sig i någonstans i huset…

Se gärna på: Julaftonskvällen. Barnvänlighet: Aldrig i livet!

Die Hard, 1988

När det diskuteras topp-10 actionfilmer finns allt som oftast Die Hard med som en stark kandidat. I synnerhet actionfilmer med julkänsla. På min lista hamnar den garanterat högt upp. Die Hard är action tour de force. Filmen gjorde den då relativt okände Bruce Willis till en superstjärna samt gav upphov till inte mindre än fyra uppföljare.

Tur för Willis att actionlegender som Schwarzenegger och Stallone, samt etablerade toppnamn som Clint Eastwood, Harrison Ford och Robert DeNiro, tackade nej till rollen som polisen John McClane. Regissör till Die Hard är John McTiernan. Denne bokstavligt talat ärrade herre har begåvat oss med moderna genreklassiker såsom Rovdjuret (1987) och Jakten på Röd Oktober (1990). Det var mot bakgrund av succén med Rovdjuret som McTiernan fick jobbet som regissör till Die Hard.

Handlingen torde inte vara speciellt okänd men vi tar en snabbrepetition: Det närmar sig jul och NYPD-polisen John McClane beger sig till Los Angeles för att fira jul med sin fru Holly (Bonnie Bedelia) och parets dotter. I besöket ingår ett sista försök att lappa ihop parets krackelerande äktenskap. Fru McClane arbetar för det multinationella företaget Nakatomi Corporation, som huserar i det jättelika komplexet Nakatomi Plaza För kännedom: I verkligheten tillhör den då nybyggda skyskrapan filmbolaget 20th Century Fox – filmbolaget som producerade filmen.

Paret har bestämt träff i just Nakatomi Plaza. Där arrangerar bolagets VD personalens årliga julfest, högt upp på 30:e våningen. Under tiden som vi följt parets förehavanden har vi samtidigt tagit del av hur 13 kraftigt beväpnade män infiltrerat byggnaden och tagit sig upp till julpartyt på 30:e våningen.

Under Hollys tal till personalen stormar den förmodade terroristgruppen in och tar kommandot över festligheterna och personalen tillfånga. Lyckligtvis för gisslan men olyckligtvis för ledaren Hans Gruber (underbart gestaltad av teater- och filmlegenden Alan Rickman, i sin allra första roll på vita duken) lyckans McClane obemärkt komma undan den initiala anstormningen. Han blir nu gisslans hopp, innan Hans Gruber och hans besättning lyckas med sitt uppsåt…

Die Hard är ett mästerverk och med all rätt en ikonisk film i genren som sådan. Actionscenerna är hisnande och andlösa. Regissör John McTiernan sparar sannerligen inte på krutet. Åskådaren bjuds ävenledes på såväl hjärnornas kamp (McClane vs. Gruber) samt ett och annat förlösande skämt, och då, kanske inte helt otippat, från Willis. Klanderfria skådespelarinsatser från samtliga inblandade med ett särskilt hedersomnämnande till Willis och Rickman. Sistnämnde är obetalbart makalös som livsfarlige Hans Gruber.

Alan Rickman ger Gruber ett djup som man ofta inte ser i genrefilmer. Han är vare sig korkad eller endimensionellt psykotisk. Emellanåt lyckas Gruber faktiskt visa prov på både empati (i modesta doser), samt vaken intelligens och kyla. Ett smart manus, intressanta karaktärer, exceptionella actionscener, ett klassiskt soundtrack av Michael Kamen, adderat med ett utsökt foto av Jan (bra förnamn) de Bont samt ett fyndigt val av miljö, gör att jag ger Die Hard min starkaste rekommendation vad gäller actionfilmer överlag, inklusive actionfilmer med julen som kuliss.

Se gärna på: Juldagen. Barnvänlighet: 11+.

Ombytta roller, 1983

Måste vara en av filmhistoriens roligaste filmer. Ombytta Roller är på ren svenska så vansinnigt underhållande knasig och sådär härligt julcharmig att det står härliga till. Den som inte uppskattar eller ser humorn i detta komiska mästerverk vet inte vad den går miste om. Regisserar snurrigheterna gör ständigt leende John Landis. En glad skit till regissör, som förutom ett gott öga för komedier (Delta-gänget, 1978; Blues Brothers, 1980) förärat oss med kanske historiens bästa varulvs-rulle; 1981 års En Amerikansk varulv i London.

Handlingen är lika underbar som vrickad. Bröderna Duke – Randolph (Ralph Bellamy) och Mortimer (Don Ameche)- äger ’Duke & Duke’, en framgångsrik råvarumäklarfirma i Philadelphia. Brödraduon älskar att gnabbas om än det ena och än det andra, och denna jul är ämnet huruvida det är uppväxtmiljö eller gener som formar en människans personlighet och öde.

De ingår ett vad om saken ifråga och bestämmer sig för att genomföra ett socialt experiment. Ett experiment som kommer att förändra livet för de två ovetande offren som utsätts för brödernas hyss. Det blir två försökskaniner med diametralt skilda förutsättningar…

I ena ringhörnan: Bolagets verkställande direktör; den väluppfostrade, kultiverade och utbildade Louis Winthorpe III (Dan Aykroyd) – till råga på allt förlovad med brödernas brorsdotter Penelope. I andra ringhörnan: Den fattige men charmige fifflaren och småskojaren Billy Ray Valentine (Eddie Murphy). Randolph & Mortimer bestämmer sig för att använda dessa två herrar för sitt experiment. Vad insatsen blir det ”vanliga beloppet”.

Brödernas plan innebär två specifika mål: Valentine måste bli framgångsrik som anställd för Duke & Duke och Louis Winthorpe III måste bli utblottad och stämplas som en brottsling. Allt detta medans jul och nyår stundar och en viss Clarence Beeks lurar i kulisserna tillsammans med en kärlekskrank gorillahane…

Utan att darra på manschetten rekommenderar jag hela familjen att se denna snurriga och dråpliga komedi. Förslagvis tillsammans, då det är en film som passar samtliga familjemedlemmar. Ombytta Roller är i princip en perfekt komedi. Rollistan är magisk; Dan Aykroyd; Eddie Murphy (innan han blev repetitiv); Jamie Lee Curtis (DEN scenen…), Denholm Elliot; Ralph Bellamy; Don Ameche & Paul Gleason. Manuset är skrivet med finess, stil och klass, och fångar tidsandan i Philadelphia på utsökt vis.

Tankarna går till amerikansk films gyllene tidsålder vad gäller denna typ av varma filmer – eran mellan cirka 1950-1965. John Landis regi är mitt i prick och visar prov på karlns utsökta fingertoppskänsla för komedier. Julstämningen i och omkring staden Philadelphia känns mitt-i-prick. Fotot förtjusande varmt i tonen, till ljudet av dels Elmer Bernsteins finfina soundtrack samt dels inlånade klassiker ur myllan av skön 80-tals R’n’B.

Se gärna på: Annandag jul. Barnvänlighet: Absolut!

Nu när Nya Dagbladets läsare vet vilka filmer det är som framför allt gäller i jul, kan jag rekommendera denna hemsida för eventuella fysiska exemplar. För streaming kan detta krypin vara till hjälp. Mycket nöje oavsett val garanteras.

God jul och Gott Nytt År!

Jan Sundstedt