För undertecknad är julen starkt förknippad med film. I och för sig är årets samtliga 365 dagar starkt förknippade med film för en annan, men julen kanske extra mycket.
En anledning kan vara att merparten av tv-utbudet som man växte upp med under jul och nyår i många fall var av tveksam kaliber. Därför tog en då sin tillflykt till familjens otympliga VHS-maskin och avnjöt det olagligt kopierade filmbiblioteket - samtidigt som andra delar av den så kallade släkten gick lös på glögg och nötter.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 december 2021.
Nuförtiden har emellertid, på gott och ont, befolkningen betydligt mer att välja på vad gäller rörliga bilder i etern. Som vidsynt och fejkkultiverad filmentusiast önskar signatären av det ni nu läser dock ödmjukt hjälpa till att sortera i myllan, och ge tips på tre filmer att avnjuta under jul- och nyårshelgerna.
Det blir kanadensiska rysligheter, Yippee Ki-Yay ** med Bruce Willis, samt amerikansk 50-talskomedi i 80-talstappning. Låt festligheterna börja...
Black Christmas (1974)
Fyra år innan John Carpenters klassiska Halloween tog tag i skräckslagna biobesökares sinnen såg den kanadensiska rysarpärlan Black Christmas dagens ljus. Regisserad av Bob Clark (Murder by Decree, 1979; Porky's, 1981) och inspelad i Toronto, har detta rysliga piller utvecklat något av kultstatus.
Filmen har med tiden och med all rätt kommit att kallas en av pionjärfilmerna inom vad som sedermera blev känt som "slasher"-filmer. Filmen är för övrigt en bidragande faktor till att vindsvåningar för mig blivit en plats att om möjligt undvika...
Handlingen utspelas i en då tidstypisk amerikansk småstad i norra USA. En grupp kvinnliga universitetsstudenter skall till att fira in julen i sitt studenthem. Allt är frid och fröjd inklusive bjällerklang, tills det förrymda psykfallet "Billy" bestämmer sig för att obemärkt ta sig in i huset och gömma sig på vinden.
Bad Santa Billy börjar inom kort på ett synnerligen obehagligt sätt terrorisera de unga damerna med telefonsamtal, inledningsvis av obscen karaktär för att snart övergå i ren och skär osammanhängande galenskap.
Ovetande om att samtalen härrör inifrån det egna studenthemmet kontaktar man den lokala polisen i syfte att få hjälp med eländet. Som om inte de otäcka samtalen vore nog börjar gruppens medlemmar minska i antal en efter en...
Black Christmas ger tittaren allt man kan begära av en rysare. Nagelbitarspänning, "jump scares" och sömnsvårigheter - med andra ord allt man kan önska sig.
Manuset är väl sammanvävt och karaktärerna tillräckligt tredimensionella och utmejslade för att vi ska bry oss om dem. Ett trovärdigt persongalleri, om man så vill – särskilt för att vara en lågbudgetskräckis, som Black Christmas trots allt kan ses som.
Bra skådespelare överlag med John Saxon, Olivia Hussey, Margot Kidder och Keir Dullea som främsta namn. Handfast regi av Bob Clark samt en klaustrofobisk och tät miljö, i form av det utsatta studenthemmet.
Vi som åskådare vet, till skillnad från studentskorna, att megagalningen Billy gömmer sig någonstans i huset. En berättarform som maestro Alfred Hitchcock allt som oftast använde sig utav.
Se gärna på: Julaftonskvällen. Barnvänlighet: Aldrig i livet!
Die Hard (1988)
När det diskuteras topp-10 actionfilmer finns allt som oftast Die Hard med som en stark kandidat. I synnerhet actionfilmer med jultema. På min lista hamnar den garanterat högt upp.
Filmen gjorde den då relativt okände Bruce Willis till superstjärna över en natt samt gav upphov till inte mindre än fyra uppföljare.
Tur för Willis att actionlegender som Schwarzenegger och Stallone, samt etablerade toppnamn som Clint Eastwood, Harrison Ford och Robert De Niro, tackade nej till rollen som polisen John McClane. Regissör till Die Hard är John McTiernan.
McTiernan har försett oss med moderna genreklassiker såsom Rovdjuret (1987) och Jakten på Röd Oktober (1990). Det var för övrigt mot bakgrund av succén med finfina Rovdjuret som McTiernan fick jobbet som regissör till Die Hard.
Det närmar sig jul och NYPD-polisen John McClane beger sig till Los Angeles för att fira jul med sin fru Holly (Bonnie Bedelia) och parets dotter. I besöket ingår ett sista försök att lappa ihop parets krackelerande äktenskap.
Fru McClane arbetar för det multinationella företaget Nakatomi Corporation, som huserar i det jättelika komplexet Nakatomi Plaza. För kännedom: I verkligheten tillhörde den då nybyggda skyskrapan filmbolaget 20th Century Fox - som producerade filmen.
Paret McClane har bestämt träff i just Nakatomi Plaza, där bolaget arrangerar den årliga julfesten, högt upp på 30:e våningen. Under tiden som vi följt parets förehavanden har vi samtidigt tagit del av hur 13 kraftigt beväpnade män infiltrerat byggnaden och tagit sig upp till julpartyt på 30:e våningen.
Under Hollys tal till personalen stormar den förmodade terroristgruppen in och tar kommandot över festligheterna och personalen tillfånga. Lyckligtvis för gisslan men olyckligtvis för ledaren Hans Gruber (underbart gestaltad av teater- och filmlegenden Alan Rickman) lyckas McClane obemärkt komma undan den initiala anstormningen.
McClane blir nu gisslans hopp, innan Gruber och hans besättning lyckas med sitt uppsåt...
Die Hard är ett mästerverk och med all rätt en ikonisk film i genren som sådan. Actionscenerna är hisnande och andlösa. Regissör John McTiernan sparar sannerligen inte på krutet. Åskådaren bjuds även på såväl hjärnornas kamp (McClane vs. Gruber) som ett och annat förlösande skämt, och då kanske inte helt otippat, från Bruce Willis.
Klanderfria skådespelarinsatser från samtliga inblandade med ett särskilt hedersomnämnande till Willis och Rickman. Sistnämnde är obetalbart makalös som livsfarlige Hans Gruber.
Alan Rickman ger Gruber ett djup som man ofta inte ser i genrefilmer. Han är vare sig korkad eller endimensionellt psykotisk. Emellanåt lyckas Gruber faktiskt visa prov på både empati (i modesta doser), samt vaken intelligens och kyla.
Ett smart manus, intressanta karaktärer, exceptionella actionscener, ett klassiskt soundtrack av Michael Kamen, kombinerat med ett utsökt foto av Jan (bra förnamn) de Bont samt ett fyndigt val av miljö, gör att jag ger Die Hard min starkaste rekommendation vad gäller actionfilmer överlag, inklusive actionfilmer med julen som kuliss.
Se gärna på: Juldagen. Barnvänlighet: 11+.
Ombytta roller (1983)
Måste vara en av filmhistoriens roligaste filmer. Ombytta roller är på ren svenska så underhållande knasig och sådär julcharmig att det står härliga till. Den som inte uppskattar eller ser humorn i detta komiska mästerverk vet inte vad den går miste om.
Regisserar snurrigheterna gör den ständigt leende John Landis. En glad skit till regissör, som förutom ett gott öga för komedier (Delta-gänget, 1978; Blues Brothers, 1980) förärat oss med kanske historiens bästa varulvsrulle; 1981 års En amerikansk varulv i London.
Handlingen är lika underbar som vrickad. Bröderna Duke – Randolph (Ralph Bellamy) och Mortimer (Don Ameche) – äger 'Duke & Duke', en framgångsrik råvarumäklarfirma i Philadelphia.
Brödraduon älskar att gnabbas om än det ena och än det andra, och denna jul är ämnet huruvida det är uppväxtmiljö eller gener som formar en människas personlighet och öde.
De ingår ett vad om saken i fråga och bestämmer sig för att genomföra ett socialt experiment. Ett experiment som kommer att förändra livet för de två ovetande offren som utsätts för brödernas hyss. Det blir två försökskaniner med diametralt skilda förutsättningar...
I ena ringhörnan: Bolagets verkställande direktör; den väluppfostrade, kultiverade och utbildade Louis Winthorpe III (Dan Aykroyd) - till råga på allt förlovad med brödernas brorsdotter Penelope. I andra ringhörnan: Den fattige men charmige fifflaren och småskojaren Billy Ray Valentine (Eddie Murphy).
Randolph & Mortimer bestämmer sig för att använda just dessa två intet ont anande herrar för sitt experiment. Insatsen blir det "vanliga beloppet".
Brödernas plan innebär två specifika mål: Valentine måste bli framgångsrik som anställd för Duke & Duke och Louis Winthorpe III måste bli utblottad och stämplas som en brottsling.
Allt detta medan jul och nyår stundar och en viss Clarence Beeks lurar i kulisserna. Samt en kärlekskrank gorillahane...
Utan att darra på manschetten rekommenderar jag hela familjen att se denna snurriga och dråpliga komedi. Förslagsvis tillsammans då det är en film som passar samtliga familjemedlemmar.
Ombytta roller är en nästintill perfekt komedi. Rollistan är bara den magisk: Dan Aykroyd, Eddie Murphy, Jamie Lee Curtis (DEN scenen...), Denholm Elliott, Ralph Bellamy, Don Ameche och Paul Gleason.
Manuset är skrivet med finess, stil och klass, och fångar tidsandan i Philadelphia på utsökt vis. Tankarna går till amerikansk films gyllene tidsålder vad gäller denna typ av varma filmer - eran cirka 1950-1965.
John Landis regi är mitt i prick och visar prov på karlns utsökta fingertoppskänsla för komedier. Julstämningen i och omkring staden Philadelphia känns helt rätt.
Fotot är förtjusande varmt i tonen, till ljudet av dels Elmer Bernsteins finfina soundtrack samt dels inlånade klassiker ur myllan av skön 80-tals-R'n'B.
Se gärna på: Annandag jul. Barnvänlighet: Absolut!
Nu när Nya Dagbladets läsare vet vilka filmer det är som framför allt gäller i jul, kan jag rekommendera denna hemsida för eventuella fysiska exemplar av filmerna ifråga. För streaming kan detta krypin vara till hjälp.
Mycket nöje oavsett val garanteras.
God Jul och Gott Nytt År!
Jan Sundstedt
"Stilla natt, blodiga natt" (svensk titel) är en kanadensisk skräckfilm från 1974, regisserad av Bob Clark.
"Die Hard" är en amerikansk actionfilm som har sitt ursprung i Roderick Thorps roman Nothing Lasts Forever. För regin står John McTiernan.
"Ombytta roller" (svensk titel) är en amerikansk komedifilm från 1983 i regi av John Landis.
