Tre julklassiker att se i år

För undertecknad är julen starkt förknippad med film. I och för sig är årets samtliga 365 dagar starkt förknippade med film för mig, men julen kanske dock extra mycket så. En anledning kan vara att merparten av det som en växte upp med (samt genomled) under jul och nyår, på “ettan” och “tvåan”, i många fall var av tveksam kaliber. Varav en då fick ta sin tillflykt till familjens gigantiskt otympliga VHS-maskin och avnjuta ens eget hemmakopierade (ja, jag vet att man inte fick göra så) filmbibliotek. Allt medans andra delar av den så kallade släkten gick lös på glögg och nötter.

Nya Dagbladets läsarkrets har – precis som den övriga befolkningen – i dessa tider dock mer att välja på, vad gäller utbudet i etern. Som den upplyste gentleman och filmkännare jag är vill jag ändock ödmjukt hjälpa till på traven med att sortera i myllan av skåpmat, trams och dravel och ge tips på tre filmer att avnjuta under jul- och nyårshelgerna. Det blir kanadensiska rysligheter, Bruce Willis-drag under galoscherna samt amerikansk 50-talskomedi i 80-talstappning.

Vi börjar med en lite rysligare rulle.

Black Christmas, 1974: Fyra år innan John Carpenters klassiska Halloween (1978) tog sig in i skräckslagna filmbesökares hjärtan och sinnen, såg den kanadensiska rysarpärlan Black Christmas dagens ljus. Regisserad av Bob Clark (Porky´s, 1981; Murder by Decree, 1979) och inspelad i Toronto, har detta lilla mästerverk till rysare utvecklat något av en kultstatus. Den har med tiden – och med all rätt – kommit att kallas en av pionjärfilmerna inom det som sedermera blev “slash & stalk”. Fotnot: Denna film har jag att “tacka” för att jag har utvecklat en smärre fobi av att “gå upp på vinden”.

Filmen utspelas i en (då) tidstypisk amerikansk småstad i norra USA. En grupp kvinnliga universitetsstudenter skall till att fira in julen i studenthemmet sitt. Allt är frid och fröjd med bjällerklang och hej & hå tills det förrymda psykfallet “Billy” bestämmer sig för att obemärkt ta sig in i huset och gömma sig uppe på vinden. Bad Santa Billy börjar inom kort (och på ett synnerligen obehagligt sätt) terrorisera de unga damerna med telefonsamtal. Inledningsvis av obscen karaktär för att snart övergå i förvirrad och osammanhängande galenskap. Ovetandes om att samtalen härrör inifrån det egna studenthemmet kontaktar man den lokala polisen, i syfte att få hjälp med eländet. Som om inte de otäcka samtalen vore nog, börjar gruppens medlemmar minska i antal en efter en…

Black Christmas ger mig allt det jag begär av en rysare av detta slag. Nagelbitarspänning, “jump scares” och sömnsvårigheter. Det vill säga allt man kan önska sig under jul. Manuset är väl sammanvävt och karaktärerna tillräckligt tredimensionella och utmejslade för att vi ska bry oss om dem. Ett trovärdigt persongalleri, om man så vill (för en lågbudgetskräckis). Bra skådespelare överlag med John Saxon, Olivia Hussey, Margot Kidder och Keir Dullea som främsta namn. Handfast regi av Bob Clark samt en klaustrofobisk och tät miljö, i form av studenthemmet. Vi som åskådare vet – till skillnad från studentskorna – att galningen Billy gömmer sig i någonstans i huset.

Se gärna på: Julaftonskvällen. Notera dock att barnvänlighet inte är direkt hög…

Die Hard, 1988: När det diskuteras topp-10 av actionfilmer, finns allt som oftast denna klassiker med. I synnerhet actionfilmer med julkänsla. På min egen lista hamnar den garanterat högt upp. Die Hard är en actionfilm tour de force. Och då inte enbart hjärndöd action. Detta är en stänkare med hjärna. Filmen gjorde den då relativt okände Bruce Willis till en superstjärna samt gav upphov till inte mindre än fyra (än så länge) uppföljare. Tur för Willis att actionlegender som till exempel Schwarzenegger, Stallone samt solida skådespelare som Clint Eastwood, Harrison Ford och även Robert DeNiro tackade nej till rollen som polisen John McClane. Regissör till Die Hard är ingen mindre än John McTiernan. Denne bokstavligt talat ärrade herre, har begåvat oss med moderna genreklassiker såsom Predator (1987) samt The Hunt for Red October (1990). Tack vare succén med Predator fick McTiernan axla jobbet som regissör till Die Hard.

Handlingen kan inte vara speciellt okänd för den som är född innan år 2000 men vi tar en snabbrepetition. Det närmar sig jul och NYPD-polisen John McClane beger sig till Los Angeles för att där fira jul med sin fru Holly (spelad av Bonnie Bedelia) och parets dotter. I besöket ingår även ett (sista) försök att lappa ihop parets krackelerande äktenskap. Fru McClane arbetar för det multinationella företaget Nakatomi Corporation, som huserar i det jättelika komplexet Nakatomi Plaza (trivia: i verkligheten tillhör skyskrapan – då nybyggd – filmbolaget 20th Century Fox, samma filmbolag som producerade filmen).

Paret har bestämt träff i just Nakatomi Plaza. Där arrangerar bolagets VD personalens årliga julfest, högt upp på 30:e våningen. Det dröjer dock inte länge innan man och hustru – såklart – hamnar i gräl med varandra, varpå Holly irriterat går iväg för att hålla ett tal och John är kvar på Hollys kontor och surar. Under tiden som vi följt parets förehavanden har vi samtidigt tagit del av hur 13 kraftigt beväpnade män infiltrerat byggnaden och tagit sig upp till julpartyt på 30:e våningen. Under Hollys tal stormar så (den förmodade) terroristgruppen in och tar kommandot över festligheterna och personalen som gisslan. Lyckligtvis för gisslan men olyckligtvis för ledaren Hans Gruber (underbart gestaltad av teater- och filmlegenden Alan Rickman – för övrigt i sin allra första (!) roll på vita duken) missade de John McClane och han blir nu gisslans enda hopp innan terroristerna får som de vill. Vad det nu är de vill?

Die Hard är ett mästerverk i sin genre och med all rätt en ikonisk film i sig. Actionscenerna är hisnande och tar andan ur åskådaren. Regissör John McTiernan sparar sannerligen inte på krutet. När det inte är rena actionscener bjuds vi på spänning, drama samt ett och annat förlösande skämt, och då som oftast från Bruce Willis. Klanderfria skådespelarinsatser från samtliga inblandade med ett särskilt hedersomnämnande till Willis och i synnerhet Alan Rickman. Sistnämnde är helt makalös som den skrupelfrie Hans Gruber. Rickman ger sin karaktär ett djup som torde varit svårt att överträffa för annan skådespelare. Hans Gruber är vare sig korkad eller enbart psykotisk, utan visar emellanåt prov på både empati (förvisso i modesta doser men ändå) samt inte minst stor intelligens och kyla. Ett smart manus, intressanta karaktärer, exceptionella actionscener, ett klassiskt soundtrack av Michael Kamen, adderat med ett utsökt foto av Jan (bra val av förnamn) de Bont samt ett fyndigt val av miljö, gör att jag ger Die Hard min starkaste rekommendation, vad gäller actionfilmer överlag och actionfilmer med jultema i synnerhet.

Se gärna på: Juldagen. Barnvänlighet: 11+.

Trading Places, 1983: Detta måste vara en av filmhistoriens roligaste filmer. Jag fick upp ögonen för denna pärla redan premiäråret, när jag hade förmånen att närvara vid en pressvisning. Jag skrattade på mig då och jag skrattar på mig än idag. Trading Places är – på ren svenska – så jäkla kul, knasig och sådär härligt julcharmig att det står härliga till. Den som inte uppskattar eller ser humorn i detta komiska mästerverk, ja, då vet inte jag inte. Dennes förlust, i så fall. Regissör till Ombytta Roller (Svensk titel) är John Landis. En glad skit till regissör, som förutom ett gott öga för komedier (Delta-gänget, 1978; Blues Brothers, 1980) förärat oss med kanske historiens bästa varulvs-rulle; An American Werewolf in London, 1981.

Handlingen är helt underbar och vrickad. Bröderna Duke – Randolph (Ralph Bellamy) och Mortimer (Don Ameche)- äger ‘Duke & Duke’, en framgångsrik råvarumäklarfirma i Philadelphia. Dessa två herrar älskar att gnabbas om än det ena och än det andra och just denna dag (när filmen börjar) är ämnet huruvida det är miljö och gener kontra uppfostran, som avgör en människans öde.
De ingår ett vad om saken ifråga och bestämmer sig för att genomföra ett socialt experiment. Ett experiment som kommer att förändra livet för de två (givetvis ovetande) personerna som utsätts för brödernas hyss. Det blir två försökskaniner med diametralt skilda förutsättningar…

I ena ringhörnan: Bolagets verkställande direktör; den väluppfostrade, kultiverade och utbildade Louis Winthorpe III (Dan Aykroyd) – till råga på allt förlovad med brödernas brorsdotter Penelope. I andra ringhörnan: Den fattige (men charmige) gatutjuven och småskojaren Billy Ray Valentine (Eddie Murphy). Randolph & Mortimer bestämmer sig för att använda dessa två herrar för sitt experiment. Vad insatsen blir det “vanliga beloppet”. Deras plan innebär två specifika mål: Valentine måste bli framgångsrik som anställd för Duke & Duke och Louis Winthorpe III måste bli utblottad och stämplas som en brottsling. Allt detta medans jul och nyår stundar och en viss Clarence Beeks lurar i kulisserna tillsammans med en kärlekskrank gorillahane…

Av hela mitt cineastiska hjärta och hela min själ rekommenderar jag hela familjen att se denna synnerligen galna, snurriga och dråpliga komedi. Trading Places är i princip perfekt. Rollistan är magisk; Dan Aykroyd; Eddie Murphy (innan han blev enbart jobbig); Jamie Lee Curtis (DEN scenen…), Denholm Elliot; Ralph Bellamy; Don Ameche & Paul Gleason. Manuset är skrivet med finess, stil, klass och snitsighet. Tankarna går till amerikansk films gyllene tidsålder vad gäller denna typ av varma komedier; eran mellan cirka 1950 – 1965. John Landis regi är mitt i prick. Julstämningen i och omkring staden Philadelphia är klockren.

Se gärna på: Annandag jul. Barnvänlighet: 0 och uppåt!

God jul och Gott Nytt År till alla er läsare!

Jan Sundstedt