Annons:
Annons:

Hotet mot livet

Uppdaterad 3 juli 2017, Publicerad 10 april 2014

Anarchos har gett ut F. William Engdahls bok på svenska med titeln Hotet mot livet – Den genetiska manipulationens dolda agenda. Den fokuserar inte på hälsofarorna är utan på hur det agrokemiska kapitalet skaffat sig kontroll över livsmedlen med Rockefeller Foundation som pådrivare.

Ett långt kapitel handlar om eugenik, rashygien. Den amerikanska eliten i början på 1900-talet oroade sig för överbefolkning och dåliga gener. Rockefellers var drivande i frågan långt före nationalsocialisterna och samarbetade intensivt med dem i frågan trots sina judiska rötter. Rockefeller Foundation startade 1932 ett program för molekylärbiologisk forskning som man såg som ett medel för social ingenjörskonst. Men eugenik döptes om till genetik. Där lärde man sig att skjuta in främmande DNA in i gener. Det kunde sedan utvecklas för genmodifiering av växter.

Det slutade dock inte där. Den hemliga Kissinger-planen sattes i verket i slutet på åttiotalet. Längst drevs den i Brasilien, där merparten av afrikanska kvinnor steriliserades under förebärande av hälsokontroll. Genmodifierade växter utvecklades för att producera läkemedel, bland annat spermiedödande majs. Vaccin mot stelkramp kombinerades stelkrampsgifter för att kroppen skulle reagera mot ett hormon i det som skyddade mot missfall. WHO finansierade forskningen. En katolsk organisation för rätten till liv slog larm om försöken i Mexiko. Bill Gates är stor aktieägare i Monsanto och ivrig förespråkare för befolkningskontroll med vacciner. Rockefeller- och Gates-stiftelserna har bildat AGRA fär att sprida GMO till Afrika. SIDA finansierar också.

När andra världskriget var över hade världen överskott på kväve, som använts för att producera vapen. Som konstgödsel tillsammans med växt- och insektsgifter, konstbevattning och maskiner blev det grunden i den ”gröna revolutionen”. Till en början blev skörden två eller tredubbel, men monokulturodlingen minskade med tiden markens bördighet.

Annons:

Amerikanska spannmålskartellen hade lanserat hybridsorter som gav bra skörd men där andra generationen blev steril och därför tvingade bönderna att köpa nytt frö. Den gröna revolutionen gynnade storskalighet i enlighet med Nixons planer på att få bort mängden människor på landsbygden, som i stället skulle bli billig arbetskraft i städerna, genom att driva familjejordbruken i konkurs och göra jordbruksnäringen till agroindustri.

Nedgången för den ålderdomliga amerikanska industrin accelererade dock. Nu var det inom jordbruket vinsterna skulle komma. Trade Reform Act 1974 instruerade förhandlarna att byta handelseftergifter för industrin mot eftergifter från andra länder inom jordbruket. Fattiga länder skulle ge upp försöken att bli självförsörjande på spannmål och kött. Det skulle USA stå för.

Under Carter avvecklades bestämmelser om hälsa och livsmedelssäkerhet. Förbudet mot vertikal integration av företag, som tillkommit under det tidiga 1900-talets strider mot monopolen, ströks. Ett samgående skedde mellan agroindustrins alla led. Vinsterna exploderade.

Med genmodifiering av växter kunde monopolen stärkas. Monsantos GMO-majs som tålde växtgiftet Round up blev den första stora produkten. Med militärkupper och ekonomisk utpressning från USA blev Chile och Argentina de tidigaste marknaderna.

Alla amerikanska presidenter såg agroindustrin som maktpolitisk viktig. WHO, WTO, Världsbanken och IMF utnyttjades för att få förbud mot statliga jordbruksprogram, prisstöd (men USA gav sig själv rätten att subventionera sitt jordbruk), import- och exportkontroller eller strikta krav på livsmedelssäkerhet. Under Bush förklarades genmodifierade växter som ”substantiellt ekvivalenta” med andra växter - och alltså lika säkra. Någon forskning om det behövdes inte. Krav på GMO-märkning sågs därför som handelshinder. Agroindustrin fick dock samma frihet från risk av skadestånd för hälsoeffekter som läkemedelsindustrin.

Den industrisponsrade forskningen visade inga hälsoeffekter. Árpád Pusztai gjorde den första oberoende forskningen. Efter 110 dagar hade råttorna som fått genmodifierad potatis, kortare växt, mindre lever, hjärta och hjärna och dåligt immunsystem. Efter ett första prisande avsattes han efter två dagar, dokumenten låstes in och forskningsgruppen upplöstes. Andra forskare satte igång en kampanj mot honom. Hans chef hade fått ett telefonsamtal från Blair och Blair ett från Clinton.

Gilles-Eric Séralini gjorde 2012 en uppföljning av den studie av Monsanto gjort, och som låg till grund för förordet från GMO av Europeiska myndigheten för livsmedelsökerhet (EFSA, väl infiltrerad av GMO-anhängare). Råttorna följdes i 200 dagar istället för vanliga 90. Efter fyra månader började tumörerna komma. Hypofysen nedsattes, hormonbalansen ändrades, och djuren fick blodstockning och vävnadsdöd av GMO-majsen. En förtalskampanj sattes igång mot Séralini.

Tillväxthormonet Posilac till kor gav 30 procent mer mjölk. Men korna förbrukades två år tidigare, och de fick allvarliga juver- och klövinfektioner. När forskning kom ut flera år senare, avslöjades att råttor fick leukemi och tumörer av Posilac. Då skrevs lagen om rena livs- och läkemedel om så att en produkt som gav cancer hos djur ändå kunde marknadsföras till människor.

USA har enorma anläggningar för att föda upp djur. En tiondel av dem dör. Grisar kan bara stå upp. Djurfabrikerna blev den största källan till vattenföroreningar. Människor blev sjuka och nitrathalterna steg. För att komma till rätta med bakterierna ökade mängden antibiotika 80 gånger. Det är huvudorsaken till spridning av antibiotikaresistenta bakterier. Säger EU, som det verkar, ja till frihandelsavtalet TTIP med USA, blir det slaget av djuruppfödning vi får finna oss i också i Sverige.

Boken varnar för att vi står inför en hälsokatastrof. Myndigheter, politiker och forskare har korrumperats av agroindustrin. Vi står inför en kapitalets diktatur där vi förlorar rätten till vår egen matförsörjning, där biologisk mångfald upphör, liv patenteras och där åkerjorden försvinner av jordförstörande odling.

 

 

Hans Sternlycke

Titel: Hotet mot livet - Den genetiska manipulationens dolda agenda
Författare: 
F William Engdahl
Språk:
Svenska
Antal sidor: 320
Utg.datum: 2013-12-10
Upplaga: 1
Förlag: Anarchos förlag
SAB: Uea,576
ISBN: 9789197971447

hotet-mot-livet-den-genetiska-manipulationens-dolda-agenda

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:
Ur arkivet

”Manhunter” – det främsta porträttet av Red Dragon

"Manhunter" från 1986 är ett mästerligt crime-noir-drama regisserat av Michael Mann som trumfar 2002 års nyinspelning "Red Dragon". En fenomenal dramathriller i paritet med "När lammen tystnar" – och som dessutom utgör seriemördaren Hannibal Lecters första framträdande på vita duken.

Uppdaterad 14 november 2026, Publicerad 26 mars 2022 · Återpublicerad 14 november 2026 – av Jan Sundstedt
Manhunter
FBI-agent Will Graham (William Petersen) i "Manhunter".

Långt innan Anthony Hopkins 1992 erhöll en Oscar för sin insats som Hannibal 'The Cannibal' Lecter i 1991 års När lammen tystnar, hade biobesökare hunnit stifta bekantskap med Hannibal Lecktor (notera stavningen), via den visuellt och stilistiskt originella Manhunter.

Red Dragon/Manhunter

1981 publicerade Thomas Harris sin andra roman Red Dragon, som blev en storsäljare. Kriminalhistorier med otäcka mord, egensinniga poliser och utmejslade karaktärer har alltid fascinerat mänskligheten och filmbolagsbossar. Så även i detta fall.

De Laurentiis Entertainment Group (DEG) var först på bollen och köpte kvickt rättigheterna till romanen. Valet av regissör föll på den uppåtgående regissören Michael Mann (Den siste mohikanen, 1992 och Heat, 1995).

Michael Mann hade 1981 fått uppmärksamhet genom det film noir-influerade kriminaldramat Gatans lag ("Thief"). Filmen blev strikt monetärt ingen kioskvältare men kritiker och publik lovprisade Manns unika stil.

Annons:

Samtidigt som Mann så smått börjat träda fram i rampljuset hade Thomas Harris kriminalromaner om FBI och diverse seriemördare gjort detsamma. Harris började sin litterära bana som kriminalreporter för Associated Press och det var i mångt och mycket via denna erfarenhet han utvecklade sin karaktäristiska stil och känsla för detaljer.

Vid tiden för sin premiär smet dock Manhunter närmast obemärkt förbi, men har sedan dess kommit att bli en thrillerklassiker hyllad av fans världen över.

Hannibal Lecktor (Brian Cox) är ondskefullt kalkylerande i fenomenala dramathrillern "Manhunter".

The Tooth Fairy

En psykopatisk seriemördare med öknamnet Tandfen (The Tooth Fairy) sprider skräck i delstaterna Georgia och Alabama. En seriemördare vars sjuka modus operandi tycks vara att mörda hela familjer i samband med fullmåne.

Den pensionerade FBI-agenten Will Graham (William Petersen) söks upp av sin tidigare chef Jack Crawford (Dennis Farina), som övertalar Graham att åter träda i tjänst och därmed åta sig fallet.

Med tre veckor kvar till nästa fullmåne tickar klockan för Graham, FBI och den stackars familj som av Tandfen är utvald till nästa offerrit. Will Graham, som tidigare gripit den dödsbringande och likaledes psykotiske doktor Hannibal Lecktor (Brian Cox), söker upp den hermetiskt inspärrade doktorn för att få hjälp att lokalisera och oskadliggöra Tandfen.

Det blir möten ingen av dem kommer att glömma.

Till saken hör att den unika talang som bidrog till att Graham lyckades finna och gripa Hannibal Lecktor är samma personlighetsdrag som orsakade hans avsked från FBI. Graham har nämligen förmågan att sätta sig in i hur dessa mänskliga monster resonerar.

En förmåga som tärt på Grahams psyke, inklusive ett mentalt sammanbrott i samband med gripandet av Lecktor. Återigen utmanas därmed Will Grahams nyligen läkta och sårbara inre.

Kommer FBI hinna gripa Tandfen innan nästa bestialiska mordorgie, eller kommer Grahams mentala hälsa återigen krackelera...?

Manhunter Tom Noonan
Seriemördaren Francis Dolarhyde (Tom Noonan) predikar i fenomenala dramathrillern "Manhunter".

In-A-Gadda-Da-Vida

Michael Manns regi är klanderfri med en ton som får anses smått unik och i genren som sådan banbrytande.

Manhunter gjorde måhända inte Mann till en rik man, men stilen och filmens kulör gav honom ytterligare skjuts upp på den dåvarande A-listan över regissörer i Hollywood. Stordåd skulle inom ett par år följa.

Manuset följer källmaterialet med den äran undantaget slutet. Jag vill inte avslöja för mycket, men om man likt mig läst boken tar filmens slut en något annorlunda rutt. Vilket slut som är att föredra ligger i betraktarens öga.

Filmen har ett foto och en färgpalett som för ögonen endast kan beskrivas som cineastisk lycka och mumma.

Manhunter
FBI-agenten Will Graham rådgör med seriemördaren och kannibalen Dr. Hannibal Lecktor, i fenomenala dramthrillern "Manhunter".

Skådespelarinsatserna är magnifika med givne William Petersen i förarsätet som FBI-agenten Will Graham (Petersen blev sedermera för en bredare publik känd via långköraren CSI).

Filmen har ett brett persongalleri av väl utmejslade karaktärer och som åskådare blir man såväl brydd som förfasad.

I kombination med musiken höjer sig Manhunter ytterligare över mängden. Dels exklusiv musik signerad Michel Rubini och gruppen The Reds och dels musik från andra artister.

En viktig scen innehåller det psykedeliska alstret "In-A-Gadda-Da-Vida" av Iron Butterfly. En kombination som krasst gifter sig med det ultravåld som i den aktuella scenen träffar åskådaren som en rejäl käftsmäll.

Kombinationen av Thomas Harris roman parat med Michael Mann är inget mindre än en cineastisk dröm. Filmen är milt sagt en femetta i genren.

Har Manhunter gått någon förbi kan jag med gott samvete ge den mina starkaste rekommendationer.

Nyinspelningen från 2002, Red Dragon (som bär romanens titel), är mycket bra, men Manhunter är ett par snäpp vassare.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa på denna plats samtidigt som streamingentusiasten här får sitt lystmäte.

En nagelbitande berättelse med spänningsfaktor tio samt inte minst utsökta skådespelarinsatser väntar.

Manhunter
Manhunter - 1986 US One Sheet.

Regi/manus: Michael Mann
Producent: Richard Roth
Musik: Michel Rubini och The Reds
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 22 maj 1987

I rollerna (urval).
William Petersen
Kim Greist
Dennis Farina
Tom Noonan
Joan Allen
Stephen Lang

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ur arkivet

”Halloween III” – den perfekta allhelgona-skräckisen

Glöm för ett ögonblick Michael Myers och dennes nedriga hyss. Vill man se en skräckis med genuin allhelgonakänsla är det seriens udda fågel "Halloween III: Season of the Witch" som gäller.

Uppdaterad 31 oktober 2026, Publicerad 5 november 2022 · Återpublicerad 31 oktober 2026 – av Jan Sundstedt
Halloween III
Ingen går säker i "Halloween III: Season of the Witch".

Initialt kastad under bussen av den stora massan och ställd i Halloween-seriens skamvrå.

Emellertid uppskattad av er ödmjuke filmskribent, inte minst mot bakgrund av att filmen är uppfriskande udda, genuint otäck och ljuvligt stämningsfull. Det är några av anledningarna att återknyta bekantskapen med 1982 års Halloween III: Season of the Witch.

En essentiell komponent i varför filmen ser ut som den gör härrör från att producenterna John Carpenter och Debra Hill ville distansera "del tre" från de två föregående Halloween-filmerna och göra något fundamentalt väsensskilt.

Tankegodset var således att göra fristående filmer på temat Halloween. Filmer som var och en skulle stå på egna ben. Slutprodukten var ett tappert försök att göra just detta.

Annons:

John Carpenter har i intervjuer förklarat att den ursprunglige regissören skulle ha varit Joe Dante (Gremlins, 1984). Efter att Dante gått vidare till ett annat projekt blev Carpenters mångårige medarbetare, Tommy Lee Wallace, projektets nye regissör.

Kuriosa: Tommy Lee Wallace skulle åtta år senare regissera miniserieadaptionen av Stephen Kings It.

Halloween III Santa Mira
Den lilla byhålan Santa Mira gör man klokt i att passera illa kvickt... "Halloween III: Season of the Witch. Foto: Imdb

Santa Mira...

Efter att hennes far Harry Grimbridge (Al Berry) i filmens hårresande inledning har tagits av daga, beslutar dottern Ellie (Stacy Nelkin) och Dr. Daniel Challis (Tom Atkins) att på egen hand undersöka mordet.

Spåren leder duon till den bortglömda byn Santa Mira, mitt ute i ödemarken. Byns invånare uppvisar inom kort klassisk småstadsmentalitet (åtminstone som den tenderar att te sig på film), och det udda paret drar snart blickarna till sig.

Byfolket tycks även besitta en närmast manisk trohet mot ortens starke man, en irländsk leksaksmakare vid namn Conal Cochran (Dan O'Herlihy) som är känd för sina halloweenmasker.

Inom kort upptäcker duon Cochrans djävulska plan att på sinnrikt vis hypnotisera barn, via en blandning av uråldriga ritualer, häxkonster och modern teknik.

På Halloween kan det med andra ord vara livsfarligt att bära en mask tillverkad i Santa Mira...

Livsfarliga masker i "Halloween III: Season of the Witch".

Mottagande

Vid tidpunkten för filmens premiär fick den ömsom ris, ömsom ros.

Tvärtemot gängse myt fanns det ett antal kritiker som uppskattade det faktum att filmen försökte göra något annorlunda och inte upprepa det (redan då) uttjatade temat med Michael Myers.

Inte minst uppskattade och prisade man producenternas mod, ett relativt snitsigt manus samt en stabil regidebut av Tommy Lee Wallace.

Viss kritik riktades dock mot filmens många visuellt starka scener – filmen är inget för den känslige – samt kärlekshistorien mellan 23-åriga Ellie och drygt 40-årige doktor Daniel.

Halloween III
Vad är det med reklamen som fängslar så... "Halloween III: Season of the Witch" Foto: Faksimil/HIII

Kärlekstramset instämmer undertecknad i, då filmen hade tjänat på att utelämna den för handlingen överflödiga och klichébetonade biten.

Halloween III: Season of the Witch känns oerhört John Carpenter i tonen. Inte minst vad gäller bildspråk, tempo och redigering. Manuset är genomtänkt och gör ett visst avsteg från vad som på den tiden var på modet.

Musiken är i sedvanlig Carpenter-anda magnifik. Ödesmättad, stämningsfull och obehaglig kryper den åskådaren inpå bara skinnet och förhöjer rysligheterna som sköljer över oss.

Ljudbilden är typisk för det sound han och parhästen Alan Howarth hade som signum cirka 1981–1989.

Det blir helt klart tummen upp för Halloween III: Season of the Witch, och jag råder läsaren att bilda sin egen uppfattning om filmen och inte tro blint på allt som skrivs på diverse filmforum.

På grund av inte minst missriktad marknadsföring – bland annat misstaget att i titeln inkludera siffran III – blev filmens kassaintäkter markant blygsammare än de två föregående filmernas och i synnerhet då originalfilmen Halloween (1978).

För undertecknad, som ända sedan 1982 har stått upp för filmen i fråga, är det med glädje som jag konstaterar att filmen genom åren sakta men säkert byggt upp en trogen supporterskara och så sakteliga erhållit välförtjänt uppskattning.

Streamingentusiasten finner i dagsläget filmen här och anhängare av fysiska medier rekommenderas att botanisera efter lämplig version förslagsvis via denna hemsida.

Halloween III
Halloween III: Season of the Witch - 1982 US One Sheet.

Regi och manus: Tommy Lee Wallace och Nigel Kneale (Kneale ville dock inte förknippas med den färdiga produkten på grund av filmens grafiska scener).
Producenter: Debra Hill och John Carpenter
Musik: John Carpenter och Alan Howarth
Längd: 98 minuter
Svensk premiär 27 juni 1983

I rollerna (urval):
Tom Atkins
Stacy Nelkin
Dan O'Herlihy
Michael Currie
Wendy Wessberg

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Blue Thunder” – klassisk 80-talsthriller om övervakning

John Badhams utsökta helikopterthriller "Blue Thunder" från 1983 kombinerar hisnande luftakrobatik, elektronisk 80-talsstämning och en mörk berättelse om övervakning, makt och korruption. Välkommen ombord..."follow my leader..."

Publicerad 19 september 2026 – av Jan Sundstedt
Montage: helikoptern Blue Thunder till vänster, övervakningsvy genom en byggnad uppe till höger och Roy Scheider som Murphy med pistol nere till höger.

Vissa filmer behöver inte särskilt många minuter för att påminna oss om varför vi älskar film.

En svart helikopter dundrar över Los Angeles, elektroniken blinkar och Roy Scheider sitter bakom spakarna.

Plötsligt känns 1980-talet inte bara som en tidsepok, utan som en alldeles egen filmgenre.

Välkommen ombord på Blue Thunder...

Annons:
Blue Thunder
Blue Thunder... Foto: Faksimil.

En helikopter med attityd

Regissören John Badham hade redan visat sin känsla för både rytm och underhållning med Saturday Night Fever (1977). Technothrillern WarGames (1983) skulle senare göra honom till ett av de stora namnen inom 1980-talets teknologiska thrillers.

Blue Thunder visar att Badham kunde hantera betydligt mer än dansgolv och datorer. Här får han en avancerad polishelikopter, ett par hårdföra piloter, ett Los Angeles som snart visar sig vara betydligt farligare från luften än från marken samt inte minst granitansiktet Roy Scheider att laborera med.

Filmen spelades in under hösten 1981 och vintern 1982, men premiären dröjde till 1983. Varför Columbia Pictures valde att vänta är inte helt klarlagt, men fördröjningen gav filmen en intressant plats i 1980-talets filmhistoria.

Blue Thunder
Blue Thunder... Foto: Faksimil.

När övervakningen blir ett vapen

Blue Thunder är inte enbart en actionfilm med helikoptrar. Under ytan finns en mörk berättelse om hur avancerad teknik kan förvandla polisarbete till något betydligt mer skrämmande.

Helikoptern kan övervaka människor, lyssna på samtal och samla information på ett sätt som får dagens övervakningssamhälle att framstå som mindre science fiction än man kanske önskar. Syftet med Blue Thunder är officiellt ett verktyg för terroristbekämpning, inför kommande Sommar-OS i Los Angeles (1984).

Roy Scheider spelar Frank Murphy, en erfaren polishelikopterpilot med Vietnamkriget i bagaget. Murphy är ingen skinande Hollywoodhjälte, utan en trött, hårdnackad och stundtals ganska besvärlig yrkesman.

Frank Murphy börjar tidigt ana att Blue Thunder inte bara ska användas för att bekämpa brott. Någon eller några tycks i hemlighet testa ett nytt verktyg för övervakning och kontroll av populasen.

Filmens myndigheter och agenter arbetar i lönndom, och ingenting är riktigt vad det verkar vara.

När staten får tillgång till teknik som kan se och höra genom väggar, och med kraftfull beväpning slå till från ovan, då är frågan inte längre bara vem som har makten.

Frågan blir vem som övervakar övervakarna...

Blue Thunder
Gott om skumma regeringspersoner i... "Blue Thunder". Foto: Faksimil.

Roy Scheider styr spakarna

Roy Scheider visar med sin kantiga charm, granithårda ansikte och sitt lätt slitna uttryck att Frank Murphy känns som en människa som har sett alldeles för mycket och helst vill slippa se mer.

Efter Hajen (1975) hade Scheider redan bevisat att han kunde bära en stor film, och Blue Thunder ger honom en roll där han får kombinera vardaglig polisrealism med spektakulär action.

Resultatet blir en hjälte som aldrig känns särskilt polerad, men desto mer levande.

Malcolm McDowell spelar överste F.E. Cochrane, Murphys gamle nemesis från Vietnamkriget. McDowell har en fantastisk förmåga att göra sina rollfigurer både charmiga och obehagliga.

Här använder han den förmågan till fullo. Cochrane är en man som ler när han borde vara orolig och talar lugnt när alla andra borde springa.

Warren Oates spelar kapten Jack Braddock med sin vanliga pondus. Filmen är dessutom tillägnad Oates, då han hastigt gick bort strax innan filmens premiär

Candy Clark spelar Murphys handlingskraftige fru med lika doser värme och självständighet. Alltid lika finurlige Daniel Stern kompletterar rollbesättningen, och bidrar med en nervig energi samt en naturlig nyfikenhet samt humor som passar filmen utmärkt.

Blue Thunder
Roy Scheider som vanligt lysande, här i... "Blue Thunder". Montage. NyD. Foton: Faksimiler.

Hisnande helikopterscener

Här kommer vi till filmens verkliga hjärta. Blue Thunder bjuder på helikopteraction som fortfarande imponerar.

Flygningarna över centrala Los Angeles känns både farliga och påtagliga, mycket tack vare blandningen av riktiga stuntinsatser och specialeffekter.

Kameran följer helikoptrarna genom stadens betonglandskap och ger oss en känsla av att faktiskt sitta med i cockpit. John A. Alonzos fotoarbete gör dessutom staden till en viktig del av upplevelsen.

Los Angeles blir en labyrint av motorvägar, skyskrapor och trånga passager. Ovanför alltihop svävar Blue Thunder, som en svart rovfågel med polisradio och automatkanon.

Musiken av Arthur B. Rubinstein hör till en av filmens många behållningar. Elektroniska ljud, suggestiva klanger och en ständigt närvarande känsla av teknologisk fara skapar en atmosfär som sitter som gjuten.

Ljudbilden låter som framtiden – fast en framtid där staten har för många hemligheter och helikoptrarna alldeles för mycket eldkraft.

Blue Thunder
Ett vapen- och antiterroristtest går inte riktigt som tänkt, i... "Blue Thunder". Foto: Faksimil.

En riktig 80-talsstänkare

John Badhams Blue Thunder är en film som vågar vara både dum och smart på samma gång.

Den vill ge publiken stora actionsekvenser, men den vill också få oss att fundera över vad som händer när tekniken springer ifrån människans förmåga att kontrollera den.

Ibland blir samhällskritiken dock lite övertydlig. Myndigheterna är skumma, skurkarna är skumma och nästan alla som bär kostym verkar ha något att dölja, men det hör till filmens charm.

Blue Thunder är inte en dokumentär om statlig övervakning.

Det är en actionthriller från 1983, gjord för människor som ville se helikoptrar flyga fort, hjältar trotsa övermakten och skurkar få vad de förtjänar. Vilket gör den med bravur.

Blue Thunder är en av de där filmerna som påminner oss om varför 1980-talet var en så härlig tid för actionfilm.

Den har en formidabel rollbesättning, en regissör som kan hantverket och en helikopter som stjäl showen från nästan alla andra.

Roy Scheider är perfekt som den motvillige hjälten, Malcolm McDowell njuter av sin skurkroll och Arthur B. Rubinsteins musik gör upplevelsen komplett.

Filmen är kanske inte lika djup som den ibland tror att den är. Men den är underhållande, spännande och förbaskat snygg.

När Blue Thunder lyfter från marken och drar iväg över Los Angeles, då spelar det faktiskt ingen större roll.

Då sitter man där och ler. För ibland behöver en film inte vara mer komplicerad än så.

Blue Thunder är en utsökt 80-talsstänkare – en film som fortfarande får rotorbladen att snurra.

Blue Thunder
Blue Thunder - 1983 US One Sheet.

Regi: John Badham
Manus: Dan O'Bannon och Don Jakoby
Producent: Gordon Carroll
Musik: Arthur B. Rubinstein
Längd: 109 minuter
Svensk premiär 26 augusti 1983

I rollerna (urval).
Roy Scheider
Warren Oates
Candy Clark
Malcolm McDowell
Daniel Stern

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ur arkivet

”Alla presidentens män” – Ett ypperligt porträtt av undersökande journalistik

Alan J. Pakulas Oscarsbelönade "Alla presidentens män", från 1976, är mer aktuell än någonsin. Watergate-skandalen sågs från början som en konspirationsteori av så kallade foliehattar men till slut visade det sig att foliehattarna haft rätt hela tiden.

Uppdaterad 6 september 2026, Publicerad 5 augusti 2023 · Återpublicerad 5 september 2026 – av Jan Sundstedt
Alla Presidentens Män Watergate
Två "foliehattar", det vill säga två RIKTIGA journalister, skrider till verket i "Alla presidentens män".

Ordet Watergate är i princip synonymt med korruption och maktmissbruk. Termen har blivit ett samlingsnamn för politiska skandaler, kändisfadäser samt inte minst benämningen "konspirationsteori".

Trots begreppets popularitet finns det såklart de som inte känner till detaljerna om vad som egentligen hände i Watergate-skandalen. Alla presidentens män är då till god hjälp för den nyfikne som önskar bli ledsagad i ämnet.

Filmen är en dramatiserad version och analys av den journalistiska process som ledde till att Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein lyckades koppla samman inbrottet med utbredd korruption och maktmissbruk inom dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixons administration.



Watergate

Då filmen som sagt är baserad på verkliga händelser beskrivs här Watergate-skandalen i komprimerade ordalag.

Annons:

Som brukligt när det gäller filmer baserade på verkliga händelser finns en viss dramatisering av händelseförloppet i slutprodukten men inget som spårar ur eller tar sig för stora artistiska friheter.

Skandalen var en konsekvens av Nixon-administrationens ansträngningar att mörklägga sin inblandning i inbrottet i Demokraternas nationella kommittés högkvarter den 17 juni 1972. Högkvarteret var vid tidpunkten inhyst i Watergate-komplexet i Washington, D.C.

Ett amatörmässigt inbrott av mer eller mindre fem stycken klåpare, då samtliga greps på platsen.

Kopplingen mellan inbrottet och administrationen framhävdes av medierna och i synnerhet av tidningen The Washington Post. Framför allt var det journalisterna Carl Bernstein, i filmen gestaltad av Dustin Hoffman, och Bob Woodward, spelad av Robert Redford, som var de drivande bakom rapporteringen.

Woodward och Bernstein insamlade med stort tålamod under närmare två år graverande information som visade att inbrottet och försöken att dölja det ledde djupt in i katakomberna inom justitiedepartementet, FBI, CIA och hela vägen till Ovala rummet i Vita huset.

Det visade sig snart genom vittnesmål och annan bevisning att USA:s dåvarande president Richard Nixon hade godkänt ett beslut att dölja sin administrations inblandning i inbrottet. Undersökningen avslöjade även att det fanns ett röstaktiverat avlyssningssystem i Ovala rummet.

Något som 1974 ledde till att Nixon, istället för att låta sig ställas inför riksrätt, avgick.

Alla Presidentens Män Watergate
Ett misslyckat inbrott av fem klåpare inleder "Alla presidentens män". Foto: Imdb, Warner Brothers.

Enastående realism

Det här är inte en film som gör det lätt för tittaren.

Filmen inleds med att vi placeras i händelserna kring inbrottet utan någon förklaring som exempelvis en textvägg, vilket bidrar till filmens oerhörda realism. Vad som först verkar vara en isolerad händelse utvecklas snabbt till något mer olycksbådande.

Även om det för några kan vara en nackdel att filmen kräver sin fulla uppmärksamhet är det också en infallsvinkel som förtjänar lovord.

Skildringen av Woodwards och Bernsteins kamp att få fram information känns verklighetstrogen och får publiken att, tillsammans med våra journalisthjältar, känna sig närvarande i utredningen.

En utredning som inom kort blir alltmer riskfylld. Det dröjer inte länge innan den obligatoriska paranoian infinner sig hos duon. Något det snart visar sig att man har fog för...

Alla Presidentens Män Watergate
Hotbilden mot journalisterna tilltar. Foto: Imdb, Warner Brothers.

Tidsödande arbete

Ofta får Woodward eller Bernstein information som de inte kan publicera med trovärdighet på grund av att källorna måste förbli anonyma. Istället för att varje pusselbit tydligt, och med många filmers enklare mått mätt leder dem mot en slutsats, tillbringas en stor del av tiden med att gå igenom högar av dokument.

Det gedigna arbetet är tidsödande och svårnavigerat, i syfte att hitta de pusselbitar av relevanta detaljer tidningen behöver för att bitarna ska falla på plats.

Alla presidentens män glamoriserar inte journalistik utan behandlar yrket med respekt. Istället för att vara pepprad av actionsekvenser täcker större delen av filmen allt det icke-glamorösa arbete som man lägger ner för att nå sanningen.

Oändliga telefonsamtal och sömnlösa nätter ägnas åt att finkamma igenom anställningsbevis, kassakvitton, telefonlistor och vittnesutsagor. Ett mödosamt arbete men också ett uppfriskande prov på gammal hederlig journalistik.

Filmen hanterar det sävliga tempot på ett utomordentligt skickligt sätt och lägger fokus på framgångspunkterna i utredningen. Alla presidentens män kastar förmodligen inte ljus på hela Watergate-utredningen då det hade krävts betydligt mer än filmens 138 minuter.

Det vi får uppleva kan emellertid på goda grunder anses väl avvägt.

Alla Presidentens Män Watergate
Bernstein, Woodward och ledarstaben. Foto: imdb, Warner Brothers.

Oscarsbelönad "konspirationsteori"

Alla presidentens män var en av 1976 års mest hyllade och uppmärksammade filmer.

Vid Oscarsgalan 1977 kammade den hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fyra, inklusive Bästa film och Bästa regi. Med all rätt, då filmen är ett klanderfritt prov på artistisk frihet, fri från nutidens cancelleringskultur, dogmer och agendor.

Manuset är välskrivet och tajt på ett sätt som leder tittaren tålmodigt in i handlingen. Personerna bakom historien porträtteras på trovärdigt sätt med en känsla av värdighet.

Alan J. Pakula behandlar källmaterialet med sin karakteristiska känsla för den lilla människan och spretar aldrig iväg från målet - att berätta en historisk händelse på autentiskt maner.

Skådespelarna är givet rollistan klanderfria. Redford och Hoffman är utmärkta i sina respektive kostymer. De är helt enkelt Woodward och Bernstein.

Birollsinnehavarna sticker ut än mer. Framför allt Hal Holbrook och Jason Robards - två personliga favoriter. Sistnämnde erhöll ytterst välförtjänt en Oscar för Bästa manliga biroll.

Verklighetens konspirationer och mysterier löses inte så snyggt eller hastigt som många andra filmer vill få oss att tro. Detta gäller inte minst Watergate-skandalen.

Uppfriskande då att Alla presidentens män vågar ta en smalare och mer riskfylld väg.

Mer aktuell än någonsin

Filmen visar och belyser även något som är högst aktuellt idag.

Strax efter att Washington Post och andra medier börjat nysta i affären dröjde det inte länge innan den som ens insinuerade att något skumt var i görningen kallades "konspirationsteoretiker" och "foliehattar". Känns detta igen?

Intressant då att notera att den förmenta konspirationsteorin ett par år senare visade sig vara allt annat än teori. Något att begrunda för den som har låtit sig förledas att tro att konspirationer inte existerar.

Alla presidentens män visar vad sann undersökande journalistik kan vara utan den enkelhet eller glamour som Hollywood ofta ger sådana berättelser.

Det är också en film som torde vara obligatorisk för den som söker sig till yrket som sådant och strävar efter att titulera sig journalist.

Journalister som ifrågasätter rådande narrativ och inte med hull och hår sväljer vad politiker och makthavare ber oss att svälja. Journalister med mod, tåga och tålamod och som är villiga att gräva till jordens ände för att uppdaga sanningen.

Alla Presidentens Män
All the President's Men - 1976 US One Sheet.

Regi: Alan J. Pakula
Manus: William Goldman – efter en bok av Carl Bernstein & Bob Woodward
Producent: Walter Coblentz
Musik: David Shire
Längd: 138 minuter
Svensk premiär 14 mars 1977

I rollerna (urval).
Robert Redford
Dustin Hoffman
Jason Robards
Jack Warden
Martin Balsam
Hal Holbrook
Penny Fuller
Meredith Baxter

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.