De svenska hovstaterna menar idag att den svenska regentlängden började på 900-talet med Erik Segersäll som Sveriges första kung. Men Lars Ulwencreutz går längre tillbaka i tiden än så när han presenterar Sveriges regentlängd i sin nya bok Från Oden till Vasa.
Lars Ulwencreutz uppfattning skiljer sig däremot från Johannes Magnus, mannen som gav oss vår kunganumrering. Detta då Johannes Magnus gick så långt tillbaka i tiden att det var Magog, den bibliske Noaks sonson, som var Sveriges första regent.
Men enligt den regentlängd som Ulwencreutz har lanserat var Oden, född i Asgård, som ska ha legat i dagens södra Ryssland vid floden Don, den förste svenske regenten och kungen. Oden påstås således ha skapat Ynglingaätten, som är Sveriges äldsta konungaätt. De källor som Ulwencreutz använder för detta påstående är bland annat Snorre Sturlasson och Alf Henriksson.
För den som är intresserad av svensk historia och främst historian före medeltiden är Från Oden till Vasa ett måste att läsa. Det som dock kan uppfattas som något problematiskt med boken är var gränsen mellan fakta och fiktion går någonstans. Det är dock upp till var och en att dra sina slutsatser kring karaktärer som Odens verkliga existens, men dessa vore utmärkt för forskare och tyckare att dra efter man läst Ulwencreutz bok. Lars Ulwencreutz påpekar däremot rakryggat att han inte ser sig som någon historiker.
Från Oden till Vasa är inte bara en presentation av en regentlängd utan även ett slags register över svenska kungaätter. Boken ger ett nytt lager av ovisshet kring landets och vårat folks historia, på gott och ont. Vad som däremot är helt säkert är att boken väcker nya frågor som dagens forskare måste kunna besvara.
En av den svenska kriminalhistoriens mest skrämmande och smått overkliga rättskandaler är tvivelsutan historien om mordet på 27-åriga Catrine Da Costa, år 1984. Dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” dyker ner i den surrealistiskt inkompetenta polisutredning som följde och det dåtida samhälle som uppslukades av hat och drev, ivrigt påhejade av könskrigarfeminister och etablissemangsmedia.
Catrine Da Costas riktiga mördare, menar ett flertal experter, finns inom en krets av initialt "intressanta personer" - innan de två syndabockarna "Obducenten" och "Rättläkaren" dök upp.
Manusförfattarna Johannes Hallbom och Dan Josefsson har med Det svenska styckmordet, som belyser mordet på 27-åriga Catrine Da Costa och det efterföljande justitiemordet, skapat en av de mest genomarbetade, sakligt uppbyggda och djupt engagerande svenska dokumentärserierna på länge.
Serien är snudd på journalistiskt mästerverk, där varje avsnitt (fyra totalt) bygger upp en obönhörlig känsla av frustration och indignation inför det totala rättshaveri som drabbade de två utpekade männen – ”Allmänläkaren” och ”Obducenten”.
Dessa mäns liv förstördes av en smått sinnesförvirrad rättsapparat (med ansvarige åklagaren Anders Helin som fronfigur), ivrigt påhejade av feministisk ideologi, tillsammans med graverande myndighetsinkompetens och inte minst massmedialt drev.
Gediget, pedagogiskt och sakligt
Seriens struktur är pedagogisk utan att bli förenklad. Materialet tycks gediget efterforskat, och det är tydligt att teamet har grävt djupt i arkiv, domstolsprotokoll och tidigare okända dokument.
Vittnesmål, nyhetsklipp och intervjuer vävs ihop till en obeveklig framställning av hur en obefintlig beviskedja och rent absurda indicier kunde leda till åratal av rättsprocesser, och i praktiken fördärva två oskyldiga människors liv.
Seriens kraft ligger i dess orubbliga saklighet. Hallbom och Josefsson lutar sig aldrig mot sensationsmakeri, trots att ämnet i sig är sprängstoff. Istället låter de dokumenten, intervjuerna och de historiska skeendena tala för sig själva, och det är just därför Det svenska styckmordet träffar så hårt.
Den mördade Catrine Da Costa. Foto: Imdb/SVT
Hatets och ideologins domstol
Den som ser Det svenska styckmordet utan att känna sitt blodtryck stiga har antagligen begåvats med nerver av stål eller lider av ointresse för genuin rättvisa. Här skildras en polisutredning där inkompetens övergår i ren manipulation, och, för att vara tydlig, närmast ofattbart bedrägeri.
Centralt i skandalen står den ökända ”daghemsutredningen”* (skribentens ordval), och de så kallade ”flickans minnesbilder”. Uppdiktade minnesbilder, där en liten flicka (som till råga på allt är dotter till en av de anklagade), påstås ha bevittnat hur hennes pappa och dennes vän styckat en kvinna. En renodlad science-fiction-berättelse, som dessutom förändrades och förstärktes över tid. Alltmedan pådrivande psykologer och könskrigarfeminister konstruerade ett narrativ som saknade förankring i verkligheten.
Polisen och åklagarna drevs dock inte av vilja att finna sanningen, utan av en ideologisk övertygelse om att män som dessa – läkare med akademisk bakgrund – naturligtvis var kapabla till fruktansvärda brott. En genuspolitisk häxjakt tog raskt vid, där pressen, aktivistiska jurister och en rättsmedicinsk expertis, som snarare agerade åsiktspoliser än objektiva sakkunniga, bidrog till att fallet fick sitt absurda liv.
Josefsson och Hallbom gör ett exemplariskt arbete i att redogöra för alla dessa detaljer utan att tappa berättelsens kärna. Vi får se intervjuer med personer som var på plats, vi får höra de osannolika domskälen och vi får bevittna en samhällskollaps i mikroformat – där rättsstaten offrade sitt eget existensberättigande på könskrigets altare.
Orwellsk rättsröta
Det som gör Det svenska styckmordet så upprörande är just hur bekant mönstret känns. En moralisk panik sköljer över samhället, medierna eldar på, institutioner böjer sig för trycket, och oskyldiga hamnar i kläm. Låter bekant, inte sant?
Dokumentären visar hur fallet Da Costa inte var en slump eller ett olycksfall i arbetet. Den var en konsekvens av en politiserad samtid, där den dominerande feministiska ideologin, i kombination med en sensationslysten mediekår, skapade en skenrättegång i offentligheten.
Detta är en dokumentär som bör ses av alla med minsta intresse för rättssäkerhet och modern svensk historia. Den blottlägger hur staten, pressen och rättsväsendet kan agera när de drivs av ideologi snarare än bevis – och vilka fasansfulla konsekvenser detta kan få.
Det svenska styckmordet finns tillgänglig via SVT Play.
Jan Sundstedt
*Metodiken påminner om de ökända amerikanska daghemsfallen under 1980-talets ”Satanic Panic”, där barn genom upprepade och manipulativa förhör ficks att ’minnas’ groteska brott som aldrig ägt rum. Precis som i fallet med den tvååriga flickan i fallet Da Costa, tycks utredarnas övertygelse ha varit viktigare än faktisk bevisning.
Det svenska styckmordet - 2024 marknadsföringsposter.
Manus: Johannes Hallbom och Dan Josefsson - sistnämnde även seriens berättarröst
Producenter: Johan Brånstad, Helena Ingelsten och Axel Arnö
Längd: 59 minuter * fyra avsnitt
Svensk premiär 27 november 2024 på SVT Play
FALLET CATRINE DA COSTA
Mordet:
27-åriga Catrine Da Costa, prostituerad i Stockholm, försvinner i juni 1984.
Hennes styckade kropp hittas i plastpåsar vid Karlberg och i Solna. Huvudet och inre organ saknas.
Dödsorsaken kan aldrig fastställas.
De felaktigt utpekade:
Allmänläkaren (Tomas Allgén) och obducenten (Teet Härm) grips 1984–85. Männen har ringa koppling till varandra utanför arbetet.
Misstankarna bygger på indicier och ett mycket tveksamt vittnesmål från en ex-fru.
Polisutredningen och rättsprocessen:
Utredningen präglas av inkompetens, läckor och en förutbestämd bild av männens skuld.
Psykologförhör med ett barn ("Allmänläkarens" då två-åriga dotter) leder till påståendet att hon sett en styckning.
Virriga vittnesutsagor och horribelt ogrundande påståenden från kors och tvärs, utan någon som helst förankring i verkligheten, dyker upp och tas med i bevisföringen.
De åtalade frias till sist från mord men döms ändå, genom en ytterst märklig formulering i domen (felaktigt) för styckning – utan bevis.
Nämndemän, med band till könskrigarfeministiska grupper, påverkar domen, tillsammans med massiv påtryckning från en i princip enig mediakår.
Efterspel:
Männen får sina liv och karriärer förstörda.
Domen rivs upp 2010, men rättsskandalen är ett faktum.
Dokumentären Det svenska styckmordet avslöjar nya detaljer och rättsväsendets katastrofala misslyckande.
I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans längre än 60-åriga karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.
Detta är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.
John Williams var 45 år gammal när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas Krig-filmen. I en ålder då många tror att deras bästa tid är sedan länge förbi, var han bara på väg att bli varm i kläderna…
En resa genom musikhistorien
Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från hans första stapplande steg i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin.
Genom intervjuer med nära samarbetspartners som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas Krig, Indiana Jones och Schindler’s List. Spielberg beskriver deras samarbete som ”Ett av mitt livs största privilegier”.
Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen.
Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.
Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb
Ödmjuk och anspråkslös
Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen.
Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Denna tragiska händelse berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton.
Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta – aldrig riktigt fångat hans intresse.
John Williams i sitt bästa element – framför en välskolad orkester. Foto. Imdb
Mästerlig iscensättning
Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans noter på ett unikt sätt.
Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande.
Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska ”temp music”) i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning.
Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet.
Via dokumentären får vi inte bara en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, utan också en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.
En hyllning till ett tidlöst arv
På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiska mans kompositioner betytt.
Från det att en som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för allting film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv.
Detta är en film som bör ses av alla som någonsin har blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må vara snart 93 år (f. 8 feb. 1932), men hans arv kommer leva vidare i generationer.
Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet.
Jan Sundstedt
Music by John Williams - 2024 Disney+ promo artwork
Regi: Laurent Bouzereau
Producenter: Sara Bernstein, Frank Marshall, Ron Howard, Brian Grazer, Steven Spielberg, med flera.
Musik: Ja, vem kan stå bakom den, månntro...
Music by John Williams finns för närvarande att beskåda via streamingtjänsten Disney+
Legendariska och banbrytande "The Matrix" firar - tro't eller ej - i år 25 år på tronen som en de främsta actionladdade science-fiction-filmerna genom tiderna. Actionsekvenserna står sig skyhögt än idag och filmens många budskap kan (tyvärr) inte sägas vara mindre aktuella i vår nutid utan snarare tvärtom.
Bröderna Larry och Andy (numera Lana och Lilly…) Wachowskis ikoniska kaninhåls-epos The Matrix firar 2024 hela 25 år. Dess tankeväckande och ögonöppnande manus, kombinerat med banbrytande actionsekvenser och revolutionerande specialeffekter, har säkerställt att filmen över tid erhållit en kultstatus modell episk.
Utöver att vara mumma rent visuellt och särdeles underhållande, förändrade The Matrix därtill actiongenren som sådan. Genom att kombinera kung fu-inspirerad koreografi och avancerad CGI, inklusive den vid tidpunkten revolutionerade ”bullet time”-effekten (som snabbt blev ikonisk och imiterats otaliga gånger), med filosofiskt tankegods, bröt filmen ny mark för en nutida generation.
Jean Baudrillards åskådliggörande verk ”Simulation and Simalacra” (1981) – som för övrigt var mer eller mindre obligatorisk läsning för såväl skådespelare som besättning bakom kameran – hade betydande styrning på brödernas manuskript. Japansk manga, inte minst Ghost in the Shell (1995), var ävenledes en viktig ingrediens på filmens utveckling. Inspiration togs även från författaren Philip K. Dicks tankegods, samt cyberpunkgenren som helhet – inklusive William Gibsons ”Neuromancer”.
The Matrix kan också ses som en hyllning till Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”, och faktum är att det likaså finns referenser till Karl Marx, Franz Kafka, Zen och Homeros ”Odyssén”. Detta breda spektrum av kulturella och filosofiska influenser gör filmen till en unik smältdegel av idéer, med en intellektuell tyngd som få actionfilmer kan mäta sig med, och som påverkat hur vi idag ser på och resonerar kring teknologi och kontroll.
Bröderna Andy och Larry Wachowski – sedermera Lana och Lilly Wachowski. Foto: Imdb.
The Matrix…
Handlingen kretsar kring Thomas Anderson (Keanu Reeves), en till synes ordinär programmerare och hacker med aliaset ”Neo”. Hans liv tar en dramatisk vändning när han kontaktas av de mystiska Morpheus (Laurence Fishburne) och Trinity (Carrie-Anne Moss), som påstår att verkligheten han lever i är en illusion skapad av maskiner. Neo upptäcker snart att mänskligheten hålls fången i en simulering kallad The Matrix, och att han själv kan vara ”Den utvalde” med förmågan att förändra allt.
Neo ställs inför ett avgörande val mellan två vägar – en röd tablett, som avslöjar sanningen, och en blå, som låter honom fortsätta leva i okunnighet. Hans beslut att välja det röda pillret, för honom in i en adrenalinfylld kamp mot de mäktiga ”Agenterna”, inne i programvaran. I synnerhet Agent Smith (Hugo Weaving) – inklusive hans lika hotfulla kollegor – är fast beslutna att försvara The Matrix med alla till buds stående medel och knep.
Samtidigt tränas Neo i alla upptänkliga varianter av stridskonst, kampsport och teknologi för att möta maskinerna i en revolutionär strid om mänsklighetens frihet. Handlingen fördjupas ytterligare när relationer och lojaliteter testas, och publiken dras djupare ner i ett intrikat narrativ fyllt av vändningar…
Röd eller blått piller? Neo (Keanu Reeves) måste välja…i ”The Matrix”. Foto: faksimil/”The Matrix”.
Tankeväckande och intensiv
Banbrytande, är ett ord som kan sägas beskriva The Matrix på lämpligt vis. Wachowskis levererade inte bara en film utan en hel upplevelse. Det är svårt att överdriva syskonduons prestationer som regissörer och manusförfattare. Regin är enastående – tempot balanserar perfekt mellan intensiva actionscener och djupa filosofiska reflektioner. Manusets fokus på existentiella teman och den teknologiska övervakningens faror känns lika aktuellt i dag som 1999.
Actionscenerna, koreograferade av kampsportsexperten Woo-Ping Yuen, är inget annat än mästerliga. Det är tydligt att de fyra månaderna av intensiv träning för skådespelarna betalade sig – varje rörelse är både precist utförd och visuellt imponerande. Keanu Reeves briljerar med sin hängivenhet, Laurence Fishburne imponerar med sin pondus, Carrie-Anne Moss förkroppsligar styrka och grace, och Hugo Weaving skapar en minnesvärd antagonist med sin roll som Agent Smith.
Filmtekniskt är The Matrix ett underverk. De innovativa visuella effekterna, särskilt ”bullet time”-momentet – där kameran fryser tidens flöde och rör sig i slow motion – satte en ny standard för vad som är möjligt på vita duken. Detta grepp har sedan dess kopierats otaliga gånger men aldrig riktigt överträffats. Till detta adderas en genomtänkt användning av färgtoner: den grönaktiga tonen inne i The Matrix förstärker känslan av artificiell verklighet, medan den blåaktiga tonen i den ”verkliga” världen kontrasterar effektivt.
Skådespelarinsatserna är fantastiska. Keanu Reeves är perfekt som Neo – hans blandning av oskuldsfullhet och beslutsamhet gör karaktären trovärdig. Carrie-Anne Moss skapar med Trinity en ikonisk actionhjältinna, och Laurence Fishburne som Morpheus ger filmen en gravitas som lyfter varje dialog. Hugo Weaving som Agent Smith är en studie i kylig precision och blir en rejäl antagonist och nöt att knäcka för filmens protagonist Neo. Bonuspoäng till Joe Pantoliano i rollen som mullvaden och golaren Cypher.
Musiken, med inslag av både techno och orkestrala element, skapar en atmosfär som är lika futuristisk som den är spännande. Don Davis soundtrack fångar perfekt filmens dualitet mellan människa och maskin, mellan frihet och kontroll.
Neo (Keanu Reeves) börjar tro…i ”The Matrix”. Foto: faksimil/”The Matrix”.
Från motstånd till succé
Filmen mötte initialt med viss skepticism från filmbolagen – inte minst då Wachowskis (utöver 1996 års finfina thriller Bound) var relativt oprövade som regissörer. Få kunde ana att filmhistoria var på väg att skapas. Dessutom var Brandon Lee (1965-1993), deras förstahandsval som Neo, tragiskt nog redan bortgången. Andra tänkbara namn som Will Smith, Johnny Depp och Brad Pitt, tackade nej innan rollen (tack och lov) gick till Keanu Reeves.
The Matrix mottogs med öppna armar av både kritiker och publik när den hade premiär 1999. Filmen drog in över 460 miljoner dollar globalt och vann fyra Oscarstatyetter, inklusive bästa visuella effekter och bästa klippning. Dess inflytande sträcker sig långt bortom filmens värld – den har format diskussioner om teknologi, frihet och övervakning i decennier.
Med tiden har många av filmens teman blivit mer aktuella. Koncept som virtuell verklighet och artificiell intelligens, som då kändes som avlägsna sci-fi-idéer, är idag verklighet. Idén om att leva i en ”matris” har också blivit en metafor för sociala och politiska diskussioner, och filmen har blivit ett kulturellt fenomen som fortsätter att engagera och provocera.
Den enorma framgången för filmen ledde till tre uppföljare: The Matrix Reloaded och The Matrix Revolutions (båda släppta 2003) samt den mycket senare The Matrix Resurrections (2021). De två första utökade berättelsen med spektakulära actionscener och filosofiska fördjupningar, medan den senaste filmen mer fungerade som en nostalgisk återkomst till dess universum.
Uppföljarna mottogs med blandade reaktioner men bidrog till att cementera franchisens status som en av de mest inflytelserika inom science fiction.
Minst lika aktuell idag
The Matrix är inte bara en film – det är en filosofisk resa, en visuell fest och en adrenalinkick i ett. Dess varningar om teknologins möjliga kontroll över mänskligheten har fått ökad relevans i dagens samhälle, där AI, övervakning och informationskrig har blivit vardagsmat.
25 år senare är filmen lika sevärd som någonsin – och dess budskap lika viktigt att begrunda. Wachowskis skapade inte bara en film utan en värld som fortsatt fascinerar och inspirerar generation efter generation.
Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis här och streamaren kan förslagsvis kika in på denna plats. Vilket av pillren väljer Du…
Jan Sundstedt
The Matrix - 1999 US One Sheet.
Regi och manus: The Wachowski Brothers
Producent: Joel Silver, The Wachowski Brothers, Dan Cracchiolo, Carol Hughes, Richard Mirisch, m.fl.
Musik: Don Davies
Längd: 136 minuter
Svensk premiär 14 juli 1999
I rollerna (urval).
Keanu Reeves
Laurence Fishburne
Carrie-Anne Moss
Hugo Weaving
Joe Pantoliano
Gloria Foster
Marcus Chong
Det är med ett lättförståeligt språk som författaren berättar om det viktiga ämnet våtmarker. I boken "Våtmark" samlas många infallsvinklar blandat med humor och allvar, tillsammans med fantastiska fotografier. Det skriver Mikael Rasmussen i sin recension.
Det kom en nyutgiven fin bok utgiven i samarbete mellan Naturskyddsföreningen och Bonnier Fakta. Det viktiga ämnet som avhandlas i årets bok är våtmarker. Det infinner sig en andaktsstund då jag öppnar den fina bokleveransen och med vetskap att det är en skicklig, mångprisad fotograf tagit många av de fotografier som förekommer i Våtmark – Roine Magnusson. Därav nerven och den gemensamma nämnaren av att vi har mötts en gång i tiden i trästaden Nora för 20 år sedan.
Mycket vatten lär ha flutit i floden sedan dess, men många våtmarker lär ha försvunnit då den biologiska mångfalden har urholkats rejält. Bokens författare biologen och journalisten Anna Froster belyser ämnet från många infallsvinklar där boken bottnar i fakta. Lyrik samt poesi lyfter bokens allvarlighet och bilderna som är tagna av fotograferna Patrik Larsson och Roine Magnusson förstärker och ger oss som läsare en större förståelse för vad en våtmark är. Både ur Naturskyddsföreningens betydelse men också ur verklighetens betingelser.
Det är dock en aning märkligt att med vetskap av hur viktiga våtmarker är samt att frågan har haft olika betydelsepunkter under många år så fortsätter ändå miljöförstöringen, och medvetenheten är lågprioriterad.
Låt oss nämna att för cirka 30 år sedan gick undertecknad en miljöpilotsutbildning under namnet Barnens Rätt och Agenda 21 där vi genomförde olika temaarbeten. Exempelvis arrangerades en inom- och utomhus rockkonsert med frågor som då var nya och helt främmande för gemene man, som exempelvis kretsloppstänkande och Svanenmärkning. Vi minns att det även skapades reklamjinglar med syfte att höja kunskapsnivån, men det landade i ganska pinsamma sammanhang där Lennart Svan och Gunde Svan fick göra Svanenmär