Das Boot: En resa till sinnets ände

Som blott 23-årig krigskorrespondent anslöt sig 1941 Lothar-Günther Buchheim till besättningen på den tyska ubåten U-96. Hans uppdrag ombord var att dokumentera dess stundande patrulltjänst i Nordatlanten. Med utgångspunkt i dessa erfarenheter skrev han 1973 den således delvis självupplevda romanen “Das Boot”.

Boken blev dramatiserad redan 1981. Initialt som biofilm (149 min) och sedermera, 1984, i förlängd tv-version i sex delar (300 min). Lothar-Günther Buchheim blev tidigt under förproduktionen oense med regissören Wolfgang Petersen (In the Line of Fire, 1993; Air Force One, 1997), då denne förvägrat honom att delta i manusarbetet. Han kom senare att kritisera tv-serien och filmen mot bakgrund av Petersens ändringar i delar av handlingen.

Filmprojektet inleddes dock redan 1979. Ett antal amerikanska regissörer hade övervägts innan valet föll på Wolfgang Petersen. Under produktionen fungerade Heinrich Lehmann-Willenbrock – kapten på den riktiga U-96 och ett av Tysklands främsta ubåtsess – samt Hans-Joachim Krug, tidigare försteofficer på U-219, som historiska konsulter. Ett av Petersens mål var att guida publiken genom “en resa till sinnets gräns” (filmens tyska slogan är “Eine Reise ans Ende des Verstandes”) och visa “vad krig egentligen handlar om”.

Das Boot, U-96

Oktober, 1941, Europa upplever det tredje krigsåret. Krigskorrespondent Lt. Werner (Herbert Grönemeyer) mönstrar ombord på Kriegsmarine U-96, som ligger för ankar vid ubåtsbasen i La Rochelle, Frankrike. Under de kommande veckorna får den unge korrespondenten lära sig hur ubåtens erfarne befälhavare, Kapitänlieutnant “Der Alte” (Jürgen Prochnow) och hans besättning lever och samarbetar. Både dess eufori vid framgång och dess rädsla under attack av fiendens så hatade “zerstörer” (brittiska jagare).

På jakt efter brittiska fartyg patrullerar U-96 dag som natt den till synes ändlösa Nordatlanten. Dagar blir till veckor och melankoli och vemod är utan uppehåll närvarande i det trånga, fuktiga och kalla stålskalet. Det ständiga hotet från brittiska eskortfartyg gör tillvaron än dystrare. Tillvaron bryts till sist när en konvoj så äntligen siktas och stridskänning inleds.

Angripa eller bli angripen är ett schackspel allestädes närvarande. Det finns inga hjältar utan endast offer – på båda sidor. Ena stunden tvingas besättningen åse konsekvenserna av sin dödsbringande last, för att i nästa ögonblick med skräck i själen tvingas uthärda timmar av sjunkbombsattacker. Fullt medvetna om att skrovet närsomhelst kan brista, med fasansfull påföljd.

Förhoppningen är att återvända till La Rochelle då juletider står bakom hörnet, men utan förvarning får kaptenen order om att i stället korsa Gibraltarsundet för att via Spanien ta sig till La Spezia, Italien. Men “Die Alte” vet hur väl skyddat området är av Royal Navy och ser med oro på den ändrade planeringen. Kommer U-96 att lyckas korsa sundet och framgent återse sina nära och kära, eller väntar, likt alltför många kamraters öde, Döden på de unga pojkarna?

Människoporträtt

Det jag främst önskar lyfta fram ur Das Boot är de genuina människoporträtten. Människor av kött och blod och inte “nazister”. Unga pojkar kring några och de tjugo, i början på livet, som kastas in i geopolitiska skeenden utanför deras kontroll. Landet är på krigsfot och alla måste göra uppoffringar. Män såväl som kvinnor. Utan gnöl, trots, tjafs eller vår samtids krav på enbart rättigheter men inga skyldigheter.

Här förväntas varje besättningsmedlem göra sin plikt. Belöningen är en kamratskap jag menar att den moderna människan har svårt att förstå. Man känner verkligen med pojkarna och deras umbäranden. Politik berörs ofrånkomligt till och från men då ytterst subtilt. Das Boot handlar om människor och inte ideologier. Här finns inga blodtörstiga “nazister” som utan medlidande skjuter på allt som rör sig utan tvärtom så lider besättningen med sina torpederade sjömanskamrater på motståndarsidan. Det handlar till syvende och sist om överlevnad.

Realism och andlös spänning

Das Boot kan enligt mig inte beskrivas på annat sätt än som ett formidabelt mästerstycke. Serier som amerikanska Band of Brothers och The Pacific i all ära är det en betraktelse av krigets vansinne med en realism som ännu inte överträffats.

Det är ett manus pepprat med ett persongalleri av sällan skådat slag. Dialogen sparsmakad – precis som på en riktig ubåt – men varje ord och mening har bäring. Skådespelarinsatserna känns så äkta att man emellanåt undrar om det verkligen är en spelfilm och inte en dokumentär.

Fotot av Jost Vacano är bländande vackert och i kombination med regin av Wolfgang Petersen har filmen en ton som fängslar tittaren från ruta ett. Spänningen är emellanåt olidlig och man sitter minst sagt som på nålar. Det finns scener som är hjärtskärande, vilka är nog så jobbiga för mig som vuxen att se, så filmen är inte att rekommendera för de yngsta.

Filmen producerades med en budget på 32 miljoner tyska mark (motsvarande 34 miljoner euro 2021), vilket gör den till en av de dyraste filmerna inom tysk film. Filmen blev en kommersiell succé och spelade in nästan 85 miljoner dollar världen över (motsvarande 220 miljoner euro 2020). Das Boot fick positiva recensioner och nominerades till sex Oscars där två av dessa (bästa regissör och bästa anpassade manus) gick till Petersen själv.

Den som utöver flera timmars god underhållning, efterlyser en annan sida av andra världskriget än Hollywoods propagandamaskin, har all anledning att se detta magnifika mästerstycke. Filmen är kort och gott bland det bästa som skådats på vita duken.

De tre versionerna

Berättelsen finns, som läsaren nog förstått, i ett flertal versioner: Bioversionen, 149 min. Director’s Cut (1997), 208 min. Tv-versionen, 300 min (inkl. eftertexter). Ett förslag är att beta av dessa i turordning. Då får man en fullgod inblick i de olika versionernas ton och omfång. En extra flagg höjer jag såklart för den kompletta tv-versionen. Då man får hela paletten serverad utan att missa en sekund. Mitt tips är denna förnämliga tyska deluxe-utgåva på blu-ray. Allting samlat under ett tak – inklusive den fantastiska musiken av Klaus Doldinger.

Jan Sundstedt