MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 17 september 2025

onsdag 17 september 2025

Blade Runner: Dystopisk film noir i episk förpackning

1982 års science-fiction-klassiker "Blade Runner" trollbinder fortfarande med sin dystopiska berättelse som är påtagligt aktuell med sina filosofiska frågeställningar kring teknikens utveckling.

publicerad 12 juli 2025
– av Jan Sundstedt
Blade Runner
Vy över Tyrell Corporations högkvarter i "Blade Runner".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.


Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.

Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.

Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.

Blade Runner
Källmaterial samt inspiration till ”Blade Runner”.

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.

Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…

Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.

Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.

Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.

Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.

En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.

Blade Runner
Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska ”Blade Runner”.

Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.

Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…

Problematisk inspelning

Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.

Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.

Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.

Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.

Kuriosa: I filmen finns ”rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut…

Blade Runner
Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av ”Blade Runner”.

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.

Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.

Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.

Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.

Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Blade Runner
Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i ”Blade Runner”.

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.

Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.

Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till – från koncept till avslutad produkt.

Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

Jan Sundstedt

Blade Runner
Blade Runner - 1982 US One Sheet.

Regi: Ridley Scott
Manus: Hampton Fancher och David Peoples, efter en roman av Philip K. Dick
Producenter: Michael Deeley och Ivor Powell
Musik: Vangelis
Längd: 117 minuter (ursprungliga bioversionen)
Svensk premiär 10 september 1982

Rollista (urval).
Harrison Ford
Rutger Hauer
Sean Young
Daryl Hannah
William Sanderson
Joe Turkel
Joanna Cassidy
Brion James

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – filmhistoriens bästa uppföljare fyller 45 år

Mot bakgrund av att "Rymdimperiet slår tillbaka" i år fyller 45, är det hög tid att hylla en av filmhistoriens främsta uppföljare. Föregångaren "Stjärnornas krig" är ett mästerverk, men del två – numera episod fem – är både skarpare och betydligt mörkare.

publicerad 13 september 2025
– av Jan Sundstedt
Rymdimperiet Slår Tillbaka
Darth Vader, Sithlord supreme, tar kommandot i 1980 års tidlösa "Rymdimperiet Slår Tillbaka".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen.

Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt.

Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och ”ogillade den skarpt” – ansåg den nya filmens stridsscener ”…onödigt råa – som första världskriget”. Kullman menade vidare att ”…stympning på film är rått och onödigt”. Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis…

Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit.

Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet.

Och vilken film det var…

13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna ”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion

En handling som vågar mörkna

Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.

Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.

Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.

Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Det går mer eller mindre åt pipsvängen för samtliga våra hjältar i ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Foto: faksimil

Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri

George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen.

Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk.

Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk.

Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro.

Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit.

Darth Vader stjäl var scen i ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Foto: Jan Sundstedt kollektion

Tekniskt fulländad

Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut.

Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat ”The Imperial March”, ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt ”Yoda’s Theme”, som ger en känsla av lugn och andlig styrka.

Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns.

Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Imperiet slår med råge tillbaka mot rebellarmén i ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Foto: faksimil/IMDB

Arvet som formade blockbustern

När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken.

Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak.

För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.

En tidlös klassiker

45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara.

Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980.

För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande.

Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den.

 

Jan Sundstedt

"Rymdimperiet Slår Tillbaka" - 1980 US One Sheet Style 'B'.

Regi: Irvin Kershner
Manus: Leigh Brackett och Lawrence Kasdan, efter ett synopsis av George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 15 augusti 1980

I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
David Prowse
Billy Dee Williams
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew
Alec Guiness

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

publicerad 15 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.


Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död – länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”F1” – Testosteronfyllt formel-1-vrål med hjärta

Högoktaniga ”F1” är inte bara en film för motorsportfantaster – utan för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i bröstkorgen.

publicerad 9 augusti 2025
– av Jan Sundstedt
F1 Brad Pitt
Sonny Hayes (Brad Pitt) tillbaka på F1-banorna efter flera års uppehåll i "F1".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Joseph Kosinski tar med det fartfyllda racingäventyret F1 steget från amerikanska stridsplan och Tom Cruise (Top Gun: Maverick) till Formel 1-bilar och Brad Pitt. Dock med samma känsla för ton och stil, inklusive spektakulära racingscener vars like man sällan skådat.

Handlingen i filmen må på ytan kännas bekant – comebacken, rivaliteten, den underdog-resa vi sett förut – men Kosinski viker inte undan för klichéer utan omfamnar dem. Resultatet blir en rak, enkel men effektiv berättelse som förstår att det i grund och botten handlar om hetta, hjärta och hästkrafter.

En comeback på blodigt allvar

Brad Pitt spelar den åldrande föraren Sonny Hayes – en tidigare ung och lovande stjärna som tvingades bort från sporten efter en allvarlig olycka. Efter övertalning av stallchefen Ruben Cervantes (Javier Bardem) gör Hayes emellertid comeback i ett nytt, hårt pressat stall, under teknisk ledning av den lågmälda men briljanta chefskonstruktören Ruth (Kerry Condon).

Stallets nya affischnamn, den unge och karismatiske Joshua Pearce (Damson Idris), är snabb, självsäker och full av ambition – och ser Hayes mer som en bromskloss än en mentor. Hayes, som till en början själv tvivlar på sitt beslut att återvända, får kämpa både med sin åldrande kropp och med ett team som helst ser att han håller sig ur vägen.

Men i takt med att teamets bil utvecklas och racen blir allt mer intensiva, byggs både rivaliteter och allianser upp – på och utanför banan. Konflikterna är sportsliga, tekniska och personliga. Det handlar om ära, prestige, framtid och försoning – och att klara sig med livet i behåll…

Javier Bardem Brad Pitt "F1"
Vännerna och före detta konkurrenterna i ”F1”. Foto: Imdb

Kosinski, Zimmer och stjärnglans

Joseph Kosinskis regi är genomgående säker. Han vet exakt var han vill att tempot ska accelerera – och var han behöver växla ner. Filmen är mestadels tajt, även om den i mittenpartiet tappar viss energi. Här finns några längre dialogscener och sidospår i vägkanten som kanske kunde ha kortats eller komprimerats. Men i en film med så här mycket hjärta och motorolja är det lätt att förlåta.

Musiken av Hans Zimmer förtjänar att nämnas. Där Zimmer ibland anklagats för att upprepa sina storslagna ljudmattor visar han här att han fortfarande har ny energi. I F1 skapar han ett kraftfullt, ibland elektriskt soundtrack som lyfter många av filmens redan intensiva scener till nya höjder. Det är tungt, pulserande – och samtidigt tematiskt väl avvägt.

Brad Pitt bevisar återigen att han är en av de mest mångsidiga stjärnorna i Hollywood. Hans tolkning av Hayes är både karismatisk och bär på ett slags nedtonad melankoli, vilket ger karaktären djup. Javier Bardem, i rollen som stallets färgstarke teamchef, är lika magnifik som alltid – stökig, sarkastisk och med en glimt i ögat. Damson Idris är stark i rollen som rivalföraren Joshua Pearce, och Kerry Condon gör ett av sina bästa porträtt hittills: tekniskt skarp, mänsklig och trovärdig utan att spela över.

En iögonfallande detalj med F1 är kanske inte bara farten – utan att filmen så tydligt tar tillbaka något som under lång tid lyst med sin frånvaro på bioduken: manligheten. Här finns en självklarhet i karaktärernas sätt att röra sig, tala, interagera – och framför allt tävla. Här finns inte ett uns av den ironiska distans eller könspolitiska försiktighet som präglar mycket av dagens mainstreamproduktioner.

Sonny Hayes är en man av gammal skola, men inte utan djup. Han är modig, sårbar och erfaren, men framför allt är han rak. Filmen förmedlar på ett uppfriskande sätt att styrka och känslighet inte är motsatser – de är två sidor av samma mynt. Balansen mellan Hayes och stallets chefskonstruktör Ruth är ett fint exempel på detta: ett professionellt samspel som präglas av ömsesidig respekt och öppenhet – inte av pekpinnar eller könsdrivna maktdemonstrationer.

Brad Pitt och Damon Idris tillsammans med riktiga F1-äss såsom Max Verstappen, Fernando Alonzo och Carlos Sainz i ”F1”. Foto: Imdb

Hisnande racingscener

Vad som verkligen får filmen att sticka ut är racingscenerna. Hur dessa är filmade är en uppvisning i modern actionestetik – utan att kännas digitalt plastiga. Kosinski använder verkliga bilar, riktiga förare och ofta autentiska tävlingsbanor – med kameror monterade direkt på karossen – kombinerat med viss datoranimering.

Tillsammans med DP:n Claudio Mirandas vassa öga (Oblivion, Top Gun: Maverick) skapas en bildspråklig intensitet som känns in i lacken.

I vissa scener känns det nästan som att vi i publiken sitter bakom ratten, med G-krafter i kroppen och adrenalinet pumpande. Och när kameran sveper genom depån i slow motion, eller följer däcken millimeter för millimeter genom regnvåta kurvor, når filmen tvivelsutan nivåer som kan jämföras med exempelvis Le Mans (1971) och Days of Thunder (1990).

Att dessutom flera av dagens riktiga Formel 1-förare dyker upp i cameos – och att man filmat under verkliga Grand Prix-helger – ger ett välkommet skimmer av autenticitet. Det här är en film som älskar sporten, och det märks tydligt.

För att förstå hur fort det faktiskt kan gå i F1-lopp, kan nämnas att finländske Valtteri Bottas år 2016 satte rekordet för högsta hastighet någonsin i ett F1-lopp med hela 372,5 kilometer i timmen. Denna imponerande topphastighet visar hur snabb och intensiv sporten kan vara, och ger en tydlig bild av de extrema krav som ställs på förarna.

Brad Pitt Formel 1 "F1"
En av många hisnande scener i ösiga ”F1”. Foto. Imdb

En väloljad maskin till film

F1 är ett exempel på vad som händer när talangfulla filmskapare får arbeta med ett tydligt mål, stor passion och tillräckliga resurser. Resultatet är inte bara en tekniskt imponerande actionfilm – utan också ett andligt systerverk till filmer som Top Gun (1986), Rush (2013) och till och med Rocky (1976).

Det handlar inte bara om att vinna, utan om att återfinna sig själv. Att tävla – inte mot andra, utan mot sig själv.

Även om filmen som helhet kanske är några minuter för lång, spelar det egentligen mindre roll när helheten är så pass väloljad. Det här är filmisk motorsport i högsta växel.

I en tid då mycket av Hollywood verkar besatt av att göra rätt i första hand – snarare än att berätta bra historier – känns F1 som ett befriande vrål från både det förflutna och framtiden. Den kombinerar klassiskt berättande, otrolig action och moderna tematiska nyanser utan att bli tillrättalagd eller platt.

Det här är inte bara en film för motorsportfantaster – det är en film för alla som längtat efter att bioupplevelsen återigen ska kännas i kroppen, i magen, i bröstkorgen. Det här är ett högoktanigt vrålåk som starkt rekommenderas.

 

Jan Sundstedt

F1
F1 - 2025 US One Sheet 'IMAX' Version.

Regi: Joseph Kosinski
Manus: Ehren Kruger (efter en grundstory av Joseph Kosinski och Ehren Kruger)
Producenter: Jerry Bruckheimer, Dede Gardner, Lewis Hamilton, Jeremy Kleiner och Joseph Kosinski - med flera.
Musik: Hans Zimmer
Längd: 155 minuter
Svensk premiär 25 juni 2025

I rollerna (urval).
Brad Pitt
Damson Idris
Javier Bardem
Kerry Condon
Kim Bodnia
Tobias Menzies
Sarah Niles

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ut i rymden med D-A-D:s nya album

Det danska rockbandet D-A-D:s nysläppta kosmiska album Speed of Darkness stimulerar såväl rocknerven som öronen, och får en att vilja åka ut i rymden.

publicerad 4 augusti 2025
D-A-D spelade på Sweden Rock i år.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

156 740 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det finns något storslaget i D-A-D:s, tidigare Disneyland After Dark, sätt att å ena sidan skapa kompositionerna, texterna och soundet för att sedan framföra samt spela in materialet med val av takt, tempo, tonarter, röster, kör och solo samt bas- och trumgångar till de låtar som finns med på CD-skivan. Det är oerhört musikaliskt, där det går från medryckande till stimulerande, och når nog de flesta danska släktskapsvener.

Förutom att hela albumet är värt att lyssna på så är det två kompositioner som sticker ut lite extra och som även blev extra berörande eftersom vi reste ner till Sweden Rock och fick ta del av musik från detta nysläppta mästerverk i mästerligt framförande av rockgudarna. De två melodierna är först och främst nummer 3 The Ghost värd att nämna, som har en skön sentimental känsla samtidigt som den fortfarande stimulerar rocknerven.

Den andra låten blir självklart nummer 7 Crazy Wings.  För att även välja ett tredje spår för att få en skön treenighet i detta sköna högandliga rockskimmer är spår 9 Strange Terrain med förlösande skönt skitiga gitarriff och underbar höjd på körsången. Det är oerhört skickligt att kunna skriva ett så här bra album när de redan skapat pärlor på band av coola, läckra och fantastiska Bad Craziness, Sleeping My Day Away och Are We Alive Here.

Ja, för många där och även mig blev detta festivalens höjdpunkt, samt med en nostalgisk tanke på att det var 30 år sedan man såg dem då på Palladium i Stockholm längtar man efter att snart lyssna igen. Detta kosmiska album samt att se dem live levererar bara på det vis som Jesper Binzer på vokal och gitarr samt Jakob Binzer på gitarr, vokal och keyboard, Stig Pedersen på bas och vokal och även Laust Sonne på trummor gör.

Man brukar säga att man tar i från tårna, men Jesper Binzer tar nog till och med i från myllan under fötterna avstämplat Danmark. Han har verkligen en verkshöjd där man hör från första ton att det är D-A-D som spelar.

Supernova

Lyssnaren och betraktaren kan ta del av konvolutet att det utstrålar kraft och dynamik i sitt grafiska samt fotografiska grafikspråk. Konvolutet utstrålar också det ständigt återkommande skeletthuvudet där bilderna förstärker D-A-D:s språk av att vilja resa ut i rymden med dess storslagna kosmiska och gudomliga supernova. Minnesmässigt ser jag då även en av de många olika gitarrbaser som basist Stig spelar på och en är utformad till en just det: en raket.

Därmed kan tilläggas också att bandet verkligen bjuder till och ger ut fler versioner av Speed of Darkness, bland annat en Japanutgåva där det bjuds ett extranummer for Japan, Let Myself Out Of Love, som med det ger femton kompositioner att lyssna och njuta till från cd-skivan.

En extrautgåva

Generöst har de även kreativt skapat något de kallar en ”ear-book”. En kombinerad CD-utgåva då med fjorton melodier att avnjuta kompletterat med en sorts serietidning kontra bok med illustrationer, texter, ett exklusivt D-A-D fotografi som avrundar denna hårdpärmsutgåva. En blandning av inre, yttre och omgivande punk-rock-konst. Ett värde som lär öka med tiden så tack till alla konstnärer, kreativa grafiskt kunnande, kompositörer, musiker, artister med mer som har ett fritt tänk i en annars så uppstramad grå vardag och tillvaro.

Teckningar som förstärker låtarnas kroppar, själar, texter i boken är skapade och designade av Stig Pedersen och vi gissar därmed att det är D-A-D:s basist som även besitter denna guldådra. Så många musikälskare kan därmed känna tacksamhet för allt kul som därmed finns i denna värld som skapar innehåll, mervärde och en oas att fly till. Avslutningsvis så nämner vi att storleksmässigt håller boken ett mått liknande LP-skiva-konvolut som gör att den passar i dess skivsamling eller pryda väggen ställd på en list.

Så nästa gång vi vill lyssna på detta konstverk, CD-skivan Speed Of Darkness kan vi ha orden klingande i vår minnesbark som Jesper uttalade till sin publik på Sweden Rock Festival 2025.

Nu ska vi ha en mysig stund, en riktigt mysig stund, sade Jesper på bara det vis som bara han kan med sin härligt raspiga, rockiga och danska röst.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz

Speed of Darkness är danska bandet D-A-D:s trettonde album och gavs ut i oktober 2024 av tyska AFM Records.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.