Annons:

Blade Runner: Dystopisk film noir i episk förpackning

1982 års science-fiction-klassiker "Blade Runner" trollbinder fortfarande med sin dystopiska berättelse som är påtagligt aktuell med sina filosofiska frågeställningar kring teknikens utveckling.

Publicerad juli 12, 2025
– av Jan Sundstedt
Blade Runner
Vy över Tyrell Corporations högkvarter i "Blade Runner".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

171 300 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.

Nedräknare
0 Dagar
0 Timmar
0 Minuter

Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott - en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.


Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) - som ursprungligen var tänkt som en berättelse - och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.

Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Annons:

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.

Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis "Replicant" och "Dangerous Days".

Blade Runner
Källmaterial samt inspiration till "Blade Runner".

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.

Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det...

Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.

Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till - Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.

Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra - i deras språkbruk "pensionera" - replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.

Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.

En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.

Blade Runner
Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska "Blade Runner".

Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och "pensionera" de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt - att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.

Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid...

Problematisk inspelning

Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young - som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.

Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.

Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.

Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.

Kuriosa: I filmen finns "rest"-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut...

Blade Runner
Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av "Blade Runner".

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.

Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner - en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.

Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.

Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.

Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Blade Runner
Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i "Blade Runner".

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.

Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner - och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director's Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.

Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till - från koncept till avslutad produkt.

Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

Jan Sundstedt

Blade Runner
Blade Runner - 1982 US One Sheet.

Regi: Ridley Scott
Manus: Hampton Fancher och David Peoples, efter en roman av Philip K. Dick
Producenter: Michael Deeley och Ivor Powell
Musik: Vangelis
Längd: 117 minuter (ursprungliga bioversionen)
Svensk premiär 10 september 1982

Rollista (urval).
Harrison Ford
Rutger Hauer
Sean Young
Daryl Hannah
William Sanderson
Joe Turkel
Joanna Cassidy
Brion James

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Bara arbete och ingen lek gör Jack till en tråkig pojke…

Hyllad av publiken, ogillad av författaren och mottagen med blandade recensioner. När Stanley Kubricks "The Shining" hade premiär 1980 delade den åsikterna – och fortsätter att göra det 45 år senare. Men oavsett var man står i debatten är det svårt att förneka att filmen är ett av de förnämsta skräckdramer som skådats.

Publicerad oktober 18, 2025
– av Jan Sundstedt
The Shining
Jack Torrance (Jack Nicholson) tappar snabbt fotfästet i... "The Shining".

När Stanley Kubrick, en av tidernas mest hyllade regissörer med filmer som 2001: Ett rymdäventyr (1968) och A Clockwork Orange (1971), runt 1978 valde att filmatisera Stephen Kings bästsäljande roman The Shining (utgiven i januari 1977), gjorde han det efter att ha imponerats av berättelsens psykologiska djup och möjligheter till visuellt berättande.

Romanen skildrar familjen Torrances tragiska öde och i synnerhet pappan Jack - en kämpande författare och före detta lärare - som tar anställning som vintervaktmästare på det avlägsna Overlook Hotel. Där isolering och övernaturliga krafter driver honom till galenskap.

Kubrick var fascinerad av idén att skapa en film där den yttre miljön – hotellets labyrintiska korridorer, vidsträckta salar och kalla vinterlandskap – fungerade som en förlängning av karaktärernas psyke.

Som han själv uttryckte i en dåtida intervju: – Romanen skickades till mig … och det är det enda jag någonsin fått skickat till mig som jag tyckt varit bra … Jag tyckte att The Shining var mycket fängslande läsning … det verkade som om man kunde göra en fantastisk film av den.

Annons:

Skådespelarvalen kan på goda grunder sägas ha varit högst avgörande för filmens succé.

Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, och hans intensiva närvaro och förmåga att balansera charm och hotfullhet gjorde honom idealisk. Shelley Duvall valdes trots att hon var relativt oerfaren till att gestalta Wendy Torrance, då Kubrick sökte en genuin känsla av sårbarhet. Danny Lloyd, som spelade sonen Danny, valdes bland hundratals barn för sin naturliga förmåga att projicera både oskuld och mystik.

The Shining
Stanley Kubrick (t. h.) och Jack Nicholson under inspelningen av "The Shining". Foto: Imdb

Overlook Hotel

Jack Torrance (Nicholson), en före detta alkoholist och aspirerande författare, tar anställning som vintervaktmästare på det isolerade Overlook Hotel högt upp i Rocky Mountains i Colorado. Han ser jobbet som en chans att starta om, men hotellets ödsliga korridorer och övernaturliga fenomen börjar snabbt påverka hans sinne.

Hans hustru Wendy (Duvall) försöker så gott hon förmår att skydda sig själv och framför allt parets son Danny (Lloyd). Danny har en mystisk förmåga kallad "shining" - en extrasensorisk känsla som gör att han kan se in i framtiden samt uppleva scener från det förflutna.

Det dröjer inte länge innan Danny börjar uppfatta hotellets onda krafter. Familjen upplever gradvis skrämmande händelser och testas både fysiskt och psykiskt – samtidigt som Jack gradvis glider mot komplett galenskap.

Hotellets övernaturliga närvaro manifesterar sig i spöklika figurer, gåtfulla visioner och hotfulla hallucinationer, vilket sätter familjen under ett växande tryck. Den klaustrofobiska atmosfären, där varje korridor och tom sal speglar karaktärernas inre oro, blir snabbt skrämmande påtaglig...

The Shining
Mardrömshotellet The Overlook Hotel spelar en central roll i "The Shining". Foto: Imdb

Påfrestande inspelning

Kubrick är ökänd för sina rigorösa arbetsmetoder, och inspelningen av The Shining var inget undantag. Han var känd för att ofta kräva hundratals tagningar av samma scen för att uppnå perfektion.

Shelley Duvall upplevde inspelningen som extremt påfrestande. Hon höll på att bryta samman efter upprepade scener, inte minst i konfrontationerna med Jack.

Jack Nicholson beskrev senare arbetet som en psykologisk prövning, där Kubrick pressade skådespelarna till gränsen: – Stanley var obeveklig. Han ville att rädslan skulle kännas verklig, så han pressade oss oavbrutet.

Danny Lloyd behandlades med mer varsamhet, även om han emellanåt också utsattes för Kubricks metodik, om än i mycket mildare form än Duvall och Nicholson. Något som kan tyckas självklart då Lloyd var blott sex år gammal under inspelningen.

Kubrick förlitade sig på en noggrann planering av kameravinklar, ljussättning och symmetri för att förstärka filmens klaustrofobiska och surrealistiska känsla. Resultatet blev visuella sekvenser som länge har kommit att definiera modern skräckfilm.

Jack och Wendy Torrance kämpar mot onda krafter i... "The Shining". Foto: Imdb

Film kontra roman

Skillnaderna mellan Kings roman och Kubricks film har länge diskuterats. Stephen King var inte nöjd med Kubricks version och kommenterade kritiskt: – [Filmen] är som en stor, vacker Cadillac utan motor.

Kubrick valde att tona ned vissa psykologiska aspekter av Jack och Wendy, och han ändrade filmens ton till en mer kylig, mardrömslik struktur. Romanen lägger större vikt vid Jacks inre kamp och familjens relationer, medan filmen förstärker hotellmiljöns hotfulla aura och den visuella skräcken.

Kubrick använde också subtila symboler, labyrinter och speglar för att skapa en känsla av desorientering som är mindre tydlig i boken.

Vid premiären 1980 möttes filmen av blandade kritikerreaktioner. Vissa hyllade Kubricks visuella stil och Nicholson, medan andra ansåg att filmen var för kylig och distanserad jämfört med boken. Publiken däremot svarade positivt; The Shining har sedan dess blivit en kultklassiker.

Filmen hade en budget på cirka 19 miljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 65–70 miljoner dollar i dagens penningvärde. Den drog in cirka 48 miljoner dollar globalt – omkring 165–170 miljoner dollar justerat för inflation.

Den växte snabbt i status via hemvideo och internationell distribution, och anses idag vara ett av Kubricks mest inflytelserika verk.

The Shining
"The Shining"... Foto: Imdb

Eftermäle och kulturell påverkan

Fyrtio­fem år efter premiären fortsätter The Shining att fascinera och skrämma. Filmen har inspirerat otaliga regissörer, från David Lynch till Guillermo del Toro, och dess ikoniska scener – från Jack Nicholsons "Here’s Johnny!" till de tomma korridorerna och tvillingarna i hallen – har cementerat filmen i populärkulturen.

Kräsne och krävande Kubrick förblev nöjd med slutprodukten, trots Kings kritik. Han har i intervjuer framhållit att han prioriterade filmens konstnärliga uttryck och sin egen vision framför att följa författarens ursprungliga intentioner.

Filmens påverkan på skräckgenren kan inte överskattas; den kombinerar psykologisk terror, övertygande skådespeleri och visuella innovationer på ett sätt som få filmer lyckats med.

Dess teman om isolering, galenskap och familjedynamik är tidlösa, och Kubricks perfektionistiska hantverk gör att The Shining fortfarande känns lika skrämmande och relevant idag som 1980.

The Shining är mer än bara en skräckfilm. Det är en studie i mänsklig isolering, en meditation över galenskapens gränser, och ett visuellt mästerverk där varje korridor och varje spegel reflekterar djupare psykologiska sanningar.

Stanley Kubricks rigorösa metodik och Nicholsons, Duvalls och Lloyds prestationer förvandlar en roman till en filmupplevelse som fortfarande hemsöker och förtrollar publiken.

Den är en påminnelse om att skräck inte alltid handlar om vampyrer, varulvar, vålnader och allsköns monster, utan också om de osynliga krafter som kan bryta ner sinnet och själen.

För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ. Tips: Se gärna den längre versionen, som enligt undertecknad klart trumfar den nertrimmade europeiska tolkningen.

 

Jan Sundstedt

"The Shining" - 1980 US One Sheet.

Regi: Stanley Kubrick
Manus: Stanley Kubrick och Diane Johnson - efter en roman av Stephen King
Producenter: Stanley Kubrick och Jan Harlan, m. fl.
Musik: Wendy Carlos och Rachel Elkind
Längd: 144 minuter (USA) samt 119 minuter (övriga världen)
Svensk premiär 26 september 1980

I rollerna (urval).
Jack Nicholson
Shelley Duvall
Danny Lloyd
Scatman Crothers
Barry Nelson
Philip Stone
Joe Turkel

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Ett gripande porträtt om öde och moral

Christopher Walken i sitt livs roll, en kärlekshistoria som både värmer och svider – och en politisk vision lika skrämmande nu som då. Med "The Dead Zone" (1983) gjorde David Cronenberg något som på ytan såg ut som ett avsteg från sin groteska kroppsskräck, men som i själva verket blev en av hans mest oroande och tidlösa filmer.

Uppdaterad oktober 6, 2025, Publicerad oktober 4, 2025
– av Jan Sundstedt
Johnny (Christopher Walken) tvingas fatta livsavgörande beslut i..."The Dead Zone".

När David Cronenberg i början av 1980-talet tog sig an Stephen Kings roman The Dead Zone var han redan känd som kroppsskräckens mästare.

Med filmer som Rabid (1977), Scanners (1981) och det hallucinatoriska Videodrome (1983) hade Cronenberg etablerat sig som en filmskapare som vågade tränga sig in under huden - bokstavligt talat.

Med The Dead Zone valde han emellertid en något annorlunda väg och ton. Här är det inte kroppen som slits i stycken eller förvrids i groteska former, utan människans psyke, samvete och känsla av öde som utsätts för den verkliga tortyren.

Filmen kan ses som en psykologisk mardröm där kärlek, öde och politik flätas samman. Christopher Walken levererar sitt livs roll, Martin Sheen brinner av karismatisk fanatism, och Michael Kamens musik fångar både nerv och värme.

Annons:
Chris Walken, David Cronenberg och Herbert Lom väntar på nästa tagning i "The Dead Zone". Foto: Imdb

Gåva eller förbannelse?

The Dead Zone kretsar kring den unge läraren Johnny Smith (Christopher Walken) som efter en allvarlig bilolycka hamnar i koma. När han fem år senare vaknar har allt runt omkring honom förändrats.

Hans ungdomskärlek Sarah (Brooke Adams) har gift sig och skaffat familj, och Johnny själv är märkt för livet – inte bara av den långa frånvaron, utan också av en ny, skrämmande förmåga. Vid beröring kan han se in i människors förflutna och framtid. En gåva, eller snarare en förbannelse, som snart gör honom både hjälte och utstött.

Johnny kämpar med att försöka förstå och acceptera sin förmåga. Han räddar ett barn från att brinna inne, bistår den lokala polisen i deras jakt på en seriemördare i grannorten och hjälper en introvert pojke att öppna upp sig för sin familj.

Dessa episoder fungerar nästan som små noveller i novellsamlingen som är Johnnys liv. De förankrar hans förmåga i vardagen, men visar också den tunga kostnaden – varje gång han använder sin gåva dräneras han, både fysiskt och själsligt.

Till sist leder berättelsen till sin verkliga kärna: vem är egentligen senatorkandidaten Greg Stillson (Martin Sheen)? Stillson är karismatisk, driven och på ytan en folkets man. Men när Johnny skakar hans hand ser han framtiden – Stillson som USA:s president, med fingret på kärnvapnen och världen på randen till undergång.

Här når handlingen sin yttersta spets: vad gör man om man ensam känner till en framtid som måste stoppas?

En seriemördare går lös (t. v.) och Greg Stillson (Martin Sheen) siktar på Vita Huset, i "The Dead Zone. Montage. Foto: Imdb

Filmkonst på hög nivå

Det som gör The Dead Zone så gripande är hur Cronenberg, för honom ovanligt återhållsamt, låter berättelsen andas. Där hans tidigare filmer ofta gick rakt på kroppens förvandlingar arbetar han här med kyliga miljöer, sparsmakade bilder och en känsla av tomhet som omger Johnny. Ljuset är kallt, färgerna dämpade, och kameran rör sig med nästan kirurgisk precision. Det är som om hela filmen redan befinner sig i ett slags limbo – en död zon mellan liv och död.

Christopher Walken levererar en av sina mest minnesvärda rolltolkningar. Han gestaltar Johnny som en man som är märkt för livet, med en kropp som känns förbrukad och en själ som tyngs av något större än honom själv. Walkens ögon, alltid lite för stora, bär på både skräck och sorg. Varje gång han rör vid någon och kastas in i deras öde ser man tyngden falla över honom. Johnny är inte en klassisk hjälte, utan snarare en motvillig profet som sakta bryts ned av sin egen roll.

Brooke Adams tillför berättelsen mänsklig värme – en påminnelse om vad Johnny kunde haft för liv om inte ödet bestämt annorlunda. Deras historia är varm, ömsint och samtidigt outhärdligt sorglig. De älskar varandra, men tiden har krossat deras chanser till ett gemensamt liv. Brooke Adams spelar med en stillsam intensitet som gör deras återföreningar hjärtskärande.

Martin Sheen å sin sida är elektrisk som Greg Stillson. Sheen spelar rollen med sådan glöd att man förstår varför människor skulle dras till honom – samtidigt som hans ögon brinner av fanatism. Det är en dubbelhet som gör karaktären obehagligt trovärdig.

Tom Skerritt är som den plågade polischefen på jakt efter en fasansfull seriemördare alltid magnifik att skåda. Precis som Herbert Lom och Anthony Zerbe i sina respektive roller. Hela rollistan andas för övrigt högsta klass.

Sarah (Brooke Adams) fyller Johnnys (Christopher Walken) liv med värme, i "The Dead Zone). Foto: Imdb

Öde och moral

Musiken, komponerad av Michael Kamen, är lika viktig som skådespeleriet. Den skapar nerv när synerna blir övermäktiga, men bjuder också på vackra, nästan stillsamma toner som förstärker kärlekshistoriens tragik. Den växlar mellan isande stråkar och mjuka melodier – precis som filmen själv pendlar mellan skräck och mänsklig värme.

Under ytan av thriller, kärlekshistoria och övernaturlig skräck finns en djupare frågeställning. Filmen ställer frågan: om du kunde se framtiden, hade du då modet att förändra den? Eller är framtiden redan huggen i sten?

Johnnys kamp blir också en moralisk spegel, då han tvingas avgöra när hans förmåga ska användas, och när den blir en för stor börda. Han är fast i ett tillstånd mellan förflutet och framtid – en död zon, inte bara i hjärnan efter olyckan, utan också i sitt själsliv.

Den politiska dimensionen är kanske filmens mest bestående. Greg Stillson är ett porträtt av en ledare vars visioner kan förgöra världen. I kalla krigets kontext var det lätt att se honom som en spegling av tidens rädslor, men sett i dagens ljus känns det nästan profetiskt.

Karismatiska populister, oförutsägbara politiker med stor makt och liten känsla för återhållsamhet – det är ett tema som aldrig förlorar sin aktualitet.

Mer angelägen än någonsin

The Dead Zone är en något ovanlig film i Cronenbergs katalog. Den saknar de groteska effekterna som annars definierade hans filmer, men den är samtidigt lika kroppslig på ett annat plan. Här är det inte den yttre kroppen som förvrids, utan den inre. Psyket, kärleken, själen – allt bryts ned av en kraft som är omöjlig att kontrollera.

Det gör filmen djupt oroande. Den är varken en renodlad skräckfilm eller en enkel thriller. Den är en berättelse om öde, moral och ensamhet, inramad i en kylig estetik som fortfarande får det att knottra sig längs huden. Den mänskliga värmen finns där – i musiken, i kärlekshistorien – men hela tiden med känslan av att den när som helst kan slockna.

I slutet, när Johnny gör sitt ödesdigra val, blir frågan lika mycket vår som hans: om du såg framtiden, skulle du våga agera? Eller skulle du vända bort blicken och hoppas att någon annan bar bördan? Det är den frågan som gör att filmen fortfarande känns lika angelägen, mer än fyrtio år senare.

För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ.

 

Jan Sundstedt

"The Dead Zone" - US Alternative Poster.

Regi: David Cronenberg
Manus: Jeffrey Boam, efter en roman av Stephen King
Producenter: Debra Hill och Jeffrey Chernov
Musik: Michael Kamen
Längd: 103 minuter
Svensk premiär 6 januari 1984

I rollerna (urval).
Christopher Walken
Brooke Adams
Martin Sheen
Tom Skerritt
Herbert Lom
Anthony Zerbe

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Rymdimperiet Slår Tillbaka” – filmhistoriens bästa uppföljare fyller 45 år

Mot bakgrund av att "Rymdimperiet slår tillbaka" i år fyller 45, är det hög tid att hylla en av filmhistoriens främsta uppföljare. Föregångaren "Stjärnornas krig" är ett mästerverk, men del två – numera episod fem – är både skarpare och betydligt mörkare.

Publicerad september 13, 2025
– av Jan Sundstedt
Rymdimperiet Slår Tillbaka
Darth Vader, Sithlord supreme, tar kommandot i 1980 års tidlösa "Rymdimperiet Slår Tillbaka".

När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen.

Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt.

Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och "ogillade den skarpt" – ansåg den nya filmens stridsscener "...onödigt råa - som första världskriget". Kullman menade vidare att "...stympning på film är rått och onödigt". Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis...

Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit.

Annons:

Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet.

Och vilken film det var...

13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna "Rymdimperiet Slår Tillbaka" - trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion

En handling som vågar mörkna

Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.

Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.

Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.

Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Det går mer eller mindre åt pipsvängen för samtliga våra hjältar i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil

Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri

George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen.

Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk.

Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk.

Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro.

Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit.

Darth Vader stjäl var scen i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: Jan Sundstedt kollektion

Tekniskt fulländad

Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut.

Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat "The Imperial March", ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt "Yoda’s Theme", som ger en känsla av lugn och andlig styrka.

Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns.

Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen.

Rymdimperiet Slår Tillbaka
Imperiet slår med råge tillbaka mot rebellarmén i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil/IMDB

Arvet som formade blockbustern

När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken.

Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak.

För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.

En tidlös klassiker

45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara.

Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980.

För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande.

Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den.

 

Jan Sundstedt

"Rymdimperiet Slår Tillbaka" - 1980 US One Sheet Style 'B'.

Regi: Irvin Kershner
Manus: Leigh Brackett och Lawrence Kasdan, efter ett synopsis av George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 15 augusti 1980

I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
David Prowse
Billy Dee Williams
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew
Alec Guiness

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

Publicerad augusti 15, 2025
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 16 maj 2025.


Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Annons:

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal - inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död - länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven - det hemliga valet av ny påve - dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i "Konklaven". Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord - där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes - en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan - och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus - men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.