När Åskbollen ("Thunderball") hade premiär vintern 1965 var James Bond inte enbart en filmserie – det var ett globalt fenomen som överträffade allt filmskaparna från början hade föreställt sig.
De tre tidigare filmerna, Dr. No, From Russia with Love och den explosiva Goldfinger, hade stegvis förvandlat Ian Flemings spion från litterär figur till internationell superstjärna. Och i centrum stod Sean Connery, mer självklar och ikonisk än någonsin.
Det fanns något i kombinationen av Connerys kontroll, fysiska närvaro och ironiska glimt som gjorde Bond till en figur ingen annan riktigt kunde fylla ut på samma sätt. I Åskbollen når den versionen av Bond sin kulmen.
Samtidigt hade produktionen växlat upp på alla nivåer. Det här var filmen där EON Productions bestämde sig för att gå all-in: större kulisser, mer avancerade stunts, havsbaserade sekvenser som saknade motstycke – och en budget som då var seriens klart största.
Allt pekar mot samma slutsats: Åskbollen är pre-blockbusterns blockbuster - tio år innan Spielberg skulle föra begreppet in i den moderna filmvärlden.
Från idé till roman till film
Men Åskbollen är inte bara monumental som film – dess tillkomst är i sig ett kulturhistoriskt drama. Få Bond-produktioner har en lika komplicerad och infekterad bakgrund.
I slutet av 1950-talet samarbetade Bonds skapare Ian Fleming med manusförfattaren Jack Whittingham och filmproducenten Kevin McClory, med avsikten att skapa en originalfilm om James Bond – något fristående från de romaner Fleming redan skrivit.
Projektet kom dock aldrig i mål – bland annat mot bakgrund av att Fleming började tvivla på McClory efter dennes flopp The Boy and the Bridge (1959) - men Fleming tog i nästa steg, utan att meddela övriga parter, delar av manuset och gjorde det till romanen "Thunderball" (1961), dock utan att ge Whittingham eller McClory erkännande.
Det ledde i sin tur till en av de mest omfattande rättsprocesserna i James Bonds historia...
Efter rättegången i november/december 1963 tillerkändes Fleming rättigheterna till romanen men McClory erhöll rättigheterna till en framtida filmatisering samt vissa filmiska element – framför allt Blofeld, SPECTRE och delar av berättelsens struktur.
Detta blev anledningen till att filmen producerades i samarbete mellan EON och McClory, och långt senare öppnade dörren för McClorys egen nyinspelning Never Say Never Again (1983) – med Sean Connery tillbaka som 007.
Den juridiska härvan är i dag filmhistoriskt viktig, inte minst för att den visar hur nära Bond var att splittras i flera konkurrerande franchiser redan på 1960-talet. Att Åskbollen överhuvudtaget blev av är nästan otroligt. Att den dessutom blev en av tidens största filmsuccéer gör historien än mer remarkabel.
En synnerligen tråkig konsekvens av hela historien blev att Ian Fleming, som redan led av försämrad hälsa (han var bland annat en kedjerökare av rang), i samband med rättsprocessen drabbades av två hjärtinfarkter. Något som dessvärre bidrog till att han dog knappt ett år senare, blott 56 år ung.
En berättelse större än intrigen
Själva handlingen – där SPECTRE stjäl två kärnvapenladdningar och utpressar världens stormakter – är kanske mindre intressant i sig än hur den visualiseras.
Hela filmen bär på en känsla av 60-talets modernitetsoptimism: jetflyg, atomkraft, undervattensfarkoster, hypertekniska kommandocentraler. Samtidigt är den genomsyrad av den då rykande heta kalla kriget-nerv som gjorde Bond till en perfekt tidsmaskin för sin samtid.
James Bond-filmer bygger ofta mer på stil än intrikat handling (även om det finns exempel på filmer med den varan), och Åskbollen är kanske det tydligaste exemplet på detta. Här är det atmosfären, rytmen och äventyrets storlek som driver upplevelsen.
När Bond dyker ner i det azurblå vattnet runt Bahamas känns det som att filmen expanderar i alla riktningar samtidigt – visuellt, tonalt och produktionstekniskt.
Det är också här som Ken Adams produktionsdesign briljerar. De tekniska miljöerna, konferensrummen, SPECTRE:s möten – allt genomsyras av en futuristisk elegans som var flera steg före sin tid.
Ingen annan filmserie har lika tydligt definierats av sin scenografi, och i Åskbollen befästs det helt.
Undervattenssekvenserna
Mycket har skrivits om filmens omfattande undervattensscener, som på sin tid var fullständigt revolutionerande. Ingen storfilm hade tidigare ägnat så mycket tid åt långsamma, svävande undervattensdueller där harpuner och dykutrustning ersatte pistoler och biljakter.
I dag kan de av vissa uppfattas som sega eller överdrivet utdragna, särskilt i filmens tredje akt då handlingen utmynnar i ett regelrätt undervattensslag mellan gott och ont, men samtidigt är de ett monument över kreativt risktagande.
Regissören Terence Young (som här gör sin tredje Bond-film) och stuntkoordinatorerna genomförde här något som dittills saknat motstycke, och resultatet blev ett stycke filmhistoria. Det är lätt att glömma hur obeprövad denna typ av action var 1965.
I retrospektiv är undervattensscenerna därför både filmens charm och dess akilleshäl. De visar seriens ambitioner, men blottar också gränserna för vad 60-talets rytm och klippning klarade av.
Ändå är det svårt att föreställa sig Åskbollen utan dem; de är lika ikoniska som Connerys tidlösa Savile Row-kostymer eller John Barrys ikoniska musik.
Sean Connery i högform
Det sägs ofta att Connerys Bond är den definitiva – och i Åskbollen märks varför. Han är lika vass i replikerna som i de fysiska scenerna.
Här har Connery rollen så väl inarbetad att minsta gest signalerar självsäkerhet, professionalism och den karisma som gjorde honom till ett popkulturellt fenomen långt utanför filmens ramar.
Hans sätt att kliva in i rummet, dominera varje möte och hålla karaktären handfast var unikt. Enligt mig levererar han här en av sina mest eleganta prestationer som agent 007.
Det är också intressant hur filmen – med dagens glasögon – speglar en tid då Bond fortfarande var symbolen för västerländsk teknologisk överlägsenhet och gentlemannatänk. Samtidigt är filmen full av detaljer som i dag läses annorlunda.
Men allt detta är också en del av filmens historiska värde. Åskbollen är inte bara underhållning – det är en tidskapsel över 1960-talets populärkultur, politik och ideal.
Filmen hade allt som 60-talets publik sökte: exotiskt resande, modern teknologi, glamourösa miljöer, extravaganta skurkar, futuristiska prylar och en huvudrollsinnehavare som definierade maskulin elegans.
Ekonomiskt blev filmen en sensation. Justerar man för inflation är Åskbollen än i dag en av de mest inkomstbringande Bond-filmerna någonsin. Det säger något om vilken kraft Bond-serien redan då hade utvecklat.
I dag talar man ofta om Hajen och Stjärnornas krig som ur-blockbusters. Men Åskbollen fanns där långt innan – som en global filmhändelse, en publikkatalysator, en storslagen upplevelse som drog folk till biograferna i massor och cementerade idén om filmen som kulturell megahändelse.
Ett 60-årsjubileum med tyngd
Sex decennier efter premiären står Åskbollen kvar som en av Bond-seriens mest inflytelserika och mytomspunna produktioner. Det är en film som både fångar sin tid och överskrider densamma med Bond-konceptet i full blom.
Filmen må ha sina brister men den är närapå mästerlig i sin kontext - modig, tekniskt nyskapande, estetiskt sinnlig och strålande underhållande – en film som både formade sin samtid och satte en mall för den moderna filmindustrin.
Att Åskbollen fyller 60 år påminner oss om vilken kulturell kraft James Bond faktiskt var – och fortfarande är. En film som inte bara blev en framgång, utan ett fenomen.
En äkta blockbuster – innan ordet existerade.
Jan Sundstedt
Fotnot: Åskbollen var den första James Bond-film undertecknad såg på svenska biografer, och är därav med kärlek för evigt cementerad i mitt hjärta.
Regi: Terence Young
Manus: Richard Maibaum och John Hopkins, efter en roman av Ian Fleming - baserat på ett originalmanus av Jack Whittingham - baserat på en originalidé av Jack Whittingham, Kevin McClory och Ian Fleming
Producent: Kevin McClory ("presenterad av" Albert R. Broccoli och Harry Saltzman)
Musik: John Barry
Längd: 130 minuter
Svensk premiär 17 december 1965
Skådespelare (urval).
Sean Connery
Adolfo Celi
Claudine Auger
Luciana Paluzzi
Rik Van Nutter
Guy Doleman
Martine Beswick
Bernard Lee
Lois Maxwell
Desmond Llewelyn
